Croneman i DN och jag dansar runt i DN:s debatt.

10
1403

Jag är inte säker på att DN:s kände TV-krönikör Johan Croneman gillar min titel, men jag är säker på att jag gillar vad han skriver i DN:
Och jag är inte alls ensam med att i stort sett hålla med Cronemans bedömning, bland de många kommentatorerna.

Johan Croneman

Johan Croneman skrev 18/1:
* ”Jag känner bara olust över att det slumrande kalla kriget ser ut att vakna till liv igen. Medierna borde åtminstone hålla huvudet kallt. Men var är de kritiska analyserna?”
* ”Rapporteringen är oanständigt ensidig. SVT släpper fram två dokumentärer om läget, den ovan nämnda ”Hotet mot Ukraina” och ”Ryssland vs Ryssland” (bägge två rätt öppet antiryska), i övrigt är det en strid ström av experter, oftast knutna till det svenska totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) som får lägga ut texten.

När Gudrun Persson, forskningsledare från just FOI, i Agenda till slut berörde själva grundbulten i konflikten och sade, ”för Ryssland är det en existentiell fråga”, så väntande man på följdfrågor och utveckling – icke sade Nicke, som i det här fallet hette Magnus Thorén, programledare i Agenda. Han såg verkligen inte något behov av att utveckla frågan om just det existentiella hotet.

Det är inte särskilt svårt att bli anklagad för att vara Putin-kramare, och varför inte stalinist, om man tycker att rapporteringen är ensidig – är det den rädslan som avhåller svenska intellektuella och historiskt insatta att komplicera frågan?

Tittar man på Europakartan från 1989 och framåt är det väl knappast möjligt att anklaga Ryssland för expansionism – snart helt inringat av Natomedlemmar. Det är verkligen en existentiell fråga för Ryssland som Gudrun Persson konstaterade i Agenda, och i den frågan har förmodligen Putin och ett alltmer trängt Ryssland ett enormt starkt stöd från ryssarna i allmänhet. Var finns den nyansen i medierapporteringen?…”

Artikeln hade efter något dygn 530 kommentarer, något av ett rekord. Jag kunde inte hålla fingrarna i styr denna gång heller.

Min första kommentar kvällen 18/1: Ryssland har alla skäl att känna sig hotat. Nato lägger ned minst 10 gånger mer på det militära än Ryssland och har baser med kärnvapenmissiler nära Rysslands gränser. USA-kontrollerade kärnvapen finns i fem stater i Europa. Utrikesminister Baker försäkrade år 1990 Sovjetledaren Gorbatjov, att NATO inte skulle expandera öster om Tyskland. Men sedan har ju Nato flyttats fram 100 mil. Ryssland erkänner tydligt Ukrainas suveränitet. I debatten nämns aldrig det stora brottet mot europeisk säkerhetsordning: Den av USA, EU och Nato stödda statskuppen mot folkvald president i Ukraina 22/2 2014, dagen efter en i DN lovordad överenskommelse skett. Bara Rysslands fredliga, folkstödda annektering, folkrättsbrott visavi statskupp som kraftigt minskat Ukrainas suveränitet och ökat inflytandet av USA med 700 militärbaser utomlands. USA-krigen sedan år 2001 har dödat miljoner, drivit fler på flykt.

Ryssland hotar inte Sverige. Vår säkerhet skulle förbättras om Sverige ÄVEN samarbetar med Ryssland, som har lagt ett fredsförslag på bordet, baserat på FN-stadgan och olika internationella avtal. Sverige löper risk att bli indraget i europeiskt krig genom värdlandsavtalet som ger Nato rätt att stationera trupp och material i Sverige. Antaget av riksdag trots att en stor folkmajoritet var emot. Säkerheten skulle öka om vi vet att inte fler får bli med i USA:s krigsorganisation, och därmed placeras under USA:s revir. Varför för media enögt fram USA-hökars syn? Skandal och livsfarligt!

