Är Ryssland ett imperialistiskt land? Avsnitt 3

36
4008

I serien ”Aktuella artiklar för ett eller flera år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad…

Nyligen publicerade jag dessa två artiklar som hänger samman med den nu aktuella artikeln:
Är Ryssland ett imperialistiskt land? Avsnitt 1.
Är Ryssland ett imperialistiskt land? Avsnitt 2.

Läs gärna också:
Debatt: Imperialismen och krigen.
Motsättningarna inom det imperialistiska lägret är absoluta – enheten bara tillfällig och relativ.

Anders Romelsjö och Ulf Karlström med ”USA som världspolis.”

Läs gärna boken ”USA som världspolis” har behandlats i 2 artiklar här:
Läs nya “USA som världspolis”!
Möt författarna bakom “USA som världspolis”! Vad gör dom? Var finns dom?


Är Ryssland ett imperialistiskt land? Avsnitt 3

Jag har tidigare diskuterat huruvida Ryssland är imperialistiskt. Är Ryssland imperialistiskt?

Anders Carlsson behandlar detta i en lång mycket intressant artikel i Proletären. Proletären: Är Ryssland ett imperialistiskt land?

Jag återger den uppdelad i tre avsnitt. Detta är alltså sista delen.

Första delen (den centrala): Är Ryssland ett imperialistiskt land? Avsnitt 1.

Andra delen: Är Ryssland ett imperialistiskt land? Avsnitt 2.


Är Ryssland ett imperialistiskt land? Del 3.

 

Del 2 avslutades med en fråga. ”Men hur kunde dessa sju herrar ha pengar nog att finansiera den ryska staten, om än bara under några månader?”

Sätten var många, men jag skall ta ett belysande exempel här.

Året var 1992. De sovjetiska prisregleringarna på konsumtionsvaror var avskaffade och en hyperinflation på 2 600 procent drabbade genast Ryssland. På ett enda år steg till exempel priserna på ett kilo kött från två till 3 187 rubel per kilo. Människor svalt och de tidigare sovjetmedborgarna blev i ett huj av med alla sina besparingar.

Men det går också att tjäna pengar på inflation, särskilt i den bastardekonomi som fanns i Ryssland de första åren efter kontrarevolutionen. Så höjde inte den ryska centralbanken utlåningsräntan i takt med inflationen, utan bara till mellan 10 och 25 procent.

Den som tog ett lån på 10 miljoner rubel i centralbanken per 1 januari 1992 kunde ett år senare betala tillbaka lånet till ett realvärde på 40 000 rubel, inklusive ränta.

Vad göra med tio miljoner rubel i en sönderfallande ekonomi? Det fanns många möjligheter, men den bästa och mest populära var oljehandel.

Prisregleringarna var nämligen inte avskaffade på allt, som på olja. 1992 var det därför möjligt att köpa rysk olja till en hundradel av världsmarknadspriset. Ni förstår gången. De med goda kontakter i statsbyråkratin, som fortsatt var sovjetisk, rusade iväg till centralbanken och tog ett lån på säg 10 miljoner rubel. Sedan rusade de vidare till någon kontakt i oljeindustrin och köpte olja för pengarna. Sedan vidare till utrikeshandelsdepartementet, där en väl tilltagen muta genast gav exportlicens. Så simsalabim. I ett huj var 10 miljoner rubel förvandlade till 1000 miljoner med bara små avdrag för transport, mutor och symbolisk återbetalning av lån.

Det var på denna typ av affärer, som också omfattade metaller, som nästan alla ryska oligarker gjorde sina förmögenheter.

Tala om rövarkapitalism!

Nu några ord om detta med oligarker, som frekvent används vad gäller ryska storkapitalister – men nästan aldrig om västliga diton. De senare är bara särskilt framgångsrika entreprenörer.

Det grekiska begreppet ”oligarki” betyder fåmansvälde och jag menar faktiskt att det är relevant vad gäller ryskt 1990-tal, då herrar som Chodorkovskij, Potanin, Friedman, Abrahamovitj med flera inte bara var kapitalister, utan också politiker. Det var som sagt de sju oligarkerna som fixade Jeltsins valseger 1996 och därefter styrde de i praktiken inte bara sina respektive affärsimperium, utan också den ryska staten, då med benäget bistånd från och med väl tilltagna mutor till den gangstergrupp kring Jeltsin som kallades ”Familjen”.

I slutet på 1990-talet var verkligen Ryssland en oligarki. Vilket gör det dubbelt ironiskt när charlataner som Stig Fredriksson försöker ärerädda Jeltsin som ”demokrat”. Hur kan en oligarki vara demokratisk?

