DN Debatt. ”Svenskt Natomedlemskap kräver folkomröstning” Varför?

14
1082

Denna artikel publicerades igår kl 18 i DN Debatt. Många läsare har nog inte tillgång till hela artikeln. Den återges här.

DN Debatt. ”Svenskt Natomedlemskap kräver folkomröstning”

__________________________________________________________________

Svenskt Natomedlemskap kräver folkomröstning

Sven Hirdman, fd ambassadör i Moskva: Det finns fördelar för Sverige med att gå med i Nato, men nackdelarna är större. Vi skulle förlora vår självständiga säkerhetspolitiska identitet, knytas närmare USA och höja spänningsnivån gentemot Ryssland. Detta kräver starkt stöd i opinionen, något som nödvändiggör en folkomröstning.

Att bli medlem i Nato är ett stort beslut för Sverige. Det innebär en oåterkallelig förändring av den alliansfria säkerhetspolitik vi fört i över 200 år. Det är en politik som bidragit till att vi kunde hålla oss utanför Krimkriget, två världskrig samt kalla kriget.

Nato fick först 1969 en utträdes­klausul. Ingen medlemsstat har dock ännu lämnat Nato. Medlemskap i Nato består oavsett förändringar i det geopolitiska läget. I utbyte mot en kollektiv säkerhetsgaranti innebär det flera fasta åtaganden såsom medverkan i Natos militära infrastruktur; delaktighet i Natos strategiska koncept, inklusive kärnvapenpolitiken; att underställa sig Natos militära ledning i händelse av krig; skyldighet att militärt bistå andra länder.

Ett medlemskap i Nato förutsätter ett omfattande opinionsstöd i landet i fråga för att man ska kunna lita på att den nya medlemsstaten menar allvar. En folkomröstning torde därvid enligt min mening ge ett klarare utslag än ett riksdagsbeslut med två tredjedels majoritet.

Den avgörande frågan för Sverige är huruvida ett medlemskap i Nato stärker eller försvagar Sveriges säkerhet. Sekundära frågor är hur ett medlemskap påverkar vårt agerande internationellt respektive hur det påverkar andra länder.

Vår alliansfria säkerhetspolitik har i många år och under skiftande konjunkturer bidragit till avspänning i Nord­europa.

I den primära frågan om Sveriges säkerhet måste vi utgå från vårt geo­politiska läge i Nordeuropa nära Ryssland. Det är ett faktum att det sedan andra världskrigets slut råder stark militär­politisk spänning mellan USA och Sovjet­unionen/Ryssland. Det märks inte minst i dag i konfrontationen mellan Nato och Ryssland, förstärkt av Rysslands brutala angrepp på Ukraina.

För Sveriges del har det säkerhetspolitiska läget försämrats jämfört med kalla kriget, då den militära konfrontationsaxeln mellan öst och väst gick i mellersta Tyskland, och Nordeuropa framstod som ett relativt lugnt område. Nu, efter det ryska anfallet på Ukraina, går konfrontationsaxeln betydligt närmare Sverige i södra Östersjöområdet.

Det enskilt största hotet mot Sveriges säkerhet är att ett stormaktskrig mellan Ryssland och USA/Nato utbryter i Euro­pa. Det kommer med nödvändighet att beröra Östersjöområdet och därmed Sverige. Vi ligger helt enkelt för nära Ryssland. Vi bör därför göra allt vi kan för att hindra att ett sådant krig uppstår. Det är också en god idé att som nu sker stärka vårt nationella försvar samt verka för en närmare sammanhållning inom EU.

Som medlem i Nato blir Sverige en frontstat i den militära konfrontationen mellan Ryssland och USA/Nato, en konfrontation som torde bestå i många år. Med den militära strukturnärvaro på svenskt territorium som ett Natomedlemskap förutsätter, skulle Sverige i händelse av krig bli ett omedelbart krigsmål för Ryssland. I fredstid skulle ett svenskt medlemskap i Nato sanno­likt leda till ökad spänning i Nord­europa med risk för farliga incidenter på grund av Rysslands och USA/Natos övningsmönster i vårt närområde.

