Kommer ”vänstern” någonsin att erkänna sitt postmoderna misstag?

5
606
Chantal Mouffe

Kommer ”vänstern” någonsin att erkänna sitt postmoderna misstag?

Vi befinner oss mitt uppe i ett ”populistiskt ögonblick”. Den nyliberala ordning som varit gällande under de senaste decennierna har hamnat i kris, men det är alltjämt oklart vad som kommer att ersätta den. Insatserna är höga, med ökad klasspolarisering, då högerpopulismens seger inte kan uteslutas. Därför är behovet av att förtydliga vägvalen akut. Detta skriver den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe i boken “Till vänsterpopulismens försvar” (Tankekraft 2019). Hon blev känd för en något större krets när Ernesto Laclau och hon gav ut boken ”Hegemonin och den socialistiska strategin” (1985).

Chantal Mouffe var nyligen i Sthlm och föreläste om sin bok “Till vänsterpopulismens försvar”

Jag var inte där, och kan inte säga om hon drog folk elle ej.

Postmodernismen (PM), i dess mera politiska form, debuterade på 1970-talet med ”nya franska filosofin”, med namn som Bernard-Henri Lévy, André Glucksman m fl. Budskapet var ”deras öppna antimarxism och antikommunism som chockerade och framkallade ursinniga motinlägg” (Svante Nordin, Filosoferna, s. 570).

PM hade även andra källor och fylldes ut med höggradig relativism, inom vars ram stora tankesystem som marxismen reducerades till berättelser, narrativ. Laclau & Mouffes bok kom att fungera som en dödskyss för den akademiska vänstern, vilken alltmer samlade sig kring postmodernism, poststrukturalism m m. Detta amalgam gjorde att nyliberalismens ideologer såg en chans att utmåla ”vänstern” som anti-intellektuella flummare och Timbro öppnade portarna för litteratur som Johan Lundberg Ljusets fiender (2013), Stephen Hicks, Postmodernismens förklaring (2014).

Vad säger då Mouffe i sin senaste bok? Hon analyserar förtjänstfullt Thatchers stora roll som nyliberal banerförare och hur Tories förmådde – genom hård klasskampspolitik mot bl a kolgruvearbetarna – förändra det förhärskande politiska synsättet (hegemonin) i England. Likt rädda harar skyndade då Labour mot mitten. Och man fick Tony Blairs New Labour, och efterhand ”Den tredje vägens politiska manifest”, vilket tre stora S-partiledare stod upp för – Blair, Schröder och Jospin.

Av detta drar Mouffe två slutsatser – en riktig respektive en grovt felaktig. Sossarnas fanflykt mot mitten gav intrycket att det endast fanns en framkomlig väg, och då kan man lika gärna lämna över politiken till s k experter. Vi hamnar därmed i en postpolitiskt situation: Låt experterna styra (läs: de borgerliga ekonomerna). Under viftande med experter kapitulerar politiken! Och vi har sett alltför många uttryck för denna s k opolitiska nyliberalism.

Redan i boken från 1985 hävdar paret att arbetarklassen i stort sett spelat ut sin roll. ”Vänsterpartierna” är havande med – förlåt hennes akademiska – en ”klassessensialism”, vilket torde betyda att arbetarklassen inte längre a priori skall ha ”en privilegierad position”.

I stället är det andra grupper som tagit över avantgardets fana: ”feministernas andra våg, gayrörelsen, antirasistiska kamper, olika miljörörelser”. Här ser vi – om jag får vara lätt demagogisk – hur bockfoten PM sticker fram.

Det är som om Mouffe förirrar sig i en slags idealism: identitetsrörelserna skall gå i spetsen,eller gå parallellt, med arbetarklassens 50-60 % av befolkningen (Therborn, Kapitalet, överheten och alla vi andra; Arkiv 2018). Milt uttryckt är det ju som att spänna hästen bakom vagnen. Här förblindar PM författaren, då hon verkar tro att identitetsrörelser, med ett samhälleligt förändringsperspektiv lika långt som deras näsor, skall bära en allmän politisk förändring.

Och vad är det nu identitetsrörelser och arbetarklassen tillsammans – enligt Mouffe – skall kämpa för? Är det konkreta dagskrav eller revolution?

Nej, ingetdera – det är är den parlamentariska demokratins, dvs dagens förhärskande och förkrympta demokrati, vi initialt skall mobilisera och slåss för (”återerövra och fördjupa demokratin”, s. 52). Demokratin – som abstrakt begrepp – tycks rymma föreställningar om jämlikhet. Mouffes bok är tankemässigt inte korrekturläst: å ena sidan skall ”interventionen… ske på en mängd olika fronter”, men å andra sidan är parollen fördjupa demokratin. Om nu ”olika fronter” är viktiga, varför då inte konkretisera kraven? Det räcker inte att proklamera jämlikhet. Eller handlar det rätt och slätt om identitetsrörelsernas krav?

Författaren konstaterar att många socialistiska och socialdemokratiska partier i Europa befinner sig upplösning till följd av sin center-vänster-orientering. Nedmonteringen av välfärden – i bred mening – har ju i stort skett i centerkonstellations namn.

Och i denna lucka, eller vakuum, dyker högeropportunismen upp, och är mycket framgångsrik! Här är Mouffe och jag eniga.