Det är i detta skede som Vladimir Putin träder in på scenen. Diverse oligarker grälar om vem som fann denna pärla, som fram till augusti 1999, då han utsågs till premiärminister, var en obemärkt tjänsteman vid stadsförvaltningen i S:t Petersburg. Men klart är att Putin handplockades av oligarkkretsen kring Jeltsin.

När Putin ett knappt halvår senare utsågs till tillförordnad president tackade han genast sin uppdragsgivare genom att som allra första åtgärd underteckna dekretet ”Garantier för tidigare presidenten och medlemmar av hans familj”, som gav Jeltsin och hans döttrar och svärsöner livslång immunitet mot de korruptionsåtal som förbereddes mot dem.

”Familjen” var naturligtvis glad över det, men allra gladast var nog de sju oligarkerna, som slapp få sina korrupta bykar tvättade i offentliga rättegångar.

Ett år senare undertecknade Putin ett nytt dekret med samma innehåll, men då gällande alla presidenter i Ryska federationen, inklusive honom själv.

PUTIN ACCEPTERADE UTAN KNOT DEN UNDERORDNADE ROLL SOM GAVS AV RYSSLANDS EKONOMISKA KOLLAPS PÅ 1990-TALET.

Det påstås ibland att Vladimir Putin representerar någon slags återgång till planekonomiska förhållanden eller i vart fall till någon form av statskapitalism.
caption id=”attachment_98481″ align=”aligncenter” width=”696″] Kreml. Bild:Wikipedia.[/caption]
Det är inte sant. Fakta är att privatiseringspolitiken fortsatte med oförminskad takt under Putins två första presidentperioder och att den än idag är huvudlinjen för den ryska statens ekonomiska politik, trots att det finns allt mindre att privatisera. När Putin år 2012 åter äntrade presidentposten, efter mellanspelet med Dimitrij Medvedev, undertecknade han således dekretet ”Om statens långsiktiga ekonomiska politik”, där det slås fast att alla kvarvarande statliga företagstillgångar skall säljas – ”… utom naturliga monopol, naturresurser och tillgångar med anknytning till försvaret”.

Tidsplanen tycks ha blivit något försenad, men så sent som 2016 annonserade Putin försäljning av kvarvarande statligt ägande i ”kronjuveler” som diamantbolaget Alrosa, flygbolaget Aeroflot, oljebolaget Rosneft och järnvägsbolaget Rysslands järnvägar.

Putin är inte någon slags förklädd antikapitalist eller ens någon statskapitalist, vilket han själv med emfas avvisar, utan hans ambition har varit och är fortsatt att få den ryska kapitalismen att fungera på ett mer anständigt marknadsekonomiskt sätt, detta efter rövarkapitalismens härjningar på 1990-talet.

• Statliga företag skall fortsatt säljas – men de skall inte skänkas eller reas bort.

• Kapitalistisk marknadsekonomi är bra, men den behöver vissa regleringar.

• Kapitalisterna skall inte styra över staten, utan staten skall styra för dem.

Ungefär så kan man sammanfatta Vladimir Putins ekonomiska politik och den skiljer sig inte nämnvärt från den ekonomiska politiken i andra länder, möjligtvis med undantag från detta med kapitalisternas direkta inblandning i politiken, som var en företeelse med ryska förtecken.

Så sent som 2011 gav Ryssland grönt ljus för bombkriget mot Libyen genom att avstå från veto i FN:s säkerhetsråd.

En av Putins första åtgärder var att rensa upp i det skattesmitarträsk som oligarkerna inrättat åt sig själva. Som varnande exempel valde han den före detta ungkommunisten Michail Chodorkovskij, vars bolag Yukos år 2003 åtalades för skattebedrägerier och dömdes att betala 33 miljarder dollar i obetald skatt, inklusive ränta och väl tilltagna straffavgifter. Yukos hade inte så mycket pengar i kassan, så bolaget gick i konkurs och Chodorkovskij själv fick krypa i finkan.

Två saker skall sägas apropå detta.

För det första: Yukos konkursbo köptes upp av det då helt statliga oljebolaget Rosneft, vilket en den borgerliga skribenter betecknar som ”expropriation”, trots att uppköpet skedde lagenligt och enligt marknadsekonomins alla regler. En märklig slutledningskonst. Lika märkligt är sedan att samma borgerliga skribenter ”glömmer” att berätta att Rosneft några år senare privatiserades till 50 procent, varav 18,5 procent idag ägs av brittiska BP.

En minst sagt märklig expropriation.

För det andra: Att Putin och hans skatterådgivare valde just Michail Chodorkovskij som varnande exempel var ingen tillfällighet. Chodorkovskij tillhörde tillsammans med Boris Berezovskij och Vladimir Gusinskij en liten grupp oligarker som vägrade ge upp sin politiska makt; Chodorkovskij skröt rentav med att han hade hundra dumaledamöter på sin avlöningslista. Den ambitionen passade inte Putin, så Chodorkovskij hamnade inför skranket, trots att han inte fifflat mer än de andra oligarkerna.

