Del 4 Tankar om socialism – kapitalismens ålderdom erbjuder nya möjligheter

9
636
Detta är del 4 av en serie om 5 artiklar om socialism, skrivet av Tollef Hovig. https://steigan.no/2022/11/tanker-om-sosialisme-alternativt-filosofisk-grunnlag/. Del 1 handlar om socialismens filosofiska grund, del 2 handlar om ett alternativt filosofiskt förhållningssätt, del 3 handlar om kapitalismens grundidé, del 4 handlar om kapitalismens nuvarande utveckling och del 5 handlar om grundläggande idéer för ett framtida samhälle och politik för att nå dit. Del 1 har publicerats Del 1. Tankar om socialism – filosofisk grund., del 2 Del 2. Tankar om socialism – alternativ filosofisk grund, samt även del 3 6/12. Notera kommentarerna också.

Tollef Hovig

https://steigan.no/2022/11/tanker-om-sosialismen-kapitalismens-alderdom-gir-nye-muligheter/?utm_source=substack&utm_medium=email

________________________________________________________

Kapitalismens ålderdom – dess sista fas?

För att få en överblick över kapitalismens utveckling kan det vara bra att dela upp den i faser.

I kapitalismens barndom, fram till 1880-talet, låg huvudfokus på att bygga den kapitalistiska organisationens infrastruktur. Utveckling av landtransporter och nationella marknader, bildandet av nationer och finansiella system mm.

I kapitalismens ungdom, från 1880-talet till 1970-talet, var förbättringstakten i produktionen enorm. Den var tillräckligt stor för att förbättra de arbetandes levnadsvillkor, och för att ge kapitalägarna tillräckligt stora inkomster för att kapitalet skulle växa i storlek och värde. Den var till och med så stor att guldproduktionen, som var grunden för dåtidens penning- och kreditsystem, inte kunde hänga med.

Under kapitalismens vuxenålder från 1970/80-talet, var förbättringstakten inte längre tillräckligt stor för att täcka dessa två behov. Man släppte därför guldet som grund för penning- och kreditorganisationen och gick över till papperspengar. Detta lade grunden för att man skulle kunna gå vidare till att ge krediter till alla projekt som hade potentiell vinst, och praktiska resurser för genomförandet. Ett uppdämt kapitalbehov ledde till att räntorna sköt i höjden, till runt 18 % på 1980-talet. När det rådde balans i utbud och efterfrågan på finansiellt kapital uppstod kombinationen av att finanskapitalet gradvis fick ett lägre värde (ränta) och en växande volym finansiellt kapital (skulder). När styrräntorna gick mot noll upphörde denna fas, och ersattes av kapitalismens ålderdom 2020.

Den här artikeln handlar om utvecklingen av kapitalismens ålderdom.

Centralbankspengar

Problemet för kapitalägarna i den fas vi befinner oss i, som jag kallar kapitalismens ålderdom, är hur de ska finansiera sina vinster. Förbättringstakten i produktionen är alldeles för låg för att täcka behovet. Möjligheten att öka den finansiella kapitalvolymen via de privata bankerna har uttömts. Två möjligheter kvarstår då, antingen måste kapitalet finansieras med centralbankspengar, eller genom omfördelning från det arbetande folket till kapitalet, eller kanske av båda. Låt oss ta en närmare titt på början av kapitalismens ålderdom, för att se om vi kan hitta några svar där. År 2020 definierades det som tidigare skulle ha varit en svår influensa som en pandemi och politisk opinion skapades för stora samhällsåtgärder. Den överlägset viktigaste av dessa var en massiv ökning av ”tryckning av centralbankspengar”. Det är att centralbankerna ökade sina balansräkningar och ställde stora medel till sina respektive stater till förfogande. Grafen nedan visar ökningen av centralbankernas ”penningmängd” i USA och EU.

I USA ställde Trumps och Bidens administrationer upp med 25 % av ett års BNP, fördelat på två år. Det är 13 % per år. Detta var en betydligt större årlig ökning än den som upplevdes under perioden 1980-2020 (kapitalismens vuxen-ålder), där den årliga ökningen var cirka 5 % per år. år. Den mest betydande förändringen från föregående period var dock inte volymen, utan sättet på vilket medlen användes. I vuxenåldern var det de privata bankerna som skapade krediterna och de var kopplade till vinstpotential och praktiska resurser för att genomföra de projekt som pengar lånades ut till. Inflationen från denna kapitalökning var därför blygsam, resurserna för att använda pengarna måste finnas tillgängliga innan lånet betalades ut. Under pandemin delades medlen ut som stöd till företag och privat konsumtion, utan att det var kopplat till specifika projekt, vilket visade sig släppa in inflationsdrivande företag.

