Nya kalla kriget och kampen mot imperialismens åsikter och världsbild

4
575
Carol Latuffe bild.

 

Denna artikel av norrmannen Terje Valen Det nya kalla kriget och den ideologiska kampen mot imperialismen har översatts av Rolf Nilsson. Artikeln har publicerats i den socialistiska månadstidskriften Monthly Review som jag prenumererar på sedan många år. Den är seriös, har en saklig ton och gott om referenser.

Den kompletterar flera andra artiklar på området, som jag publicerat.


Det nya kalla kriget och den ideologiska kampen mot imperialismen

I tidsskriften Monthly Review för december 2020 skriver redaktörerna under “Notes from the Editors” om det nya kalla kriget, mellan USA å ena sidan och Ryssland och Kina å andra sidan. I den här artikeln granskar de USA: s imperialistiska taktik efter andra världskriget, med särskild hänsyn till erfarenheterna från det kalla kriget då, och med tanke på det nya kalla kriget nu, mot Ryssland och särskilt Kina. Ett viktigt moment är den ideologiska kampen från imperialisternas sida, vilket också innebär att vi bättre förstår funktionen hos vissa människors, på vänsterkanten, attacker mot Pål Steigan och hans projekt, där ideologiskt, journalistiskt och kulturellt arbete för att förhindra ett nytt världskrig är central. Jag har översatt artikeln nedan här.

En betoning på den växande risken för storkrig med användning av kärnvapen har gjorts av mig (Terje Valen).


Det nya kalla kriget mot Ryssland och Kina

USA är nu i ett nytt kallt krig med Ryssland och Kina, med ett ökande fokus på det senare landet. När det gäller Ryssland är inledningen till det nya kalla kriget ett direkt resultat av den västerländska imperialistiska strategi, som USA använt under årtionden efter Sovjetunionens upplösning. I det vakuum som uppstod efter att Sovjetunionen försvann från världsscenen, syftade USA:s stora strategi (som lagts fram av Paul Wolfowitz strax efter Gulfkriget mot Irak) till att snabbt utvidga området för USA:s geopolitiska dominans, för att etablera sig själv som en bestående makt utan utmanare (en unipolär makt). Detta tog formen av en serie krig, militära ingripanden och brutala politiska taktiska rörelser, riktade mot områden där de tidigare supermakterna höll varandra i schack (inklusive delar av Mellanöstern), tillsammans med stater som hade befunnit sig inom den sovjetiska geopolitiska sfären, eller hade ingått i Sovjetunionen. (John Bellamy Foster, «The New Geopolitics of Empire,» Monthly Review (januari 2006).

I Europa expanderade Nato efterhand till de “reellt existerande socialistiska (realsocialistiska )” staterna, särskilt genom den våldsamma delningen av Jugoslavien (Diana Johnstone, Fools ‘Crusade [New York: Monthly Review Press, 2003]).

År 2014 hade Nato utvidgat sin inflytande-sfär ända till Ukraina, som tidigare hade varit en del av Sovjetunionen och nu hade en gräns till Ryssland. I Mellanöstern hade väst invaderat Irak och Libyen och stöttat ett krig i Syrien. År 2007 bildade USA Africom, ett separat militärt kommando för Afrika, samtidigt som de utvidgade sina militära operationer över hela kontinenten.

Men denna utvidgning av USA: s geopolitiska sfär drabbades efterhand av ett allvarligt bakslag, när de mötte ett Ryssland som växte fram och fick stor maktstatus, den här gången som en kapitalistisk makt under Vladimir Putin. Som svar på kuppen 2014 i Ukraina, vilken stöddes av Nato, annekterade Ryssland Krim (efter en folkomröstning) och försökte skydda den ryska befolkningen i östra Ukraina och säkra sin gräns till Ukraina genom en begränsad intervention, vilken till stor del var hemlig. Washington presenterade detta som en stor aggression, viken motiverade flera sanktioner från USA mot Ryssland. Under samma period lyckades Ryssland stoppa Natos försök att störta regimen i Syrien.

