Att ställa frågan – våga ifrågasätta de postmoderna dogmerna

3
452

En av de viktigare samhällsvetenskapliga, filosofiska och politiska debatterna avser postmodernism och därtill relaterade förhållanden, som identitetspolitiken. Jag är glad att få publicera en ny artikel av Ulf Karlström i ämnet!

Artikelförfattaren fil. dr. Ulf Karlström

Att ställa frågan – våga ifrågasätta de postmoderna dogmerna

Identitetspolitiken, som en av grundbultarna i Postmodernismen (PM), har jag behandlat i ett antal artiklar i Global Politics. Det viktigaste skälen till att inte släppa PM är:

1. Den muterade från en högerideologisk huvudfråga för den ”nya franska filosofin” på 1970-talet till att bli en vänsterfråga, framför allt inom universitets- och högskolevärlden, under de senaste 20-25 åren.

2. Den vänsterfalang, som fångade upp PM, vill inte kännas vid dess högerrötter, utan låtsas helt oberoende av rötterna. I stället talar man om t ex poststrukturalism, postkolonialism, och säkert ytterligare några ”ismer”.

3. Akademiker är skrivkunniga och relativt produktiva. Denna produktion citeras och kolporteras av kulturjournalister och författare. Så Media, med undantag för lokalmedia – vilka idag blir allt sällsyntare – lyfter med entusiasm fram PM-betingade artiklar.

4. Idag är det Högern – i vid bemärkelse – som angriper PM. De kritiska rösterna inom t ex (v) är få. Konkret betyder det att den ideologiska högern trängt sig fram som de dominerande kritikerna av PM-stolligheter, t ex krav på att byta namn på hörsalen Vita havet på Konstfack. Det finns tyvärr alltför många, andra exempel för att jag skall kunna räkna upp dem, här i Global Politics.

Hultman, Kall och Anshelm, forskare vid Chalmers, Högskolan i Jönköping respektive Linköpings universitet, gav nyligen ut boken ”Att ställa frågan – att våga omställning” (Arkiv förlag). Skriften är ett praktexempel på identitetspolitik i PM-traditionen. Därav anledningen att jag pockar på läsarens uppmärksamhet och tid.

Skriftens målsättning är att belysa aktörer och hanteringen av miljö- och energifrågor, framför allt energiaspekter, i Sverige 1971-1991. Perioden är väl vald då en folkomröstning om kärnkraft hölls 1980. I skriftens fokus står två ledande kvinnliga politiker – ”på gränsen till [”ekopolitisk”] omställning” – Birgitta Hambraeus (c) och Birgitta Dahl (s).

Redaktör Romelsjö: Birgitta Hambraeus är nu anhängare till Reformisterna (personligt meddelande).

Bokens huvudfrågor är industrisamhällets avigsidor, dåtidens Energikommission, folkomröstningen om kärnkraft, kvinnor mot en ”industrimodern elit”, den nödvändiga omställningen, och slutligen ”nederlaget”, när energifrågan under den ekonomiska krisen 1991 sjunker under radarns synfält. En helt övergripande fråga i boken är feminism, med diskussion om kön och genus.

Jag erkänner villigt att skriften har förtjänster genom redovisning av t ex många historiska återkopplingar, intressanta dokument och det ekonomiskt-politiska spelet åren före folkomröstningen. Politikerna Hambraeus´ och Dahls ställningstaganden och agerande redovisas återkommande i ett vidare energipolitiskt sammanhang. Därigenom undviker skriften att hamna i det partikulära, privata hos huvudpersonerna. Det är ett av bokens stora förtjänster.

Bokens värde dras dessvärre ner genom textens abstraktionsnivå, paradigmatisk nomenklatur och starka betoning av ett så kallat feministiskt perspektiv. Beteckningen leder fel, då förespråkare för kärnkraft och industrialisering genomgående betecknas som ”ekomoderna maskuliniteter”. En annan ogripbar term är ”manligt kodade praktiker”. Den ständigt närvarande frågan i texten är ”hur skall en femistisk energipolitik se ut?”. Och dåtidens förhärskande energipolitik ”utmanades av en ekologisk medveten del av den feministiska rörelsen”.

Jag förnekar på inget sätt att perifera strömningar inom den femististiska rörelsen på 1970-talet artikulerade former av ”ekologism” inför folkomröstningen 1980. Att författarna omständligt hänvisar tillbaka till Elin Wägner förstärker knappast argumenteringen. Det blir fullständigt fel att framhäva en sådan strömning som betydelsefull före och kring 1980 års folkomröstning. Det är i stället författarnas credo och förblindning av PM-traditionen som ljuder från hästens mun.

Denna dikotomi tillför inget substansiellt, utan leder i stället fel.

Det är således symptomatiskt att miljörörelsen stora insats med energiplanen MALTE inte nämns, och heller inte Kjellström & Kågessons viktiga bok ”Rösta Nej” från 1979.

Hultman och kollegors bok hamnar i samma knepiga härad som en tidigare (s)-regerings proklammation av att föra en ”feministiskt utrikespolitik”.

Man kan skratta åt föreställningen , men ytterst handlar det om att försöka lura folk, bluff och förfalskning. Det är knappast meriterande vare sig för ledande, svenska politiker eller akademiker i karriären.

