Filosofins problem eller problemens filosofi – på Södertörn?

13
2196

Denna artikel har jag fått av Ulf Karlström, som berikat bloggen med många artiklar i skilda ämnen.

Artikeln publicerades förra veckan på Jinge.se och har där 6 kommentarer. Nya kommentarer kommer, och jag vill hellre ha dem här.


Södertörns Högskola beskrivs ibland som den ”rödaste” högskolan/universitet i Sverige. Exakt hur den beteckningen har uppkommit är oklart, men rimligen avsågs högskolans humanistiska och samhällsvetenskapliga program. Det är också en tveksam beteckning då dessa program bär tydliga spår av inflytandet från postmodernismen och dess avläggare (PM-S-K). Högskolan figurerar även i ett annat, mindre sympatiskt sammanhang. En av högskolans filosofiprofessorer var god vän J-C Arnault, och rekommenderade studenter att praktisera på Arnault-Frostensson Forum.

Låt oss därför pröva tesen om inflytandet från PM-S-K vid Högskolan. En utgångspunkt, men naturligtvis inte den enda, är filosofen Jonna Bornemarks bok ”Det omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde” (Volante, 2018). Bornemark är lärare vid Södertörn i ämnet Praktiskt kunskap. På engelska talar man om tacit knowledge, ungefär tyst kunskap, och det finns en omfattande litteratur i ämnet, t ex C Hoberg (ed) Precision och improvisation. Om systemutvecklarens yrkeskunnande (1998), B Molander Kunskap i handling (1993), B Rolf Profession, tradition och tyst kunskap (1991), Militär kompetens (1998).

Jonna Bornemarks bok.

Bornemark skriver sympatiskt och kritiskt om äldrevården och annat; hur många minuter skall en gammal person få duscha? Hemtjänst i minuter och sekunder? Antal läkarbesök per läkare? Författaren pekar förtjänstfullt – om än lite väl översiktligt – på privatiseringen av vårdcentraler för att tjäna pengar, införandet av styrningssystemet New Public Management i offentlig verksamhet, ett slags kontrollsystem, samt hur detaljstyrning och det ständiga dokumenterandet utarmar arbetet. Bokens tyngdpunkt ligger dock på att förklara varför detta absurda mätande, reglerande och styrande sker ur filosofisk synpunkt. Man kan med rätta fråga sig om filosofin erbjuder de bästa verktygen för att analysera denna utveckling? Tankesmedjan Katalys´ alla utmärkta rapporter, som dissekerar privatiseringen och profitjakten på den allmänna välfärdens bekostnad, har nog hittat bättre verktyg, t ex John Lapidius Vårdstölden (Leopard, 2018).

Nu är Bornemark filosof, varför det väl är rimligt att hon tillämpar sina yrkeskunskaper. Hon startar med att peka på att vår tid kännetecknas av räknandet, mätbarheten och evidensbaserade bedömningar. Allt skall kunna kvantifieras och jämföras med annan verksamhet. Efter att ha redovisat och diskuterat tre renässansfilosofer, Cusanus, Bruno och Descarte presenterar hon begreppen ratio och intellectus. Det förra handlar om mätandet och jämförandet, medan det senare kännetecknas av tolkning och öppenhet för förändringar. Dessa tankemönster, idéer tycks styra världen, och framför allt då ratio. Detta har lett till att evidens blivit ledstjärna i en destruktiv process av ”förpappring”. Naturvetenskapens tradition, med sina krav på evidensbaserade kunskaper vilar alldeles för tungt över verksamheten, menar Bornemark. Om i stället intellectus skulle få vägleda oss kan vara ifrågasättande, och ”komma verkligheten nära genom att komma i samtal med de horisonter som överskrider oss”.

Bitvis famnar boken mycket brett, i ett försök att fånga in många individ- och samhällsproblem under en kappa, nämligen mätandets, kvantifieringens emblem. Hon tycker sig se att t ex vågen av pseudoindividualisering, framhaussandet av genetiken, och rädslan för religionen kan härledas från ”mätandet”.

Bornemarks program i ”Sommar” 2017 ”var ett av de mest uppmärksammade”, informerar SvD om (26/8 -18). Det kan jag väl tänka mig, Programmet, som jag förmodar återspeglas i boken, formade sig till en slags systemkritik. Och i den kritiken, i synnerhet vård och omsorg, känner nog många människor igen sig. Ett tecken på det var att valdebatten på slutet mycket handlade om vård och omsorg. Det tycks ha bidragit till att (kd) lyckades svinga sig upp i procenttalen.
Hittills har jag mest referat och något hyllat Bornemarks bok.

