Det som händer i Myanmar kanske inte slutar i Myanmar

1
509

Myanmar Resistance forces raised the flag after capturing the Ri Khawdar and Khawmawi junta bases along the India-Myanmar border near Zowkhathar / Twitter/X

Av pensionerade karriärdiplomaten MK Bhadrakumar 24 november  i

What happens in Myanmar may not stay in Myanmar

Vissa grupper i Myanmar har slagit sig samman mot juntan med lite hjälp från USA. Regionen kommer att vara i fara om det går som det gjorde i Afghanistan.
Av MK Bhadrakumar.

Den föränderliga säkerhetssituationen i Myanmar har långsiktiga geostrategiska konsekvenser för integriteten i Indiens nordöstra region. Ett scenario som möjligen håller på att utvecklas i Khyber Pakhtunkhwa-provinsen i Pakistan. Analogier är aldrig perfekta, men de kan hjälpa till att uppmärksamma nyckeldrag i en ny situation som man kan lära sig av, och kanske göra det lättare för beslutsfattare att navigera i Myanmars mycket komplexa matris.

Ingen ställer den uppenbara frågan: sker utvecklingen i Myanmar i ett strategiskt vakuum? Eller uttryckt på ett annat sätt: vem kan vinna på detta? Myanmar är en etnisk mosaik med vissa likheter med Afghanistan och Indien och har haft en lång historia av uppror. Men den här gången visar mosaiken tecken på att sprickor uppstår under tyngden av yttre ingrepp.

Det som har hjälpt Myanmar att överleva etniska stridigheter hittills är att rebellgrupperna aldrig kunde smälta samman till en enhetsfront och ingripande utifrån var praktiskt taget obefintligt. Anledningen till detta var att burmanerna, den kinesisk-tibetanska etniska gruppen som utgör Myanmars största etniska grupp, utgjorde uppskattningsvis 70 procent av landets befolkning – jämfört med den ”kritiska massan” av den hinduiska befolkningen i Indien – medan upprorsgrupper har kommit från de icke-burmanska grupperna i landet, av vilka många hade konverterat till kristendomen. Och det finns över 135 etniska ursprungsgrupper i Myanmar.

Det har dock skett en markant förändring på senare tid. På drygt ett år har dessa etniska rebellgrupper uppmuntrats av externa krafter att slå sig samman med de väpnade civila grupperna som kallas People’s Defense Forces, den militära grenen av landets självutnämnda National Unity Government (NUG) i exil mot militären regel. Enkelt uttryckt är det som utmärker den nuvarande situationen en oöverträffad nivå av samordning mellan olika icke-burmanska etniska grupper och den burmandominerade NUG i exil. Det räcker med att säga att västerländsk intelligens har gjort ett mästerligt jobb med att arrangera denna övergång.

Och viktigt, även om den anti-regerings militanta vågen från NUG har lett till vilda spekulationer om att ett regimskifte i Myanmar är precis runt hörnet, i ett briljant stycke ”psy-war”, har ridån dragits åt sidan för NUG i exil. Förra veckan avslöjade New York Times att NUG:s ”amerikanska högkvarter” ligger i Washington DC, i en byggnad bara tre kvarter från Vita huset.

NUG-tjänstemän vittnar rutinmässigt inför kongressen i USA. I december förra året undertecknade president Joe Biden den så kallade Burmalagen, som kräver sanktioner mot dem som vände på Myanmars reformer och gav ”icke-dödligt bistånd” till prodemokratiska krafter. Traditionellt har Myanmar aldrig varit en utrikespolitisk prioritet för USA, men det har förändrats mot bakgrund av Biden-administrationens strategi för dubbla inneslutningar mot Kina och Ryssland. Samma sak händer med Bangladesh.

Det har förekommit rapporter om att västerländska underrättelsetjänster driver på agendan för regimförändringar i Myanmar från deras basläger i Thailand – utbildar miliser, koordinerar med de etniska milisgrupperna och finjusterar den breda strategin eller helheten. Förra veckan framhöll ett reportage i den framstående ryska dagstidningen Izvestia med titeln ”The Burmese Triangle: How the USA is fueling the conflict in Myanmar”, de strategiska konsekvenserna för Kina och Indien. Artikeln erkände att ”den militära administrationen som kom till makten [i Myanmar] inte har stått inför ett större hot än den är nu. Interimspresident Myint Shwe sa att landet skulle vara på randen av kollaps om militären misslyckades med att undertrycka oppositionen”.

Rapporten tillade: ”Den nuvarande situationen vänder sig inte minst mot Peking. Instabilitet vid gränsen kan hindra kinesiska investeringar i regionen och till och med dess ambitioner att skapa en global ekonomisk korridor. För Kina är Myanmar viktigt som ett land som spelar en central roll i genomförandet av Belt and Road Initiative, Silk Road Belt . En transportkorridor till djupvattenhamnen Kyaukpyu, som byggs av kineserna, bör passera genom den, liksom olje- och gasledningar byggda 2013-2017 som är av strategisk betydelse för Kina.”

Viktigt är dock att rapporten undanröjade febrilt tal om en nära förestående ”överhängande kollaps” av Myanmar och antydde förhandlingar mellan Moskva och Naypyidaw om möjlig utplacering av en rysk flottbas och sändning av en ”begränsad kontingent” för att hjälpa de ”vänliga regimen”. Det är uppenbart att inte alla etniska minoriteter kämpar mot Naypyidaw eftersom de saknar resurser. Poängen är att det finns cirka 66 väpnade grupper på Myanmars territorium, deras styrka varierar mellan flera hundra och 2000-3000 militanter. Men det har förekommit rapporter om att Washington ökar vapenförsörjningen till oppositionens militanta flygel. Upprorsmännen förses inte bara med dödliga vapen, utan tränas också i subversiv verksamhet.

Å andra sidan har Myanmars militär varit den enda kraft som har hållit landet borta från kaos under de senaste fem decennierna, och förstörelsen av armén skulle verkligen innebära en katastrof för den burmesiska staten. Detta kan undergräva stabiliteten och det relativa välståndet i hela den sydostasiatiska regionen i allmänhet. Det spöke som förföljer Myanmar är att landet kan falla offer för de brödrastridigheter som västvärlden har underblåst för geopolitiska syften och hamna i kaos, som hände med Afghanistan.

En stipendiat vid Center for Policy Research i Delhi citerades nyligen för att säga: ”Det är hög tid att New Delhi ser bortom sin snäva relation med juntan och börjar på allvar att engagera sig … med NUG.” Denna rekommendation måste vara musik i amerikanska öron. Men det är en farlig tankeprocess, vilket Pakistans tragiska erfarenhet visar – att projicera makten in i grannlandet Afghanistan på uppdrag av Washington. Pakistans nedåtgående spiral började när Zia ul Haq gladeligen tillät landets avlägsna gränsområden att vara jaktmarken för Central Intelligence Agency för att föra den afghanska jihad.

Föregående artikelArtikel 99 och den svenska moralens ändhållplats
Nästa artikelKommer ”vänstern” någonsin att erkänna sitt postmoderna misstag?
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

1 KOMMENTAR

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here