HK, en av drygt 10 kommentarer till mig skrev: Vad består hotet i? Berätta gärna varför NATO oprovocerat skulle angripa ryskt territorium. Så länge Ryssland låter grannländerna sköta sig själva finns inget hot. Och varför skulle de inte få det

Mitt svar: Jag tror inget angrepp från Nato är nära. Ryssland kan notera att 14 nya länder blivit med i Nato, 100 mil ny gräns med Natoländer detta millenium. Senare år Nato-upprustning mot Ryssland. Aegis, USA nya kärnvapen (utvecklade B-61). Vidare den mycket kraftiga kritiken och demoniseringen av Ryssland.
Russiagate: Inga bevis.
Skripal och Navalnyförgiftning. Motiv saknas, särskilt i det utsatta läget Ryssland var i (Inför presidentval 2018 och i slutskedet av Nord Stream 2). Bevis saknas, för den källkritiskt analyserande.
Ett viktigt första steg inför krig är demonisering av motståndaren. Vi ser demoniseringen. Rysslands naturtillgångar lockar. USA fick stort inflytande efter Sovjets fall, liksom oligarker men Putin har sett till att Ryssland åter fått kontroll över sina naturtillgångar. Skulle tro att USA helst vill ha en USA-vänliga regering som låter USA-företag exploatera Rysslands tillgångar. USA-krigen i Mellanöstern hade bl.a. som syfte att få kontroll över naturtillgångar. Viktigt, även om fracking för en tid minskat USA:s oljeberoende.
Nya medlemmar i Nato? Skulle definitivt försämra det säkerhetspolitiska läget i Europa. Och nya medlemsstater under USA:s revir har minskad suveränitet. Bättre med avtal också med Ryssland.

HK kommer igen: Fantasier, Romelsjö!
Om ditt bästa förslag till hotbild är USA skulle vilja och dessutom få andra NATO-läder att angripa Ryssland för dess naturtillgångars skull fick du uppenbarligen gräva djupt i argumentslådan. Det är lika bra att du erkänner att du inte kan se någon aktuell eller kommande hotbild för ett oprovocerat NATO-anfall. Och utan sådan blir det uppenbart att Putin endast ägnar sig åt att försöka återskapa en intressezon bestående av länder som inte vill ingå i en sådan samt brösta upp sig för hemmapubliken för att hänga kvar ett tag till trots att han känner att verkligheten håller på att hinna ifatt honom.
Det verkliga långsiktiga hotet mot Ryssland och världen i övrigt kommer från det hyperexpansiva kommunistkina.

Jag svarar: Jag ser inget aktuellt hot för angrepp, vare sig från Nato eller Ryssland. Reaktionerna, inte minst i Sverige är mycket oförstående i etablerade media och överdrivna. Skickat en debattartikel med titeln ”Satsa på avspänning mellan Öst och Väst!” till en Nordens största dagstidningar.

Du tar upp Kina:
Kina har sedan ett par hundra år fört en fredlig politik mot andra stater. Undantaget är det korta kriget 1979 med Vietnam, där Kina drog sig tillbaka. Jämför med USA! USA inringar Kina med massor av militärbaser som kan ha kärnvapen, har provocerande flottkrigsövningar nära Kina, 1000 mil från USA. Har börjat driva en politik att skilja Taiwan från Kina trots att USA på 70-talet menade att Taiwan var en del av Kina. Därtill grov kritik mot koncentrationsläger och folkmord i Xinjiang utan bevis. Upprepat av okritiska västmedia. Massor av sanktioner mot Kina, som börjat svara. Vem hotar vem?

Föregående artikelFörra presidentkandidaten om försvagad demokratin och ökad auktoritanism – i USA. Knockout på Biden!
Nästa artikelLiberal! Fosterlandet räknar med dig, bevara alla dina krafter åt det!
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

10 KOMMENTARER

  1. Croneman, Romelsjö och tidvis undertecknad Naucler borde väl snart direktcensureras precis överallt av Nato, FRA, Säpo, NSA och NED som varande de farligaste sista frihetsätande stalinisterna som slutat citera DN, men kritisera DN. Får man verkligen göra så?

