I,
Bertil Carlman skriver till mig och andra:
Kära vänner.
Det har kommit kritik mot den reklamfilm för BRI som jag skickade till er. Kritiken har handlat om att man inte är tillräckligt kritisk till kinesiska projekt. Som motvikt har jag blivit rekommenderad att läsa den brittiske historikern Peter Frankophan, som skrivit boken: The New Silk Roads: The Present and the Future of the World. Bland annat artikeln nedan förklarar på ett mycket bra sätt vad kritiken från oss i väst nu oftast går ut på: att ifrågasätta Kinas globala samarbete och samverkan med framför allt utvecklingsländerna
Belt and Road-initiativet efter 10 år: Skuldfälla eller utveckling? – Dongsheng (dongshengnews.org). Dongsheng Explains No.5
______________
Tio år efter lanseringen 2013 har Belt and Road Initiative (BRI) utvecklats till ”det största infrastruktur- och utvecklingsprojektet i mänsklighetens historia”. Ett omfattande nätverk av avtal visar initiativets globala räckvidd och acceptans. År 2021 hade Kina ingått samförståndsavtal (MOU) med 140 länder och 32 internationella organisationer. Av dessa var 46 med afrikanska länder, 37 med länder i Asien, 27 med länder i Europa, 11 med länder i Nordamerika, 11 med länder i Stillahavsområdet och 8 med länder i Latinamerika.
Idag omfattar de 151 länder som deltar i BRI tillsammans över 60 procent av världens befolkning och deras sammanlagda ekonomier står för omkring hälften av världens BNP.
Trots detta har västvärldens massmedier förmedlat bilden av att BRI har en negativ eller obetydlig inverkan på det globala syd, som en del av ett system för att skuldsätta dessa nationer. Som svar på Bolivias senaste avtal med det ryska statliga kärnkraftsföretaget Rosatom och Kinas Citic Guoan Group för att utveckla sina i stort sett outnyttjade resurser av litium – en resurs av ökande betydelse på grund av dess användning i uppladdningsbara batterier för mobiltelefoner, bärbara datorer, digitalkameror och elfordon – twittrade USA:s senator Marco Rubio:
”Oavsett om det är genom Kinas BRI, skuldfällspolitik eller andra falska löften, måste nationerna i vår region vara vaksamma på hotet från att göra affärer med Peking.”
Trots att en rad beslutsfattare och forskare har avfärdat Belt and Road Initiative-aktiviteter som ”skuldfällor” – även Världsbankens forskare som beskrev BRI som ”i stort sett fördelaktigt” – har västliga och allierade grupper kontinuerligt underblåst rädsla och missförstånd om vad BRI är och vilken roll det spelar i världen.
I det här numret av Dongsheng Explains tittar vi närmare på BRI, dess historiska utveckling, konsekvenserna för de berörda länderna och skuldfällorna.
Vad är BRI?
I över 2 000 år var Eurasien och delar av Afrika förbundna med Kina genom den gamla Sidenvägen (丝绸之路 sīchóu zhī lù), ett nätverk av handelsvägar där varor som te, siden, krut och papper förflyttades mellan regionerna.
På senare år har folkens historiska ambitioner för dessa vägar fått nytt liv i och med BRI, även känt som One Belt, One Road-initiativet, ett omfattande projekt för infrastruktur och ekonomisk utveckling som föreslagits av den kinesiska regeringen. Innan BRI officiellt lanserades fanns det två infrastrukturledda utvecklings- och anslutningsprojekt som lanserades i början av 2000-talet och som utgjorde grunden för tankarna kring BRI: det västliga utvecklingsprogrammet för att främja ekonomisk tillväxt och hantera ojämlikhet i västra Kina och politiken ”China Goes Global”, där statligt ägda företag försökte få utländsk finansiering och utöka sin globala handel och verksamhet. Efter årtionden av industriell utveckling och ekonomiska reformer hade Kina ingen fast färdplan för nästa utvecklingsfas, utan valde snarare strategin att ”korsa floden genom att känna på stenarna”.
2013 lanserade Kinas president Xi Jinping officiellt BRI, som beskrevs ha som mål att förbättra förbindelserna och främja ekonomiskt samarbete mellan Kina och länder i Asien, Europa, Afrika, Latinamerika och Karibien. Efter Kinas kommunistpartis 19:e nationella kongress 2017, där vikten av utländska investeringar, innovation och samarbete betonades, lyftes BRI fram som ett flaggskeppsprojekt. Under 2017 befästes dess betydelse genom att det inkluderades i Kinas kommunistpartis ändrade konstitution i det avsnitt som täcker dess mål kring internationalism och som beskrivs som en strävan att bygga en gemenskap med ”delade intressen” och att uppnå ”delad tillväxt” genom ”diskussion och samarbete”.
