Finns imperialism och är kapitalexport bara bra?

1
813
Anders Romelsjö och Ulf Karlström USA som världspolis.

En läsare skrev som del av en kommentar följande. ”Lenins lilla pamflett om imperialismen imponerar inte.
Det tredje kriteriet om kapitalexport är okunnigt. Länder med ett för lågt sparande för att kunna finansiera sin konsumtion och sina investeringar importerar kapital från länder med ett högt sparande och bytesbalansöverskott.
Det har ingenting med ”imperialism” att göra.”

Jag tar tillfället i akt att kommentera detta med utdrag ur boken ”USA som världspolis”.

9.2.2 Lenins teori.

Lenins bok (lilla pamflett enligt kommentatorn) ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” från 1916 var inspirerad av Hobson (1902) och Hilferding (1910). Den fick ett stort inflytande under decennier och baseras på grundlig analys av omfattande ekonomiska data. Lenin menar att imperialismen har fem kännetecken:

  • Koncentrationen av produktion och kapital har uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopol som spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
  • Bankkapitalet har smält samman med industrikapitalet och en finansoligarki har uppkommit på grundval av detta finanskapital.
  • Kapitalexporten, till skillnad från varuexporten, erhåller mycket stor betydelse.
  • Det bildas internationella monopolitiska kapitalförbund vilka delar världen mellan sig.
  • Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.

Lenin ansåg att kapitalismen sedan Marx’ dagar övergått från konkurrenskapitalism till en ”monopolkapitalism”. Han menade att kolonialism existerade långt före imperialismen, och att dessa inte var identiska. Lenin skrev att ”superprofiter” från kolonierna bidrog till att ett skikt arbetare i de imperialistiska länderna kunde leva ganska gott och bli mindre radikala, och att imperialismen hindrade kolonier från självständig ekonomisk utveckling. Han föregick därmed beroendeteorin som lyfte fram detta förhållande under 1960-talet (Frank 1967; Amin 2006). Vi menar att fakta talar för riktigheten av bedömningen av Hobson, Hilferding och Lenin m fl. att imperialism är ett nytt stadium, som började tydligt framträda för mer än 100 år sedan, fast kapitalismen lång tidigare sökt marknader utomlands (Amin 2006). Sedan dess har vissa av Lenins kännetecken försvagats, och nya karakteristika har tillkommit.

Lenin kritiserade den ledande tyske socialdemokraten Kautskys teori om ultraimperialism (https://en.wikipedia.org/wiki/Ultra-imperialism) som innebär att imperialister går samman för att gemensamt suga ut världen och avstår från att föra krig mot varandra. Världskrigen, kampen om marknader inom Triaden* och ökad krigsrisk mellan USA och Kina och Ryssland styrker bedömningen att denna teori är felaktig.

 

9.2.3 Magdoffs analys av imperialismen.

I den inflytelserika boken ”Imperialismens politiska ekonomi” (1969) menade ekonomen Harry Magdoff att tyngdpunkten har flyttats från kamp om världens uppdelning till kamp mot inskränkningar i det kapitalistiska systemets geografiska utbredning genom uppkomst av olika socialistiska länder, och genom att kolonier blivit självständiga, ofta efter hårda strider. USA hade fått en ny hegemonisk roll. Magdoff betonade den nära relationen mellan ekonomi, utrikespolitik och militära insatser. Som viktiga karakteristika för imperialismen nämns tillväxten av transnationella företag (TNC)*, jakten på råvaror och erövring av nya marknader, USA:s roll som ledande kapitalexportör, en kraftigt ökad internationalisering av kapitalflöden och bankverksamhet, och dollarns ställning som enda världsvaluta.

Magdoff skriver ”Imperialismen är inte någonting som ett kapitalistiskt samhälle kan välja att tillämpa eller avstå från – den är det kapitalistiska samhällets sätt att fungera”. Magdoff ansluter till Lenins gamla analys, men överskrider den då förhållanden ändrats.