Vari består då kritiken? På ett övergripande plan märks hennes anslutning till PM-S-K-traditionen. Hon ställer snabbt naturvetenskapen och dess arbetsmetoder i motsättning till möjligheten att häva profitjakten och privatiseringen av den offentliga sektorn. Det är mätandets fel. Analysen blir bisarr, som att spänna vagnen för hästen. Orsaken till privatiseringen och fiskandet efter skattepengar har rimligen med fasen av finansialisering under kapitalismen att göra. Och skall jag pressa profit ur vård- och omsorgspersonal behöver man kontrollera och mäta personalens arbete. Samma process såg vi under 1950-talet i Sverige inom industrin, när MTM introducerades och tidsstudiemännen stod med klockan i handen bakom ryggen på arbetarna.

Hackandet på evidensbaserad kunskap och forskning känns olustigt. Jag kan förstå att humaniora och samhällsvetenskap kan uppleva ett hot från naturvetenskapen. Det är t ex en himmelvis skillnad i tilldelning av medel till de olika ämnesområdena. Och Bornemark är inte ensam. Religionsvetaren Johan Wickström skrev i artikeln ”Låt inte evidensjakten avgöra allt” (Clarté 4/2017):

”Det är också en positivistisk och scientistisk världsbild som flyttar fram positionerna och markerar mot tolkande humaniora och samhällsvetenskap… Så, vad är det vi betraktar i evidensrörelsen? Jag vill påstå att evidensrörelsen utgör positivisternas smarta motdrag. Med ett pennstreck erbjuder evidensrörelsen naturvetenskaperna en möjlighet att kolonisera alla metoder för systematiskt vetande. Detta utan att behöva ge sig in krångliga vetenskapsteoretiska diskussioner om empirins teoriberoende och forskarens subjektiva utsiktstorn”.

Wickström har helt rätt att inskränkt eller instrumentell naturvetenskap, dvs scientism, skyr t ex marxism, och i stället hävdar att mer kunskap, inom sin snäva domän, löser alla samhällsproblem. Den typen av överdrifter kan skönjas i kunskapsrörelsen, med faktagranskning av fake news m m, men Bornemark och Wickström överdriver tendensen. Bör de inte rikta om försvarselden?
Det bästa försvaret måste väl ändå vara att avfärda stora delar av PM-S-K:s relativism, och samtidigt peka på de olika ämnesinriktningarnas hävdvunna metodik, i stället för hackandet på naturvetenskapen.

Dessvärre låter det sig nog inte göras i en handvändning, och det av två skäl. Timbro-högern har sedan en tid publicerat en kritik mot den traditionella PM, och vem vill vara i det sällskapet? Än viktigare för fasthållandet vid PM-S-K är att företrädarna, med sin inriktning på identitet – etnicitet, kultur, kön, särintressen – uppfattar sig som mycket radikala. De förklarar att marxismen är ”mindre relevant” idag, bara är ett av många ”narrativ”, medan de själva är de nya, radikala hjältarna.

Så, tyvärr, det räcker nog inte med att en Södertörnfilosof formulerar lite systemkritik. Det krävs nog en djupare insikt om klass och klasskamp för att dagens ”vänster” skall bli en Vänster.

Föregående artikelKongo i avgrunden: Nobels fredspris uppmanar till stopp för våldtäkterna men till att fortsätta kriget
Nästa artikelUSA-föreslagna Sverige olämpligt för fredssamtal – Exporterar vapen till Saudis och FAE:s angreppskrig mot Jemen
Ulf Karlström
Ulf Karlström var för omkring 50 år sedan ordförande i DFFG, De Förenade FNL-Grupperna, en av Europas då starkaste antiimperialistiska rörelser. Han har varit med i styrelsen för Folkrörelsen Nej till EU. Han är filosofie doktor i limnologi och driver Macoma miljöutredningar. Ulf spelar teater och tävlar som historieberättare.

