Kommer ”vänstern” någonsin att erkänna sitt postmoderna misstag?

10
2088
Chantal Mouffe

I kvälls-serien “Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som är lika aktuell idag – tyvärr. Eller hur?


Kommer ”vänstern” någonsin att erkänna sitt postmoderna misstag?

Vi befinner oss mitt uppe i ett ”populistiskt ögonblick”. Den nyliberala ordning som varit gällande under de senaste decennierna har hamnat i kris, men det är alltjämt oklart vad som kommer att ersätta den. Insatserna är höga, med ökad klasspolarisering, då högerpopulismens seger inte kan uteslutas. Därför är behovet av att förtydliga vägvalen akut. Detta skriver den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe i boken “Till vänsterpopulismens försvar” (Tankekraft 2019). Hon blev känd för en något större krets när Ernesto Laclau och hon gav ut boken ”Hegemonin och den socialistiska strategin” (1985).

Chantal Mouffe var nyligen i Sthlm och föreläste om sin bok “Till vänsterpopulismens försvar”

Jag var inte där, och kan inte säga om hon drog folk elle ej.

Postmodernismen (PM), i dess mera politiska form, debuterade på 1970-talet med ”nya franska filosofin”, med namn som Bernard-Henri Lévy, André Glucksman m fl. Budskapet var ”deras öppna antimarxism och antikommunism som chockerade och framkallade ursinniga motinlägg” (Svante Nordin, Filosoferna, s. 570).

PM hade även andra källor och fylldes ut med höggradig relativism, inom vars ram stora tankesystem som marxismen reducerades till berättelser, narrativ. Laclau & Mouffes bok kom att fungera som en dödskyss för den akademiska vänstern, vilken alltmer samlade sig kring postmodernism, poststrukturalism m m. Detta amalgam gjorde att nyliberalismens ideologer såg en chans att utmåla ”vänstern” som anti-intellektuella flummare och Timbro öppnade portarna för litteratur som Johan Lundberg Ljusets fiender (2013), Stephen Hicks, Postmodernismens förklaring (2014).

Vad säger då Mouffe i sin senaste bok? Hon analyserar förtjänstfullt Thatchers stora roll som nyliberal banerförare och hur Tories förmådde – genom hård klasskampspolitik mot bl a kolgruvearbetarna – förändra det förhärskande politiska synsättet (hegemonin) i England. Likt rädda harar skyndade då Labour mot mitten. Och man fick Tony Blairs New Labour, och efterhand ”Den tredje vägens politiska manifest”, vilket tre stora S-partiledare stod upp för – Blair, Schröder och Jospin.

Av detta drar Mouffe två slutsatser – en riktig respektive en grovt felaktig. Sossarnas fanflykt mot mitten gav intrycket att det endast fanns en framkomlig väg, och då kan man lika gärna lämna över politiken till s k experter. Vi hamnar därmed i en postpolitiskt situation: Låt experterna styra (läs: de borgerliga ekonomerna). Under viftande med experter kapitulerar politiken! Och vi har sett alltför många uttryck för denna s k opolitiska nyliberalism.

Redan i boken från 1985 hävdar paret att arbetarklassen i stort sett spelat ut sin roll. ”Vänsterpartierna” är havande med – förlåt hennes akademiska – en ”klassessensialism”, vilket torde betyda att arbetarklassen inte längre a priori skall ha ”en privilegierad position”.

I stället är det andra grupper som tagit över avantgardets fana: ”feministernas andra våg, gayrörelsen, antirasistiska kamper, olika miljörörelser”. Här ser vi – om jag får vara lätt demagogisk – hur bockfoten PM sticker fram.

Det är som om Mouffe förirrar sig i en slags idealism: identitetsrörelserna skall gå i spetsen,eller gå parallellt, med arbetarklassens 50-60 % av befolkningen (Therborn, Kapitalet, överheten och alla vi andra; Arkiv 2018). Milt uttryckt är det ju som att spänna hästen bakom vagnen. Här förblindar PM författaren, då hon verkar tro att identitetsrörelser, med ett samhälleligt förändringsperspektiv lika långt som deras näsor, skall bära en allmän politisk förändring.

