I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som verkar vara aktuell i högsta grad… Ingen ändring i denna viktiga fråga är känd.
Ingress: Denna artikel av Ulf Karlström och mig är en slutreplik på den kritik som riktats mot vår skrift ”USA som världspolis” av Andreas Sörensen, ordförande i SKP, Sveriges Kommunistiska Parti först i Riktpunkt: Freden, kapitalismen och imperialismen. Vi besvarade kritiken i Debatt: Imperialismen och krigen. Andreas Sörensen replikerade på den artikeln 27/8 i Debatt?
Vi bemöter nedan Andreas Sörensen i denna slutreplik enligt tidigare överenskommelse med AS. (Vi har dock alls inget emot fortsatt debatt om imperialism.)
Skriften ”USA som världspolis” har behandlats i 2 artiklar här:
Läs nya “USA som världspolis”!
Möt författarna bakom “USA som världspolis”! Vad gör dom? Var finns dom?
Debatt om dagens imperialism – är gamle Lenin bra att tillämpa idag, 100 år senare?
Andreas Sörensens (AS) andra kommentar på Riktpunkt.nu Debatt? innehåller flera svepande, tyvärr ej sällan mer eller mindre nedsättande påståenden, men klart mindre av bemötanden av våra åsikter.
Först vill vi poängtera att den korta skriften på 100 sidor, USA som världspolis, är full med fakta om olika områden av USA-imperialismen.
Bara 5 % av skriftens text till avsnittet ”Är USA imperialistiskt?” på c: a 2000 ord. Den diskuterar imperialism alltifrån Hobson, över Lenin, Magdoff, Harvey, Foster, Amir, Smith m.fl. fram till idag, med ett försök till aktuella kriterier för dagens imperialism. På det knappa utrymmet kan vi förstås inte behandla alla frågor om imperialism.
Vi har vidare sedan sist med uppskattning läst Turessons intressanta analys av Lenins syn på imperialismen (Nya Arbetartidningen: Motsättningarna inom det imperialistiska lägret är absoluta – enheten bara tillfällig och relativ återpublicerad i Globalpolitics.se).
Låt oss nu bemöta Andreas Sörensen punkter
Imperialismen som system och imperialistiska stater.
I likhet med bl.a. Lenin och senare författare menar vi att det finns mer eller mindre imperialistiska länder inom det imperialistiska systemet. Vi skrev bl.a. ” I en jämförelse framträder USA, Sverige och Tyskland som klart ”mer imperialistiska” än Bangladesh, Polen och Litauen” och anförde två artiklar där författarna ger olika argument för att kapitalistiska Ryssland mindre väl uppfyller kriterier för imperialism – enligt Lenins fem teser.
Vi nämner också att det 1916 då Lenins bok ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” kom ut bara fanns ett fåtal kapitalistiska länder som tydligt uppfyllde de av Lenins kriterier som kan tillämpas på länder.
• Koncentration av produktion och kapital har nått en hög nivå (enligt Lenins uppfattning)
• Bildandet av finanskapital genom sammanväxningen av bank- och industrikapital
• Kapitalexportens ökade betydelse på bekostnad av varuexportens betydelse
Vad skriver då Lenin?
”Kapitalismen har vuxit över ett världssystem av kolonialt förtryck och finansiellt förkvävande av det överväldigande flertalet av jordens befolkning genom ett fåtal framskridna’ länder. Och delningen av detta “byte” försiggår mellan två av tre i världen dominerande, till tänderna beväpnade rövare (Amerika, Storbritannien, Japan vilka drar in hela jorden i sitt krig om delningen av sitt byte.” (Lenin V. Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Stockholm, 1969, sid 49. (Zenitserien)).
” Finanskapitalets övervikt gentemot kapitalets alla övriga former innebär rentierens och finansoligarkins herravälde, innebär att några få stater, som har finansiell ”makt”, avskiljer sig från de övriga.”
” Av denna tabell framgår det genast hur starkt de fyra rikaste kapitalistiska länderna (sammanlagt totalt 479 miljarder franc), som vart och ett äger värdepapper för ungefär 100–150 miljarder franc, skiljer sig från de övriga.”
(Lenin V. Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Stockholm, 1969, sid 100. Zenitserien).
Det är uppenbart att Lenin pekar ut enskilda imperialistiska stormakter och inte framställer alla kapitalistiska stater som imperialistiska.