Inledningsvis försökte Donald Trump-administrationen att få till en avspänning med Ryssland, för att koncentrera sig på att förbereda sig för krig mot Kina, som de såg som ett större hot. Men demokraterna (med stöd från underrättelsetjänsten) försökte hålla igång det nya kalla kriget med Ryssland, medan de klagade på att Trump var för svag mot Putin. Samtidigt var demokraterna snabba med att också hoppa på tåget mot Kina. Resultatet är att det nya kalla kriget under det tjugoförsta århundradet har tagit formen av ett försök av triangeln USA / Kanada, Europa och Japan, att upprätthålla en unipolär värld. Kina och Ryssland motsatte sig detta och har tvingats in i något som närmar sig en försvarsallians. Världen står därför nu inför en växande risk för krig, vilket kan leda till ett eventuellt globalt kärnvapenkrig.

När det gäller omständigheterna kring ett nytt kallt krig med Kina, pekar det i riktning mot en allvarligare konflikt än den man har med Ryssland, eftersom Kina innebär en direkt utmaning för USA: s hegemoni över världsekonomin. Som en del av den stora strategin (“Grand Strategy”), som presenterades av Richard Nixon och Henry Kissinger på 1970-talet, valde väst att skifta politik från så kallad “inkapsling” av Kina till engagemang, eftersom de antog att Kina, som hade vuxit snabbt, kunde inordnas under det västerländska imperialistiska systemet. De multinationella företagen motiverades också av en önskan att få tillgång till den stora kinesiska marknaden. Eftersom mycket av de västerländska multinationella företagens produktion, på grund av låga arbetskraftskostnader, förlades till Kina, utvecklades Kina snabbt som ett centrum för global produktion och 2001 tilläts de att gå med i Världshandelsorganisationen (WTO).

Medan Kina utifrån BNP per capita fortfarande är ett fattigt land, har landet under de senaste tjugo åren utvecklats från att vara den sjätte största ekonomin i världen till den näst största. BNP har under tre decennier ökat med 6 procent årligen. Det är det ledande landet i världen när det gäller industriproduktion, med 30 procent av världens produktion och det är den största handelspartnern för upptill tre fjärdedelar av världsekonomin. Det har en fjärdedel av världens arbetskraft inom naturvetenskap, teknik, matematik och teknik. Det globala Belt and Road Initiative (BRI, den nya Silkesvägen) expanderar snabbt Kinas geo-ekonomiska påverkan. (M. K. Bhadrakumar, “Quad Won’t Fly. This is Why”, Indian Punchline, 13 oktober 2020). I de senaste prognoserna från Internationella valutafonden (IMF) kommer Kina att stå för 51 procent av världens ekonomiska tillväxt 2020-21. Samtidigt har den amerikanska ekonomin (tillsammans med Europa och Japan) under ett halvt sekel fastnat i en fälla av stagnation och finansialisering, ett fenomen som Monthly Review under hela denna tid har skrivit om, och som äntligen accepterades av de etablerade ekonomerna efter den stora finanskrisen 2008-10.

Dessa utvecklingstendenser har lett till en alltmer krigisk hållning från Washington sida gentemot Kina. Detta stod klart redan under Obamas regeringstid och utvecklades starkt under Trumps administration. Den härskande klassen i USA och de flesta multinationella företag i USA och i Väst, verkar nu ha kommit till slutsatsen att deras långvariga imperialistiska dominans, kopplad till USA:s imperialism, är hotad, även om de fortsätter att dra in imperialistiskt ränta från Kina och från syd.

Redan före 2016 års val hade Trump och Steve Bannon, då hans främsta rådgivare, betonat nödvändigheten av en kamp om hegemoni med Kina, vilket Bannon definierade som “ett globalt existentiellt krig.” Trump utsåg Peter Navarro, författare till The Coming Wars with China and Death by China, till sin viktigaste handelsrådgivare (John Bellamy Foster, Trump in the White House [New York: Monthly Review Press, 2017], sidorna 32, 51-52 84-85). Detta följdes av ett handelskrig med Kina, vilket har blivit intensivare under COVID-19-pandemin. Den viktigaste uppgiften under handelskriget är att få de multinationella företagen att flytta de viktigaste produktionsplatserna i sin globala handelskedja från Kina till andra ekonomier i det globala Syd, med låga arbetskraftskostnader som Indien och Mexiko, som ett medel för “ekonomiskt avbrott med Kina “. (Mike Gallagher, «Yes, America is in a Cold War with China”, Wall Street Journal, 7 juni 2020).