Och vad är det nu identitetsrörelser och arbetarklassen tillsammans – enligt Mouffe – skall kämpa för? Är det konkreta dagskrav eller revolution?

Nej, ingetdera – det är är den parlamentariska demokratins, dvs dagens förhärskande och förkrympta demokrati, vi initialt skall mobilisera och slåss för (”återerövra och fördjupa demokratin”, s. 52). Demokratin – som abstrakt begrepp – tycks rymma föreställningar om jämlikhet. Mouffes bok är tankemässigt inte korrekturläst: å ena sidan skall ”interventionen… ske på en mängd olika fronter”, men å andra sidan är parollen fördjupa demokratin. Om nu ”olika fronter” är viktiga, varför då inte konkretisera kraven? Det räcker inte att proklamera jämlikhet. Eller handlar det rätt och slätt om identitetsrörelsernas krav?

Författaren konstaterar att många socialistiska och socialdemokratiska partier i Europa befinner sig upplösning till följd av sin center-vänster-orientering. Nedmonteringen av välfärden – i bred mening – har ju i stort skett i centerkonstellations namn.

Och i denna lucka, eller vakuum, dyker högeropportunismen upp, och är mycket framgångsrik! Här är Mouffe och jag eniga.

Att återgå till en konsensuspräglad mittenpolitik, vilket länge varit socialdemokratins huvudspår, är inte längre möjligt, eftersom denna ”postpolitiska” modell numera helt har förlorat sin legitimitet.

Vägen framåt ligger i stället enligt Mouffe i ett radikalt vänsterpopulistiskt projekt för social jämlikhet och fördjupad demokrati.

Om jag skall försöka tolka Mouffe konstruktivt talar hon – måhända – om en eller kanske flera enhetsfronter, byggda kring några få viktiga krav, vilka håller fronten samman, trots partipolitiska och separtistiska agendor. I så fall menar jag att det abstrakta ”fördjupa demokratin” är en bortkastad satsning. I stället bör det handla om Greider & Lindborgs formulering av ”Vänsteropportunismen” i boken Populistiska manifestet (N&K 2018) och med krav på en massiv keynesiansk satsning, i stil med Katalys och s-föreningen Reformisternas övergripande förslag.

Det är ingen lösning, men väl en början!

Relaterat.
Filosofins problem eller problemens filosofi – på Södertörn?
Ulf Karlström: Klass och den katastrofala nyliberalismen börjar träda fram.
Postmodernism – en inte så tjusig epok.

Föregående artikelDN: Känd journalist: “Hanteringen av fallet Assange är helt barock”
Nästa artikelÄr USA-amerikaner rationella?
Ulf Karlström var för omkring 50 år sedan ordförande i DFFG, De Förenade FNL-Grupperna, en av Europas då starkaste antiimperialistiska rörelser. Han har varit med i styrelsen för Folkrörelsen Nej till EU. Han är filosofie doktor i limnologi och driver Macoma miljöutredningar. Ulf spelar teater och tävlar som historieberättare.

10 KOMMENTARER

  1. Att över huvud taget tala om att ”fördjupa demokratin” är ett försök till lurendrejeri. Varför det då du gnällige? Först därför att begreppet är oerhört mångtydigt, borgerlig demokrati (dvs inte gällande ägandet), socialistisk demokrati (dvs även gällande ägandet), arbetsplatsdemokrati etc. Avses det första så har vi även i Sverige så rik erfarenhet av denna demokrati att vi lugnt kan säga att det hittills gått andra vägen en ”uttunning av demokratin”, eftersom vi nu dels är med i EU med stenhårda regler mot till exempel förstatligande, och dels eftersom våra makthavande nu alltmer strävar efter att komma in i ”den transatlantiska länkens” gastkramande grepp.
    Jag köpte ”Till vänsterpopulismens försvar” för ett par månader sedan. Tack vare Ulf Karlströms artikel kan jag nog lägga undan denna bok för ett bra tag. Jag läser ju så långsamt.