Risken för ett isolerat, oprovocerat ryskt angrepp på Sverige framstår som osannolik. Ryssland har under de senaste 200 åren inte haft några territoriella pretentioner på Sverige. Ett angrepp på Sverige torde få lika omvälvande följder som ett angrepp på ett annat västeuropeiskt land som är medlem i Nato. Ukraina är inte ett precedensfall för Sverige. Det tragiska kriget är ett resultat av de inneboende, kvarlevande spänningarna efter Sovjetimperiets sönderfall och en sjuk, storrysk nationalistideologi hos president Putin.

När de ryska utspelen om en ny europeisk säkerhetsordning gjordes i december, sades från svenskt håll att ingen annan makt skulle få bestämma Sveriges säkerhetspolitik, definitivt inte Putin. Riktigt. Det framstår då som motsägelsefullt att Putin i dagens debatt åberopas som skälet för svenskt medlemskap i Nato.

Den snart 70-årige Putin kommer inte att vara för evigt. Ryssland kommer att bestå utan Putin. När Gorbatjov respektive Jeltsin var president i Ryssland var det ingen som talade om ett ryskt hot mot Sverige som ett skäl för medlemskap i Nato.

Putin framstår som en i negativ bemärkelse viktig men dock undantagsfigur i Rysslands utveckling. Ska en sådan person få ändra på den framgångsrika säkerhetspolitik som Sverige fört i vått och torrt i 200 år och som uthärdat betydligt farligare diktatorer som Stalin och Hitler?

Vår alliansfria säkerhetspolitik har i många år och under skiftande konjunkturer bidragit till avspänning i Nordeuropa. Det har varit till fördel för oss och våra grannländer. Denna politik har bidragit till att vi kunnat spela en positiv roll internationellt för att lindra konflikter och nöd i andra regioner. Som medlem i Nato skulle vi hamna i ett annat läge och ännu mer behöva rätta oss efter USA:s och Natos delvis föränderliga positioner, som inte alltid överensstämmer med våra grundläggande intressen och värderingar.

Om Sverige vidhåller sin alliansfria politik att stå utanför Nato, är det till fördel för oss om Finland gör detsamma. Om Finland beslutar sig för medlemskap i Nato, är det till fördel för Finland om även Sverige gör det. Om Finland väljer att inte gå med i Nato, går sannolikt inte heller Sverige med. Om Sverige går med i Nato, gör Finland det säkert också. Om Finland söker medlemskap i Nato, är det däremot inte självklart för Sverige med sitt annorlunda geopolitiska läge och andra historiska erfarenheter att göra detsamma.

Vad vore då fördelarna med ett svenskt medlemskap i Nato?

Den största fördelen vore den ökade avskräckningseffekten i händelse av ett i och för sig osannolikt isolerat angrepp på Sverige. En annan fördel torde vara att vi genom deltagande i Nato skulle kunna få ett starkare och skarpare svenskt försvar. En tredje att vi skulle få ett närmare nordiskt samarbete genom att alla de nordiska länderna i princip skulle ha samma säkerhetspolitik. En fjärde att det på flera håll skulle uppfattas som ökad solidaritet med andra europeiska länder.

Vid en sammanvägning av nackdelar och fördelar med ett Natomedlemskap överväger dock för Sveriges del nackdelarna: Vi förlorar vår självständiga säkerhetspolitiska identitet; vi blir närmare bundna till USA med risk för indragning i allehanda krigiska konflikter; vi får en förhöjd spänningsnivå i förhållande till Ryssland.

Vårt geopolitiska läge har i grund och botten inte förändrats under de senaste 200 åren. Vi ligger geopolitiskt mellan Ryssland och västmakterna. Låt oss därför hålla fast vid den politik som utformats av Karl XIV Johan, Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander, Östen Undén och Olof Palme.