Men AS går helt förbi vårt påstående att USA, Sverige och Tyskland är klart ”mer imperialistiska” än Bangladesh, Polen och Litauen” och verkar okunnig om Lenins klara besked. Vi tolkar AS:s tystnad som en oförmåga att bemöta våra sakliga argument.
AS nämner att vi skrivit att vi ”inte sett några övertygande kriterier för bra klassificering av länder som mer eller mindre imperialistiska”. Vi diskuterar dock kapitalexporten som kriterium och ”Här finns ett intressant utvecklingsarbete för dagens marxister.” Ja, det finns olika värderingar och frågor om olika aspekter på ”imperialismen” och utrymme finns för forskning och fortsatta analyser.
Fast Lenins punkter fortfarande är giltiga har den relativa betydelsen av olika aspekter ändrats över tid i hela systemet, och de har olika betydelse i olika länder. Hur en klassificering idag kan ske av imperialistiska stater, och om en rangordning kan ske är upp till diskussion.
Så mycket är klart att finanskapitalet har en större absolut och relativ betydelse än på Lenins tid, och termen globaliserat monopol-finanskapital (Foster, JB. The New Imperialism of Globalized Monopoly-Finance Capital. Monthly Review 2015;67:1-22) har lanserats. Koncentrationen av ägandet och graden av monopolisering har också ökat, som många författare visat (Vitali, S, Glattfelder, J, Battiston, S. The network of global corporate control. PLoS ONE 6(10): e25995. doi:10.1371/journal.pone.0025995.) Vi återger många uppgifter om detta i kapitel 2.7 ”Ökad monopolisering” i vår skrift.
Betydelsen av kapitalexport, och globalt arbitrage (grovt sett extraprofiter genom utsugning av arbetare i fattiga länder till följd av stor rörlighet för kapital och arbetskraft) har ökat som särskilt John Smith har analyserat (Smith, J. Imperialism in the Twenty-First Century: Globalization, Super-Exploitation, and Capitalism’s Final Crisis. Monthly Review Press, 2015.)
Återigen märkligt att AS inte nämner några av dessa senare författare, och han försöker alltför litet se på utvecklingen sedan Lenin skrev sin bok för dryga 100 år sedan. ”Konkret analys av konkreta förhållanden”, sa Lenin men inte AS, som vilar på sin tolkning av vad Lenin skrev för 105 år sedan. Lenins arbetssätt är bra att tillämpa men nu på dagens situation.
Världskrigen.
Vi anser liksom AS att båda världskrigen var imperialistiska omfördelningskrig. Vi skrev i förra artikeln ”Första världskriget, vilket allmänt anses som ett ”kolonialt omfördelningskrig. Vi har ingen annan åsikt.”
Att vi anser också att Andra världskriget var ett imperialistiskt omfördelningskrig, särskilt tydligt innan Sovjetunionen angreps framgår väl indirekt av vår text, även om vi ansåg det onödigt att skriva ut en sådan självklarhet. Efter Tysklands anfall på Sovjet 1941, dvs. under 4 av de 6 krigsåren, var kampen mellan imperialistiska Tyskland och socialistiska Sovjetunionen (i allians med imperialistiska Storbritannien och USA) en central del av kriget.
Om Andra världskriget orsaker demonstrerar AS bristande förmåga till marxistisk analys, dvs en materialistisk analys av de konkreta förhållandena. AS skriver: ”Istället menar de att ”Tysklands förlust i 1VK, Weimarrepublikens kontrarevolutionära frikårer, extremhögergrupper, den formellt demokratiska republikens sammanbrott och nazismens framträdande och statskupp” som de faktorer som utlöste kriget. Men, menar de, den tyska kapitalismen hade dock en roll (!), den finansierade Hitler! ”.
För AS räcker det med abstraktioner: Det var kapitalism/imperialism som orsakade 2VK:s utbrott. Nu får man väl konstatera att alla makropolitiska skeenden beror på kapitalism/imperialism. AS’ analys är således värdelös för att försöka förstå historiska skeenden. I hans värld räcker det med att reducera all analys till en enda orsak, dvs kapitalism/imperialism. Begrepp som omedelbara respektive bakomliggande (medelbara) orsaker finns inte. Detta är ett dogmatiskt missbruk av marxismen.
Mindre dåligt med en bipolär än med en multipolär värld?
