Del 5. Samhället efter kapitalism – socialism

3
620

Detta är del 5 i en serie om 5 artiklar om socialism. Del 1 handlar om socialismens filosofiska grund, del 2 handlar om ett alternativt filosofiskt förhållningssätt, del 3 handlar om kapitalismens grundidé, del 4 handlar om kapitalismens nuvarande utveckling och del 5 om grundläggande idéer för ett framtida samhälle och politik för att komma dit.

Del 1 har publicerats Del 1. Tankar om socialism – filosofisk grund., del 2 Del 2. Tankar om socialism – alternativ filosofisk grund, samt även del 3 6/12 och del 4 8/12. Notera kommentarerna också.

Av Tollef Hovig .

Från varuekonomi till arbetsekonomi

Kapitalistisk organisation bygger på att pengar följer varor. Det betyder att mängden pengar i samhället är proportionell mot mängden varor i samhället. Under socialismen, eller vad man nu vill kalla samhällets organisationsform efter kapitalismen, kommer pengarna att följa arbetet. Det innebär att mängden pengar i samhället kommer att stå i proportion till mängden arbete i samhället.

Socialismen måste ses i ett långsiktigt perspektiv

De sociala formationerna av storviltsjakt och jordbrukssamhälle, som fanns före kapitalismen, kännetecknades av långsam tillväxt. Sedan har vi den kapitalistiska eran som kännetecknas av mycket snabb tillväxt. Vi ser för oss ett slut på kapitalismen och att den sociala utvecklingen kommer att fortsätta att präglas av långsam tillväxt. Socialismen är ett namn för den första fasen av denna vidareutveckling med långsam tillväxt. Jag har försökt illustrera denna utveckling med figuren nedan.

Siffrorna och vågen måste tas med en nypa salt.

Kapitalism är en organisationsform som utvecklar och påverkar utvecklingen i en period av stark tillväxt. Det är en tidsålder för råvaruekonomin. Efter perioden av stark tillväxt, när tillväxten planar ut igen, kommer kapitalismen, som vi såg i artikel nr 3, att motverka sitt syfte. Världens länder befinner sig i olika faser av denna utveckling. Medan gruppen av höginkomstländer befinner sig i den fas där tillväxten planar ut, har länder i Afrika knappt börjat perioden med hög tillväxt. Detta gör bedömningen av tidsaspekten mycket svår.

Utvecklingen av råvaruekonomin

I jordbrukssamhället, samhällsbildningen före kapitalismen, är det arbetet som är det centrala värdet. Den livegne arbetar på hyresvärdens fastighet vissa dagar i veckan och på sin egen fastighet andra dagar i veckan. De produkter hyresvärden tillägnar sig är en konsekvens av det arbete han tillägnar sig. Som vi har sett i tidigare artiklar utvecklas handeln när jordbruks-Europa är fullt utvecklat, vilket skapar det ekonomiska behovet av industrialisering och kapitalism.

Så småningom utvecklas penningekonomin, och istället för att arbeta på godsägarens egendom betalar bonden hyra till hyresvärden för användningen av hans egendom. För att få in pengarna till denna skatt måste bonden sälja sina produkter för pengar. Så småningom dominerar varu-/penningekonomin alla former av verksamhet i samhället. Råvaruekonomin erbjuder två huvudsakliga metoder för att tjäna pengar. Du kan antingen arbeta för lön, eller så kan man äga kapital och tjäna pengar på det, utan att arbeta för pengarna. Kapitalägare köper och säljer varor, och arbetskraft är en av dessa typer av varor. Kapitalägaren betalar arbetarna vad arbetarna måste ha för sin egen försörjning, eftersom utgifterna för det är vid den aktuella historiska tiden. Skillnaden mellan kapitalägarens kostnader för att producera en produkt, och vad kapitalägaren får för produkten när han säljer den, tillfaller kapitalägaren som vinst eller förlust. Ett sådant system är beroende av att skapa vinster från förbättringar i produktionen. När förbättringarna upphör är den återstående möjligheten att skapa vinster genom omfördelning från det arbetande folket till kapitalägarna. Problemet med en sådan omfördelning är flera. En omfördelning från det arbetande folket till kapitalägarna, kommer att få marknaden för kapitalisternas varor att krympa.