Men det gick ingen nöd på honom. När exemplet väl var statuerat benådades Chodorkovskij av Putin, med en god del av sina miljarder säkrade på bankkonton i Schweiz.

”Revolutionen var en resa in i det okända”

Vad det gäller relationerna till den kapitalistiska världsmarknad som Ryssland helt och fullt blev en del av på 1990-talet, så hade Putin initialt ingen som helst ambition att begränsa denna integration – det var de inhemska oligarkerna, de som styrde över Jeltsin och därmed över den ryska staten, han ville komma åt.

Ryssland blev således medlem i den så kallade G8-gruppen redan 1998 och i World Trade Organisation 2012. Året därpå fattades beslut om att ta upp Ryssland i OECD. Under sina första år som president talade Putin därutöver om möjliga medlemskap i såväl EU som Nato.

Integrationen löpte till synes smärtfritt. Putin accepterade utan knot den underordnade roll som gavs av Rysslands ekonomiska kollaps på 1990-talet, väl medveten om att oljeexporten var nyckeln till både Rysslands ekonomiska återhämtning och till hans egen maktställning.

Också på det politiska planet var hållningen till imperialismen, och då framförallt till USA, välvillig. Putin var den förste att uttrycka solidaritet med USA efter attacken mot World Trade Center 11 september 2001 och när George W Bush en knapp månad senare inledde angreppskriget mot Afghanistan öppnade han genast ryskt luftrum för amerikanska transporter till kriget. Så sent som 2012 erbjöd sedan Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov flygplatsen i Uljanovsk som ett nav för transporterna till Afghanistan, ett erbjudande som genast ledde till protester i Lenins födelsestad. Men Lavrov fick oreserverat stöd av Putin.

Ryssland gick med i Natos Partnerskap för fred, PFP redan 1994. och 2002, under Putins första presidentperiod, inrättades sedan Nato-Ryska rådet som ett bilateralt samarbete i det så kallade kriget mot terrorismen. Genom detta råd gavs Ryssland en permanent ambassadör i Natos högkvarter i Bryssel.

Det där med PFP är lite lustigt. Som bekant är också Sverige med i PFP och ända fram till 2013 samövade därför svensk och rysk militär i olika Nato-övningar, bland annat i den årliga marinövningen Baltops i Östersjön. Pånyttfödelsen till lede fi har sannerligen gått fort.

Rysslands eftergivenhet gentemot USA och Nato i perioden fram till 2013 är närmast häpnadsväckande. Så gav Ryssland 2011 grönt ljus för bombkriget mot Libyen genom att avstå från veto i FN:s säkerhetsråd.

I februari 1990, då Michail Gorbatjov ännu var president i Sovjetunionen, utfärdade USA:s utrikesminister James Baker ett högtidligt löfte. ”Natos jurisdiktion kommer inte att flyttas en tum österut”, förklarade han, ett löfte som folkrättsexperter betraktar som juridiskt bindande trots att den naive Gorbatjov inte krävde att det sattes på pränt.

Sedan dess har Polen, Ungern, Tjeckien, Bulgarien, Rumänien, Kroatien, Montenegro, Slovakien och Albanien tagits upp som medlemmar i Nato. Ryssland och Putin protesterade inte ens mer än klädsamt när de forna sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litauen 2004 togs upp i såväl Nato som EU.

Allt vände 2013, då USA, EU och Nato började kasta lystna blickar på Ukraina, vilket Ryssland kategoriskt motsatte sig. Denna vändning tarvar en förklaring. Varför är exsovjetiska Ukraina så speciellt i förhållande till likaså exsovjetiska Estland, Lettland och Litauen?

Man skulle kunna svara att Ukraina är mycket större än de pyttesmå baltiska staterna och därför av större geopolitiskt intresse. Men det vore att förenkla frågan. Här finns djupare förklaringar.

En vink om det mer komplexa svaret gav Vladimir Putin i sitt årliga tal inför Ryska federationens federala församling 2005. Det var i det han talade om Sovjetunionens kollaps som ”en av förra århundradets stora geopolitiska katastrofer”, ett uttalande som numera anförs som bevis för Putins ambition att återupprätta det socialistiska Sovjetunionen.

Det är falsk bevisföring. Putin talar inte nostalgiskt om det socialistiska Sovjetunionen, det vill han absolut inte ha tillbaka, utan bekymrat om Ryssland. Vilket ges i talets följande mening. ”För den ryska nationen blev den ett genuint drama. Tiotals miljoner av våra medborgare och landsmän befann sig utanför ryskt territorium”, säger Putin.