 9.3. Uppfattningar om imperialism sedan omkring 1970.

Under 1960- och 70-talen behandlades frågan om imperialismen även av beroendeskolan i Latinamerika, varvid André Gunder Frank menade att underutvecklingen i Latinamerika, liksom på andra håll berodde på de rika ländernas imperialism (Frank 1967) och att imperialismen lett till framväxten av en parasitär, beroende borgarklass, en ”kompradorbourgeoisi”*, som kom att inta ledande poster i sina lände. För detta har termen ”nykolonialism” etablerats (Magnusson 2002). Samir Amin bidrog till att utveckla ”beroendeteorin”.  Genom att lönerna är mycket lägre i den perifera kapitalismens länder, även vid lika arbetsproduktivitet överförde stora summor ”den imperialistiska räntan” till metropolerna, vilket har uppmärksammats mycket på senare år (Amin 2010; kapitel 2).

9.4 Aktuella diskussioner om imperialism.

David Harvey ser kamp om utrymmet som central och använder begreppet ”dispossesion” för ett undanträngande av människor och menar att ockupationen av Irak bland annat skedde för att minska utrymmet för konkurrenter som Kina. (Harvey 2003, 2010). Han har föga empiriskt stöd för sitt synsätt. Han menar att dagens neoliberala kapitalism kan ersättas med Keysianism* (Harvey 2003), och han hävdar felaktigt att utsugningen är större i utvecklade imperialistländer. Smith (2017) och andra förhåller sig kritiskt till Harvey, och menar att han förnekar imperialismen. (https://mronline.org/2017/08/26/a-critique-of-david-harveys-analysis-of-imperialism/)

I Sverige gav Andreas Malm för 15 år sedan ut boken ”När kapitalet tar till vapen. Om imperialism i vår tid” (2004). Malm överbetonar krigens betydelse för krigsindustrins och för sysselsättning och ekonomisk utveckling (hos segrarna) men ger inte en tydlig analys av imperialismens ekonomi. Liksom hos Hossein-Zadeh (2007) överbetonas militärens roll.

Hardt & Negri (2000) menar att olika staters suveränitet håller på att ersättas av ett nytt globalt ”Empire”, via sammansmältning av nationella och internationella organisationer utan tydlig hierarki eller imperialism. Boken har fått mycket positiva recensioner i ledande tidningar som New York Times och Time. Från andra håll (Amin, Foster) har Hardt & Negri kritiserats skarpt. Deras idéer framstår som lösa spekulationer, som motsägs av fakta.

Monthly Reviewskolan har sedan boken ”Monopoly capital” (Baran & Sweezy 1966) med emfas betonat frågan om monopolens roll, även om termen monopol inte skall tolkas för snävt, Skolan menar att utan teorin om monopolkapitalismen kan man inte förklara övergången till den nya fasen ”finansialiseringen” (Foster et al. 2011). Mot detta hävdar Shaikh (2016;354ff) att skolbildningen rymmer uppenbara motsägelser vad gäller prisbildning och monopolisering, samt att någon konsistent teori om monopol idag inte är möjlig att presentera (jfr kapitel 2.7).

Fuchs menar (2010) att beskrivningar av imperialism kan ses som ett kontinuum, från de som menar att imperialism inte längre finns (t.ex. Hardt & Negri 2003) till de som menar att kapitalismen i stort sett är lika imperialistisk idag som för hundra år sedan (Foster 2006; Amin 2006; Smith 2015), om än med något ändrade karakteristika.

Demonstration mot USA-imperialismen i Stockholm i september 2013. Finns fog för demonstrationen?

 

9.5 USA-imperialismen idag – kännetecken.

Vår karaktärisering nedan är ett försök till övergripande syntes av empiri och gäller främst USA, men även i betydande utsträckning andra länder i Triaden.

