Debatten i FN:s generalförsamling den 2 november fokuserade återigen uppmärksamheten på behovet av att avsluta den ekonomiska, kommersiella och finansiella blockad som USA har infört mot Kuba, skriver den kubanska tidningen Granma .
Tidningen skriver vidare:
Med en överväldigande majoritet av 187 röster för, två emot (USA och Israel) och en nedlagd röst (Ukraina), krävde världen denna torsdag (2/11) återigen ett slut på den ekonomiska, kommersiella och finansiella blockad som USA har infört. Kuba i mer än sex decennier.
Efter två dagars tal, där representanter för 44 nationer höjde sina röster mot denna ensidiga och folkmordspolitik – och 21 av dem också uttryckligen talade mot att ön skulle tas med på listan över länder som sponsrar terrorism – var det ännu en seger för kubanska diplomati och ett helt folks kamp för dess suveränitet.
Det är 31:a tillfället i rad som FN:s generalförsamling otvetydigt upprepar sin ståndpunkt mot blockaden och kräver att den avslutas, utan ytterligare villkor.
Än en gång isolerades Förenta staterna av det praktiskt taget enhälliga kravet från det internationella samfundet, som höjde sin röst högt för att fördöma det grymmaste och mest långvariga systemet med ensidigt tvång som någonsin använts mot någon nation.
Endast Israel – landet som de senaste veckorna har sått terror i Gazaremsan och orsakat tusentals oskyldiga civila dödsfall – stödde USA:s omröstning, medan Ukraina lade ner sin röst.
Kommentar
En större, mer förkrossande seger är svår att vinna. Förra året röstade bara USA och Israel mot resolutionen medan Ukraina och Brasilien (under förre presidenten röstade mot). USA och Israel är de enda som röstar nej när FN-medlemmarna fördömer Kubas embargo för 30:e året i rad.
Vi vet redan att endast USA och Ukraina röstade emot en resolution som fördömer nazism, nynazism och rasism.
KUBA | Amerikas sönderfallande fiende?
https://www.youtube.com/watch?v=83p0lJyDCns
”I mars 2024 upplevde Kuba betydande oro när medborgare protesterade mot matbrist och stigande energikostnader. När de sökte nödhjälp från FN anklagade Havanna USA för att uppvigla protesterna, en anklagelse som Washington kategoriskt förnekar. Denna spänning har understrukit den historiska antagonismen mellan de två nationerna. Medan USA införde stränga sanktioner mot Kuba för sextio år sedan och fortfarande kritiserar dess enpartisystem och mänskliga rättigheter, står Kuba emot vad de ser som amerikansk hegemoni och upprätthåller sin kommunistiska etos. Men är saker på väg att förändras?
Efter att ha varit en spansk koloni, fick Kuba självständighet 1902 efter det spansk-amerikanska kriget. Efter årtionden av instabilitet kom den under kontroll av en militärdiktator, Fulgencio Batista, i början av 1950-talet. Detta föranledde den kubanska revolutionen, ledd av Fidel Castro och hans bror Raul. Efter beslagtagandet av amerikanska tillgångar på ön införde Washington hårda sanktioner mot Kuba. Detta ägde rum mot bakgrund av det kalla kriget och drev Kuba mot närmare band till Sovjetunionen, vilket i sin tur utlöste Kubakrisen. Men när Sovjetunionen kollapsade 1991 stod Kuba inför en djup ekonomisk kris. Trots detta förblev den under enpartigemenskapens styre. Men medan embargot kvarstod började relationerna förbättras under president Obama innan de försämrades igen under Donald Trump. Men när Biden-administrationen har infört några nya steg för att underlätta förbindelserna har nya spänningar uppstått när Kuba står inför en ny ekonomisk kris som har tvingat landet att närma sig FN:s världslivsmedelsprogram. Detta har lett till demonstrationer på ön. Men när Havanna och Washington handlar anklagelser om den senaste tidens oroligheter, tittar världen på om detta är en vändpunkt för den kommunistiska regimen eller bara ytterligare ett kapitel i Kubas långa historia av spänningar med USA.”
Jag såg och lyssnade på hela videon ovan och tyckte den var intressant och lärorik.
Samtidigt som den ställer frågor.
Kommer revolutionen på Kuba överleva utan Castrofamiljen?
Varför är demokrati och mänskliga rättigheter sådan fiende till Kubas folkdemokratiska kommunistiska enpartistat?
Vad är det som gör att Demokrati och Mänskliga rättigheter och Kommunism inte tål varandra?
Ser man till Demokratins ansträngningar i verkliga politiken så verkar Demokrati väldigt militant.
Det är först när Demokratin börjar luta åt Kommunism som våldet avtar.
Fastän jag tycker att i och med Sovjetunionens upplösning och Rysslands återgång till Konservativ Republik har Demokratin även fått en andra utmanare.
Om det folkliga Kommunistpartiet på Kuba och den Konservativa Republiken Ryssland lyckas samarbeta och dra nytta av varandra kanske Revolutionen på Kuba lyckas överleva trots Demokratin och de Mänskliga Rättigheternas ekonomiska embargon och attacker?