Överproduktionskristeorin är till viss del en välkänd teori från den socialistiska idétraditionen. Men så länge du kan göra vinst genom att förbättra produktionen slipper du ”överproduktionsproblemet”. I en situation med förbättringar av produktionen kommer det alltid att finnas behov av investeringar i kapital, av dessa förbättringar och av expansion av produktionen. Investeringar som ger vinst. De svårigheter som uppstår när förbättringar bromsar in, omfördelningen ökar och efterfrågan sjunker kommer inte att ta formen av en överproduktionskris, utan i själva verket ta formen av fallande efterfrågan och bristande möjligheter till lönsamma investeringar. Men så länge du kan göra vinst genom att förbättra produktionen slipper du ”överproduktionsproblemet”.

Råvaruekonomin – praktiskt exempel

Vi kan använda byggbranschen som en illustration. En byggnad börjar med utvinning av en råvara, till exempel trä. Detta förädlas i ett sågverk till standardmått. Nästa steg är att en grossist (byggnadslager) tar kontakt med sågverket och säljer de olika dimensionerna till en entreprenör, till exempel en underleverantör. Nästa steg är att en totalentreprenör köper en tjänst av underleverantören, till exempel en färdig klimatvägg i ett flerbostadshus. Totalentreprenören slår ihop många underentreprenörers arbete till ett färdigt flerfamiljshus på uppdrag av ett bostadsutvecklingsbolag, till exempel Obos. Bostadsbolaget säljer sedan färdiga lägenheter till konsumenter. Alla dessa sektioner måste tjäna vinst på sin del av arbetet. I det här fallet betyder det att trädet som fälls i skogen måste gå igenom 6 sektioner, som alla räknar ut sin vinst från trädet. Så länge en eller flera av dessa 6 länkar förbättrar sin del av produktionen kommer det att vara möjligt för denna kedja att göra vinst utan att höja priset på slutprodukten. När förbättringen av produktionen upphör, och vi bortser från finansiell stimulans (gjeldsberg – centralbankspengar), finns det tre sätt att upprätthålla vinsten.

  • Vinsten kan bibehållas hos vissa, genom att de olika länkarna stjäl från varandras vinst.
  • genom att företag sänker kostnaderna, inte genom förbättringar, utan genom att ge sina anställda sämre löner och arbetsvillkor,
  • genom att höja priserna.

Det är möjligheterna inom råvaruekonomin, där pengarna följer varorna. Som läget är för bostadsproduktion i Norge nu har kostnaderna för produktionen av ett flerfamiljshus ökat från 32 000 NOK per m2 BRA under perioden 2010-2015, till NOK 42 000 per m2 BRA under perioden 2015-2019 och till NOK 52 000 per m2 BRA under perioden 2019-2022. Det innebär att en ny bostad idag, med kostnader för mark, exploatering och bostadsrätt, inte kan säljas för mindre än 80 000 NOK per m2 BRA. Ett sådant pris är endast möjligt i redan mycket dyra områden, som Oslo Väst. På platser som Lørenskog och Ski kommer utvecklingen att stanna. Den här typen av utveckling är en försmak av ”överproduktionsproblemet”.

Utvecklingen av arbetsekonomi inom kapitalismen

Som vi har sett i tidigare artiklar i den här serien är råvaruekonomins andel i samhället nere på cirka 35 % av näringslivet i höginkomstländer. Olika former av kapitalförvaltning har en andel på cirka 20 % av sysselsättningen och cirka 40 % av värdet (BNP) i samma länder. Resterande verksamhet är tjänster av offentlig eller personlig karaktär. De flesta tjänster (sammantaget mellan 70 och 80 % av de sysselsatta) får sitt pris genom timvärdet på arbetet, inte genom den produkt tjänsten skapar. Det gäller många typer av arbeten inom vård- och omsorgsbranschen, inom utbildning och många förvaltningsformer ser man samma sak. Många tjänster, till exempel ingenjörstjänster, betalas också för antalet arbetade timmar, men är fortfarande kopplade till den artikel som de tillhandahåller tjänsten för, men i allmänhet är betalningen för arbetet timvis, istället för betalning för en färdig produkt dominerande inom tjänsteproduktion. ”Arbetsekonomins” andel i samhället kommer att fortsätta att öka, i takt med att andelen tjänster ökar.