    Vad säger rikspressåklagarna på Marieberg? När öppnar McCarthy målet mot oss?

    • Den här texten är väl ETT svar på din fråga?

      ”Gemensamt för dem som sprider myten om att Ryssland skulle vara på väg att bli ”omringat” är att de bortser från att denna rätt även tillfaller de länder i Central- och Östeuropa som i decennier förtrycktes av Moskva. I stället heter det att Natoutvidgningen – som för övrigt godkändes av Ryssland på 1990-talet – leder till spänningar och ”hotar stabiliteten” i Europa.
      Frågan är dock: Vems stabilitet?”

      https://www.expressen.se/ledare/snalla-gor-er-inte-till-putins-nyttiga-idioter/

      • Olika länder kan inte ha olika säkerhet i Europa. Antingen lika säkerhet för alla eller ingen alls. Washington har valt det senare -avsiktligt.

        Europa måste ses som en sammanhållen säkerhetszon, alla länder som ingår i den måste kunna lita på att ord hålles, att FN-stadgan och Helsingforstraktaten efterlevs.

        Nato:s AMERIKANSKA ledning har konstant sedan 1990 kört med dubbel närmast maffialik bokföring; endast för att vägledas av Brzezinski- och Wolfowitz-doktrinerna: de är dessa som är direktverkande fientliga mot ett Europa som skall söndras och härskas.

        Ett land har en armé på sitt territorium: sin egen eller någon annans.

        För Europas del, som enda kontinent i världen, har vi någon annans: den amerikanska. Vi har inte rätt att sköta vår säkerhet, diplomati eller militära politik på egen hand: Washington lägger alltid in sina veton.

        Västeuropa ville i slutet på 1990-talet ta in Ryssland i Nato: det vet vi av den amerikanske bankiren, ryskfödde Boris Jordan.

        President Clintons samtliga rådgivare sade absolut nej: aldrig Ryssland oavsett anledning.

        Dagens situation har byggts upp av en anti-europeisk amerikansk politisk doktrin: nu kommer denna att gå på grund i Ukraina, precis som med Irak och Afghanistan.

        Som i alla hypernarcissistiska strukturer är de amerikanska felen och motgångarna någon annans: det Ryssland som förvägrades ingå i de ”europeiska” säkerhetsstrukturerna av Washington.

        Nu briserar den falska fascist-impregnerade ukrainska staten av usel amerikansk politik, och kan inte räddas av Washington. Ännu en gång får nu Moskva gå in och rädda en amerikansktillverkad failed state: denna gång i Europa.

        Så fritt är det amerikanska Europa idag.

        Med sådana militaristiska jag vänner som Washington, behöver Europa inga fiender.

      • @L 20 januari, 2022 At 19:14
        ”Natoutvidgningen – som för övrigt godkändes av Ryssland på 1990-talet”

        Varför sprider du Expressens gruva lögner?? Vilken är din agenda?
        Här har du bevis på att tidningen ljuger:

        Declassified documents show security assurances against NATO expansion to Soviet leaders from Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major, and Woerner
        Slavic Studies Panel Addresses “Who Promised What to Whom on NATO
        Expansion?”
        Washington DC, 12 december 2017 – USA:s utrikesminister James Bakers berömda ”inte en tum österut” försäkran om NATO-expansion i hans möte med sovjetledaren Mikhail Gorbatjov den 9 februari 1990, var en del av en kaskad av försäkringar om sovjetisk säkerhet som gavs av västerländska ledare till Gorbatjov och andra sovjetiska tjänstemän under hela processen för Tysklands enande 1990 och fram till 1991, enligt desklasificerade amerikanska, sovjetiska, tyska, brittiska och franska dokument som publicerats i dag av National Security Archive vid George Washington University (http://nsarchive.gwu.edu ).