Under tiden har det skett en massiv militär uppbyggnad, motiverad som nödvändig för att förbereda sig för krig med Kina. USA:s utrikesdepartement under Mike Pompeo har uttryckligen argumenterat för ett nytt kallt krig med Kina, riktat mot det kinesiska kommunistpartiet, för att bryta upp den befintliga kinesiska staten. Detta skulle göra det möjligt för västerländska styrkor att avancera och återigen placera Kina under västerländska mål (utan tvekan genom att använda en eller annan version av den “chockterapi” som väst tvingade på Ryssland under 1990-talet och som ledde till förstörelse av ekonomin där).

En mycket viktig händelse i det nya kalla kriget är den fjärde upplagan 2019 från Committee on the Present Danger [CPD], som spelade en nyckelroll i utvecklingen av det kalla krigets strategier under Joseph McCarthy, Ronald Reagan och under tiden efter 9/11. Den ledande figuren i denna fjärde upplaga av CPD är Bannon. Till skillnad från några av de tidigare utgåvorna är CPD IV tydligt mindre bipolär, eftersom den domineras av republikaner, riktad enbart mot Kina och med en öppning för avspänning gentemot Ryssland. Ändå var demokraterna inte sena med att attackera Kina heller, med Joe Biden-kampanjen, som inte bara anklagade Kina för brott mot mänskliga rättigheter utan för “folkmord” och föreslog en speciell ökning av Pentagons budget riktad mot Kina, med 350 miljarder dollar (“Joe Bidens China Journey”, New York Times, 6 september 2020; «Senate Democrats Present $350 Billion Strategy to Counter China», New York Times, 17 september 2020).

Några av de viktigaste dragen i det kalla kriget är att splittra den intellektuella vänstern och helt stoppa osämja. På McCarthys tid rekryterade Congress of Cultural Freedom (CCF) och motsvarande organisation i USA, the American Committee for Cultural Freedom, båda grundade av CIA, många intellektuella för att hjälpa till att konstruera det kalla krigets ideologi, något som ledde till ett svärm av artiklar i CIA-finansierade publikationer, vilket skapade många av de dominerande idéerna under efterkrigstidens, såsom “slutet på ideologin”. Bland hundratals antikommunistiska intellektuella, vilka gynnades av CIA: s generösa bidrag genom CCF och ACCF, fanns sådana välkända intellektuella som Theodor Adorno, Hanna Arendt, Daniel Bell, Isaia Berlin, Sidney Hook, Arthur Koestler, Irving Kristol, George Kennan, Dwight MacDonald, Reinhold Niebuhr, Michel Polany, David Riesman, Arthur Schlesinger Jr.

Och Lionel Trilling (Frances Stoner Saunders, The Cultural Cold War [New York: New Press, 2013]; Patrick Iber, ”Literary Magazines for the Socialist Funded by the CIA,” Awl, 24 augusti 2015).

Adorno, som bodde i Västtyskland, skrev bitande attacker från det kalla kriget mot den marxistiska filosofen Georg Lukács, i den CIA-finansierade tidningen Der Monat, publicerad i den CIA-finansierade tidningen Encounter i London.). Ironiskt nog hände detta medan Lukács själv, efter den sovjetiska invasionen, satt under verklig husarrest i Ungern för att ha deltagit i den socialistiska regeringen Imre Nagy (Theodor Adorno, Walter Benjamin, Ernst Bloch, Berthold Brecht och Gerog Lukács, Aestetics and Politics. , [London: Verso, 2007], s. 143, 151-76; István Mészáros, The Power of Ideology [New York: New University Press, 1989], s. 118-119.