  1. Koncentrationen av produktion och kapital i oligopol eller ”monopol” har ökat kraftigt under de senaste 3–4 decennierna, bl.a. genom uppköp och sammanslagningar. (Kapitel 2.7).
  2. Utlandsinvesteringar (FDI) är mycket viktiga, men har efter stor ökning minskat sedan 2015. Kan kanske bero på en tillfällig mättnad och ökad kontraktering för tillverkning.
  3. En stagnationstendens med underutnyttjad produktionskapacitet är tydlig inom Triaden.
  4. Den pågående processen med globalisering har intensifierats och en internationell arbetsfördelning har skett, med bl.a. utskiftning av industriproduktion från Triaden.
  5. Finanskapitalets ställning inom ekonomin har stärkts markant efter en tidigare omfattande avreglering med ökning av spekulation, skuldsättning och ekonomiska kriser.
  6. Den ekonomiska ojämlikheten och otryggheten har ökat.
  7. Världshandeln av varor och tjänster har ökat mycket kraftigt, inklusive andelen från Triaden. Produktion i fattiga utvecklingsländer har gett TNC superprofiter. Många utvecklingsländer är fast i skeva utbytesrelationer pga. fluktuerande råvarupriser, vilka skall finansiera importen av prismässigt höga och stabila industriprodukter.
  8. Dollarn är fortfarande världshandels- och reservvaluta, vilket ger USA möjlighet att finansiera underskott genom att ge ut dollar och är ett generellt maktmedel.
  9. Konkurrensen och kampen om kontroll över jordens råvaror och naturresurser har hårdnat. Frånsett olja och gas är USA idag mer beroende av tillgång till externa råvaror och naturresurser. USA använder kontroll av oljetillgångar, på olika sätt som maktstrategi, för att t ex motarbeta Kina och Ryssland (Huawei, Nord Stream 2), samt straffa länder som Iran, Syrien, Venezuela (kapitel 1.7–1.8).
  10. Imperialismen har visat sig oförmögen att vidta tillräckligt kraftfulla insatser för att stävja den fortskridande uppvärmningen av jorden med högst sannolikt mer negativa än positiva effekter. Jakten på ökad produktion och ökad vinst står i vägen. Kan medföra ökad klimatekonomisk migration mot kanske främst Europa, med ökade kostnader.
  11. USA:s utlandsinvesteringar, kontrakteringar, handelsvägar och utländska råvaror, samt nära allierade ”måste skyddas”, liksom potentiella konkurrenter, fram för allt BRI ”måste avskräckas” För detta krävs stora militära resurser.
  12. USA har rustat upp kraftigt sin militära kapacitet, och svarar för cirka 35 % av militärutgifterna i världen. USA har idag också världens största krigsmakt. (Kapitel 10)
  13. Satsningen på militär styrka göder ett stort militärindustriellt komplex, med produktion i många av USA:s delstater, USA är dessutom världens största vapenexportör. (Kapitel 10.8).
  14. Privatägda nationella och internationella massmedia spelar en central roll för att legitimera USA:s brutala politik. Den rättfärdigas med fraser om ”make the world safe for democracy” och efter 2001 ”the war against terrorism”. (Kapitel 8).

________________

Något om kapitalexport (utlandsinvesteringar). Från ”USA som världspolis”

I hela världen noteras en kraftig ökning av utlandsinvesteringarna från motsvarande 1 430 miljarder dollar (inkommande, ”inward”) år 2013 till 2 033 miljarder dollar år 2015, och sedan en kraftig minskning till 1 297 dollar år 2018. Tendensen är densamma förstås för utgående direktinvesteringar, men siffrorna är lägre. Nedgången i utlandsinvesteringar har främst skett mellan utvecklade ekonomier. En mättnad kan ha skett De totala tillgångarna utomlands för multinationella bolag uppskattas år 2017 till 103 biljoner dollar, medan BNP i världen var 80 biljoner. (UNCTAD 2019, Table 1.6). De totala samlade utlandsinvesteringarna uppgick 2017 till 31 biljoner dollar. USA svarade för 7,8 biljoner, en ökning från 4,8 biljoner år 2010. (UNCTAD. Trade and Development 2019, Annex: Table 2).