Överskott i företagen

 

 

Ser vi till vuxenlivets avslutande era ser vi att företagen i USA hade mycket måttliga vinster, vilket hotade värdet på kapitalägarnas kapital. En fortsatt uppbyggnad av skuldberget säkerställde dock tillräckligt med pengar för att hålla efterfrågan på produktionskapital (aktier) och fastighetskapital (kommersiella fastigheter, bostäder) uppe. Därmed höll sig också kapitalets värde uppe. När räntan går mot noll, runt 2019 och fortsatt uppbyggnad av skuldberget stannar, kommer den måttliga vinsten från bolagen knappast att räcka för att hålla kapitalvärdena uppe. Det finns då ett latent behov av prisökningar hos företagen, så att de kan öka sin vinst, och ersätta bortfallet av ökningen av lånade pengar (finansiellt kapital), som de varit vana vid i 40 år. Vi ser att från Q3 2020 börjar vinstnivån stiga kraftigt. Vi har sett av grafen ovan att det är från samma tid som centralbankerna startar sin penningtryckning.

Prisökning

Den blå linjen i grafen nedan visar prisökningen i USA. Vi ser att den börjar ett kvartal innan företagens vinster börjar öka. Här ser vi starten på kapitalismens ålderdom. Latent behov av att öka företagens vinster, eftersom möjligheten att öka lånekapitalet försvinner, leder till en ökning av ”centralbankspengar” vilket möjliggör prisökningar, vilket i sin tur ökar företagens vinster, så att kapitalvärden upprätthålls. Staten syr kuddar under axlarna på kapitalägarna.

Kampen mot ”inflation” är kampen om finanskapitalets andel av centralbankspengar, och att skapa arbetslöshet i tid för att undvika löneökningar

Vi tittar fortfarande på grafen ovan, men den här gången på den svarta linjen. Där ser vi höjningen av styrräntan i USA, vad media och ekonomer kallar ”kampen mot inflationen”. I verkligheten är det kampen för omfördelning från det arbetande folket till kapitalet som vi ser. I den första fasen har företagen höjt sina priser och sina vinster. Det har varit möjligt eftersom tryckningen av centralbankspengar har ökat den allmänna efterfrågan något. Nu står striden om att kapitalägarna ska hålla nere lönerna, så att de kan behålla vinsten från prisökningarna så mycket som möjligt. De måste därför skapa en arbetslöshet så snabbt som möjligt efter prisökningarna, en som är tillräckligt hög för att släppa luften ur ballongen av lönekrav på grund av prisökningen, innan den har börjat.

Detta görs genom att höja räntan. En räntehöjning tjänar också två syften för kapitalet. Det viktigaste är, som vi sett, att minska aktiviteten i samhället så att det blir tillräckligt hög arbetslöshet, det andra är att se till att finanskapitalet får sin del av centralbankspengar. I dessa dagar kan vi till exempel läsa om mycket goda tider för DNB (DNB Bank, ö.a.) i kapitalägarnas rosa färg. I tiderna framför oss kommer det att pågå en kapplöpning mellan löntagarnas kamp för högre löner till följd av prisökningarna, och kapitalägarnas kamp för att skapa tillräcklig arbetslöshet för att undvika löneökningar. Som krafterna i denna strid ser ut just nu finns det liten anledning att tro något annat än att löneökningarna bara kommer att kompensera en mindre del av prisökningarna. 1-0 till kapitalägarna. Detta är trots allt bara cykel nummer ett i ålderdomens utveckling. Fler kommer, och de kommer snabbt.

Kapitalägarnas strategi

Klaus Schwab. World Economic Forum

Den kapitalistiska organisationen World Economic Forum verkar med begreppet ”intressenter” (eng. stake-holder). Att förstå det korrekt ger en nyckel till att förstå vad som komma skall. Kapitalägarna ser att det kommer att finnas ett behov av både tillförsel av centralbankspengar och omfördelning, för att behålla värdet på deras kapital. För att fortsätta att då centralbankspengar är de beroende av största möjliga kontroll över centralbanker, politik och politisk opinion.

