Flera folk vill ha självständighet. Ur legal synpunkt verkar Västsahara ha kommit längre än t.ex. Katalonien och kurderna i Irak, Iran, Syrien och Turkiet.
Jag återger en aktuell artikel av Juan Obregón i Proletären, följd av en bakgrundsbeskrivning i en artikel jag publicerat på Jinge.se
”Proletären: Vi har vädjat till FN utan resultat”
”Vi har vädjat till FN utan resultat”
Den 12 november gick Marocko in med trupper i området Guerguerat i Västsahara. Syftet med den militära insatsen var att slå ner fredliga protester från västsaharierna, vars land de ockuperar.
Därmed bröt Marocko mot det avtal om vapenvila som de slöt 1991 med den västsahariska befrielserörelsen Polisario. Enligt detta avtal ska området Guerguerat vara en demilitariserad buffertzon under FN:s beskydd.
Ett annat villkor för vapenvilan var att västsaharierna själva skulle tillåtas att rösta om sin självständighet i en FN-ledd folkomröstning. Någon sådan har inte hållits, eftersom Marocko har motarbetat varje försök. I tre decennier har västsaharierna förgäves väntat på en fredlig lösning på sin situation, och deras tålamod börjar tryta.
Många välkomnar nu därför ett återupptagande av kriget. Det säger Jalihenna Mohammed, när vi når honom på telefon dagen efter krigsutbrottet.
– Frustrationen är stor, särskilt bland ungdomarna. Många har vuxit upp i flyktingläger i den algeriska öknen, andra under marockanskt förtryck i de ockuperade territorierna. De flesta upplever att FN-processen inte lett någonvart.
Händelserna i Guerguerat blev droppen som fick bägaren att rinna över. Spänningarna har byggts upp under en lång tid i området, sedan Marocko inledde ett vägbygge i den strategiskt viktiga buffertzonen. Polisario uppfattade det som en provokation och ett brott mot vapenvilan.
– De använder landremsan för att föra ut resurser som de plundrar från vårt land. Vi har vädjat till FN om ett ingripande mot vägbygget, men utan resultat. Därför tog västsahariska ungdomar saken i egna händer och mobiliserade protester och en blockad mot bygget. Trots att protesterna var fredliga svarade Marocko med att skicka dit trupper och avlossa skott mot ungdomarna.
Det ledde till en snabb upptrappning. I flyktinglägret Rabouni började ungdomar flockas utanför det västsahariska försvarsministeriet för att visa sin vilja att gå ut i krig. Senare samma dag inledde Polisario militära attacker mot marockanska mål. Dagen efter bekräftade Polisarios ledare Brahim Ghali att vapenvilan officiellt var över och att de återupptagit den väpnade kampen för självständighet.
– Krig har aldrig varit vårt syfte, säger Jalihenna Mohammed. Men i nuläget är det vårt enda alternativ. Vårt mål har alltid varit en fredlig lösning och det är det fortfarande. Men de senaste decenniernas fredliga förhandlingar har inte lett någonvart. Den här gången hoppas jag att Polisario inte ger upp och att vi inte lägger ner våra vapen förrän vi har nått vårt mål – en fri och demokratisk folkomröstning om självständighet.
Bakgrund
Detta är ett utdrag ur artikeln Erkänn Västsahara! på Jinge.se, först publicerad i januari 2017.
”FN antog 1960 den så kallade Avkoloniseringsdeklarationen och år 1963 sattes Spanska Sahara av FN:s särskilda utskott för avkolonisering upp på FN:s lista över områden som ska avkoloniseras, det vill säga befolkningen har rätt till självbestämmande och självständighet. I december 1965 antog FN:s generalförsamling en resolution med krav på Spanien att avkolonisera området. I december 1966 antog FN:s generalförsamling en resolution med krav på Spanien att under FN:s överinseende organisera en omröstning angående Västsaharas självbestämmande, ett krav som sedan upprepades varje år 1967–1973.
Befrielserörelsen Front Polisario (Folkfronten för befrielse av Saguia el Hamra och Rio de Oro) bildades 1973 med befrielse från den spanska kolonialismen som mål, efter att Spanien vägrat gå med på FN:s upprepade krav på avkolonisering. Sedan november 1975 ockuperas Västsahara till stora delar av Marocko.
Internationella Domstolen i Haag avvisade 1975 Marockos anspråk på Spanska Sahara (Västsahara).
Inget land erkänner idag Marockos rätt till Västsahara.
Den västsahariska staten Sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR), (eng. Sahrawi Arab Democratic Republic), utropades 27 februari 1976, när de sista spanska trupperna lämnade området.
Över 80 stater har erkänt Västsahara (SADR), dock inget EU-land, men närmare hälften av dem har sedan återtagit sina erkännanden. 1992 skulle en FN-ledd folkomröstning om Västsaharas självständighet ha ägt rum som ett led i avkoloniseringen, men Marocko har förhindrat den. Sedan 2004 motsätter sig Marocko helt ett självständigt Västsahara. En stor del av Västsaharas befolkning bor sedan ockupationen 1975 i flyktingläger i Algeriet.
Västsahara har en av världens största fosfatfyndigheter, rika fiskevatten, flera mineraler och möjligen olja samt naturgas.
På Wikipedia finns en mer utförlig beskrivning.