Att återgå till en konsensuspräglad mittenpolitik, vilket länge varit socialdemokratins huvudspår, är inte längre möjligt, eftersom denna ”postpolitiska” modell numera helt har förlorat sin legitimitet.

Vägen framåt ligger i stället enligt Mouffe i ett radikalt vänsterpopulistiskt projekt för social jämlikhet och fördjupad demokrati.

Om jag skall försöka tolka Mouffe konstruktivt talar hon – måhända – om en eller kanske flera enhetsfronter, byggda kring några få viktiga krav, vilka håller fronten samman, trots partipolitiska och separtistiska agendor. I så fall menar jag att det abstrakta ”fördjupa demokratin” är en bortkastad satsning. I stället bör det handla om Greider & Lindborgs formulering av ”Vänsteropportunismen” i boken Populistiska manifestet (N&K 2018) och med krav på en massiv keynesiansk satsning, i stil med Katalys och s-föreningen Reformisternas övergripande förslag.

Det är ingen lösning, men väl en början!

Relaterat.
Filosofins problem eller problemens filosofi – på Södertörn?
Ulf Karlström: Klass och den katastrofala nyliberalismen börjar träda fram.
Postmodernism – en inte så tjusig epok.

5 COMMENTS

  1. Att över huvud taget tala om att ”fördjupa demokratin” är ett försök till lurendrejeri. Varför det då du gnällige? Först därför att begreppet är oerhört mångtydigt, borgerlig demokrati (dvs inte gällande ägandet), socialistisk demokrati (dvs även gällande ägandet), arbetsplatsdemokrati etc. Avses det första så har vi även i Sverige så rik erfarenhet av denna demokrati att vi lugnt kan säga att det hittills gått andra vägen en ”uttunning av demokratin”, eftersom vi nu dels är med i EU med stenhårda regler mot till exempel förstatligande, och dels eftersom våra makthavande nu alltmer strävar efter att komma in i ”den transatlantiska länkens” gastkramande grepp.
    Jag köpte ”Till vänsterpopulismens försvar” för ett par månader sedan. Tack vare Ulf Karlströms artikel kan jag nog lägga undan denna bok för ett bra tag. Jag läser ju så långsamt.

  2. Jag har noterat, genom frågor till deltagare i demonstrationståg under 1 maj i Stockholm,
    att nästan helt oavsett vänster (inkluderande försäljare av Proletären och försäljare av
    material om Lenin och Stalin), att sången “Den Pobedy” var helt okänd för dem.

    Den som inte kan sjunga åtminstone första versen av “Den Pobedy” tillsammans
    med människor som upplevt (eller har äldre släkt som drabbades) av kriget, visar inte
    respekt för Sovjetunionens enorma krigsansträngning i krossande av Hitlertyskland.

  3. “Vad säger då Mouffe i sin senaste bok? Hon analyserar förtjänstfullt Thatchers stora roll som nyliberal banerförare och hur Tories förmådde – genom hård klasskampspolitik mot bl a kolgruvearbetarna – förändra det förhärskande politiska synsättet (hegemonin) i England. Likt rädda harar skyndade då Labour mot mitten. Och man fick Tony Blairs New Labour, och efterhand ”Den tredje vägens politiska manifest”, vilket tre stora S-partiledare stod upp för – Blair, Schröder och Jospin.”

    På 1970-talet började jag som bilmekaniker. Helt ointresserad av politik men jag minns det kunde vara svårt eller näst intill omöjligt att få fram reservdelar till engelska bilar. Förklaringen var alltid “de strejkar i England så vi har inte kunnat få några leveranser”. Ja vadå? Det var bara att vänta både för verkstaden och kunden som hade bilen. Så här idag tänker jag alla strejker i England måste lamslagit och på det sättet skadat samhället. Strax senare kom Margaret Thatcher till makten med någon ny ekonomisk modell. Men den engelska bilindustrin repade sig aldrig. Deras tidigare hyggliga marknadsandel stod inte att rädda. Jag vet inte varför men för exportens del var kanske ryktet alltför skadat?

    Svensk ekonomi klarade sig från en sådan vildsint arbetsmarknad tack vare ett avtal som tidigt ingåtts mellan arbetsgivare och den politiska delen av arbetarrörelsen. Alltså det Socialdemokratiska partiet. Något sådant avtal har jag aldrig hört talas om i England.
    Nyliberal politik röstas fram genom demokratiska institutioner så därför måste det finnas något behov av den. För det gemensamma intresset alltså. Man kan då undra om alltför kampvilliga fackföreningar (som de i England på den tiden?) kan föra samhället framåt eller om de skapar kaos som på något (bistert) sätt måste ordnas politiskt för att förhindra ekonomisk kollaps som i sin tur riskerar slå ut samhällets olika funktioner?
    Förvisso införde Margaret Thatcher brutala och genomgripande ekonomiska reformer men någon utbredd fattigdom och elände under hennes tid som premiärminister har jag inget minne av. Har ni?
    Snarare minns jag ekonomin ökade gradvis samtidigt som de flesta fick det bättre.
    Därefter har ett antal regeringar, både Labour och Tories, kommit och gått och fortsatt i ungefär samma ekonomiska stil.

    Det får mig att undra om Margaret Thatcher gjorde något som var tvunget att göras men som är helt omöjligt för en Labour eller vänsterregering?

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here