När kapitalismen tar slut

När förbättringstakten i produktionen avtar, och den ekonomiska stimulansen har spelat ut sin roll, kommer utvecklingen att präglas av en omfördelningskamp mellan kapitalägare och det arbetande folket. Det är en omfördelningsstrid som sammanfattningsvis leder till fallande efterfrågan och fallande omsättning och därmed både fallande vinster för kapitalägarna och fallande löner och arbetsvillkor för det arbetande folket. Fallande vinster kommer att leda till fallande kapitalvärden, och fallande löner och arbetsvillkor till växande social oro. Med denna utveckling kommer också att följa ett ständigt ökande antal arbetslösa, som kommer att se sig om efter något att göra. Problem på alla håll.

Samhällets problem blir vinst, eller att tjäna pengar utan att arbeta för det

Varuekonomin är uppbyggd kring den del av produktionen som utgör kapitalägarnas vinst. Så länge denna vinst är tillräckligt stor för att värdet av kapitalägarnas kapital ska öka fungerar organisationen. När kapitalägarnas vinster minskar kommer kapitalägarnas värde att krympa, och organisationen fungerar inte längre. Kapitalismen har varit nyskapande när det gäller att hitta uppskjutande åtgärder, men på sikt kommer denna utveckling att haka på, på samma sätt som ålderdomen tar ut sin rätt på varenda människa, trots uppskjutande åtgärder.

I en arbetsekonomi kommer man inte att vara beroende av förbättringstakten i produktionen. Kampen blir därför kapitalägarnas vinstandel, som de får till följd av att de äger kapital, utan att behöva arbeta för det. Svaret på detta i den tidigare kommunistiska rörelsen var statligt ägande av kapital. Det har visat sig vara ett svar som inte avskaffade råvaruekonomin, det förändrade bara varuekonomins distributionsmönster i samhället, från kapitalägare till statliga tjänstemän av olika kategorier. Organisationen måste förändras så att pengarna följer samhällets arbetsvolym. Sloganen måste vara att man inte ska kunna äga pengar, man ska inte kunna tjäna pengar som man inte har jobbat för. Det innebär bland annat att termen investerare kommer att glida ur språket.

Ska alla ha lika timlön – är det socialism????

Beskrivningen av en fungerande ekonomi kommer snabbt att förvrängas av dem som vill förlora på den. Frågan ovan kommer att tas upp i olika former. Svaret på frågan är förstås nej. Om en underhållningsartist skapar en underhållningsprodukt som många kommer att betala för att se är det såklart ett bra sätt att tjäna pengar på sitt eget arbete. Detsamma kan sägas om många smakprodukter, skapar du ett erbjudande genom ditt eget arbete, till exempel en turistmagnet eller ett aktivitetserbjudande, som många vill konsumera, måste det gå bra. Det finns också olika sätt att organisera timarbetet. Pjäsarbete, som man har i vissa branscher, är ett sådant sätt. En enkel form av ackord är bonus, men de måste vara kopplade till arbetsbelastning och effektivitet, inte till vinstmarginaler. Ränta på kapital kommer att bli en obefintlig storhet inom ett sådant system.

Den kapitalistiska organisationen kom till från 1750-talet, eftersom utvecklingen medförde nya behov och möjligheter. Organisationen har fortsatt att förändras under kapitalismens livscykel fram till nu. Vi kan anta att organisationen kring en arbetsekonomi kommer att utvecklas på samma sätt. Det kommer inte att vara en fördefinierad organisation, men huvuddragen kan beskrivas.