”Stakeholder”, den nya termen från Klaus Schwab och World Economic Forum, är en blandning av politisk åsikt, kapitalägarnas media och alla som har ett intresse av att tjäna pengar utan att arbeta för det. Den primära uppgiften för dessa ”intressenter” kommer att vara att forma den politiska grunden för både krisrelaterade och mer permanenta tillskott av centralbankspengar. Man försöker till exempel ta över ”det gröna skiftet” till den mer permanenta injektionen. När det gäller de mer krisorienterade har de olika metoder. Jag ska belysa en. Under kapitalismens uppkomst har tjänstebranscher som kultur, restauranger, hotell och turistnäringen vuxit avsevärt. Det är arbetsintensiva industrier som främst används inom konsumentsektorn. De är inte centrala i kapitalägarnas värld. Dessa branscher är de första som drabbas av omfördelningen, eftersom konsumenterna får sämre råd. När det gäller att erhålla politiskt stöd för centralbankspengar (statsstöd) för näringslivet skjuts därför dessa branscher i förgrunden, som motivering till varför sådant stöd är nödvändigt, medan pengarna går till storkapitalet.

Vilken är den långsiktiga utvecklingen i kapitalismens ålderdom?

Det som kommer att dominera utvecklingen är, som vi såg i föregående artikel, kapitalägarnas kamp för att behålla värdet på sitt kapital. Men nu har förbättringshastigheten blivit så låg, och möjligheterna till extern finansiering så få, att omfördelningen från det arbetande folket till kapitalet kommer att bli allt mer central för vinsten.

Sedan kan vi fråga oss varför man inte helt enkelt kan hitta ett stabilt omfördelningsförhållande, som det var mellan aristokratin och bönderna på jordbrukstiden. Om vi ​​tittar närmare på vad som kommer att hända kommer vi att se att den gamla teorin om överproduktion kommer att återfå ära och värdighet. Det finns en teori som lanserades i det gamla Sovjetunionen, att eftersom det arbetande folket inte får betalt för allt de producerar för i lön, utan stora delar går till kapitalägarnas vinster, kommer det att leda till överproduktion, eftersom arbetarna inte kommer att har råd med allt de producerar. I den dåvarande situationen med hög förbättringstakt och kapitalbrist, där kapitalägarna kunde investera i utbyggnader av produktionen, nytt produktionskapital som gav vinst och nytt tillgångskapital som behövdes, hade inte teorin om en överproduktionskris någon betydelse, annat än som ren ideologi. I dagens läge med låg förbättringstakt får teorin ny relevans. När omfördelningen ökar kommer konsumentmarknaden att krympa. Det kommer inte att ta formen av överproduktion, utan det kommer att ta formen av lägre efterfrågan och uttorkning av möjligheter att investera kapital med vinst. Investerare kommer att få allt större svårigheter, eftersom vi kunde läsa i DN igår om en investerarfigur som skulle ta ut pengarna från aktier för att lägga dem på banken.

Lägre aktivitet i produktionen kommer att leda till lägre vinster, med åtföljande behov av nya statliga pengar – nya prisökningar – nya räntehöjningar och ny omfördelning. En nedåtgående spiral är på gång. Spiralen tar formen av cykler med allt djupare baksidor. Kapitalismens ålderdom kommer att medföra sjunkande vinster, nedskrivningar av kapitalvärden (konkurser) och ständigt ökande fattigdom i höginkomst-länderna. En verklighet som så småningom kommer att förändra det politiska landskapet, och man kan förvänta sig att kapitalägarna kommer att möta hårdare motstånd från många olika håll än vad de föreställer sig.

 

Del 1 – Tankar om socialism – filosofisk grund

 

Del 2  – Tankar om socialism – alternativ filosofisk grund

 

Del 3 – Tankar om socialism – den kapitalistiska organisationen vänder sig till sin motsats

Föregående artikelTurkiet mot kurderna, och båda närmar sig Syrien
Nästa artikelBara klasskamp kan stoppa klimatförändringar?
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

9 KOMMENTARER

  1. En ngt förkortad översatt text av mig 

    från den engelska 

    Polycrisis? Time to put an end to this capitalist madness

    av Ella Rule, CPGB-ML, 

    thecommunists.org
    Onsdagen den 7 december 2022

    Detta system kan inte fly från sina egna absurda motsägelser: i synnerhet galenskapen i att fördjupa fattigdomen mitt i ständigt ackumulerande rikedom.