UNCTAD:s World Investment Report 2022 visar att de globala utländska direktinvesteringarna ökade med 64 procent under 2021 och uppgick till nästan 1 600 miljarder dollar. UNCTAD juni 2022: https://unctad.org/data-visualization/global-foreign-direct-investment-flows-over-last-30-years

IMF – USA:s ombud för ekonomisk imperialism

Varje medlem i Världsbanken respektive i IMF har en viss andel av rösterna. Därutöver varierar inflytandet med storleken på bidragen. USA har drygt 16 % procent och i praktiken vetorätt eftersom 85 % av rösterna behövs för de flesta beslut. Detta gäller också i Världsbanken. Tidigare behövdes 80 % av rösterna för de flesta beslut. USA innehar även rätt att nominera ordförande till Världsbanken (som alltid varit från USA). Bara Europa har rätt att välja ordförande till IMF. G8-länderna har tillsammans 47 % av rösterna.

6.1.1 Världsbankens och IMF:s lånepolicy
Världsbanken och IMF har fört en lånepolicy som visat sig innebära nackdelar för främst fattigare låneländer. I krissituationer tvingas dessa att prioritera återbetalning av skuld till utländska banker samt anta ”Structural Adjustment Programs” (SAP*), vilka innebär avreglering, snabb liberalisering och privatisering samt minskning av budget för social välfärd och en krympning av statsapparaten och låga löner (2007). Enligt IMF:s policy måste statliga företag avstå från konkurrensinriktad produktion, även om detta har strategisk betydelse (vatten, telekom, transporter, hälsa, utbildning etc.) och begränsa verksamheten till polis, rättsväsende och försvar. I de privatiseringar som IMF ofta krävt säljs nationella tillgångar ofta till transnationella företag. Lånevillkoren innebar att låntagarländerna som tvingats acceptera SAP fick ta nackdelarna medan IMF slapp ansvar. Det kommer ibland signaler om omprövning av IMF:s policy, men ingen ny policy har presenterats (Blanchard 2013).

6.2. Projekt i några fattiga länder – ofta dåligt för folket och bra för eliten
Många exempel finns på dåliga resultat av projekt stödda av IMF och Världsbanken, i Europa senast i Grekland. 1968 gav Världsbanken Ecuador stora lån. 1998 hade fattigdomen stigit från 50 % till 70 %, arbetslösheten ökat från 15 % till 70 % och statsskulden hade växt från 240 miljoner dollar till 16 miljarder dollar. 1999 insisterade Världsbanken på att Bolivia skulle sälja vattensystemet i den tredje största staden till det amerikanska företaget Bechtel (”Vattenkriget i Bolivia”). Vattenpriset steg med över 100 procent, men avtalet bröts efter stora protester. Corporate Accountability International och Food and Water Watch visade att Världsbanken är pådrivande i vattenprivatiseringen.

Stora lånebelopp har hamnat i tveksamma stora projekt, (ibland kallade ”vita elefanter”) (Toussaint & Millet 2010). Under diktaturen i Argentina 1976-83 fick landet stora lån. Skulden femdubblades till 45 miljarder dollar, f.a. via privata banker i samarbete med USA:s regering. Nästan inget gick till offentligt ägda företag, och låneräntorna var höga. Många miljoner dollar gick till de som ledde diktaturen. Enligt Kemp (2008) har de styrande i olika fattiga länder deltagit i jordförstöring genom att ställa naturresurser till förfogande för multinationella företag. Världsbanken stödde USA:s strategiska allianser vilket stärkt diktaturer och berikat diktatorerna. (Mobutu i Zaire 1965-97, Suharto i Indonesien 1965-98, Marcos i Indonesien 1965-86, diktatorer i Brasilien 1965-80 och i Argentina 1976-83, Pinochet i Chile 1973-90). (Toussaint & Millet, 2010). Många diktaturer använde lånepengar till vapenköp. Fattiga människor betalar nu på skulder för vapen som användes för att undertrycka befolkningen, som i Argentina där 30 000 personer försvann 1976-83 under den USA-stödda brutala diktaturen.