Arbetsekonomins funktion

Under råvaruekonomin följer pengar varorna. Det betyder att det är varornas kvantitet och värde som avgör samhällets välstånd. Varans värde är sammansatt av två komponenter, två former av värde: bytesvärdet, som utgörs av antalet genomsnittliga stelnade och levande mantimmar som lagts på produkten, och bruksvärdet, som utgörs av köparens behov av produktens egenskaper. I takt med att kapitalismen utvecklas blir bytesvärdets betydelse för varornas värde mindre och mindre, och användningsvärdets betydelse i motsvarande grad större. Användningsvärdet har många former, det kan påverkas av förhållandet mellan utbud och efterfrågan, det kan bestå av ”magens” bruksvärde, det vill säga förnödenheter, eller av ”fantasiens bruksvärde”. Fantasinens användningsvärden tar sig många uttryck, det kan finnas brist på en egenskap hos en produkt, t.ex. se tomter, det kan vara statusvärden skapade av reklam eller tradition, det kan vara olika underhållningsvärden, eller värdet av sociala sammankomster etc. Bytesvärde är ett värde som återspeglar arbetstimmar i föremålet, och som följaktligen utgör grunden för vinst som uppstår genom förbättringar i produktionen. Bruksvärdet uppstår för färdiga varor, och ger endast en omfördelning av värde mellan säljare och köpare.

När bytesvärdets andel av produktens värdebild ständigt minskar innebär det att arbetsinsatsen bakom en produkt blir allt mindre viktig för produktens värdeskapande. Arbetsekonomin kommer att återställa betydelsen av arbetsinnehållet för varans värde. I arbetsekonomin blir det arbete som byts mot arbete som är huvudregeln, inte varor som byts mot varor. När det gäller tjänster är det lätt att föreställa sig ett sådant utbyte, arbete för arbete, men hur är det med en vara, hur får den sitt pris? När vi köper en lägenhet, hur ska den få sitt arbetsvärde? Köparen kan antingen betala alla som har arbetat där en timlön, eller säga att branschen har standardiserade volymer för vad en timmes arbete ska innehålla, då betalar köparen en form av prestationslön. Det finns flera sätt att tänka kring detta, huvudpoängen är att arbete byts mot arbete,

Möjliga sätt att utveckla organisationen

Att komma fram till en lämplig organisation för att trygga arbetsekonomin kommer att kräva mycket politik och mycket utvecklingsarbete. Nedan finns några möjligheter som kan flytta organisationen i rätt riktning.

Penning- och kreditsystemet och förhållandet mellan samhällets totala utbud och efterfrågan kommer att vara viktiga delar av en fungerande ekonomi. Penning- och kreditsystemet kan till exempel organiseras genom att man inför två monetära enheter, en konsumtionsenhet och en kapitalenhet. Inom ett sådant system kan kapitalpengar inte användas för konsumtion, utan endast för ytterligare investeringar i kapital. Att spendera pengar kan bara tjänas genom ens eget arbete, och det är den enda monetära enheten som du kan använda för personlig konsumtion. Att spendera pengar kan till exempel få en negativ ränta, så att de blir mindre värda för varje år. Det kommer att motverka stora ansamlingar av den typen av pengar, med efterföljande arvsproblem och exploateringsproblem.

Fördelningen mellan plan och marknad kan vara sådan att förnödenheter till befolkningen skapas inom en planerad sektor. Med nödvändiga varor menas bostad, värme, kläder, mat, vatten och andra förnödenheter. I de högutvecklade länderna står idag den totala produktionen av varor från råvaror till färdiga varor som säljs och transporteras för omkring 35%-40% av samhällets totala affärer och andelen sjunker hela tiden. En sådan planeringssektor kommer knappast att utgöra mer än 10—15 % av samhällets verksamhet, men kommer att vara nödvändig för att ge befolkningen trygghet. För att resten av samhällets konsumtion och produktion ska vara i balans kan man som idag använda en blandning av plan och marknad. Vill du jobba så att du kan åka på semester eller titta på en dyr underhållningsprodukt, eller vill du hellre ha ledigt. En marknad kommer då, liksom nu, att vara användbar för att skapa balans mellan utbud och efterfrågan.

Organisation i företag blir mindre viktig, och bör tonas ned. Organisationen i företag är lämplig för att lösa industrialiseringens behov av förbättring av produktionsmedlen. Branschorganisation är bättre lämpad för att säkerställa arbetskraftens organisation i arbetsekonomin. Dessutom kommer samhället inte längre att ha förbättring av produktionsmedlen som ett viktigt behov. Den kommer att ersättas av bredare samhällsfrågor relaterade till resurshushållning, klimatförändringar, energifrågor mm. Uppgifter av en typ som inte är lämpliga att lösa av privata företag, även om figurer som Klaus Schwab i World Economic Forum gärna ser att kapitalägarna tar kontroll över de frågorna för att säkerställa omfördelningen till kapitalägarnas fördel.