                             —-

    Utan att kunna förklara överproduktionskrisens snöbollseffekt måste de ekonomiska experterna i systemet skapa nya ord för gamla fenomen – och förklara samma gamla problem i det kapitalistiska systemet som om de precis hade utvecklats från de senaste händelserna.

    Allvaret i den kris som den kapitalistiska världens ekonomier står inför beskrevs nyligen av Financial Times med följande ord:

    ”’Polycrisis’: detta var beskrivningen Jean-Claude Juncker gav kopplingen till utmaningar som Europeiska unionen står inför 2016, när han var EU-kommissionens ordförande. Förra veckan underströk Internationella valutafonden hur flera moln – inklusive den europeiska energikrisen, snabba räntehöjningar och Kinas avmattning – har samlats över den globala ekonomin.

    ”Det som har verkat som separata kriser som dyker upp från många olika regioner och marknader smälter nu samman: vi kan stå inför en polykris på global skala.

    ”Det är sällsynt att så många motorer i den globala ekonomin stannar på en gång: länder som står för en tredjedel av det är redo att dra ihop sig i år eller nästa, enligt IMF. Dess utsikter för de största ekonomierna – USA, euroområdet och Kina – är faktiskt dystra.

    ”När den globala inflationen har nått den högsta på 40 år, har centralbankerna höjt räntorna i år med en synkronicitet som inte setts under de senaste fem decennierna, och den amerikanska dollarn har nått sin starkaste nivå sedan början av 2000-talet. Dessa krafter driver de dystra prognoserna och skapar nya påfrestningar.

    ”Tillväxande ekonomier har besvärats med högre dollardenominerade skuldbördor och störande kapitalutflöden. Samtidigt har bolåneräntorna och företagens lånekostnader ökat över hela världen. Många mätare av stress på finansmarknaden blinkar också rött, eftersom den snabba tillbakagången av kurser från låga nivåer under pandemin har avslöjat sårbarheter.

    ”Brandförsäljningsdynamik är en pågående risk, vilket brittiska pensionsfonder nyligen visade.” (Redaktion, Globala ekonomiska varningslampor blinkar rött, 16 oktober 2022)

    Tilltagande fattigdom
    Redan 2021 levde uppskattningsvis 698 miljoner människor, eller 9 procent av världens befolkning, i extrem fattigdom – för mindre än 1,90 dollar per dag. Över 20 procent av världens befolkning levde under den högre fattigdomsgränsen på 3,20 USD (1 803 miljoner människor), och över 40 procent (3 293 miljoner människor) levde på mindre än 5,50 USD per dag.

    Enligt FN lider redan mellan 702 miljoner och 828 miljoner människor av hunger. Saker och ting hade förbättrats något sedan pandemin då var på väg att avta, men nu har inflationskrisen och Ukrainakriget mer än vänt den kortlivade förbättringen.

    ”Upp till [ytterligare] 71 miljoner människor från de fattigaste länderna i världen förväntas möta svår fattigdom som ett resultat av kriget i Ukraina, har en rapport från FN:s utvecklingsprogram publicerad på torsdagen [7 juli 2022] hittades.”

    David Pilling från Financial Times noterade:

    ”Återigen är det världens fattiga som riskerar att bli sidoskador. När kriget dundrar vidare i Ukraina kommer de mest eftersatta människorna i Mellanöstern, Centralasien och stora delar av Afrika att fastna i korselden när priset på mat eskalerar och dess tillgänglighet minskar.

    ”2021 levde nästan 700 miljoner människor, eller 9 procent av världens befolkning – nästan två tredjedelar av dem i Afrika söder om Sahara – på under 1,90 dollar per dag, Världsbankens definition av extrem fattigdom. Varje betydande ökning av livsmedelspriserna skulle kunna få miljontals mer att falla tillbaka till denna kategori.