13 KOMMENTARER

  1. Det finns allt möjligt tokigt hos genusteori-förespråkare men att sudda ut könsskillnader tror jag ändå är något som en minoritet förespråkar. Däremot tror jag att de flesta vill sudda ut könsrollsskillnader vilket är något annat. Förutom de som vill ha kvinnorna kvar vid spisen.
    Det där med kulturmarxism har jag funderat på. Stötte på ordet för första gången i Anders Breiviks manifest och har förstått att alla utom SD och NMR är kulturmarxister och drar elände över den snart utplånade ariska rasen. För mig är begreppet mycket positivt laddat! För det första, Marx kanske den som bäst analyserat kapitalismens problem utifrån en historisk materialistisk utgångspunkt. Han pratade i och för sig mycket om överbyggnaden också dvs t.ex kultur och ideologi, men det var kommunister som Gramsci som redan på 20 talet funderade över hur den lilla ekonomiska eliten kunnat behålla makten trots att det borde ha varit uppenbart för de arbetande massorna att det var mot deras klassintresse. Svaret Gramsci var kallade han hegemoni. Med hegemoni skall förstås både kultur och språk. Och där är vi fortfarande, varför tillåter jordens befolkning att 60 personer äger lika mycket som de 60 fattigaste länderna? Varför röstar 17% av svenska folket på ett extremhögerparti som i fråga efter fråga vill försämra för arbetarklassen och dessutom splittra arbetare mellan svenskar och invandrare? Jag tror svaret väldigt mycket ligger i hur den härskande klassen lyckats manipulera och splittra oss med fakenews, kultur och förvrängningar av språket. Alltså kultur, även om det ärmen dålig sådan. Alltså är jag kulturmarxist! Marknadens förmåga att lösa miljöproblem tror jag inte mycket på. Marknaden som system upplever bara ett problem när kostnader upstår eller ökar. Och kostnader för nedsmutsning, och klimatkatastrofer uppstår först när skadan redan är skedd. En fungerande marknad måste ha regler och tvingas att följa reglerna annars så blir den lika vettig som en fotbollsmatch utan regler och domare.

  2. Sven,
    Tack för kommentaren. Jag kunde inte säga det bättre, Vi är i nästan allt överens.
    Jag tillhör inte järnvägsräls-marxismen, dvs att allt kommer som att gå på en räls, fram mot paradiset. Vi har aldrig hävdat att marxismen är en kristallkula. Marxismen är ett mycket starkt analysverktyg, och ger vägledning, men inget mer.

    /Ulf

  3. Sven,
    läs min artikel en gång till – jag har inte sagt att mätandet är det givna. Ännu mindre har jag sagt att naturvetenskapen är norm för all vetenskap. Kanske trampade jag på din ömma tå? G Myrdals kritik var på sin tid mycket radikal, och viktig. Naturligtvis rymmer samhällsvetenskapen värderingar.
    Nu duckar du, försöker smita förbi relativismens problem. Inte vackert!
    /Ulf

  4. Den kulturmarxistiska postmodernismen är i sig en kognitiv anpassning till verkligheten. Marxisterna kom inte ur arbetarklassen, utan ur tjänstemännens mer borgerliga skikt. När arbetarklassen inte följde det självutnämnda avantgardet anpassade det sig till situationen och utvecklade teorier som passade deras livssituation på arbetsmarknaden och empiri bättre. Genus, klimat, flum, individualism baserad på grupptillhörighet. Postmodernismen spelar de konservativa rakt i händerna, den odlar fram fascism precis som statens vargpolitik skapar tjuvskytte.

    • PM,
      du fladdrar, och bladrar. PM kom från den franska högerfilosofiska strömningen, och togs snabbt upp av Högern pga av kritiken mot marxismen som ett ”narrativ”.
      Är du så monumentalt okunnig, eller låtsas du bara spela med+
      /Ulf

  5. Sven Anderssons bestämmer vad andra menar helt på egen hand…

    1) postmodernism är vad medelklassmarxisterna vandrade över till, sen de ”svikits” av arbetarklassen. När man skrapar på postmodernismen dyker den vanliga marxismen upp i grunden.
    2) huvuddelen av anhängarna till organisationer ledda av uppåtsträvande marxistisk medelklass var arbetare för åttio år sedan. Idag är vänstern en kvinnligt dominerad medelklass-stagnation. Dess rörelse går upp genom institutionerna, som ruttnar inifrån.
    3) det står genus, klimat och flum; dvs tre olika saker. Kritik av genuspolitik är inte kvinnoförakt.
    4) postmodernism är politik för en medelklass som vill upp på andras bekostnad. Den har bytt teoretisk ansats till en lära som befriar den från kognitiv dissonans. Arbetarklassen är inte så intresserad av sina befriare. Den kanske genomskådade klättermössen för länge sen?