Vad är socialistisk politik

Den politiska bilden är mycket splittrad för tillfället. Kapitalägarna har varit bra på att mobilisera ”den nya medelklassen” för sin sak. Låt mig först uppehålla mig lite vid begreppet ”den nya medelklassen”. Sahra Wagenknecht har skrivit en bok hon kallar ”De självgoda”. I boken hänvisar hon till medelklassens övre skikt som ”den akademiska medelklassen”. Det är en term hämtad från den europeiska sociologiska terminologin, en term som inte längre är lämplig.

Malcolm Kyeuneskrev förra veckan om klassrelationer på steigan.no. Han kallade det nya lagret i medelklassen för e-postkasten, de som jobbar virtuellt. Enligt mig inte särskilt passande heller. Ser vi statistiskt på medelklassens utveckling är det mest slående att under perioden från 1970-talet till 2020 har den del av medelklassen som ägnar sig åt kapitalförvaltning i en eller annan form ökat från 5-6 %. av det totala antalet anställda till nära 20 % i Europa och från 14 % till 22 % i USA. Ser vi till den interna utvecklingen i medelklassen så har andelen som sysslar med kapitalförvaltning ökat från 15-20% till 30-40%. Denna del av medelklassen, det vill säga 20 % av det totala antalet sysselsatta, disponerar en mycket större del av BNP, 40 %, än vad den siffran skulle indikera.

Dessa människor har i kraft av sitt antal och alla medel de har till sitt förfogande blivit kärnan i den nya medelklassen. Denna nya del av medelklassen har i kraft av sina stora inkomster starka intressen av att bevara kapitalismen. I Norge kommer dessa fram så fort någon petar i kapitalägarnas intressen, vare sig det är tomträttsskatt på lax, eller en begränsning av utdelningsfusk. Då är refrängen på för full styrka direkt. Denna kärna av den nya medelklassen har blivit en aktiv politisk grupp, och en återspegling av kapitalisternas intressen. Deras åsikter har inflytande i alla politiska partier, om än i lite olika former. Denna nya medelklass skapar en brokig politisk bild.

I den första fasen av kapitalismens ålderdom verkar det finnas tre frågor som kommer att dominera den politiska agendan.

  • Skäl som motiverar användningen av centralbankspengar. Ett litet urval:
    • Pandemin, och WHO:s ansträngningar för att skapa nya pandemier av appoxtyp.
    • Det gröna skiftet behöver en sponsor.
    • Resursbrist och överbefolkning
  • Den faktiska användningen av centralbankspengar. Ska de säkerställa befolkningens välfärd, eller ska de säkerställa kapitalägarnas vinster. Första omgången är 1-0 till kapitalägarna.
  • Geopolitiska konflikter. Kapitalisterna är, som i alla kristider, ivriga att bortförklara kapitalismens kris i sina länder, i USA som i Ryssland. Geopolitiska konflikter är liksom tidigare ett viktigt verktyg för detta. Skulle vänstern gå vilse i att stödja det ena eller det andra längs geopolitiska skiljelinjer, som i tidigare krig, eller utgå från det faktum att krig är något som kapitalisterna och den härskande klassen ägnar sig åt, och att krig inte ligger i arbetarnas intresse. människor, antingen i USA, Ukraina eller Ryssland.

Kapitalisterna har varit bra på att mobilisera den nya medelklassen som fotsoldater för sina intressen. Taktiken verkar vara att skapa största möjliga oro och hysteri kring dessa frågor, så att de under en rökridå av ångest kan utforma användningen av finansbankspengar och omfördelning till kapitalets fördel.

Politik i riktning mot socialism och en fungerande ekonomi måste skilja snoppen från mustaschen när det gäller alla dessa områden, och utforma en politik som både pekar framåt mot en fungerande ekonomi, och som är till det arbetande folkets bästa. . Den politiska agendan kommer att förändras ganska snabbt under de kommande åren. Att majoriteten av vänstern i höginkomstländer inte hänger med i de förändringar som redan har skett bådar inte gott.