Det är inte socialismens sammanbrott som utgör katastrofen – den välkomnas av Putin – utan den ryska nationens sönderfall och splittring.

DEN RYSKA REAKTIONEN PÅ VÄSTMAKTERNAS INBLANDNING I UKRAINA HÖSTEN 2013 OCH VÅREN 2014 VAR GIVEN.

Vladimir Putin är rysk nationalist, det är därför han är så populär i en del sverigedemokratiska kretsar. Men som rysk nationalist ser han sig inte bara som företrädare för medborgarna i Ryssland, utan för alla ryssar, också för de tiotals miljoner ryssar som efter Sovjetunionens sammanbrott lever i diasporan, inte minst i Ukraina.

Ja, mer än så. I den nationella mytologi som är Putins ideologiska hemvist finns en utvidgad rysk nation med rötter i det historiska Kievrus på 800-talet, grundat av den svenske vikingen Rurik. I denna nation ingår inte bara storryssarna, utan också vitryssarna och lillryssarna (ukrainarna) förenade av dialekter av det ryska språket och av ortodox kristendom.

2005 lät Putin gräva upp den vite generalen Anton Denikins lik från hans grav i Chicago, där han legat sedan 1946, för att transportera kvarlevorna till en ny begravning i Moskva. 2009 hedrade Putin denne inbördeskrigets värste slaktare genom att besöka hans nya grav. Inför ett församlat pressuppbåd framhöll han Denikin som en stor rysk nationalist och framhöll då särskilt Denikins uppfattning om att ”ingen skall tillåtas blanda sig i stora och lilla Rysslands inre angelägenheter”.

Rysslands eftergivenhet gentemot USA och Nato bröts i och med händelserna i Ukraina 2013, där västmakterna var inblandade i statskuppen.
Man skall vara ytterst försiktig vad gäller att anföra ideologiska skäl till politiska agerande, som regel ligger alltid krasst materiella skäl bakom, men här menar jag att nationalismen spelar roll.

Att släppa Estland, Lettland och Litauen gick bra, trots att både Estland och Lettland har stora ryska befolkningar. Men när USA, EU och Nato kastade lystna blickar på Lill-Ryssland passerade de en oacceptabel gräns. Ingen rysknationell ledare kan gå med på att någon utomstående splittrar denna mytiska gemenskap, då förlorar han eller hon sin legitimitet.

Den ryska reaktionen på västmakternas inblandning i Ukraina hösten 2013 och våren 2014 var given. Den var en ren och medveten provokation och att den skulle leda till ryska motåtgärder, som återtagandet av Krim, var självskrivet. Priset har USA sedan fått betala via Rysslands ingripande i Syrien.

Detta måste man observera.

Det är inte så att det Ryssland som stött angreppskriget mot Afghanistan och bombkriget mot Libyen plötsligt gått och blivit antiimperialistiskt. Ryssland agerar utifrån egna intressen i Syrien, där inte minst Ukraina ligger i potten. Om USA, EU och Nato ger upp sina planer på att ”ta över” Ukraina, så är Ryssland berett att återgå till den timida linje som gällde ända fram till 2013.

Ryssland är inte en pålitlig allierad till folk som kämpar för självbestämmande.

Sammanfattningsvis: I ekonomisk mening är Ryssland en i det närmaste semikolonial andrarangsnation i konkurrensen på den kapitalistiska världsmarknaden, helt utlämnat åt fluktuationerna på de globala råvarubörserna.

I politisk och militär mening är Ryssland fortfarande en stormakt, inte minst genom sitt kärnvapeninnehav. Men utan någon önskan att mäla sig ur den gemenskap man ingick i ända fram till hösten 2013. Det är västmakternas klåfingrighet vad gäller Ukraina – Lill-Ryssland – som orsakat den nuvarande krisen.

Ryssland är inte en aggressiv stormakt, annat än i förhållande till det man ser som angrepp mot den utvidgade ryska nationens intressen.

Det talas ibland om rysk upprustning och sant är att den ryska militärbudgeten mer än fyrfaldigades mellan 1998 och 2018, från 14 till 61,4 miljarder dollar i fast penningvärde. Men då skall man veta att Sovjetunionen 1989 hade en militärbudget om 231,8 miljarder dollar i samma fasta penningvärde.

Dagens ryska militärbudget är alltså bara en fjärdedel av den sovjetiska.

1989 svarade den sovjetiska militärbudgeten för 40 procent av den i USA. 2018 svarar den ryska militärbudgeten för mindre än 10 procent av den amerikanska.

Det är siffror som ger perspektiv på det påstådda ryska hotet.