  2. Jag har noterat, genom frågor till deltagare i demonstrationståg under 1 maj i Stockholm,
    att nästan helt oavsett vänster (inkluderande försäljare av Proletären och försäljare av
    material om Lenin och Stalin), att sången “Den Pobedy” var helt okänd för dem.

    Den som inte kan sjunga åtminstone första versen av “Den Pobedy” tillsammans
    med människor som upplevt (eller har äldre släkt som drabbades) av kriget, visar inte
    respekt för Sovjetunionens enorma krigsansträngning i krossande av Hitlertyskland.

  3. “Vad säger då Mouffe i sin senaste bok? Hon analyserar förtjänstfullt Thatchers stora roll som nyliberal banerförare och hur Tories förmådde – genom hård klasskampspolitik mot bl a kolgruvearbetarna – förändra det förhärskande politiska synsättet (hegemonin) i England. Likt rädda harar skyndade då Labour mot mitten. Och man fick Tony Blairs New Labour, och efterhand ”Den tredje vägens politiska manifest”, vilket tre stora S-partiledare stod upp för – Blair, Schröder och Jospin.”

    På 1970-talet började jag som bilmekaniker. Helt ointresserad av politik men jag minns det kunde vara svårt eller näst intill omöjligt att få fram reservdelar till engelska bilar. Förklaringen var alltid “de strejkar i England så vi har inte kunnat få några leveranser”. Ja vadå? Det var bara att vänta både för verkstaden och kunden som hade bilen. Så här idag tänker jag alla strejker i England måste lamslagit och på det sättet skadat samhället. Strax senare kom Margaret Thatcher till makten med någon ny ekonomisk modell. Men den engelska bilindustrin repade sig aldrig. Deras tidigare hyggliga marknadsandel stod inte att rädda. Jag vet inte varför men för exportens del var kanske ryktet alltför skadat?

    Svensk ekonomi klarade sig från en sådan vildsint arbetsmarknad tack vare ett avtal som tidigt ingåtts mellan arbetsgivare och den politiska delen av arbetarrörelsen. Alltså det Socialdemokratiska partiet. Något sådant avtal har jag aldrig hört talas om i England.
    Nyliberal politik röstas fram genom demokratiska institutioner så därför måste det finnas något behov av den. För det gemensamma intresset alltså. Man kan då undra om alltför kampvilliga fackföreningar (som de i England på den tiden?) kan föra samhället framåt eller om de skapar kaos som på något (bistert) sätt måste ordnas politiskt för att förhindra ekonomisk kollaps som i sin tur riskerar slå ut samhällets olika funktioner?
    Förvisso införde Margaret Thatcher brutala och genomgripande ekonomiska reformer men någon utbredd fattigdom och elände under hennes tid som premiärminister har jag inget minne av. Har ni?
    Snarare minns jag ekonomin ökade gradvis samtidigt som de flesta fick det bättre.
    Därefter har ett antal regeringar, både Labour och Tories, kommit och gått och fortsatt i ungefär samma ekonomiska stil.

    Det får mig att undra om Margaret Thatcher gjorde något som var tvunget att göras men som är helt omöjligt för en Labour eller vänsterregering?

  4. “Vänstern” inom citationstecken är ett välkommet implicit erkännande av att hundra år gammal vänster och dagens vänster faktiskt saknar släktskap. Etthundra år gammal vänster organiserade arbetare, och arbetarna hade en mission, låt vara fantastisk. Dagens vänster är en genomborgerlig och sipp församling, rakt igenom manshatande, teknikfientlig och ibland rena landsförrädare.

  5. Postteorierna fick luft under vingarna i stor utsträckning efter Sovjets sammanbrott. Många frågade sig om det verkligen är sant att historien tuffar fram fr.om 10 000 f.kr till 10 000 e.kr enligt ett utlagt spår som bygger på produktivkrafternas utveckling. Postteorierna kom att ifrågasätta givna sanningar och intressera sig för kulturens roll när det gäller frågan om hur den härskande klassen gör när den härskar. Det blev ett vilt experimenterande med teorier, många svårförståeliga, många vansinniga och några nazitidens filosofer. Många nyttiga reflektioner. Mot detta stod stalinismens utlagda spår som kan åskådliggöras av Nynningens Ingenting sker mekaniskt:

    När produktivkrafternas utveckling har nått en given nivå
    Och vi har lärt oss att fatta en smula mer än det var menat att vi skulle förstå
    Då hotas de produktionsförhållanden som utgör samhällets bas
    Snart är det dags för dem där nere att slå hela byggnaden i kras

    Produktionsförhållandena är de lagar och regler som gör
    Att en klass sitter vid makten och en annan står utanför
    Och kräver förgäves att få njuta frukten av sin möda och svett
    För ingenting sker mekaniskt, det finns inget utlagt spår

    Så länge lagarna garanterar den härskande klassens äganderätt

    Produktivkrafter är allt som vi mödosamt lärt om hur man kan
    Utnyttja naturen och befria människan
    Från hunger och köld, från sjukdom och svält, från nöd och från okunnighet
    Och som till och med en dag ska befria oss ur vår ofrihet

    Också du måste välja sida och försvara din klasståndpunkt
    I en kamp som pågår också just där allt verkar aldrig så lugnt
    Men lugnet rasar mot stormen som en av ideologi
    Som vill få oss tro att klassmotsättningar bara är hårklyveri

    För ingenting sker mekaniskt, det finns inget utlagt spår
    Som gör att man bara kan vänta och se hur dagarna kommer och går
    Det krävs kunskap och medveten kamp, det krävs enhet och organisation
    För att bevisa nödvändigheten av en socialistisk revolution

    För ingenting sker mekaniskt, det finns inget utlagt spår
    Som gör att man bara kan vänta och se hur dagarna kommer och går
    Det krävs kunskap och medveten kamp, det krävs enhet och organisation
    För att bevisa nödvändigheten av en socialistisk revolution
    Text: Leif Nylén

  6. Gillar inte “slå allt i kras”.

    Ingen bra idé med tanke på kärnvapen, klimatförändringar, artutrotning?
    Hur vore det med “fred” som grundtema för en revolutionerande rörelse?
    Fred mellan man och kvinna.
    Pride för fred.
    Fred mellan folken.
    Fred med planeten.
    Fred med naturen.
    Fredligt motstånd mot den rika klicken.
    Reformer mot klassklyftor – för social fred.

  7. Vänsterns svårigheter med att erkänna misstag begänsar sig inte till postmodernismen som liksom allt annat som varit skadligt understöddes av samma oligarkiska elit i väst som hemsöker mänskligheten.
    Nej till de tidigare upplagorna av omstörtningar understödda av sagda elit hör även samtliga kommunistrevolutioner och den franska ditto.

    Det är motviljan mot att kännas vid detta som hämmar alla inom vänstern från att få luft under vingarna och vässa geniknölarna så det kommer fram något mer konstruktivt än marxism och nivellering.
    (Och jag påstår inte att anhängare av socialism i allmänhet har haft ngt ont i sinnet bara att dom är lurade till att leda in sina tankar i ett för alltför ideologiskt tänkande utan eftersträvan av att lösa problem rationellt och förutsättningslöst – det är där som nuvarande Kina visar vägen om ni lär av dom)
    Det som driver den oligarkiska eliten är en vilja att slå sönder nationell sammanhållning för att en överstatlig hegemoni ska ta världsherraväldet.
    I det ingår att sabotera allt som förknippas med människans vetenskapliga och kulturella skaparkraft.
    Att avsiktligt stärka fördummande och förvirrande tankemönster är ett medvetet oligarkiskt vapen.
    Och det är inte som många tycks tro bara något som händer oavsiktligt.
    Det är en metod bland många som går ut på att försvaga rivalerna och deras samhällssystem inifrån.
    Vänsterns typiska sätt att analysera hämmar dom från att se det destruktiva mönster som jag skissade. Dom vill se allt som mer omedelbart knutet till ekonomisk girighet men dom som styr världen satsar mycket mer på psykologisk erövring och manipulation på lång sikt.
    Skarpa hjärnor med god formuleringskonst och förmåga att vinna hjärtan och hjärnor men med det dolda syftet att utmanövrera rivalerna till denna intellektuella elits uppdragsgivare.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here