Idag finner vi alla tecken på att ett sådant ideologiskt krig, som är utformat för att splittra vänstern och få slut på diskussionerna, återupptas. Det enda svaret är att fortsätta kämpa för en oberoende, kritisk och verkligt socialistisk synvinkel. Ju starkare den imperialistiska kampen för att upprätthålla USA:s globala hegemoni, desto viktigare blir det för oss att förstå imperialismens långa historia och lyssna på röster som inte kommer från de koloniserande länderna, särskilt de från det globala syd, medan vi söker en värld med revolutionär förändring.

 

4 COMMENTS

  1. https://www.rt.com/op-ed/521012-tiger-diplomat-china-hero/

    Sexton minuter som skakade världen. Det tidigare så återhållsamma Kina satte ett tecken i tiden. USA kan mobba sina vasaller bäst de vill, från Kina skall de hålla sig borta. Efter sexton minuter av Yang Jiechis verbala rallarsvingar var Anthony Blinken nere för räkning. Det var en ordsalva han var helt oförberedd på och trots masken för sitt tryne var han synbarligen groggy och redo att bäras ut på bår.

    The times they are a’changing. Bara att leva med det. De amerikanska marxisterna som skrivit artikeln har inte helt fel i sin analys även om de i någon mån verkar nära gamla drömmar. USA-imperialismen är det värsta otyget som måste bekämpas, det har de alldeles rätt i. Däremot verkar de ha svårt att förhålla sig till dagens Kina som de felaktigt betecknar som världens andra största ekonomi. Det är en statistisk synvilla som döljer det faktum att mycket som räknas in i USA:s BNP är negativa poster som hämmar landets utveckling.

    Skribenterna verkar önska att ett mer ideologiskt tidevarv återkommer. Den närmaste framtiden tillhör emelletid pragmatikerna, och väl är det. Ideologier bör man vara återhållsam med. Det räcker väl med beprövade humanistiska grundsatser. De humanistiska grundsatserna däremot behöver stärkas och framhävas, det har WEF:s teknokratiska dystopier omsatta bl.a i den hysteriska coronapolitiken visat med skrämmande tydlighet.

    • Det folk inte verkar begripa att det finns olika typer av ekonomier…I väst präglas “ekonomierna” av en lånekarusell som är motorn medan det i Kina och andra delar av världen fortfarande är den reala ekonomin som räknas! I väst skyfflar man runt luftpengar mellan konton och övervärderar fastigheter långt över skorstenen. Ett annat exempel på vansinnet är Tesla, som tillverkar ca 400 tusen bilar om året, värderas högre än Toyota som tillverkar ca 11 miljoner bilar…”Värdet” på Tesla motsvarar ju inte alls det spekulerade pris som är på aktien idag utan drivs närmast som ett pyramidspel! Bara i Sverige så ligger bostadslånen på ca 3700 miljarder i många fall övervärderade fastigheter som räknas upp som tillgång. Ni kan själva räkna ut vad som händer den dag räntorna börjar gå upp mot 5%….

  2. Som den australiske Asien-forskaren Tim Beal skrev i en artikel om Korea: USA har tre starka sidor, tre vapen: militär, ekonomisk och kulturell. De två första har försvagats men det kulturella vapnet är fortfarande USA/Väst starkast i och det betyder mycket: det präglar bilden av vad som händer inte bara i västvärlden utan även i stora delar av “Syd”. Det försvårar opinionsarbetet oerhört mycket.

  3. Socialister som är kritiska mot imperialismen bör notera vilka Usa pekar ut som ett hot mot Usas och imperialismens makt: nämligen EN VÄXANDE UTBILDAD MEDELKLASS! Obama pekade på den gruppen när han talade till Usas militär. Vi kan se med Syrien och andra saboterade länder vad Usas eliter uppmuntrar sin militär till.
    Marxismen är i stort sett en fiende till den medelklassen och ser inte att en del av medelklassens inflytande har förutsättningar att ge mkt mer tillbaka till allmänheten i stort om dom bedöms pragmatiskt efter sin faktiska roll i samhället utan sidoblickar på marxistisk analys.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here