 

Föregående artikelPutin deltar i G20-mötet i Indonesien trots USA:s krav att utesluta Ryssland
Nästa artikelWashington Post: ”Zelensky möter en ström av kritik för att han inte varnade för kriget”
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

36 KOMMENTARER

  1. Märkligt detta att den som framstår som den bästa mellanöstern kännaren och den sannolikt bästa Rysslandskännaren i Sverige, dvs, Patrik Paulov och Anders Carlsson båda kommer från Kommunistiska partiet.
    Man skulle verkligen vilja att Anders Carlsson tog sig an Kina med samma seriositet, men det är antagligen att begära för mycket av en gammal man.

  2. De två sista meningarna i Anders Carlssons långa berättelse kan jag hålla med om.
    Det var nog allt. Men vad är syftet?

    • USA:s politik är imperialistisk. Militären och utrikespolitiken har som syfte att slå vakt om USA:s enorma ekonomiska engagemang runtom i världen. Då är det väl intressanta att analysera USA:s främsta motståndare, och Ryssland är en av dem.

      • Visst är USA:s politik imperialistisk.
        Men det är en märkligt skriven artikel, utan källhänvisningar, med fantasifulla påståenden, som helt verkar vara tagna ur luften. Vad är syftet med detta?
        När någon skriver ett arbete är det viktigt att ta med s.k. ”källor” i den löpande texten. Det finns många olika slags källor man kan använda sig av. Tidningsartiklar. Uppslagsverk. Böcker. Filmer och Internetsidor m.fl.

      • Tror inte att Ryssland är imperialistiskt. Men även om den vore, så skulle jag föredra det alla dag i veckan.

  3. En i stort sett korrekt beskrivning av dagens Ryssland! Det bästa är nog att låta bli att provocera ryssarna och framförallt att se till att Putin sitter kvar så länge som möjligt. Man vet vad man har men inte vad som kommer! Förhoppningsvis så kan mer demokratiskt sinnade ledare sedan ta över men då måste hotet från Nato försvinna och det bästa vore om Nato helt enkelt las ner för gott för världsfredens skull!

  4. Intressant att trots det sovjetiska systemet varade i cirka fyra generationer lyckades man inte döda det kapitalistiska systemet. Tvärtom kan man säga eftersom det var ledande figurer i det kommunistiska systemet som en kapitalism som var brutalare än det som fanns i de västliga länderna.
    När det gäller Natos nya medlemmar glömmer artikelförfattaren att nämna att orsaken var Warszawapaktens upplösning.

    • Nato var inriktad att motverka vad man ansåg vara hot från kommunismen, dvs. från Sovjet och allierade. Wikipedia: ”Anledningen var fruktan för Sovjetunionens ökade maktposition i Europa, speciellt efter kommunisternas maktövertagande i Tjeckoslovakien 1948.”

      Nu upphörde detta ”hot” för 30 år sedan och Nato kunde lagts ned, för en fredligare värld. Nu är Nato en krigsorganisation i USA:s tjänst, bombade i Europa, i Jugoslavien under 1990-talet, förstörde Libyen och bidrar till att förstöra Afghanistan genom insatser långt utöver FN-beslut.

      • Nato är samarbete. Du har ju själv så många gånger menat samarbete är överlägset. Militärt försvar är dyrbart även för skattefinansierade nationer. Samarbetet reducerar kostnaden avsevärt. Sverige har ingått partnerskap med Nato för att dra den fördelen. Den huvudsakliga anledningen bör vara Sverige inte längre har råd med ett heltäckande försvar på grund av en uppsvälld social budget.

        • Trump kräver att minst 2% av BNP ska användas till försvaret och då skulle Sveriges försvarskostnader öka inte minska! Och ska Sverige verkligen delta i USA:s olagliga krig som de ändå förlorar till slut? Ingen bra lösning! Svenska politiker vill inte spendera alls på försvaret utan man vill satsa alla pengar på invandring. Sen ”samarbetar” ju Grekland och Turkiet så bra i Nato så turkarna t o m hotar med krig! Nato är kass för alla utom USA!

