Denna artikel har skrivits av Gunnar Olofsson, som är ordförande i Borås Palestinagrupp och medlem av Palestinagruppernas förbundsstyrelse. En av landets främste Palestina-kännare.
Novembermörkret sänker sig över det palestinska flyktinglägret Shatila i södra Beirut, Libanon. Lägret, ursprungligen inrättat för flyktingar fördrivna under Israels etniska rensning av palestinier 1948, hade från början runt 10.000 invånare. Efter Sexdagarskriget 1967 och inte minst dagens krig i Syrien har invånarantalet ökat och, tillsammans med naturlig tillväxt, uppgår antalet invånare nu till över 20.000 personer på en någon kvadratkilometer stor yta.
Man bor alltså trångt och infrastrukturen är därefter. Vatten- och avloppssystemen, i den mån de existerar, är undermåliga, vattnet i stort sett odrickbart, lösa el-ledningar hänger ned överallt i de trånga gränderna och varje år dör människor i meningslösa el-olyckor. I kvällsmörkret rör sig invånarna huller om buller med fordon av olika slag på den trånga huvudgatan genom lägret för att uträtta olika ärenden, som att handla i de små butikerna. En del palestinier som har arbete utanför lägret kommer hem efter arbetsdagens slut och enkla serveringar fylls med människor som äter något, dricker te eller kaffe och umgås. Det är, mitt i kaoset och eländet, mycket ombonat, varmt och välkomnande och man tar sig friheten att både skoja och skratta och bara umgås.
Då lägret ligger på en begränsad yta, omgiven av reguljär stadsbebyggelse, kan det inte utvidgas utan tvingas växa på höjden för att kunna svälja alla boende. Många hus har nu 4-5 eller fler våningar, de översta våningarna ser provisoriska och ostadiga ut och tycks nästan luta sig mot varandra – och det är antagligen bara en tidsfråga innan något större ras inträffar.
Hälsovård och skolor finns, och drivs av FN:s särskilda organ för palestinska flyktingar (UNRWA), som nu dock brottas med allvarliga ekonomiska problem sedan USA och andra sponsorer dragit in sina bidrag. Om inte övriga bidragsgivare, som Sverige och andra medlemmar i FN, träder in och ökar sina bidrag riskerar flyktingarna på ganska kort sikt kraftig försämring vad gäller både utbildning och hälsa.
Som en oas mitt i lägret ligger Shatilas Barn- och Ungdomscenter (CYC) lett av grundaren och eldsjälen Abu Mujahed. Centret riktar sig till unga i åldern 6-18 år och vill med kurser och och olika aktiviteter stimulera fantasi och kreativitet och erbjuda ett alternativ till ett liv på gatan med risk att hamna i våldsamma eller kriminella kretsar. En stor mängd barn och ungdomar deltar varje dag i aktiviteter som också inkluderar förskola och idrott av olika slag. En filial till CYC finns i lägret Nahr el-Bared (30.000 invånare) i norra Libanon – ett läger som börjat återhämta sig efter att ha raserats i strider mellan libanesisk militär och Saudistödda islamister – där en väldig massa glada barn deltar i olika verksamheter.
Men även CYC brottas med ekonomiska problem sedan en del sponsorer – möjligen efter utländska påtryckningar? – ganska plötsligt dragit in bidrag. I Sverige finns en vänförening som nu satsar på att dubbla antalet faddrar som vardera betalar 100-200 kronor i månaden till centret. Ett stort antal faddrar, som regelbundet bidrar, ger förstås viss ekonomisk stabilitet i ett projekt väl värt att stödja.
Enligt UNRWA finns idag tolv officiella palestinska flyktingläger, och 475.000 registrerade palestinska flyktingar, i Libanon – den libanesiska regeringen erkänner knappt hälften så många – och man administrerar 65 skolor med omkring 37.000 elever och 27 sjukvårdskliniker med drygt en miljon patientbesök varje år. Det finns ett någorlunda välfungerande sjukhus inom räckhåll för varje läger, och man samarbetar med den privata sjukvården om speciella fall. Det är denna ordning som under trycket av ekonomiska problem nu riskerar att upplösas.
Socialt är situationen bedrövlig, arbetslösheten i lägren skyhög och allt fler yrken sätts nu upp på listan över sådana som palestinier inte kan arbeta i. Palestinier har – till skillnad från till exempel i Syrien fram till kriget – inga som helst demokratiska eller medborgerliga rättigheter, och får inget stöd av den libanesiska staten. Lägren i Beirut är öppna för in- och utpassering men i norr, och framför allt söder, är de hårt bevakade av libanesisk militär som kräver speciella tillstånd av de som vill passera. Det praktiska i lägren tas om hand av den lokala folkkommittén, med representanter för de olika palestinska partierna och grupperna, men vägar, el, vatten och avlopp är svårt att ordna utan stöd från det omgivande samhället.