    PM eldar inte med kol, det gör kineserna, kvinnorna gör vad de vill, tills islamisterna placerar dem i köket.

  6. Vad betyder det så ofta upprepade PM-S-K i inlägget ovan?

    Egentligen har jag bara lärt mig två saker om Södertörns högskola sedan tidigare. Det ena är att den är röd och det andra är att den finns i Stockholm.

  7. PM,
    Ska jag be om ursäkt för att jag är en kvinna och är socialist? Jag är för övrigt även en fattig sådan, och av arbetarklass – inte medelklass.
    Du glömmer att de flesta industrijobben har försvunnit ut ur landet till låglöneländer som i Baltikum. Idag är det allt fler kvinnor som kan titulera sig som arbetarklass, allt medan männens arbeten försvinner. Butiksbiträde, kassörska (även det ett försvinnande arbete), sjukvårdsbiträde, vårdbiträde, servitörer, etc är alla kvinnodominerande.
    Jag har aldrig förstått mig på varför kvinnor inte kan göra det män gör – det eftersom vi alltid har gjort det män gör när männen har gått ut i krig eller åkt iväg på ett halvårslångt arbete. Säger jag som är en dotter till en lastbilschaufför som var borta nästan hela veckan. Så min mor fick ta hand om det praktiska där hemma.
    Så när Sven Andersson inte vill sudda ut könsskillnader så har vi arbetarklasskvinnor redan gjort detta av mer nöd än av egen vilja.

  8. Ingen ska ignoreras p.g.a. kön, men grälsjukhet, internettrolling kan vem som helst ignorera som önskar ignorera det. Varje moderator gör, i min mening, rätt om denne plockar bort de oaptitliga delarna (eller hela) och upplyser individen om varför. Så kan mental utveckling åstadkommas. Alla inblandade tjänar på det. Blogginnehavaren, läsarna, kommentatorerna och internettrollet.

    Till saken!

    Att Timbro-högern kritiserar postmodernismen och man därför själv inte vågar göra det, i rädsla för att vara ”i det sällskapet”, är ett argumentationsfel som kallas för ”skuld genom sammankoppling” (Guilt by association) Försök alltid undvika alla argumentationsfel! Poängtera när folk använder dem!

    Det är min egen åsikt att SD till stor del är ett resultat av ett motstånd mot postmodernismen. SD-folket blandar gärna ihop postmodernismen med Karl Marx, eftersom det är ett högerparti rent skatte- och socialpolitiskt, men sammankopplingen av Karl Marx med postmodernismen är också skuld genom sammankoppling, d.v.s. ett argumentationsfel.

    Karl Marx själv hade inte haft något rimligt parti att rösta på idag. Två käbblande kommunistiska partier som är för stolta att valsamverka brett med andra folkliga initiativ, mot 4%-spärren, är inte direkt superintelligent och Vänsterpartiet vågar inte driva frågan om Ut ur EU i valet, p.g.a. samma argumentationsfel och att de då skulle bli sammankopplade med SD som också är EU-kritiskt.

    Den moralfilosofiskt skolade Karl Marx är helt oskyldig till den extremt överdrivna postmodernismen i min mening. Marx påtalar t.o.m. att arbetarklassens revolution mot bourgeoisien måste vara nationell, OM ej i samma mening som bourgeoisiens invasions-nationalism.

    Postmodernismen genomsyrar idag allt så pass mycket att det, för mig och många andra, blivit en fars. Marknadsliberalerna har fångat upp postmodernismen genom Socialdemokraterna, Liberalerna, Centern och Miljöpartiet, men vart ska kommunister och socialister ta vägen när de vill protestera mot postmodernismen idag? KD, Moderaterna eller SD?

    Men jag är enig. Det krävs nog en djupare insikt om klass och klasskamp för att dagens ”vänster” skall bli en Vänster. Problemet är, i min mening, att kommunisterna framstår som en aning mossiga. Vem är ex. ”arbetarklass” när allt mer arbeten rationaliseras bort av automation och robotisering? Sossarna går till val på att ”skapa jobb” när socialisters uppgift genom tiderna istället varit att minska löneslaveriet och solidariskt dela på arbete och löner, men folket fortsätter att svälja de nya marknadsliberalernas osanningar och låter sig luras av de lögner som illusionister skapat för att förvilla dem.