Initiativet har fått sitt namn efter ”bältet”, som syftar på Silk Road Economic Belt, och ”vägen”, som syftar på 21st Century Maritime Silk Road, som båda pekar på dess landbaserade och maritima komponenter. I syfte att övervinna hinder för utveckling och öka produktiviteten i samhällen i många regioner i världen försöker BRI att återuppliva och utvidga konceptet med Sidenvägen genom att bygga infrastruktur och industriell tillverkningskapacitet. Bara i Afrika byggde Kina mellan 2000-2020 mer än 100 000 kilometer vägar och järnvägar, cirka 1 000 broar, nästan 100 hamnar och mer än 80 storskaliga kraftanläggningar, samt 130 vårdinrättningar, 45 idrottsarenor och mer än 170 skolor.
Det omfattar också främjande av handel och investeringar mellan de deltagande länderna och utveckling av ekonomiska korridorer i motsats till att endast bygga konventionella ekonomiska unioner och zoner – såsom den ekonomiska korridoren Kina-Pakistan (värderad till 62 miljarder US-dollar), som förbinder Gwadars hamn i Pakistan med Kinas nordvästra region Xinjiang. Betydelsen av ekonomiska korridorer ligger i hur de, som Asiatiska utvecklingsbanken uttrycker det, ”tillhandahåller viktiga förbindelser mellan ekonomiska noder eller nav som vanligtvis är centrerade i urbana landskap” och de ”nätverkseffekter som de ger upphov till”.
I princip stärker allt detta den regionala sammankopplingen och integrationen, inte bara mellan stad och landsbygd, utan även mellan historiskt ”centrala” och ”perifera” regioner.
För det globala syd som fortfarande är underutvecklat på grund av de koloniala och neokoloniala globala finansiella systemen, innebär BRI:s huvudmål att minska fattigdomen – särskilt med tanke på Kinas nyligen genomförda utrotning av extrem fattigdom – att man ställs inför akuta behov. BRI har föreslagit att detta ska uppnås genom förbättrade förbindelser, handels- och investeringsmöjligheter, regional ekonomisk integration, infrastrukturutveckling, tekniköverföring och kunskapsdelning, kulturellt utbyte och förbindelser mellan människor.
Vad innebär BRI för Kina?
Belt and Road Initiative är ett viktigt utrikespolitiskt projekt för Kina. Det ligger i linje med principerna för socialism med kinesiska särdrag, vilket framgår på fyra sätt.
För det första är det en manifestation av Kinas långsiktiga planering och strategiska vision och det bredare målet att främja social stabilitet, ekonomisk utveckling och samarbete med andra länder.
För det andra drivs BRI av den kinesiska regeringen, vilket återspeglar dess aktiva roll i den statsledda utvecklingen och dess betoning på strategiska infrastrukturinvesteringar.
För det tredje innehåller BRI inslag av både planerad och marknadsdriven ekonomi.
Den kinesiska regeringen finansierar och stöder många projekt, men även privata kinesiska företag deltar i BRI-initiativen och bidrar till utvecklingen av ett globalt nätverk för ekonomiskt samarbete och handel. En drivkraft bakom detta var att Kina efter ett decennium i Världshandelsorganisationen (WTO) hade ackumulerat ett enormt handelsöverskott, och efter finanskrisen 2008 (då Kina köpte amerikanska obligationer för hundratals miljarder) hade Peking en enorm mängd dollar som kunde investeras utomlands. Detta gav kinesiska företag – särskilt statsägda företag, som finansierades av China Development Bank, China Eximbank osv. – en viktig källa till valutareserver för investeringskapital, vilket gjorde det möjligt för dem att expandera handeln globalt.
Slutligen återspeglar BRI Kinas betoning på globalt samarbete och dess strävan att öka sina bidrag till internationell diplomati, i linje med principerna för socialism med kinesiska särdrag. Detta framgår av investeringarna i statlig administrativ infrastruktur – som att antingen bygga eller renovera parlament i minst 15 afrikanska länder, däribland Republiken Kongo, Liberia, Moçambique, Seychellerna och Guinea-Bissau. De diplomatiska konsekvenserna framgår också av vissa av Kinas infrastrukturdrivna säkerhetsstrategier, med byggandet av offentlig infrastruktur i regioner som lider av intern instabilitet och konflikter – som i fallet med det Kina-finansierade gränsöverskridande vattenprojektet Ethio-Djibouti på 329 miljoner US-dollar, som är utformat för att förse över 700 000 människor i Djibouti med färskvatten.