Föregående artikel15 banker i ”gamla världen” har bötat 20 miljarder dollar för att de ignorerat USA:s olagliga sanktioner mm. Uppror!
Nästa artikelPutin hotar – att förkorta/förlänga kriget??
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

14 KOMMENTARER

    • DI:s chefred har fel. Nato:s omfattande bombningar av Serbien 1999 skedde utan FN-beslut. Dödade långt över tusen civila, banade vägen för utbrytarrepubliken Kosovo. Föregicks av lägner om etnisk rensning. Vidare skedde insatserna i Afghanistan långt utöver FN-resolution enligt flera folkrättseperter. Vg. se publicerade artiklar här.

  1. ”Ryssland kommer att få fler fiender” Finland och Sverige går snart med i Nato. Hur hotar detta Ryssland?
    https://lenta.ru/articles/2022/04/27/fin_sve/
    Finland och Sverige är redo att ansöka om medlemskap i Nato – en sådan möjlighet tillkännagavs den 13 april av de två ländernas regeringschefer. Dessa nordeuropeiska stater har upprätthållit neutralitet i många år, och om medlemskap i alliansen diskuterades där, så snarare i en hypotetisk riktning. Striderna i Ukraina fick dock den finska och svenska ledningen att ompröva sina prioriteringar. Att döma av uttalandena från båda huvudstäderna kan det historiska beslutet att gå med i den nordatlantiska alliansen fattas mycket snart och mycket troligt samtidigt. Hur Natos expansion norrut kommer att förändra maktbalansen på den europeiska kontinenten, vilka risker detta skapar för Ryssland och hur det kan svara. Även om Finland och Sverige är medlemmar i Europeiska unionen , behöll de i årtionden en icke-blockstatus och gick inte med i Nato ens i de mest kritiska ögonblicken av det kalla kriget. Svensk neutralitet var ett ganska unikt fenomen för Europa: förutom det var det bara Schweiz som lyckades avstå från att delta i många krig på kontinenten i århundraden (senaste gången svenskarna stred för mer än två sekel sedan – 1814 med Norge).

    Naturligtvis vore det naivt att tala om absolut neutralitet. Även under det kalla kriget samarbetade Sverige i hemlighet med Nato: dess hemliga flygavdelning genomförde gemensamma övningar med alliansen i händelse av en invasion av Sovjetunionen, övade evakuering av militärt och politiskt ledarskap till blockets länder och överföring av scouter till den sovjetisk-finska gränsen. Under de senaste åren har samarbetet med Nato bedrivits öppet: både Finland och Sverige har status som privilegierade och nära partners till alliansen, de deltog i dess uppdrag i Afghanistan, genomför gemensamma övningar med alliansen och utbyter underrättelser.
    Ändå rökte båda länderna med Nato men andades inte in. Andrey Kolesnikov , chef för programmet för rysk inrikespolitik och politiska institutioner vid Carnegie Moscow Center, beskrev deras fackförening på detta sätt . Under de senaste decennierna har de två staterna hållit fast vid en icke-blockpolitik: den allmänna opinionen har också talat till dess fördel – lite mer än 30 procent av medborgarna i Sverige talade för att gå med i den nordatlantiska alliansen, och ännu mindre i Finland.

    Striderna i Ukraina och månaderna av kraftig upptrappning som föregick dem rubbade dock den balans som Sverige och Finland lyckats upprätthålla under alla dessa år och lutade vågen till förmån för att gå med i Nato. Om i januari 30 procent av den finska befolkningen var för medlemskap i alliansen, steg denna siffra i april till tidigare otänkbara 68 procent. I Sverige var rekordstora 57 procent av de tillfrågade för att gå med i Nato , medan endast 21 procent var emot.
    Striderna i Ukraina kom som en allvarlig chock inte bara för allmänheten, utan också för de flesta experter och politiker, inklusive svenska och finska, säger Andrey Kortunov , generaldirektör för det ryska rådet för internationella angelägenheter (RIAC). Händelserna sedan den 24 februari har i grunden förändrat dessa länders uppfattning om målen för den ryska utrikespolitiken och om de medel som Moskva kan använda för att uppnå dem: allt detta återspeglades naturligtvis i den allmänna opinionen.