      • Författaren glömmer anledningen till att Baltstaterna och gamla Öst-Europa ville bli NATO-medlemmar, nämligen hotet från Ryssland. Efter 50 år under den sovjetiska Järnhälen ville man slippa ryssarna helt och hållet. Livförsäkringen var ett NATO-medlemskap – och det var inte USA som drev på detta. USA var avvaktande men de gamla öststaterna var synnerligen pådrivande. För dem var det inte ett ”hot” inom citationstecken utan en upplevd, direkt fara. För Estlands del visade ju sig värdet vid den s k statykrisen 2007 när man flyttade en rysk soldatstaty från dess centrala läge till ett undanskymt ställe i en förort. ”… händelserna i Tallinn 2007 då unga ryssar från S:t Petersburg ledde demonstrationer mot de estniska myndigheternas beslut att flytta Bronssoldaten, en staty över ryssar som stupat i Estland. Demonstrationerna ledde till kravaller och frysta diplomatiska relationer mellan Ryssland och Estland.” (Ryska återfall i revanschism, Kaa Eneberg 2009). Direkt efter kom sedan de ryska cyberangreppen mot Estland Ryssland ”hämnd” för statyflytten.
        Som mina estniska vänner uttryckte det efteråt: ”Utan NATO hade vi fått ryska fallskärmsjägare i Tallinn för att ”skydda” statyn”.

        • Hmm, ja det är många statyer runt om i världen som är i farozonen för demontering nu i BLM-tider också! Nu var väl statyn ändå för de sovjetiska soldaterna som stupade i kampen mot nazismen? Esterna hade som bekant inget emot att kämpa på Hitlers sida så kanske statyn behövdes som en påminnelse? Det här med revanschism verkar annars vara en svensk paradgren…Ännu flera hundra år efter förlorade krig håller man på och ältar och dessutom så har man ”glömt” att man själva var den angripande parten! NÄR ska den amerikanska kontinenten slippa USA:s järnhäl? Borde ju vara dags nu när Sovjet och dess järnhäl är borta sen länge!

          • Ska vi vara ärliga Thomas så var många i de baltiska staterna lite för villiga att ”samarbeta” med Hitler! Att ”jobba” i ett koncentrationsläger hade nog alltför många balter inget emot alls och många blev efterlysta efter kriget också! Men visst fanns det nationalister som såg Hitler som ett redskap mot Sovjet i alla baltstater! Deras problem var dock att hade Hitler vunnit kriget hade baltstaterna inte funnits kvar idag utan varit en del av Germania! Som att välja mellan pest och kolera alltså! (Litauens nutida behandling av sin ryska minoritet är nog inget jag skulle rekommendera att de fortsätter med den dagen Putin efterträds av en långt mer hårdför nationalist!)

          • Människor av olika typer fanns överallt. General Vlassov hade en hel tysk armé med ryssar som slogs mot Sovjetunionen. Beträffande Litauen är det ju i så fall tur att de har NATO som livförsäkring? Har lite svårt att förstå inställningen här på bloggen till de ryska minoriteterna i Baltikum. Varför följs inte Palestina-narrativet? Det är ju fråga om inflyttade kolonisatörer från den gamla ockupationsmakten. Borde inte budskapet vara: Åk hem?

          • Åkerblad, jo de flesta har åkt ”hem” om man nu ska använda din definition! De som stannat kvar i det alltmer avfolkade Litauen av ryssar är nog de som är gifta med litauer eller har andra band kvar! Som sagt, Litauens problem är ju annars avfolkning! Att ha Nato som ”livsäkring” måste ju numera ses som ett skämt men jag antar att USA betalar bra för att ha basen där, än så länge! Kanske de skulle tänka på att USA är i upplösningstillstånd och ett Nato med bara vasaller som är ointresserade av krig och att ”hjälpa”en liten halvfascistisk baltstat står nog inte högt på programmet! Verkligheten gör sig påmind hela tiden trots att en del försöker önska bort den!

  5. Den som har har riktig kolla på Ryssland gör bedömningen att Rysslands ekonomi och allmänna tillstånd är riktig bra. Att jämföra med de usla tillstånden som t ex länder i väst befinner sig. En stor ekonomisk kris är på ingång och Ryssland kommer att klara den. Dock inte det väst som badar i skuld (statlig, företags och personlig skuld).

    http://thesaker.is/new-world-order-in-meltdown-but-russia-stronger-than-ever/

  6. ”Rysslands eftergivenhet gentemot USA och Nato i perioden fram till 2013 är närmast häpnadsväckande.”
    Usa hade sannolikt hållhakar på Ryssland då. Tex försvann alla kärnvapenmissiler från ubåten Kursk och en amerikansk och en brittisk ubåt sågs av ryska dykare intill Kursk på botten.
    Kanske sålde oligarker missilerna till väst? Men dagen före 9/11 publicerade den brittiska militärtidskriften en artikel om just den typen av missil (först producerad 1976)
    Och en kärnvapenunderrättelseofficer från sena Sovjettiden hävdade senare i väst att den typen av missil träffade Pentagon, penetrerade alla inre väggar och blev liggande på golvet utan att explodera. Så att den kunde typbestämmas.
    Om dom uppgifterna är riktiga kunde Usa använda dom för utpressning: ställ upp på det officiella narrativet eller så anklagar vi Ryssland för att ligga bakom 9/11.
    Den ryssen angav av misstag missilens styrka felaktigt till 550kton.
    FBI uppgav samma data utan att hänvisa till ngn källa vilket tyder på att dom tog uppgifterna om ursprunget på allvar.
    Det riktiga skulle nämligen enligt samme ryss ha varit 500kton.
    Det må vara hur det vill med missiltypen men det finns definitivt en möjlighet att det stämmer för Usa hade domedagsplanet cirkulerande i luften vilket bara händer vid kärnvapenhot.

