Debatt: Imperialismen och krigen

Ingress: Denna artikel av Ulf Karlström och mig är ett svar på den kritik som riktats mot vår skrift ”USA som världspolis” av Andreas Sörensen, ordförande i SKP, Sveriges Kommunistiska Parti i Riktpunkt: Freden, kapitalismen och imperialismen..

Skriften ”USA som världspolis” har behandlats i 2 artiklar här:
Läs nya “USA som världspolis”!
Möt författarna bakom “USA som världspolis”! Vad gör dom? Var finns dom?

Debatt: Imperialismen och krigen

Andreas Sörensen (i fortsättningen AS), ordförande i dagens Sveriges Kommunistiska Parti, SKP, riktar på hemsidan Riktpunkt kritik mot skriften ”USA som världspolis” av Ulf Karlström och mig. Läs nya “USA som världspolis”!

Vi – Ulf Karlström och Anders Romelsjö – gav 2013 ut boken ”USA som världspolis. Amerikansk utrikespolitik och ekonomi efter 1945” (Nomen förlag, nära 400 sidor; går fortfarande att beställa som print-on-demand). Det är den enda bok på svenska som ger en konsistent och penetrerande analys av dagens USA-imperialism med en mängd fakta om USA:s utrikespolitik – ekonomi, handel, militär kapacitet, ideologi, institutioner – och hävdar att utrikes- och militär politik har sin grund i ekonomiska intressen. I år har boken bantats till en skrift på 100 sidor, 300 referenser och studiecirkelfrågor med en rad uppdateringar, Romelsjö & Karlström. ”USA som världspolis”, som kan köpas för 60 kr, 130 kr med porto via .

I boken/skriften finns ett kort kapitel om uppfattningar om på imperialism, alltifrån Hobson, över Lenin, Magdoff m.fl. samt ett försök till aktuella kriterier för dagens imperialism. Där behandlar vi inte vissa av de frågor som AS tar upp, men vi bemöter här AS kritik.

Vad handlar diskussionen primärt om?

I sin långa text presenterar AS tre huvudfrågor:
”Enskilda länders imperialism kontra imperialismen som system”; En bi- eller multipolär värld samt de kapitalistiska krigen” och vi utgår ifrån dessa.
Imperialismen som system och enskilda länders imperialism.

AS menar att förekomsten av imperialismen som system gör det omöjligt att urskilja mer eller mindre imperialistiska länder. Vi menar att detta är fel och saknar stöd hos Lenin.
Lenin skriver ””Kapitalismen har vuxit över ett världssystem av kolonialt förtryck och finansiellt förkvävande av det överväldigande flertalet av jordens befolkning genom ett fåtal framskridna’ länder. Och delningen av detta “byte” försiggår mellan två av tre i världen dominerande, till tänderna beväpnade rövare (Amerika, Storbritannien, Japan) vilka drar in hela jorden i sitt krig om delningen av sitt byte.” (Lenin V. Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, sid 49. Stockholm, 1969 (Zenitserien). Lenin nämner här enskilda imperialistiska stater- han drar alltså inte alla kapitalistiska stater över en kam.

Vi noterar också det märkliga i att AS i sin långa text inte nämner något av den omfattande litteratur efter Lenins ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” från 1916.

Godtyckligt väljer han ut vissa punkter som fundamentala, medan andra anses historiska och därmed partikulära. Därefter vidtar ett långt tuggande av de utvalda punkterna. Alltsedan Lenins publikation har frågor om imperialismens kännetecken diskuterats av marxister. Flertalet av dessa analyser förkastar inte Lenins syn även om den behöver kompletteras. Det är ganska självklart att under 100 år hinner nya drag utvecklas.

Såväl i vår bok från 2013 som i den nya, nedbantade versionen redovisar vi olika imperialismuppfattningar. I kapitel 9 (s. 65–69) i vår aktuella skrift diskuterar vi några imperialismteorier, framför allt Magdoffs ”Imperialismens politiska ekonomi” (1969).