    Den 13 april publicerade den finska regeringen en rapport där den konstaterade att de nya realiteter som uppstod efter den 24 februari kräver en revidering av försvarspolitiken och utökat militärt samarbete med europeiska länder och USA. Dokumentet behandlade bland annat Finlands anslutning till Nato, citerade argument för och emot.
    Det slutgiltiga beslutet om att gå med i den nordatlantiska alliansen är upp till landets parlament. Den 20 april inledde suppleanterna debatter om innehållet i rapporten, bland annat om förslaget att gå med i alliansen. Finlands utrikesminister Pekka Haavisto , som öppnade mötet, ifrågasatte inte själva behovet av att gå med i Nato, utan föreslog att man skulle göra det samtidigt med Sverige: för att mildra Rysslands sannolika reaktion.

    Med tanke på den finska ledningens beslutsamhet och det breda samhällets stöd, som inom en snar framtid bara kommer att värmas upp på alla möjliga sätt, är Finlands inträde i Nato snarare frågan som redan är löstÄven om Sveriges statsminister Magdalena Andersson noterade att frågan om medlemskap i Nato borde tas på allvar och utan brådska, medgav hon att den 24 februari delade upp livet i ”före” och ”efter”, vilket helt och hållet vänder säkerhetsläget på det europeiska fastlandet. Sveriges utrikesminister Anna Linde sa att landets politiska partier kan slutföra förhandlingarna i denna fråga senast den 13 maj och i juni kommer landet enligt svenska medier att gå med i Nato.
    Ledande forskare vid Institute of Europe of the Russian Academy of Sciences , chef för Center for Arctic Studies Valery Zhuravel föreslog att stödet från befolkningen i Sverige och Finland för att gå med i Nato kan vara tillfälligt, så ledarna i dessa länder bör närma sig detta. fråga medvetet och utan krångel. ”Det förefaller mig som om Finland överdriver hoten mot sin säkerhet från Ryssland. Det är fortfarande mycket tid innan sommaren, och här är det viktigt att utvärdera fördelarna och nackdelarna som kan dyka upp, säger specialisten i en intervju med Lenta.ru.
    Nato döljer inte sin entusiasm och lovar att utan dröjsmål eller dröjsmål acceptera Sverige och Finland. Visserligen kommer det att krävas ett enhälligt godkännande från alla medlemsländer i den nordatlantiska alliansen för att starta denna process. Samtidigt har Kroatiens president Zoran Milanovic redan uttalat sig mot ett sådant initiativ. ”Att dra in Finland i det här, som ligger 50 kilometer från St. Petersburg , tror jag att det här är ett farligt kvacksalveri” , sa han och jämförde ett sådant steg med ”att peta en björn i ögat med en penna.” Natos ledning tappar dock inte hoppet och har redan uttryckt sin beredvillighet att ge de två nordiska staterna vissa säkerhetsgarantier under behandlingsperioden för ansökningar: det antas att ett sådant steg kommer att skydda dem från eventuella repressalier från Moskva.