Är BRI en effektiv strategi för utveckling?
Världen ligger efter målet att uppnå de 17 målen för hållbar utveckling till 2030, eftersom få stater har kunnat uppfylla sina finansiella åtaganden och de så kallade ”utvecklade länderna” vägrar att bidra med något väsentligt; de fattigare länderna skulle behöva minst ytterligare 4 biljoner dollar i investeringar per år för att göra det.
De alternativ som väst har erbjudit genom Internationella valutafonden och Världsbanken har uttömts. Nya förslag – varav de flesta verkar utforma sina projekt i konkurrens snarare än i samarbete med Kina – som USA:s Build Back Better World (nyligen ompaketerat till Partnership for Global Infrastructure and Investment) och Europas Global Gateway har inte visat några betydande resultat – det senare har till och med beskrivits som ett ”misslyckande” av västliga utrikespolitiska analytiker.
Även om man anser att bedömningen av ett projekt av denna omfattning efter ett decennium sätter vissa begränsningar för att kvantifiera dess inverkan kvalitativt, har BRI tydligt påverkat den globala utvecklingen, både materiellt och konceptuellt. Detta är särskilt viktigt för det globala syd, där århundraden av kolonial och neokolonial underutvecklingspolitik har lämnat länder med otrafikerade vägar, liten eller ingen offentlig infrastruktur och få källor för energiförsörjning och energiproduktion; vad den guyanske politiske tänkaren Walter Rodney beskrev som ”en produkt av kapitalistisk, imperialistisk och kolonialistisk exploatering”, där länder i det globala syd direkt eller indirekt togs över av de kapitalistiska västmakterna.
”När det hände”, förklarade han, ”ökade exploateringen och exporten av överskott följde, vilket berövade samhällena nyttan av deras naturresurser och arbetskraft.”
BRI-strategin har visat sig vara mycket framgångsrik, vilket stöds av övertygande data. Även om investeringarna minskade under pandemiåren har BRI-projekten sedan starten 2013 uppgått till 962 miljarder USD, varav mer än hälften (573 miljarder USD) har gått till byggkontrakt och resten (389 miljarder USD) har använts till icke-finansiella investeringar. BRI:s inverkan på Kinas utgående utländska direktinvesteringar (FDI) har sett en dramatisk ökning, där Kinas utgående FDI nästan har fördubblats mellan 2012 och 2020 till 154 miljarder US-dollar, vilket säkerställer Kinas position som världens ledande utländska investerare.
I september 2021 hade Kinas totala handelsvärde med BRI:s partnerländer ökat till 10,4 biljoner US-dollar. Idag uppskattar man att det finns mer än 1 700 BRI-projekt som har slutförts eller är under utveckling.
I likhet med de globala utvecklingstrenderna finns det områden som kan förbättras. Även om projekt inom förnybar energi (sol, vind, vatten) ökade med 50 % under 2022, utgör fossila bränslen 63 % av de kinesiska BRI-energiprojekten utomlands.
Ställer BRI det globala syd i skuld?
Det första är att många av de länder som deltar i BRI var låsta i skuld till västvärlden som inte bara uppkommit genom decennier av lån, nästan uteslutande från västerländska långivare, utan även genom flera mekanismer för kolonial expropriering och utvinning. De internationella finansinstitutens och västländernas rikedomar kommer från århundraden av ekonomiskt utnyttjande av länder och folk genom kolonialism och sedan genom inrättandet av finansiella mekanismer (särskilt under 1980-talets strukturanpassningsprogram) som har upprätthållit och fördjupat ojämlika ekonomiska relationer, snarare än att lösa dem.
Om vi förstår begreppet skuldfälla, där ett land ackumulerar ohållbara skuldnivåer, ofta på grund av att det lånar stora summor pengar från ett annat land eller internationella finansinstitut, så är det mer korrekt att utmärkelsen går till västvärlden.