Vi skriver: ”Magdoff ansluter sig till Lenins gamla analys, men överskrider den då förhållandena ändrats.”. I vår bok skriver vi att vi ligger närmast Lenins och Magdoffs syn på imperialismen, och anför 15 punkter i vår beskrivning av dagens mycket mer utvecklade imperialistiska värld än då Lenin publicerade 5 punkter år 1916. Lenin presenterar ingen analys av den relativa betydelsen av olika kriterier.

Man kan notera att det 1916 bara fanns ett fåtal länder som i tydligt uppfyllde Lenins kriterier.
Idag är verkligen imperialismen ett mycket mer utvecklat ekonomiskt system över hela världen. Vi är eniga med AS om detta.

Men vi menar att man samtidigt kan urskilja mer eller mindre imperialistiska länder enligt Lenins, Magdoffs och för all del våra kriterier. Av Lenins 5 kriterier (och liknande kriterier hos senare författare, däribland vi) kan de tre första användas för jämförelser mellan länder. Dessa är:
• Koncentration av produktion och kapital
• Bildandet av finanskapital genom sammanväxningen av bank- och industrikapital
• Kapitalexportens ökade betydelse på bekostnad av varuexportens betydelse.

(De två övriga kriterierna hos Lenin är:

4. Det bildas internationella monopolitiska kapitalförbund vilka delar världen mellan sig.

5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad. (För tillfället)).

Särskilt kapitalexporten jämfört med kapitalimporten över tid i olika länder förefaller användbar.
AS nämner i avsnittet om enskilda länders imperialism kontra imperialismen som system” sju länder Bangladesh, Polen och Litauen som i Sverige, Tyskland, USA och Ryssland. I en sådan jämförelse framträder USA Sverige och Tyskland som klart ”mer imperialistiska” än Bangladesh, Polen Litauen. (Vi utelämnar siffror om detta).

Vi är medvetna om att USA, en stor kapitalexportör under många år under senare år blivit en netto kapitalimportör men landet har genom dollarns ännu starkare ställning som handels- och reservvaluta en nyckelroll.

Och fortsätter att exportera mycket kapital. Och USA är även betydligt är mer imperialistiskt än Ryssland ”med begränsad kapitalexport, relativt outvecklad produktivitet och stort beroende av råvaruexport, samt få betydande monopol i förhållande till särskilt PPP-justerad BNP.” Clarke R, Annis. The myth of ”Russian imperialism”. In defense of Lenin’s analyses. New Cold War 2016.;

Smith S. Is Russia imperialist?

Vi har inte sett några övertygande kriterier för bra klassificering av länder som mer eller mindre imperialistiska – men det är klart att skillnader finns. Här finns ett intressant utvecklingsarbete för dagens marxister.

En mono- eller bi/multipolär värld?

Detta är en viktigare politisk fråga.
Vår bedömning av de olika världsordningarna bygger bland annat på en analogi till den roll Sovjetunionen (SU) spelade i förhållande till USA-imperialismen. SU utgjorde en begränsad, men en i olika kriser återhållande kraft mot USA:s benägenhet att störta regeringar eller starta krig.

Varken vi eller marxismen har tillgång till en kristallkula, som utsäger framtiden. Därför klargör vi att ”ökad konkurrens också kan leda till allvarliga konflikter och krig”.

AS säger att ”så långt är det svårt att inte hålla med”. Därefter försöker han påvisa att vi har fel, genom ”en snabb blick på kapitalismens historia”. Blicken fångar Första världskriget, vilket allmänt anses som ett ”kolonialt omfördelningskrig”, med Tyskland som drivande – se t ex Fritz Fischer Germany´s aims in the First world war (Norton & co, 1967). Vi har ingen annan åsikt. Så varför harangerar AS denna fas?

AS:s andra snabba blick hamnar på Andra världskriget (2 VK). ”Världen karaktäriserades [då] på samma sätt… inför det andra världskriget”. Nej det är sakligt felaktigt, då historiska omständigheter inte syns, inte beaktas. De flesta historiker, marxister, som icke-marxister, ser hur 2VK successivt byggdes upp av ett antal faktorer: Tysklands förlust i 1VK, Weimarrepublikens kontrarevolutionära frikårer, extremhögergrupper, den formellt demokratiska republikens sammanbrott, och nazismens framträdande och statskupp. Att försöka reducera utbrottet till den tyska kapitalismens är alltför endimensionellt. Den hade en roll, t ex som finansiär av Hitler (sensu Harzburg-fronten), men utan alla andra samverkande faktorer hade den inte kunnat utlösa 2VK.