    Finlands och Sveriges anslutning till Nato skapar militära risker för Ryssland. Den rysk-finska gränsen går bara 200 kilometer från St. Petersburg. Sverige gränsar inte till Ryssland, men dess inträde i Nato kommer att göra det möjligt för alliansen att öka sin närvaro och aktivitet i Östersjön – det kommer inte att finnas några icke-NATO-länder vid Östersjökusten, med undantag för Ryssland. Medlemskapet i Finland och Sverige kommer också att göra det lättare för Nato att övervaka förflyttningen av militär utrustning och personal i västra Ryssland.
    Sverige äger ön Gotland – Östersjöns största. Öns framgångsrika läge mitt i Östersjön ger Sverige – och med dess inträde i Nato och hela alliansen – en betydande militär fördel: både vad gäller försvar och kontroll över luftrummet och passage av fartyg i Östersjön , och när det gäller att utplacera ytterligare trupper och vapen för att demonstrera militär makt. Mot bakgrund av ökade spänningar på den europeiska kontinenten stärkte Sverige i början av året försvaret av Gotland och överförde ytterligare utrustning och militär personal dit.
    Dessutom har båda länderna välutbildade och utrustade arméer. Finland behåller värnplikten, så landet kan mobilisera 280 000 soldater i händelse av en konflikt. Ja, och reservister kan vid behov ansluta sig till den finska försvarsmakten.

  2. Att gå med i Nato innebär ett frivilligt suveränitetsavstående för Sverige och Finland
    Sveriges och Finlands politiker har beslutat om länders inträde i Nato. Hysterin om behovet av att gå med i Nato, som stigit i Sverige och Finland, ser ut som en konstgjort skapad process.
    Uppenbarligen kommer deras inträde i Alliansen att vara fördelaktigt inte så mycket för dem själva som för deras ”senior partners” – samma Frankrike, Storbritannien och, naturligtvis, USA.

    Medlemskap i Nato innebär inte alltid storskalig militär hjälp – titta bara till exempel på flygvapnen i Kroatien, Rumänien och andra länder i det ”nya Europa”, där stridspiloter fortfarande flyger MiG-21, flygplan byggda under Chrusjtjov.
    Och västerländska stridsflygplan finns inte mycket ”yngre” – från 1970-talet. Och det här är Nato-länder. Naturligtvis, i händelse av en militär sammandrabbning kommer de allierade att ”överväldiga” dem med militär utrustning, som de nu gör med Ukraina, men denna utrustning måste först levereras och förberedas för uppgifterna.
    Du behöver också utbilda piloter och underhållspersonal. Detta kan inte kallas ett jämställt militärt partnerskap. Snarare utgår den från den potentiella användningen av sådana länder som ”kanonmat” för den första försvarsnivån, vilket kommer att försena tiden och göra det möjligt för ”storebröderna” att mobilisera styrkor. Men detta drar inte på något sätt på ”Shield of Europe” – det är för rostigt och läckande.

    Sverige och Finland har förstås bättre flygvapen. Särskilt i Sverige där det finns Saabkoncernen som bland annat byggt sin egen fjärde generationens jaktplan JAS 39 Gripen.
    Det råder ingen tvekan om att dessa länder enbart ses som den första försvarslinjen i en potentiell konflikt med sin östra granne.

    Med hänsyn till det faktum att Ryssland inte har några territoriella anspråk på Finland och Sverige, inga avsikter eller planer på att föra en ovänlig politik gentemot dem, kan deras önskan att gå med i Nato endast ses som ett frivilligt avstående från en del av deras suveränitet.
    Rent praktiskt kommer de knappast att vinna något på medlemskap i alliansen, men samtidigt kommer de att åläggas att bära alla allierade skyldigheter och kostnader, och kommer att behöva delta i alla potentiella konflikter som USA och Storbritannien kan involvera dem i .

    Det är helt uppenbart att dessa länders regeringar antingen inte har en klar förståelse för Rysslands politiska prioriteringar, eller – och vad som redan är ganska dåligt – de vilseledar medvetet sina egna medborgare och politiska partier och piskar upp den ryssofobiska hysterin. Frågan är bara, är det värt det? https://riafan.ru/23151764-kiev_isklyuchil_yaponiyu_iz_spiska_stran_podderzhivayuschih_ukrainu