  9. Ulf, du sopar ihop flera olika tendenser och föser de in under samma matta. Det blir väldigt grovt tillyxat. Vad hade en kulturell analys av kolonialismen varit utan Edward Said? Och utan Focoult hade naturvetenskaparna fortsatt att räkna genomsnitt till historiens ände utan att förstå att det troligen inte existerar en enda genomsnittlig svensk i verkligheten. Och vad hade massmediakritik varit om järnvägsräls-marxister och naturvetare fått syssla med den? I mitt tycke har Baudrillard lämnat intressanta reflektioner om media som en kopia på kopia på kopia av verkligheten som blir till en hyperverklighet. Jinge.se har publicerat intressanta reportage om påhittade giftattacker i Syrien som när de återspeglas i media är rena skådeexempeln på en hyperverklighet. Och som de flesta tror på, vi har ju sett bilderna! Du presenterade några intressanta illustrationer till modernism och postmodernism. Och postmodernismen är verkligen rörig även om det finns intressanta ansatser. Med modernismen då? Är det verkligen så att mänsklighetens historia kan beskrivas som en pil med riktning framåt/uppåt? Förutom i rent teknisk mening, har mänskligheten utvecklats? Den mänsklighet som hotar att utplåna sig själv eller som ständigt upprepar samma kolonialism under halva årtusende? Ditt tänkande om PM-PK-PS ger mig snarast PMS och alltmedan du spolar ut allt med badvattnet, även barnet.

  10. Min replik 2018-11-01
    Sven,
    nej, jag sopar inte ihop allt i en hög. Det speciella med postmodernismen, och dess avläggare, är att strömningen började som ren högerrörelse inom fransk filosofi och samhällsvetenskap, varav delar av en akademisk vänster, i bl a Sverige, anammade PM-synen. På senare år, säg 10 år, har högern börjat angripa PM. På svensk botten ser vi hur Timbro ger ut svensk eller översatt anti-PM-litteratur, t ex Johan Lundberg Ljusets fiender, Hicks PM-förklaringen. Vi har således minst 4 positioner: anti-PM fr höger, anti-PM fr vänster, pro-PM fr akademisk vänster, samt pro-PM fr höger (där PM startade). Till det kan fogas diverse post-PM-ståndpunkter. Det politiska landskapet kring PM är minst sagt brokigt. Därav Svens ingångar.

    När det gäller synen på kolonialismen, som förvirrande nog även kallas postkolonialism är Edward Saids böcker och ståndpunkter klockrena, och omfattas av de flesta som kallar sig vänster m m. Däremot finns strömningar inom ”postkolonialismen”, som i mångt och mycket bygger på PM. Amerikanen Vivek Chibber har förtjänstfullt påtalat rent anti-marxistiska inslag i den indiska grupperingen kring Cultural Studie. Chibber var f ö en av huvudtalarna vid konferensen ”Marx 2016” i Sthlm. Du hittar en artikel av mig om Chibber på Jinge oktober 2016. Chibber stimulerade även utgivningen av en debattantologi; Rosie Warren (ed), Verso 2017. Huvudfrågan i debatten handlar om angreppen på marxismen, vilket är ett paradnummer inom PM -rörelserna.
    Michel Foucault är en intressant aktivist/tänkare. Det för väl långt att presentera honom här. I ett föredrag för bra många år sedan på Campus Norrköping (LiU) presenterade jag en översikt, med slutsatsen att Foucault har behållit många marxistiska positioner, fler än han måhända kan sägas ha övergivit. Jag betraktar därför MF som en del inom den marxistiska traditionen. Med Baudrillard förhåller det sig lite annorlunda, men vi får släppa den tråden här.

    Modernismen är en mycket bred strömning, som hos vissa debattörer tycks rymma allt från tvångsteriliseringar till byggande av dagis. Jag tror därför att man i en diskussion om denna måste precisera vad man menar. Ett framträdande drag som jag föreställer mig att vi bägge omsluter är synen på Upplysningen och sekularismen? För PM-are är de snarast spottkoppar.

    Med dessa klargöranden och min deklaration att jag ansluter mig till den marxistiska traditionen behåller jag barnet, men kastar ut det smutsiga badvattnet.

    /Ulf Karlström

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here