AS hävdar att vi ser bi/multipolära världsordningar som ”en garant mot krig”. Det har vi naturligtvis vare sig tänkt eller skrivit.

Och han gör ett stort fel om han extrapolerar från Första och Andra Världskriget till dagens situation. Särskilt sedan 1990 finns en stat med större dominans i världen än någon annan stat tidigare, inklusive brittiska imperiet.

Hegemonen USA med sina 700–800 militärbaser i ett stort antal av världens länder, med sin ekonomiska styrka, om än avtagande, med sin ideologiska dominans, och med sin allt tydligare krigiska politik med stor upprustning, kraftfull utveckling av små kärnvapen integrerade i den ordinära militära strukturen, med uppsägning av olika krigsavvärjande avtal etc.

Det slår oss att AS tar alltför lätt på Hegemonens blodtörstighet. Att under en övergångstid – hur lång? – minska blodbaden ligger i arbetarklassens och alla mer eller mindre förtryckta folks intressen. Arbetarklassens politiska läge är idag svagt, men ju mer tiden går desto större är möjligheten för utveckling av klasskamp och en antiimperialistisk, antikapitalistisk och prosocialistisk politik.

Vi vill ogärna spekulera, men troligen erbjuder en bipolär världsordning mindre risk för stora krig idag än nuvarande unipolära ordning med USA som hegemonen.

Kina i samarbete med främst Ryssland för internationellt – för närvarande – en klart mer fredlig politik och vi ser tydligt konturen av en ny bipolär världsordning.

Koreakriget 1950-53 inbjuder till två reflektioner. Efter 2VK var Sovjetunionen oerhört förött och ekonomiskt svagt, medan USA:s territorium inte berördes av kriget och landet var ekonomiskt starkt, bl. a som Västvärldens bank, kort och gott världens hegemon. USA startade det kalla kriget, i den arrogantes föreställning att varken Sovjet eller folkrepubliken Kina kunde bjuda motstånd. Därför satsade de styrande kretsarna i USA på president Syngman Rhee och kriget, i stället för fredlig återförening av Korea.

Nu gick inte kriget som USA räknat med. Det blev oerhört blodigt, 3-5 milj. döda (Romelsjö & Karlström 2020, s.6 ff). Hegemonen mötte hårt motstånd. Konturen av en bipolär världsordning hade börjat avteckna sig. Hellre då en delning av landet längs ”den tillfälliga demarkationslinjen”. Sydkorea fick bli utposten i containmentpolitiken gentemot Folkrepubliken Kina.

Krigen i Vietnam, Laos och Kampuchea framstår ännu som USA:s största nederlag, och en stor framgång för arbetarklassen och folket och en progressiv politik. (Romelsjö & Karlström 2020, s.7).Till segern bidrog stödet från den andra huvuddelen i den dåvarande bipolära världsordningen – Sovjetunionen och Kina.
Vi ska inte lättvindigt dra slutsatser för dagens situation.

Vi kan dock konstatera att Kina & Ryssland ofta tar parti för stater som utsätts för hegemonen USA:s aggressivitet, som i Syrien, Iran och Venezuela. Är detta bra eller dåligt för arbetarklassen och allierade i dessa länder?

En annan faktor förtjänar att påpekas. Begränsas eller elimineras dollarn som global handels- och reservvaluta kringskärs staten USA:s ekonomi. Kina och Ryssland arbetar på detta. Goodbye dollar.. Om det kommer att något strypa dollarflödet till det militär-industriella komplexet är dock en öppen fråga.

Erbjuder en bipolär världsordning en högre grad av högre stabilitet än en multipolär? Det vet vi inte. Närmaste 10-20 åren – tillräcklig tankehorisont för oss – lär vi se en utveckling mot en bipolär världsordning – om inte (en stor del av) världen dessförinnan förintas i kärnvapenkrig.