  3. Anglosaxernas propagandamaskineri har gjort det omöjligt att sakligt försvara Rysslands agerande trots att militärt initierade amerikaner och andra förstår Ryssland och ingalunda talar om storrysk nationalism utan om att det handlar om risk för utplåning av Ryssland som självständig makt efter utplacering av kärnvapen på nära håll.
    Hirdman vet vad som går att säga och gör nog sitt bästa men mediernas onda roll trumfar förnuft och saklighet.
    Finlands roll är minst sagt komplicerad. Mannerheim slogs för Ryssland. Finlands nationella självständighet erhölls från kommunisterna, som i sin tur hade fått makten av västeliterna.
    Sen finskt inbördeskrig där den borgerliga sidan vann, därefter var hotet mot Sovjet från Hitler så stort att dom behövde skydda Leningrad men Finland gick inte med på kompromissen.
    Och därutöver fortsättniongskriget på Hitler sida.
    Att Finland därefter kunde behålla sin nationella självständighet tyder på att Ryssland är en ytterst sansad aktör.

  4. ”I takt med att Rysslands förbindelser med något land förvärras, kan fördrag som ingåtts under en period av välvilliga förbindelser och som var vettiga i detta avseende revideras.
    Det skulle vara ganska naturligt (att revidera hyresavtalet för Saimaakanalen)” menar historikern Alexander Svistunov.
    Ryssland kan komma att revidera avtalet om uthyrning av gränsen till Saimaa-kanalen av Finland om landet går med i Nato. Detta tillkännagavs av den första vice ordföranden i den internationella kommittén för statsduman Dmitry Novikov.
    Han påpekade att Finlands medlemskap i Nato kan förvärra relationerna med Kreml och klargjorde också att detta innebär ett fullständigt avbrott av relationerna mellan länderna.

  5. Först noterar vi att Sven Hirdman inte listar fördelarna, utan bara nackdelarna. Sen noterar vi att Sven Hirdman glömt att svenska folkomröstningar bara är rådgivande, och att politikerna då och då utlöser en folkomröstning för att slippa ta beslutet de våndas för. Allt under förutsättning att folket röstar rätt, dvs som politikerklassen vill. Folket röstade fel om högertrafik, så den infördes trots ett rungande nej. Folket fick tre alternativ om kärnkraft, så att kärnkraftsfienderna kunde låtsas att de vunnit när de fick en tredjedel av rösterna, och s inför sin egna väljare kunde låtsas som att de och moderaterna tyckte olika. Slutligen röstade folket fel om euron, men där vågade inte överheten göra som den ville, och införa euron, därför att överheten var splittrad och osäker om konsekvenserna.

    ”(neutraliteten) är en politik som bidragit till att vi kunde hålla oss utanför Krimkriget, två världskrig samt kalla kriget.”

    Storbritannien och Frankrike räddade oss under Krimkriget, genom att förstöra den ryska imperialismens fästning på Åland. Åland har svenskspråkig befolkning, tillhör Finland, blev demilitariserat, men Finland var ockuperat av rysk imperialism, och befriades av misstag av Lenin, som trodde att socialismen skulle vinna överallt. Nu är den död överallt, som det kan slumpa sig.

    Under första världskriget undvek vi att ta ställnning mellan tysk och rysk imperialism, bägge uppträdde som angripare och var potentiella ockupanter. Däremot var vårt förhållande till demokratins ankare i London och Washington gott. Under andra världskriget ställde vi oss vare sig på den tyska eller ryska socialismens sida, men hjälpte britter och amerikaner med underrättelser. Vi deltog under kalla kriget, eftersom vi formellt låg mellan blocken var vi tvungna att kunna freda oss med en omfattande militär satsning. Förutom hemproducerade produkter som Stridsvagn 103, Pbv302, Tunnan, Lansen, Draken, Viggen och Gripen med först brittiska och sen amerikanska motorer hade vi brittiska stridsvagnar (Centurion strv 101,102,104), brittiska stridsflygplan (Hawker Hunter, Spitfire) och vi hade tom med ett brittiskt ingångsvärde; vi antogs kunna freda oss mot sovjet med samma mängd jaktflyg som RAF hade mot Luftwaffe i augusti 1939. Automatkarbinerna var belgiska G3, använda inom Nato, vi kallade den AK4, samt hemgjorde små kpistar. Storbritannien var både referenspunkt och leverantör för vår neutralitet. Självklart har moskva alltid varit införstådda med realiteterna.