    ”En rapport från Standard & Poor’s förutspår att livsmedelskrisen kommer att pågå till 2024 och möjligen därefter. Den varnar för att det kan påverka social stabilitet, ekonomisk tillväxt och suveräna betyg. Den internationella räddningskommittén har uppmärksammat världen på ett förestående ”hungernedfall” där 47 miljoner fler människor – mestadels på Afrikas horn, Sahel, Afghanistan och Jemen – kan pressas in i akut hunger.” (Tror framöver när världens livsmedelskris börjar bita, 2 juni 2022)

    Med tanke på att världens livsmedelsproduktion är tillräcklig för att förse varje enskild människa på planeten med adekvat näring, hur kan det tolereras att 10 procent av världens befolkning svälter, krig eller inget krig? Detta åstadkoms endast genom att mänskligheten envist håller fast vid kapitalismen även om systemet så uppenbart har överlevt sin användbarhet.

    Kvantitativa lättnader och inflation

    I ett försök att kringgå de mest obehagliga aspekterna av den oundvikliga kapitalistiska krisen med överproduktion, har alla de kapitalistiska länder  tillgripit skulder som ett sätt att hålla uppe efterfrågan på de råvaror som har överproducerats. En del av den skulden är rent fiktiv – penningtryckning av imperialistiska banker som oundvikligen devalverar valutan i omlopp så att dess totala (dvs sammantaget) köpkraft förblir oförändrad även om en illusion har skapats om att det finns mer av den.

    Men upplåningen måste betalas tillbaka med ränta – dvs från den rikedom som skapats av det hårda arbetet av medborgarna i de länder vars regeringar har lånat. Dessa arbetare måste med tvång hylla imperialismen, mycket ofta lämnar de sig själva i brist på livets nödvändigheter.

    Behovet av att skulden ska betalas tillbaka med ränta tar naturligtvis efterfrågan ur ekonomin, vilket förvärrar kriserna med överproduktion och utlöser mer ohållbar upplåning och mer inflation.

    I den nuvarande situationen förvärras den monetära inflationen orsakad av överdriven penningtryck av prisinflation orsakad av brist på vissa råvaror i förhållande till efterfrågan. Den senare typen av inflation är till stor del orsakad av Natos proxykrig i Ukraina mot Ryssland, vilket kraftigt har minskat världens livsmedelsförsörjning.

    Ökade lånekostnader

    Även officiellt erkänd inflation har nu träffat tvåsiffrigt över hela den kapitalistiska världen.
    Mer inflation leder till att långivare kräver högre räntor, eftersom värdet på det kapital som skjuts upp håller på att urholkas och de måste kompensera för detta genom att ta ut mer ränta.

    Inflationstakten i många länder som Tjeckien (18 procent), Ungern (20,1 procent), Polen (17,2 procent), Turkiet (83,45 procent), Etiopien (30,7 procent), Ghana (37,2 procent), Pakistan (20,3 procent). ), Sri Lanka (69,8 procent),
    Nigeria (20,8 procent) och Argentina (83 procent), för att bara nämna några, är ännu värre, eftersom långivare också tar hänsyn till de räntor de tar ut i sin bedömning av landets betalningsförmåga, och de som är fattigast måste betala de högsta räntorna.

    En ond cirkel uppstår där länder och människorna inom dem behöver låna ännu mer för att finansiera högre räntebetalningar, vilket leder till ännu större fall i den effektiva efterfrågan på råvaror och driver det ekonomiska systemet längre och längre in i recession – dvs. orsakar BNP faktiskt att falla, alltid en katastrof med tanke på att kapitalismen drivs av en ofrånkomlig intern logik som kräver att den fortsätter att stiga för att hålla sig stilla.

    Skuldinlösen och pensionsskräcken

    När upplåningen och räntorna skjuter i höjden ökar också sannolikheten för fallissemang, vilket hotar livskraften för banker, försäkringsbolag och andra finansiella institutioner, som regeringar vanligtvis tvingas betala miljarder för att rädda eftersom deras kollaps skulle vara katastrofalt för miljontals människor och företag som har parkerat sina pengar där i intervallet mellan att tjäna och spendera.