De kapitalistiska krigen

AS för en lång och i sammanhanget väsentligen onödig diskussion om ”De kapitalistiska krigen”.
Att imperialismen oupphörligen medför krig i kamp om naturresurser och marknader av olika slag är väl känt teoretiskt i imperialismlitteraturen, och i praktiken. Vi redovisar USA:s krig tämligen utförligt i kapitel 1 av boken 2013 och i skriften 2020, och har kortfattat behandlat krigen i Korea och Vietnam ovan.

I det avslutande avsnittet ”Konsekvenserna av Romelsjös & Karlströms syn” utsätter AS oss för en i ord förintande – men i sak väsentligen helt grundlös kritik.

Han skriver bl.a.
”I deras teoretiserande finns fröet till ett förnekande av de mest grundläggande lagar, enligt vilka kapitalismen fungerar till ett förnekande av historien och den vetenskapliga analysen av kapitalismen” och vi ” har lämnat både den marxistiska analysen och verkligheten” – medan boken beskriver imperialismen med historiska och aktuella exempel i verkligheten, väl förenligt med marxismen.

Vi påstås ”framställa freden som möjlig under kapitalismen” – medan vi i boken redovisar krigen och den ökade krigsrisken.

Vi ”flyttar fokus från varje stats klasskaraktär och kamp för sina egna monopol” – medan vi ingående redovisar hur USA:s statsapparat arbetar för sina imperialistiska företag och även behandlar de ökande klasskillnaderna.

”Deras position innebär i slutändan ingenting annat än ett avståndstagande från insikten att fienden (vår markering) står i det egna landet.” Det gör vi inte alls. Vi behandlar ”USA som världspolis” och den internationella storpolitiken, men även klasskaraktären i USA:s och imperialismens ekonomi.

Och i vissa viktiga lägen står den aktuella fienden främst i det egna landet, vilket inte står i motsättning till vårt synsätt om USA-imperialisen som den korrupta världspolisen. Se på de ofta framgångsrika befrielserörelserna mot olika kolonialistiska och imperialistiska stater. Gynnade de initialt arbetarklassen och dess allierade eller inte? Var Brexit bra eller dålig?

Avslutning

Det finns hos AS ett tydligt drag av sekterism. Tanken på att söka allierade finns inte. Att bilda enhetsfront – i vissa frågor – med andra klasskrafter nämns överhuvudtaget inte av AS. Den enda viktiga uppgiften enligt AS– i dagens läge- måste vara att avslöja hela det kapitalistiska systemet, att bryta varje illusion det arbetande folket har om hela systemet.
Att i dagens läge ha detta som enda uppgift ter sig inte bara sekteristiskt utan även felaktigt (om man vill kalla sig marxist). Javisst, vill man vara en liten grupp, och i stort inte spela någon som helst roll, så är den strategin strålande.

Idag är radikala strömningar som vänstersocialism och kommunism extremt tillbakapressade, och återfinns bara i smågrupper som t ex SKP. Mot detta faktum står embryot till – och i några få fält av klasskamp – en ibland omfattande anti-kapitalistisk kamp.

Och bara för att nämna några fält av dagens klasskamp: Arbetslösheten, datorisering och robotisering, prekariatet (ring, så springer jag), låglönedumpning genom EU, de ökande klassklyftorna (sensu Piketty), bostadsbrist & hyreschocker, krackelerandet av välfärden, fattigpensionärer m m.

Om vi bortser från SKP:s ringa numerär och börjar i andra ändan, med att ställa frågan: Var skall SKP:s kader skola sig? Vid skrivbordet/studiecirkeln eller i något av klasskampens alla fält? AS svar torde vara givet: Både och! Jamen, stopp, det stämmer ju inte vad du själv hävdar: Den enda viktiga uppgiften – i dagens läge – måste vara att avslöja hela det kapitalistiska systemet. (Vår kursivering).

Det är naturligtvis inte fel att avslöja kapitalismen för arbetarklassen och andra skikt, men att ha den som enda uppgift – i dagens läge – är felaktigt. Deltagandet i olika fält av klasskampen – under anti-kapitalistiska, fredsbevarande eller anti-imperialistiska paroller är lika viktigt. I sitt deltagande och med exempel kan socialisten väcka tankar och kunskap om klassfrågor och socialism. Vi måste naturligtvis gå på två ben samtidigt.