Ja vi tror det. Låt oss se något på lärdomarna efter Andra världskriget. Koreakriget 1950–53 och särskilt kriget i Sydostasien 1960–75 blev nederlag för USA, delvis tack vare en tämligen stark motpart, realsocialistiska Sovjetunionen och allierade i en dåtida bipolär värld Sovjet & Co stödde och inspirerade motståndet mot USA, samt underlättade – oftast, men inte alltid, för de nationella befrielserörelserna.
Perioden 1990–2015 (c: a) utmärks en hegemoni för USA, som kunde härja tämligen fritt med splittring av Jugoslavien, krig i Afghanistan, Irak, Libyen (via Nato), Syrien, statskupp i Ukraina. Den neoliberala kapitalismen marscherar på och arbetarklassens position försvagas. Efter statskuppen i Ukraina 2014 har samarbetat mellan Ryssland och Kina förstärks, och särskilt Kina framträder som den första allvarliga rivalen till USA på alltfler områden, med BRICS, BRI och SCO.
Vi ser allt tydligare konturen av en bipolär värld med två imperialistiska block, där Kina & Co för en betydligt fredligare politik – för närvarande. USA för en aggressiv utrikespolitik men har inte angripit/vågat angripa motståndare som Iran, och inte kunnat genomföra ”regime change” i Venezuela, Iran eller i Vitryssland.
Vi tror att den bipolära situationen är mer krigsavhållande än den kontrafaktiska situationen med USA som enda supermakt som förr. Detta kan varken bevisas eller vederläggas utan är en bedömning.
För det andra. Arbetarklassens politiska läge är idag svagt, men ju mer tiden går desto större är möjligheten för utveckling av klasskamp och en antiimperialistisk, antikapitalistisk och prosocialistisk politik. Detta underlättas av den faktiska utvecklingen med ökad arbetslöshet, svag eller ingen utveckling av reallönen och ökade ekonomiska skillnader, ökad utsugning av arbetarklassen i vid mening.
Klimatkrisen har inte minst bland de unga – de ledande i klimatkampen som Greta Thunberg & Co – lett till ökad medvetenhet om antikapitalistiska inslag i klimatkampen. Vi tror att den nuvarande, allt tydligare bipolära världsordningen medför en relativt ökad försiktighet från de två polerna i engagemang i större krig, dvs. ökad tid för att utveckla fredsrörelsen och en antikapitalistisk, antiimperialistisk och prosocialistisk politik på olika områden.
Och så svaret på rubrikens fråga: Ja
Vill följa
Att hävda att Kina är den ledande staten i ett andra imperialistiskt block kan vara en hypotes men vilken är dess underbyggnad ? Att Kina har enorma kapitalresurser och kan investera dem ? Man bör betänka att Kina varit ett centralt byte för imperialismen i mer än hundra år och endast med stor möda lyckats frigöra sig. Kinas insatser i Afrika är stora och har hjälpt Afrika att komma igång. Skillnaden för Kinas vidkommande är att deras satsningar kan ha ett helhetsperspektiv. Varje enskild investering behöver inte ge vinst och vinstkravet behöver heller inte drivas på kort sikt. Ett Afrika där välmågan växer är ett Afrika som bättre kan reglera sin befolkningstillväxt.
Resonemanget bygger på att kapital som investeras för att ge profit automatiskt resulterar i imperialism. Det är nog mer komplicerat än så. Det finns ett antal möjliga scenarion och ingen direkt automatik i utfallet. Kapitalism kan regleras på olika sätt, det vet vi av erfarenhet. Jämför Sverige och USA, även om den politiska makten i dagens Sverige av någon outgrundlig anledning ser upp till den senare.
Jag tror för egen del att ekonomierna kommer att fungera marknadsmässigt under förutsägbar framtid. Däremot är USA som ledande och drivande imperialistisk kraft på väg nedåt i en spiral som vi inte vet hur den slutar. Den övriga världen borde gå samman för att hindra att kraschen utmynnar i storkrig.
Imperialismen har ända sedan upptäcktsresornas tid i huvudsak varit ett västerländskt fenomen drivet av västliga ”värderingar”. Imperialismens kulturella bakgrund har underskattats och därmed underskattar man även andra kulturers förmåga att undvika dess excesser. Nog är det väl paradoxalt att den andra ”imperialisten” undsätter de länder som befinner sig under västmakternas attack. Kinas ledning tilltalar afrikanerna som sina bröder. Vilken ledare från ”antirasismens” Sverige eller USA skulle komma på den tanken ? En välriktad pik från kinesisk sida som inte saknar täckning.