    Även banker och försäkringsbolag behöver investera de pengar som anförtrotts dem, vanligtvis genom att låna ut dem till ränta. De kräver naturligtvis vanligtvis säkerhet – dvs att låntagaren överlåter sina rättigheter till värdefull egendom till dem i händelse av att han skulle fallera. I tider som nu sker det inte bara en enorm ökning av antalet fallissemang, utan de värdepapper som ges (såsom statsobligationer, företagsaktier, fastigheter etc.) kan mycket väl ha sjunkit avsevärt i värde på grund av krisen och vara otillräcklig för att täcka de obetalda skulderna.

    Mycket ofta är den givna säkerheten i sig en skuld som visar sig vara dålig – ett ”finansiellt massförstörelsevapen” som kan få till och med vördnadsvärda finansinstitut att falla sönder och ta sina insättares förmögenhet med sig.

    Ingen lösning inom kapitalismen

    Imperialismen strävar efter att överleva genom att utöka sitt herravälde över världen, vilket leder till krig – finansierat av ännu fler lån, vilket återigen förvärrar krisen, samtidigt som det elände som massorna står inför fördubblas.

    Och vad gör vi åt det? Finansiärbanditerna som samlar in alla hyllningar från de svältande människorna och ökar deras rikedom exponentiellt medan vanliga människors levnadsstandard sjunker runt omkring dem, ser till att befolkningen i stort förses utan slut på distraktioner som hindrar den från att ta nödvändiga slag i nödvändig riktning.

    Religion, navelskådande identitetspolitik, rasism etc. är alltför välbekanta metoder för folksamlingskontroll. En outtröttlig dos antikommunistisk propaganda fullbordar bilden.

    Detta är det kaos som regeringar står inför i alla delar av den kapitalistiska världen. Som Financial Times påpekade:

    ”De multipla och ömsesidigt förstärkande chockerna har lämnat politikerna med en svår balansgång. För regeringar måste ansträngningar för att öka tillväxten och stödja hushåll och företag undvika att hälla ytterligare bränsle på inflationselden och höja skuldbördan – som redan drivits upp av pandemin – särskilt som lånekostnaderna nu stiger.

    Ju mer räntorna stiger, desto större är riskerna för en bostadsmarknadskrasch och ytterligare påfrestningar på finansmarknaden. Men för centralbanker kan en otillräcklig åtstramning av penningpolitiken bana väg för hög inflation.” (David Pilling, op cit)

    Cheferna för dessa regeringar, vare sig de är presidenter, premiärministrar eller armégeneraler, väljs eller utses av miljardärsbourgeoisin med uppdraget att reda ut röran. Men det kan de såklart inte.

    Problemet är att det är systemet som är ogenomförbart, och kommer att förbli så oavsett om den som ansvarar för regeringen är kompetent eller en total idiot. Därför är de färdigheter som krävs av en sådan person – färdigheter i att manipulera marknader genom välplacerade rykten eller tomma löften och få dem att tro.

    Vad är det för system som hotas av låg arbetslöshet, trots att lönernas köpkraft sjunker snabbt? Vilket påstår att det inte räcker med smutsbilliga arbetare utan faktiskt vill ha färre av dem? Det kan säkert inte finnas något mer gripande tecken på det här ruttna systemets dysfunktionalitet.

    Naturligtvis har kapitalistiska kriser alltid utspelat sig för att följas av en period av relativ högkonjunktur. En regeringsledare som är på plats vid rätt tidpunkt kommer undantagslöst att få äran för sitt ekonomiska geni när ekonomin, av sig själv, tar fart igen efter en period av lågkonjunkturförödelse.

    Tyvärr, som det ser ut för närvarande, är det osannolikt att detta kommer att hända förrän efter att världen har störtats i mer hungersnöd och mer krig, och planeten har lidit ännu större skada än den har gjort hittills. Det är ganska troligt att ett förödande tredje världskrig står mellan oss och en ekonomisk återhämtning som, om kapitalismen skulle överleva, inte kan vara annat än tillfällig innan krisen slår till igen.

    Varför skulle då någon marxist beskriva denna vidriga ekonomiska miljö som ”utmärkt”?

    Vårt samhälle är gammalt och har passerat sitt sista försäljningsdatum. Det är dock, i olidlig smärta, att kämpa för att föda det nya. Det nya proletära samhället kommer att genomföra en planekonomi som inte drivs av vinstlust utan av kravet på att möta människors behov, vare sig de är materiella, kulturella eller intellektuella.