    Vidare inträffade en serie terrordåd i Ryssland åtminstone ett kanske utfört med minikärnvapen.
    Ryssland hade under såna omständigheter motiv för en verklig kamp mot terror som ju var Usas officiellt angivna agenda.

    Sen nämner artikeln ’slaktaren Denikin’
    Det är risk för att det uttrycket är partiskt.
    Dom som verkligen bär ansvar för dödandet fanns i US/UK mfl vasallstater som påtvingade Ryssland både revolution och påföljande intervention.

      • @Dorabella
        En sak till du kan raljera över ifall du notifieras: Efter 9/11 skänkte Ryssland ett monument till Usa som föreställde en stor droppe av stål tycktes det.
        Kan det ha varit både en symbol för sorg dvs en tår men samtidigt listigt avsett att påminna om det smälta stålet i nedervåningen av WTC funderar jag. Det var onaturligt varmt under bråten väldigt länge efter 9/11 och USAs Nationella Nukleära Säkerhetsadminsitration var tidigt på plats dit bråten transporterades och deras personal var iförd strålskyddsattiraljer med både ögon och öron övertäckta
        Privatpersoner var vid WTC förbjudna att medföra geigerräknare och all räddningspersonal hade mätdosor som utvärderades av läkare. Officiellt var dosorna till för att kolla tex asbest och annat stoft men antalet cancerfall var flera storleksodrningar över det statistiskt förväntade och läkare sa tidigt att det verkade som strålskador.
        Myndigheternas agerande just efter 9/11 ser ut att ha varit i överensstämmelse med vad som rekommenderas efter kärnexplosioner för att låta de kortlivade isotoperna avklinga innan personal släpps dit.
        Under lång tid vattnades därefter bråten med tillsatser av UVabsorberande ämen som rekommenderas i samband med långsamt svalnande substanser som är aktuellt om det är intensivt strålande radioaktiva rester som ju får energin inifrån.
        Och till sist det är Usas offentlighet som berättar sagor om 9/11 !

    • Ryssland är definitivt kapitalistiskt, men har förhållandevis liten kapitalexport t.ex. Ämnet utvecklas i bloggartikel i morgon bitti.
      Jag var inte aktiv då SKP hade sin andra kongress. Termen ”socialimperialistisk” är nog olämplig för beteckning på fel i Sovjets utrikespolitik: Kriget i Afghanistan (som jag protesterade mot), angreppet på Tjeckoslovakien 1968 (som jag protesterat mot) och hanteringen av upproret i Ungern 1956.

  7. Ryssland är världens största imperialistiska land, och hotar alla sina grannar. Alla Rysslands grannar i väst vill tillhöra Nato som skydd mot rysk aggression. Inga av Rysslands grannar oroar sig för ”USA´s imperialistiska krig”, eftersom det inte finns några såna. USA har motarbetat den ryska imperialismen ända sedan andra världskriget, och lojalt ställt upp på många småländers kamp mot kommunistiska maktövertaganden. Alla lyckades inte; kommunisterna offrar hur många människor som helst för sina ”ideal”.

    • Vad kallar du då USA:s/Nato:s krig med allierade i Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien som kan ha dödat 20-50 gånger fler än kriget i Ukraina. Stödet till statskupper i demokratier bla. Ukraina 2014, Bolivia 2019, Haiti, upprepade försök i Venezuela?

    • Varje angrepp mot annat lands område måste med kraft fördömas utan undantag. Ty det regleras genom folkrättens lagar och det innebär att rätt går före krigsmakt, oavsett vem än det än må vara som hävdar annat.
      Trist nog ser vi alltför många skrämmande exempel på hur detta förekommer där oskyldiga människor drabbas av död och förstörelse av väl fungerande samhällen.
      Inte ens den demokratisk sinnade västvärlden kan frita sig från detta ansvar som vilar tungt på deras framgångsrika utveckling. En så kallad civiliserad utveckling som riskerar att leda till ett förödande bakslag i form av stora klimat och miljökatastrofer.
      Vad dessvärre är trist i detta sammanhang som sker är att få länder ställer sig modigt vid sida av denna kraftmätning om världsherravälde över våra gemensamma råvaruresurser. Sverige orkade inte hålla mot utan vek ned sig och blir förmodligen nu en liten tyst medlöpare i detta cyniska spel. Och vart det leder väcker stor hos mig inför min tanke om kommande generationers levnadsöden.