Ett aktuellt exempel på PM:s identitetspolitik, och konkretiserad genom utmönstringen av den socio-ekonomiska termen klass, är en intervju med Nooshi Dadgostar (v), efter det digitala Almedalstalet. Intervjuaren frågade henne om hon instämde i uttalandet av en polischef i Göteborg att orsaken till gängmorden, och senast polismordet i Biskopsgården, berodde på ”kulturella faktorer”? Partiledaren gjorde helt rätt som avfärdade förklaring, men hävdade att om narkotikatillförseln upphörde skulle kriminaliteten försvinna. Det var en bisarr förklaring då gängen även lever på annan, kriminell verksamhet. Varför använde hon inte den självklara förklaringen klass?

I alla industrisamhällen faller en liten del av arbetarklassen ur sin klass – till följd av lågbetalda, osäkra jobb och hopplöst svåra ekonomiska förhållanden – och hamnar i trasproletariatet. Det är huvudsakligen från den gruppen småkriminella men även gangsters rekryteras. Och att idag många gängmedlemmar har invadrarbakgrund är inte en kulturell frågan utan en klassfråga.

Andra artiklar i ämnet av Ulf Karlström.
Den grumliga vänsterns grumliga föreställningar.
Kommer ”vänstern” någonsin att erkänna sitt postmoderna misstag?
Filosofins problem eller problemens filosofi – på Södertörn?
Ulf Karlström: Klass och den katastrofala nyliberalismen börjar träda fram.
Postmodernism – en inte så tjusig epok.

Föregående artikelPatriotsystemet kan bli del av USA:s robotsköld efter demokratiska besvär
Nästa artikelMisslyckade försök att “försvara” Martin Kraghs forskning – utan argument
Ulf Karlström var för omkring 50 år sedan ordförande i DFFG, De Förenade FNL-Grupperna, en av Europas då starkaste antiimperialistiska rörelser. Han har varit med i styrelsen för Folkrörelsen Nej till EU. Han är filosofie doktor i limnologi och driver Macoma miljöutredningar. Ulf spelar teater och tävlar som historieberättare.

3 KOMMENTARER

  1. Dom säger att samhället är splittrat och polariserat men jag ser även en splittrad och polariserad vänster.
    Möjligen den dragkamp mellan den vänster med rötter ur marxismen och en annan progressiv vänster med rötter ur gårdagen och nutiden.
    Den senare är betydligt större då den täcker ett bredare politiskt spektra och även inkluderar näringsliv, privat ägande samt produktion.
    Men inte bara det utan även lejonparten av kvinnor som lockas genom sitt patos.
    Mot den här “nya” vänstern står framförallt män, men även ett antal kvinnor som med sitt logos blir avskräckta med vad dom ser en kaosliknande framtidsvision.

    Jag läste någonting intressant här på Global Politics igår.
    Det var någon författare till en artikel som menade att välfärden är uppbyggd inom nationalstaten.
    Om då nationalstaten successivt demonteras kommer all den välfärd som byggts upp inom dess skyddande ram eller gränser utsättas för yttre attacker som gör att välfärden inte längre går att upprätthålla utan långsamt kommer falla till den nivå som rådde utanför nationalstaten.
    Det flesta svenskar har säkert åsikter om det här men en åsikt är absolut det kommer leda till en mer rättvis och jämlik värld.
    Ett lösryckt exempel är vad som kommer hända med den nationella fackföreningarna.
    Kommer arbetaren tycka det är meningsfyllt att vara medlem?
    Och hur ska klasskamp förut bedrivits genom fackföreningarna om medlemmarna försvinner?

    Det känns som jag skulle vilja hålla med artikelförfattaren om att det största hotet mot marxismen och kommunismen är den nya runtomspännande vänstern med migration, postmodernism samt feminism som bästa verktyg.
    Med sig har de i varje fall den nyliberala och antikommunistiske damen och partiledaren Annie Lööf.
    Kanske Sveriges vänstermodifierade svar på Storbritanniens nyliberala järnlady Margaret Thatcher?

  2. “…..”kulturella faktorer”? Partiledaren gjorde helt rätt som avfärdade förklaring, men hävdade att om narkotikatillförseln upphörde skulle kriminaliteten försvinna. Det var en bisarr förklaring då gängen även lever på annan, kriminell verksamhet. Varför använde hon inte den självklara förklaringen klass?”

    Förklaringen är väl BÅDE klass och kulturella faktorer. Jag har under de senaste 20 åren arbetat mycket i Tyskland och där sett framväxten av de arabiska klanerna. Något som man sedan minst 10 år vågat adressera som “Araber-Clans”. – När Löving använde ordet klan blev det ju uppror i den svenska ankdammen.
    Det är främst libanesiska klaner som kom hit på 80-90-talen för att livnära sig på kriminella aktiviteter. I Tyskland finns de främst i Berlin och i Ruhr-området. Svenskt exempel är Ali Khan klanen i Angered som har samma typ av libanesisk/turkiska rötter. Nyligen såg man på frukost-TV när polisen gjorde tillslag mot en sådan liga – förutom vanliga polisbilar hade polisen även med sig en egen pansarbil av militär typ eftersom “ligan var känd för att ha hög våldspotential”. Så vad är det om inte Kultur?
    https://www.focus.de/politik/deutschland/nach-44-jahren-polizeidienst-berliner-polizist-klagt-ueber-die-perfiden-methoden-der-araber-clans_id_6901333.html
    https://www.youtube.com/watch?v=pdQp4r84IbQ

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here