    Oron visar att det gamla samhället brister i styrka och skapar allt större möjligheter att ersätta det.

    • Hej Carina,
      Det måste till någon form av Fri marknad, annars kan det sluta så här:

      https://www.youtube.com/watch?v=DtfB06jAmH8

      Det fungerar i det här landet tack vare stora naturresurser som går att sälja men en ekonomi som inte grundas på produktivitet och arbete blir väldigt sårbar och hämmad i utveckling och levnadsstandard.

      Det andra jättelika landet i Asien, Kina insåg ovan och gjorde sin Fri marknad på en kommunistisk plattform vilket visat sig väldigt lyckat.
      Ryssland har också infört Fri marknad efter kommunistdiktaturens självförvållade fall därför socialistisk planekonomi inte fungerade.
      Men Ryssland har tyvärr ännu inte lyckats få bort planekonomins förödande konsekvenser för människor i Ryssland.
      Man försöker med låga skatter för produktion men det hjälper ännu inte.
      Socialism föder tyvärr lata drögar så valet har är antingen varubrist, som Västvärlden gärna står till tjänst med genom ekonomiska sanktioner, eller ett auktoritärt handlande från Kreml men något sådant har ännu inte kommit till stånd.
      Frågan är om det gör det heller då Ryssland faktiskt är ett mer demokratiskt land än vad som beskrivs i Västvärlden då Kreml aldrig vill ha folket mot sig då det skulle äventyra hela Rysslands existens och bli ett attraktivt byte för Västvärlden med det aggressiva USA som murbräcka.

      Men jag tror Västvärlden hjälper Ryssland med varubrist som i sin tur kan tvinga fram arbete och produktion på frivillig marknad inom landet.
      Det positiva och det som kan hjälpa är att i Ryssland finns ett stort nationellt och patriotiskt intresse.
      I det perspektivet måste man se Rysslands fasta hållning till nationen och den ryska kulturen.
      Blir något av dem angripna finns stor risk att Ryssland faller vilket inte får hända.
      Västvärlden gick för långt när de försökte erövra Ukraina.
      Rysk jord tillhör Ryssland även om den skulle råka finnas i ett grannland.

  2. Ni beskriver en helt annan verklighet än industrikapitalism.
    Och ni gör fel som buntar ihop industrikapitalism med det ni analyserar vilket jag tycker Michael Hudson har varit mer tydlig om.
    USA under ett tidigt skede byggde infrastruktur och expanderade produktion men britterna motarbetade det både i USA och på kontinenten.
    Britterna lyckades förhindra det nationsbyggande fenomen som USA för en tid lyckades etablera, från att sprida sig.
    Britternas inflytande över Franska revolutionen hade det målet och det lyckades.
    I alla stora länder lyckades britterna omintetgöra den sortens nationbyggande och i stället har vi fått se imperialism och sedelpress i ständigt skadliga processer plåga mänskligheten.
    För sedelpressen och imperialismen hör intimt samman.
    En aspekt på det berörs i artikeln.
    Utan våldsdominans kan man inte tvinga andra att acceptera en viss priviligerad valuta utan den faller då i stället i värde när man trycker mer.
    Krigen var inte till för marknadskapitalismen utan för ett imperium som inte alls önskar ett spritt välstånd med inslag av nationsbyggande i majoritetens intresse.

    Britterna lanserade Malthus ideer efter Venetiansk förebild.
    Imperiets Ostindiska kompani uppmuntrade alla de mest kända intellektuella.
    Detta förbises av de flesta såväl anhängare som kritiker av liberalism och annat
    Larouche-kretsen har outtröttligt fört ut den viktiga bakgrunden som ni socialister ständigt ignorerar.
    Vidga era vyer! Följ Larouche-kretsen. Jag antar att Mathew Ehret räknar sig dit och han har skrivit en hel del om det.
    Det finns ett flertal historiska ekonomiska reformatörer som man aldrig hör nämnas av er socialister. USAs Henry Carey Frankrikes Sadi Carnot, Tysklands Friedrich List och efter hand Bismarck, Rysslands Sergei Witte och Kinas Sun Yat Sen. Den sistnämnde fick tyvärr en viktig del av sina texter förstörda.
    Men alla representerade mycket större klarsyn än dagens hjärntvättade ekonomer.