    Alla utom den krympande svenska vänstern vet att Sverige inte är neutralt, utan en integrerad del av EU och det internationella handelssystemet utvecklat och garanterat av USA efter 1945. Sverige tillhör väst, och är av angriparen Putin redan klassad som ovänligt land, sen vi hjälpt demokratiska Ukraina med pansarvärn.

    Inför ryska imperiets mer eller mindre realistiska maktpolitiska ambitioner summerar vår självständiga säkerhetspolitiska identitet till en nullitet, kvittot på det är vår avrustning på 90talet. Palmes kortvariga offentliga dubbelspel med moskvatrogna kommunistiska privatarméer på betryggande avstånd i tredje världen har vittrat bort till ingenting, samtidigt som dessa skräckvälden tappade sin moskvafinansiering efter 1991.

    Överheten är splittrad och osäker om konsekvenserna även denna gång, och gänget från Palmes dagar finns kvar här och var. Beslutet om Sveriges Natomedlemskap togs emellertid av Putin, han röstade ett rungande ja till svenskt natomedlemskap när han anföll Ukraina.

    • En av de mer sansade och insiktsfulla analyser jag läst här.
      Den allmänt kända ”sanningen” att det är neutraliteten som hållit Sverige utanför de olika krigen är viktig att sticka hål på.

    • Och vilken historiebok har Bill Boman läst? Ditt inlägg är ju så fullt lögner att man baxnar…Att bara påstå att Sverige var neutralt under andra världskriget är ju häpnadsväckande och direkt historieförfalskning! Bill Boman lever kvar i det kalla kriget och förstår inte vad som sker idag nere i Ukraina….Men så blir det när man matas för mycket av fulmedias propaganda!

      • Det är ju Hirdman som låtsas som att Sverige var neutralt, och Bill som sticker hål på gammelsosseteorierna, det kan man läsa i vilken bok som helst, tom hos Jan Guillous. Vi skickade nazisternas kryptering till väst. Sverige var neutralt mellan alternativen tysk eller rysk socialism, vi valde ingendera, vi tog avstånd från bägge de militärmakter som hade kapacitet geografisk möjlighet att invadera oss.
        Vi hjälpte väst, vi har tillhört väst i hundratals år. Vi sålde järnmalm och kullager till nazityskland och tillät transiteringstrafik för att inte bli invaderade. Vi sände en massa frivilliga till Finland för att hjälpa dem mot sovjetunionens skräckvälde.

        • Sverige var lierat med Tyskland fram till 1943, sedan bytte man sida när man såg att de allierade skulle vinna! Bara att tugga i sig….

  6. ”Rysslands brutala angrepp på Ukraina”? Killen måste ha läst för mycket fulmedia, eller kanske tvingats formulera sig så för att ens bli publicerad i den?

    I det jag funnit, som är trovärdigt, framstår ryssarna som befriare av rysktalande ukrainare, som fått lida p.g.a. den USA/nazi-ledda statskuppen, den nazistiska Azov-bataljonen och den korrupta diktatorn Zelinsky.

    Den militära operationen framstår som allt annat än ”brutal” jämfört med andra konflikter.

    Det brutala är nassar och nato-folk som gömmer sig bland kvinnor och barn, bland skolor och i sjukhus, samt skjuter krigsfångar i benen. DET är ”brutalt” fegt.

  7. Att bli medlem i NATO, är troligen ett första steg att bli en del av USA:s Förenta Stater. Att byta ut bordsbönen till gud mot bön till Mammon och markndasliberalismen. Det innebär också att ta avstånd den Asiatiska sfären

    • Sverige kallas redan skämtsamt i Europa som USA:s 51:a delstat och SVT d v s regimmedia hänger på tåget och kör propagandan fullt ut…

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here