Föregående artikelVäst spelar rysk roulette!
Nästa artikelEricssons mutor – eller ”Inget är nytt under solen”. Korruptionen inom läkemedelsindustrin, bland politiker i EU och USA etc…
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

3 KOMMENTARER

  1. En mycket intressant sammanställning. Ändå mer intresserat är att Kina redan har nått fram till denna socialistiska modell och nu utvecklar den. Dessutom, det är alltmer Kinas mycket avancerade teknologi som alltmer står för produktionen. Inte manuell arbetskraft. Kina var en gång ett låglöneland med billig arbetskraft, inte så längre. Nu bygger man rymdstationer, utvecklar modulär kärnkraft, torium kraft och fusionskraft. USA ligger många år efter i utvecklingen, och det USA har är egentligen propagandan. Allt det mörkas för er.

    Expressen skriver idag ”Uppgifter: Genombrott för forskningen kring fusionskraft” Vad man mörkar är att det genombrottet i USA ligger nästan ett decennium efter utvecklingen i Kina.

    ”Samhällets problem blir vinst, eller att tjäna pengar utan att arbeta för det”
    Inte speciellt bra uttryckt. Vad som är viktigt är inte att arbeta för det , utan att producera. Alltmer i Kina är det teknologin som producerar.

    ”Du kan antingen arbeta för lön, eller så kan man äga kapital och tjäna pengar på det, utan att arbeta för pengarna.” Utan att arbeta för pengarna. Det är just precis USA modellen.

    Det är detta som nu har blivit USAs mycket stora problem. USA har gått mot just den modell som artikeln talar om, att investera och sedan leva på resultatet av andras, läs Kinas, produktion, utan att behöva producera själva. USA vill investera, alltså köpa upp företagen, och företagen skall sedan producera och göra vinst som USA lever på, utan att behöv ”arbeta”, eller producera.

    Det är just det som Kina har stoppat, och som får USA att gå upp i limningen. USA skulle helst se möjligheten av att göra ett massivt plundringståg i Kina, köpa upp alla viktiga företag i Kina, låta dom sedan producera på USAs villkor, och skicka hem vinsten till USA. Alltså, Kina lever på den produktion som skapas i Kina. USA vill leva på produktion i Kina genom att äga företagen och leva på vad dom producerar.

    Kina bedriver arbets-, eller snarare, en produktions ekonomi. USA bedriver en investerings, eller kapitalist, ekonomi. Att leva på andras arbete, eller produktion.

    ”Kapitalisterna har varit bra på att mobilisera den nya medelklassen som fotsoldater för sina intressen.” Det är just precis det i ser dagligen i svenska media, främst DN och Expressen. Det lär inte ha undgått de flesta att det militärindustriella komplexet, massmedia komplexet, medicinindustriella komplexet, och investeringskomplext alla dominera av samma gruppering med säte i USA.

  2. I USA arbetar man även fint integrerade i amerikansk politik, och massiva amerikanska CIA troll arméer sprider nu falska rykten genom sociala och andra media. Senaste exemplen Iran och Kina. Avsikten är tydlig, att störa samhällsordningen och skapa oroligheter genom massiv ryktesspridning v toll arméer på internet. Svenska media som DN och Expressen deltar i ryktesspridningen. Senaste uppmaningen är att uppmana sina vänner att ”rätta till det” när det gäller vaccinering med de livsfarliga amerikanska falska vaccinen mRNA. Det är förtäckt marknadsföring och smygförsäljning, inget annat.

    Jag brukar illustra detta så här. Tänk er en isolerad by uppe bergen. Byn producerar all mat man behöver. Så upptäcker en familj att man kan leva bekvämare genom att tvätta skjortor för grannen och ta betalt för det istället för att producera mat. För pengarna köper man istället maten. Snart gör alla familjer så och ingen producerar mat, så det finns inge mat att köpa. Det är där USA befinner sig idag, och är nu helt desperata att försöka dra igång sin egen falnande produktion, men det går inte. Det finns inte längre någon som vet hur man producerar. USA har vant sig att leva på andras arbete.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here