    • Peter, den enastående Herr Wolff, professor i ekonomi, känd sådan i Amerika men också lite varstans i världen, Marxist och socialist
      rekommenderar jag dig att följa…lyssna till hans enkla tydliga föreläsning i länken nedan👍
      Idustrikapitalism?…kapitalism är systemet och industrier är verksamma i det systemets ekonomiska uppbyggnad, kapitalism benämner vi för vad kapitalism är, alltså Kapitalism.
      https://youtu.be/QBCLwmO-Vqs

  3. Igen, mycket intressanta teorier och ideologier, vad jag saknar är pragmatism. En stor skillnad mot Kina är att i väst och USA lånar man kapital för att skapa vinster, i Kina skapar man kapital som skapar vinster. Kina överger även den västerländska kulturen att mäta och jämföra allt med pengar som enda måttstocken. Man försöker istället rikta in sig på livsvärde och livsglädje. Tillfredsställelse med livet. Då stämmer inte längre de gamla kapitalistiska värderingarna mätt endast i pengar. Allt fler unga välutbildade akademiker flyr höglönejobb i storstäderna i öster, och flyttar tillbaka till sina hembyar eller flyttar västerut och därmed minskar sin inkomst med ofta en faktor fem eller mer, men får ett bättre och mer värdefullt liv.

    Ett annat fenomen är att man bildar nätverk som fungerar som virtuella arbetsgivare, alla är sin egen herre och alla samarbetar. Det kan mycket väl vara att medlemmar i sådana nätverk hyr in sig som arbetskraft på bandet i större företag. Det finns alltså ingen arbetsgivare, inga löneförhandlingar, och uppdragsgivarna är mycket noga med att betala tillräckligt för att förhindra att de egenanställda börjar arbeta för konkurrenten, eller hittar något mer givande att göra. Storföretagen är inte förtjust i systemet, inte heller staten, men det har fått ett eget liv. Appar som WeChat har varit nyckeln till uppkomsten.

    Vad som händer är att kapitalet och kapitalägarna sprids ut på många händer istället för som i väst alltmer koncentreras till stora investmentbolag som Blackrock. Det ger även en flexibilitet som större bolag inte kan erbjuda. Ett familjeföretag kan ändra riktning på en dag, men ett storbolag kan behöva tre år för att genomföra samma sak.

    USA firade nyligen att man nått 1% elbilar. Kina har redan 40% elbilar på vägarna, och det helt utan bidrag, utom i början, och helt utan styrande lagar och regelverk. Sverige har inte ens börjat än, och EU talar om totalförbud mot fossilbilar för att tvinga marknaden till efterlydnad.

      • @Kenneth Lundgren 8 december, 2022 At 09:05
        Alla bilar som tillverkas används inte dagligen på vägen. Vad jag gjorde var helt enkelt att gå ut och räkna elbilarna. Sedan bad jag via nätverken och folkmedia att andra skulle göra detsamma. Och vi kom alla till samma resultat. Går man runt och räknar elbilar på parkeringarna blir det heller inte 40%. Däremot är det intressant att se hur nästan alla fossilbilar står kvar under arbetsdagen på parkeringen. Siffran är de bilar som verkligen körs dagligen, och det har ingen relation till antalet tillverkade elbilar. De flesta fallinjer i Kina har minst två bilar idag.

  4. Jag tror inte kapitalismen är på väg bort men däremot att den kommer att förändras.
    Därför kapitalism har möjligheter att förändras genom dess liberala förutsättning.

    Socialism däremot utgår istället från en mer statisk lära eller doktrin som är svår att förändra.
    Socialism påminner om religion som utgår från urkunder som vissa då alltid kommer att hänvisa till.
    Därför är socialism ett tvång och kan aldrig bli fri.
    Socialism bygger på en tro på något bättre bortom mänskligheten precis som religiös tro.
    Möjligen undantaget Islam som faktiskt bygger på världsliga lagar.
    Lagar som idag inte alltid passar in i vare sig tid eller rum.
    Kanske gäller det socialismen också?
    Jämför ”klasskamp” ett viktigt socialistiskt begrepp.
    Men vem tänker på sådant idag?
    De som förut var kommunister har idag tvingats ta avstånd från kommunism om de vill vara delaktiga i den så kallade demokratin.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here