      • @Olof 22 augusti, 2022 At 09:21 Och hur betraktar du angrepp på en folkgrupp inom samma gränser, exempel förintelsen i Tyskland på 40-talet, eller den förintelse, etniska rensning och folkmord i Donbass på etniska ryssar som Ryssland stoppade med sin militära operation 2022. Skall sådan angrepp vara helt tillåtna medan andra bara tittar på. Jag tänker speciellt på angrepp på folkgrupper inom områden som är ockuperade av främmande folk och makt, exempel, Ukrainas ockupation av Donbass och Krim.

  8. Afghanistankrigen började med rysk militärkupp och påföljande invasion. Hade imperialistryssland avstått från sina hegemoniska ambitioner hade inget krig börjat alls i Afghanistan. På 60talet fanns en afghansk president som ville vara ”neutral”, så han importade utbildningsteknologi från USA men militärutbildning från Sovjetunionen. Det stod afghanerna mycket dyrt, deras egen militär kuppade vänster på 80talet, sen invaderade sovjet när folket gjorde motstånd. Afghanerna skickade sin barn till lägerskolor i Pakistan där de islamindoktrinerades. och blev talibanerna. USA skickade luftvärnsrobotar till det islamistiska motståndet, de knäckte sovjetunionen.

    Iraks diktator Saddam Hussein var en av sovjetunionens allierade, med sovjetisk krigsmateriel och säkerhetstjänst. En av Saddams agenter mördade Olof Palme när Säpo börjat nysta i irakiska statens illegala aktiviteter i Sverige. (det finns utrett i ett flertal likalydande böcker, tex Ruth Freemans ”Death of a Statesman). Sovjetiska ambassadens tredje man (källa Erik) var avlyssnad och kände till mordet i förväg. Saddam invaderade Kuwait, världen hoppades länge att sanktioner skulle få folket att plocka bort honom, med 9/11 tog sig USA för att plocka bort honom, det gick inte bra. Men grundproblemet var förstås sovjetunionens inflytande, alldeles för nära oljan som hela världen importerar.

    Det finns ingen statskupp 2014 i Ukraina, en ukrainsk majoritet kastade ut en rysk marionett som bara hade stöd från de områden ryssland nu invaderat. Problemet i Ukraina är Ryssland.

    Venezuela har alla förutsättningar att försörja sig självt, men styrs av en vänstermaffia som beväpnat drogkartellerna. Oppositionella mördas av regeringens privatister. När Venezuelas befolkning försöker befria sig från Maduros regemente kallas inte kupp, tvärtom, ett folk har rätt att rösta bort vänsterterrorister från presidenpalatset. Att det inte går beror på att vänstern alltid struntar i folkviljan, individens frihet och äganderätten, och påtvingar befolkningen ett styre som alltid fungerar sämre. Så länge vänstern sitter vid makten kommer de arma stackare den terroriserar att försöka bli av med den, det kallas inte kupp, att västvärlden hjälper till på marginalen är naturligt. En uppriktig och realistisk regering i Venezuela gynnar alla utom klicken vid makten.

    På global nivå är Ryssland den i särklass största imperialisten, ryska imperiet har erövrat territorier i paritet med det brittiska. Ryska imperiet har förlorat många territorier i väst, småfolken vid rysslands gränser befriades vid socialismens sammanbrott. Balter, polacker, rumäner, bulgarer, tyskar; alla har de sluppit den ryska storstöveln. Och alla är de tacksamma mot USA, frihetens fyrbåk i världen. För alla folk.

    • @Oskar Hedberg 22 augusti, 2022 At 09:13 Om jag minns rätt så började Rysslands involvering i Afghanistan med att Afghanistan legitima regering bad Ryssland att hjälpa till att försvara landet mot en hotande invasion och statskupp för att störta regeringen. USA hade redan då gjort sina egna planer för Afghanistan framtid, nämligen att ta kontrollen av landet och plundra det på dess naturtillgångar. USA planerade helt öppet att 60% av USAs energiimport i framtiden skulle komma från Afghanistan.

  9. Sista stycket skall stå enligt följandeVad dessvärre är trist i detta sammanhang som sker är att få länder ställer sig modigt vid sida av denna kraftmätning om världsherravälde över våra gemensamma råvaruresurser. Sverige orkade inte hålla mot utan vek ned sig och blir förmodligen nu en liten tyst medlöpare i detta cyniska spel. Och vart det leder väcker stor hos ORO mig inför min tanke om kommande generationers levnadsöden.
    Svara

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here