De palestinska flyktingarna har varit bortglömda under hela den så kallade ”fredsprocessen” mellan Israel och Palestina – en process som för övrigt sedan lång tid avstannat. Enligt FN:s resolution 194 (1948) skulle de ”flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar” tillåtas göra detta vid ”första genomförbara tidpunkt” eller, om man valde att avstå, erbjudas ”kompensation för förlust av eller skada på egendom” i samband med fördrivningen. Så har alltså inte skett, och de flyktingar vi nu möter i Libanon utgör tredje, eller till och med fjärde, generationen av de först anlända.
Givetvis går frågan att lösa. Ett naturligt steg är förstås att Israel utrymmer sina olagliga bosättningar på Västbanken, tar hem sina medborgare och låter de palestinska flyktingar som så önskar flytta in. En god gissning är nog att många palestinier, vars familjer ursprungligen kommit från det som nu är Israel, hellre skulle flytta in i den palestinska staten (Västbanken och Gaza) än tillbaka till Israel, och att många flyktingar i Libanon och andra länder – mot kompensation och fulla medborgerliga rättigheter – hellre skulle stanna kvar där de vuxit upp än flytta till ett land de aldrig sett.
Frågan om Palestinaflyktingarna är en av vår tids mest försummade och världssamfundet bär ett tungt ansvar för att gång på gång – på grund av stormaktsspel, feghet och undfallenhet – ha visat sig oförmöget att ingripa.
FN:s Barnkonvention, som i år fyller 30 år – som undertecknats av Israel och nästan alla andra länder, och som snart blir svensk lag – föreskriver bland annat att varje barn har rätt till liv, hälsa, utbildning, identitet och medborgarskap. Konventionen måste gälla också palestinska barn och politikerna måste ta sitt ansvar för de regelsystem man undertecknar. När höstmörkret faller över Shatila och lägret går till vila, är det förstås utan illusion om en snabb förbättring av situationen, men ändå med någon slags hopp om att man en gång ändå kan få en lösning till stånd så att flyktingarna kan återvända och leva som fria medborgare i Palestina. Och, ja, hoppet är ju det sista som överger människan…
https://www.unz.com/gatzmon/finally-the-usa-supports-the-one-state-solution/
USA stöder äntligen en enstatslösning. Det är ironiskt skrivet, men den israeliske skribenten Gilad Atzmon å sin sida menar att någon annan lösning inte heller finns. Alltfler prominenta judiska opinionsbildare har börjat tala för en enstatslösning. De är en liten minoritet men som skribenter är de tydligt synliga.
Skälet till denna ståndpunkt är att Israel och USA genom sin politik omöjliggjort den länge omhuldade tvåstatslösningen. De palestinska delarna av landet bildar ett söndertrasat lapptäcke omöjligt att administrera som en enhet. I takt med att USA:s inflytande i Mellanöstern avtar måste Israel småningom varsebli vad klockan är slagen.
@Gunnar Olofsson
Sverige hade för ca tre decennier sedan en naturlig nedväxt i population. Sverige är ett land som visserligen har gott om plats (i jämförelse) men är långt ifrån ekologiskt hållbart, p.g.a. arktiskt klimat och hög standard och därför inte kan mäta sig med Kuba i ekologisk hållbarhet.
Min fråga är således vad det är som är ”naturligt” med tillväxt av population, särskilt i ett flyktingläger som är extremt överbefolkat? Vore inte nedväxt av population i ett flyktingläger mer ”naturligt”?
Det andra jag undrar, från en resenär i området som dig, när muslimska territorier angrips av Israel, väst och sekteristiskt motiverad proxy-terror, är varför i helskotta inte muslimerna enar sig mot detta elände, samt en gång för alla utrotar detta spektakel, så att de får fred? Är de människor eller möss? Vad är fel på dem?
Israel har alltid jobbat för en enstatslösning och varit stödda av USA.Nu finns det inga andra alternativ sedan USA vänt ryggen till 1978 års internationella överenskommelse att bosättningarna strider mot internationella avtal.Israels nästa fas kan vara att fördriva palestinierna från Västbanken och låta Gaza bli en fristående enklav tillsvidare.Israel har varit väldigt högljudda och hotfulla mot media och allmänhet samt kallat all kritik för antisemitisk.AIPAC har tyvärr total kontroll över Trump och det har sin egen historia.Trump ägde ett casino i Atlantic city NY som blev en mega förlust men räddades av en judisk bankfamilj.Förlusten var så stor att hela hans imperium höll på att rasa och i med detta kan var och en förstå att skulden betalades med en israelpolitik som övergår alla tidigare presidenter.