Medan vettig hushållning med jordens resurser är ett viktigt krav är mycket av den ”gröna” politiken utttryck för att hålla tillbaka den fattiga världen i misär genom att bl.a. diktera för dem vilka energikällor de får utnyttja. Förespråkar man samma lösningar för utveckling som miljardärsklubben i Davos bör man nog ta sig en funderare.
Vad gäller ”arbetarklassen”, var finns den ? Även här behövs nytänkande. Vi som skriver och läser detta är nämligen objektivt betraktat alla ”bobo:s” som det heter på fransk-engelska, bourgeois bohemians”. Vår belägenhet är inte arbetarklassens och denna är numera så brokigt sammansatt att den inte ser eller inser sin gemenskap. De flesta finns inte alls på verkstadsgolvet utan jobbar inom servicesektorn i de mest varierande yrken. Hit kunde man mycket väl inräkna ingenjörer och tekniker men vilka av dem vill se sig tillhöra arbetarklassen ? Nya grepp, nya tankar behövs och hur mycket man än uppskattar marxismens klassiker finner man inte svaren där – men kanske inspirationen.
Kina är sin egen kultur eller civilisation där värderingar och tänkande är annorlunda än i Europa. När västimperialismens krafter sinar kommer vi att upptäcka att även Indien, Afrika, Mellanöstern, Sydostasien, Ryssland m.fl har sina speciella särdrag vilka kommer att framträda tydligare än hittills. Att alla skall bli som vi är en tanke som odlats av liberalerna sedan 1800-talet för att just bana väg för nytt rofferi. Samma grundtankar finner vi i dagens nyliberalism och dess globaliseringsmodell där Davosgänget sätter agendan som inlindas i de mest altruistiska fraser. Såvitt jag kan se bör de avvisas – och då menar jag samtliga, även de miljöanpassade eftersom de utgår från västligt förmånstänkande.
Ja, det är väl så att EU och USA misstror Kina för att de tror att eftersom de själva är skitstövlar så är alla andra det också. Kinesernas filosofi när det gäller affärer med t ex Afrika är många gånger ”hjälp till självhjälp” i stället för korrumperande bidrag till skumma politiska ledare! Man bygger infrastruktur typ vägar, hamnar, bostäder i Afrika där kineserna själva kontrollerar pengarna och projekten! Sen kan det ju finnas en risk att framtida ledare i Kina inte alls kommer att nöja sig med bara ekonomiskt inflytande utan även politisk, helt i västerländsk nykolonial stil, men det visar sig väl förr eller senare!
Instämmer i mycket. Imperialismen finns som en tarurlig del av främst Kinas ekonomiska utveckling, mindre hos Ryssland. Sedan finns stora skillnader jämfört med USA också inom ekonomisk politik.
”Polen” Kina & SCO är betydligt mer av ett nätverk, med BRICS, SCO etc ån USA med Nato, Världsbanken och IMF.
Mellanösterns och nordafrikas särdrag stiftar vi bekantskap med nu, på egen bekostnad.
Anders R. skriver ”För AS räcker det med abstraktioner”. Visst, självklart är det så, och det beror på att AS, vilken väl uttrycker det SKP står för, inte bryr sig om att analysera konkreta förhållanden. Han/de ägnar sig år exegetik. Exegetiker är inte intresserade av samtal eller debatt ty de har alltid rätt.
Jag har aldrig försökt diskutera med ett Jehovas Vittne. Men en god vän här byn har och det var inte särskilt givande tyckte han.
Det finns en del likheter i AS argumentationsteknik mot ”USA som världspolis” och Benny Anderssons (Clarté) mot Pål Steigan i våras. På https://steigan.no/2020/03/benny-andersson-vitenskap-og-heltedyrkelse/ hittar man alla inlägg i den mycket intressanta debatten. Men någon exegetiker är inte Benny. Fast alla inlägg hittar man INTE på clartébloggen!
Anser du att det finns en ny imperialistisk epok, d v s en ultraimperialistisk epok? Lenin var kritisk till denna analysen av Kautsky.
Nej, verkligen inte. Konflikterna ökar mella å ena sidan USA-imperaialisterna och allierade och å andra sidan Kin & Ryssland och mera lösligt allierade. Konflikter finns inom båda lägren.