6.2.1 En utvärdering av IMF och Världsbanken
En kommission utsedd av USA:s kongress levererade en starkt kritisk rapport vid millenniumskiftet: ”Regeringarna i G7-länderna (Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Ryssland, Storbritannien, Tyskland och USA), och framför allt. USA använder IMF som redskap för att uppnå politiska mål. Otaliga studier har misslyckat med att finna ett positivt samband mellan IMF:s satsningar och ökning av rikedom eller inkomst. IMF-stödda räddningsaktioner för kreditgivare i kriser nyligen hade särskilt skadliga effekter för utvecklingsländerna. Människor som arbetade hårt för att komma ur sin fattigdom har sett sina tillgångar och besparingar förlorade. Arbetare förlorade sina arbeten. Inhemska och utländska ägare av realtillgångar förorsakades stora förluster medan utländska kreditgivande banker skyddades. Dessa banker fick kompensation för risk genom höga räntor, men behövde inte betala någon eller bara viss del av förlusterna. Denna assistans för utländska banker skyddade också politiskt inflytelserika låntagare, uppmuntrade till att ta stora lån och till stor skuldsättning. Omvandlingen av IMF till en institution som förmedlar långsiktiga lån har gjort de fattigare länderna beroende av IMF i ökande utsträckning och har gett IMF ett mycket stort inflytande över medlemsländernas policy. En del av överenskommelserna mellan IMF och dess medlemmar har inneburit krav som underminerat nationell suveränitet och ofta hindrat utvecklingen av ansvarsfulla, demokratiska institutioner som korrigerar sina misstag och svarar på ändringar i yttre förhållanden.” ( Meltzer Commission, 2000). Meltzer Commission beskrev också Världsbanken och tre regionala utvecklingsbanker som kostsamma, ineffektiva, byråkratiska och oförmögna att utföra sin uppgift att reducera fattigdomen.

Sveriges kapitalexport

Visste Du att:
• Åren 1980 – 2008 55-dubblades Sveriges direktinvesteringar i utlandet.
• Svenska storföretags dotterbolag utomlands står för 2/3 av företagens omsättning.
• År 2015 fanns 3000 svenska koncerner med dotterbolag utomlands. Totalt 2 miljoner anställda, varav 1,4 miljoner utomlands. Total omsättning år 2015 var 5 000 miljoner SEK, varav 60 % utomlands.
• Svenska kapitalisternas tillgångar utomlands utgör 75 % av BNP jämfört med 55 % för Storbritannien och 50 % i Frankrike. Svenska imperialismens ekonomi.

Vad är syftet med kapitalexporten? Kan det rentav vara att tjäna mer pengar än vid investeringar i hemlandet?

 

Föregående artikelVad anser Noam Chomsky om kriget i Ukraina?
Nästa artikelNato och Taiwan diskuterar att utvidga sin verksamhet till Asien-Stillahavsregionen. Försvarsallians?
Anders Romelsjö är redaktören för Global Politics. Han drev tidigare under sex år bloggen Jinge.se som nu främst är ett arkiv med tusentals artiklar. Aktivist i den antiimperialistiska rörelsen på 1970-talet. Han har en bakgrund som läkare och professor med inriktning på forskning om alkohol, droger och folkhälsa.

1 KOMMENTAR

  1. Nu sitter de låtsasrika G7-länderna i ett möte där de bjudit in Zelensky till en sorts bönemöte. Att G7-ländernas ekonomier till stor del bara är luft bekymrar inte dessa självutnämnda ”världshärskare” som inte ens verkar begripa att världen ändras i snabb takt mot deras intressen?

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here