Kina är den afrikanska kontinentens största bilaterala långivare, men merparten av Afrikas totala statsskuld ägs av privata långivare i väst. Av den totala statsskulden i Afrika söder om Sahara, som uppgår till 945 miljarder US-dollar, innehar kinesiska enheter endast 8 procent, vilket motsvarar 78 miljarder US-dollar. Hälften av Afrikas statsskuld är inhemskt utställd, medan den andra hälften är utställd på externa aktörer och uppgår till totalt 427 miljarder US-dollar. Bland dessa externa aktörer står Kina för 18 % av skulden. Den återstående tredjedelen av skulden fördelas mellan bilaterala officiella partner, internationella finansinstitut och euroobligationer, som alla bidrar med en lika stor andel.
Tillvägagångssättet och målen för den kinesiska finansieringen har en annan kvalitet. Till skillnad från IMF:s finansiella avtal, västerländska kommersiella investeringar och utländskt utvecklingsbistånd är den kinesiska finansieringen inte förenad med snäva villkor. Långivare i väst har och fortsätter att föreslå rigida, stränga villkor – som privatisering av ekonomin, kommersialisering av offentliga resurser och avreglering av den ekonomiska verksamheten för privat internationellt kapital – som undergräver ländernas suveräna utveckling.
Slutligen finns det bevis för mer gynnsamma villkor i de olika avtal som Kina har undertecknat, men mer än så kommer de från Kinas teori om tålmodigt kapital. Efter att tidigare ha antagits inom Kinas gränser har landet gradvis framträtt som en stor investerare utanför sitt territorium, med China Export-Import Bank och China Development Bank som viktiga deltagare. De lån som dessa statliga organ tillhandahåller är långsiktiga investeringar och har inga korta återbetalningsplaner. Dessa lån ges för att avlägsna flaskhalsar i infrastrukturen och på så sätt stödja den sociala utvecklingen. Låntagarländerna ges flexibilitet (från omstrukturering av lån till avskrivning av räntefria lån), eftersom fördelarna förväntas komma på lång sikt. Före investeringen var det till exempel känt att 30 % av investeringen i Centralasien och 80 % av investeringen i Pakistan inte skulle återvinnas.
År 2021 åtog sig Kina att omfördela 10 miljarder US-dollar, eller 23 % av sina särskilda dragningsrätter (SDR) i IMF, till afrikanska länder, jämfört med 100 miljarder US-dollar eller 20 % av omfördelningen av SDR till tillväxtmarknader som andra G20-länder, såsom Frankrike, Italien, USA och Storbritannien, åtagit sig. Skillnaden i prioriteringar är tydlig: Kina är bara ett land (33 biljoner US-dollar i BNP PPP) medan G20 omfattar de 19 största ekonomierna (kombinerad BNP 100 biljoner US-dollar i BNP PPP) i världen.
Vad händer härnäst med BRI?
Det tredje Belt and Road Forum 2023 kommer enligt uppgift att hållas i september i år. Det tidigare forumet som hölls 2019 hade 200 deltagande länder och avslutades med att avtal undertecknades till ett värde av mer än 64 miljarder US-dollar. Även om förutsägelserna om vad som kommer att hända i år varierar på grund av stagnationen i finansiering och investeringar under COVID-19-pandemin, som gick från 68,7 miljarder USD 2021 till 67,8 miljarder USD 2022, tror vissa politiska forskare att detta kan se projektet återhämta sig och återupplivas, särskilt tack vare ett ”starkt kinesisk-ryskt geostrategiskt partnerskap” som har uppstått inom de senaste skiftningarna i det globala geopolitiska landskapet.
Med länder som står i kö för att gå med i BRICS, nya regionala transportmedel som får dragkraft, förslaget om kompletterande initiativ som Global Development Initiative (2021) och länder i det globala syd som har blivit avsevärt involverade i kinesiska diplomatiska och ekonomiska relationer, utgör BRI en del av en annan uppsättning geopolitiska och sociopolitiska ambitioner som redan förändrar den internationella ordningen vilket gynnar ett världssystem som leds av det globala syd.
Tio år efter lanseringen utgör BRI en alternativ plattform (utanför det USA-ledda väst), som inte bara har hjälpt enskilda länder att utvecklas, utan också har katalyserat starkare regionala och multilaterala formationer, mer oberoende av linjer som drogs upp av kolonialister eller övervakning av väst enligt dåligt lämpade modeller.
Genom att skapa alternativ för välbehövlig finansiering, politiskt inflytande och möjligheter till regional integration bidrar projekt som BRI till att mildra några av de negativa effekterna av nyliberal ekonomi – och på så sätt ”lossa skruvarna” i det globala finansiella system där västvärlden har fångat stora delar av världen – samtidigt som de öppnar upp mer utrymme för det globala syd att överväga och bygga alternativa vägar till utveckling.