        Dokumenten visar att flera nationella ledare övervägde och förkastade ett central- och östeuropeiskt medlemskap i Nato från början av 1990 och fram till 1991, att diskussioner om Nato i samband med förhandlingarna om tyska enande 1990 inte alls var snävt begränsade till status som öst. tyskt territorium, och att efterföljande sovjetiska och ryska klagomål om att ha blivit vilseledda om NATO-expansion grundades i skrivna samtida memcons och telcons på högsta nivå.

        Dokumenten förstärker tidigare CIA-direktören Robert Gates kritik av att ”pressa vidare på expansionen av Nato österut [på 1990-talet], när Gorbatjov och andra förleddes att tro att det inte skulle hända.”[1] Nyckelfrasen, stödd av dokumenten, ”leds att tro”.
        President George H.W. Bush hade försäkrat Gorbatjov under Malta-toppmötet i december 1989 att USA inte skulle utnyttja (”Jag har inte hoppat upp och ner på Berlinmuren”) av revolutionerna i Östeuropa för att skada sovjetiska intressen; men varken Bush eller Gorbatjov vid den tidpunkten (eller för den delen, den västtyska förbundskanslern Helmut Kohl) förväntade sig så snart Östtysklands kollaps eller hastigheten på det tyska enandet.[2]

        De första konkreta försäkringarna från västerländska ledare om Nato började den 31 januari 1990, när Västtysklands utrikesminister Hans-Dietrich Genscher inledde budgivningen med ett stort offentligt tal i Tutzing, i Bayern, om Tysklands enande. USA:s ambassad i Bonn (se dokument 1) informerade Washington om att Genscher klargjorde ”att förändringarna i Östeuropa och den tyska enandeprocessen inte får leda till en ”försämring av sovjetiska säkerhetsintressen.” Därför bör Nato utesluta en ”expansion” av sitt territorium österut, dvs flytta det närmare de sovjetiska gränserna.” Bonnkabeln noterade också Genschers förslag att lämna det östtyska territoriet utanför Natos militära strukturer även i ett enat Tyskland i Nato.[3]

        Denna sistnämnda idé om särskild status för DDR:s territorium kodifierades i det slutliga tyska föreningsfördraget som undertecknades den 12 september 1990 av två-plus-fyra utrikesministrarna (se dokument 25). Den tidigare idén om ”närmare de sovjetiska gränserna” är inte nedskriven i fördrag utan i flera samtalsprotokoll mellan sovjeterna och de västerländska samtalspartnerna på högsta nivå (Genscher, Kohl, Baker, Gates, Bush, Mitterrand, Thatcher, Major, Woerner och andra) som under 1990 och in i 1991 erbjöd försäkringar om att skydda sovjetiska säkerhetsintressen och inkludera Sovjetunionen i nya europeiska säkerhetsstrukturer. De två frågorna var relaterade men inte samma sak. Efterföljande analys blandade ibland ihop de två och hävdade att diskussionen inte involverade hela Europa. Dokumenten som publiceras nedan visar tydligt att det gjorde det.

        ”Tutzing-formeln” blev omedelbart centrum för en uppsjö av viktiga diplomatiska diskussioner under de kommande 10 dagarna 1990, vilket ledde till det avgörande mötet den 10 februari 1990 i Moskva mellan Kohl och Gorbatjov när den västtyska ledaren uppnådde sovjetisk principiellt samtycke till tyskt enande i Nato, så länge Nato inte expanderade österut. Sovjeterna skulle behöva mycket mer tid för att arbeta med sin inhemska opinion (och ekonomiskt stöd från västtyskarna) innan de formellt undertecknade avtalet i september 1990.

        Samtalen före Kohls försäkran involverade explicit diskussion om Natos expansion, de central- och östeuropeiska länderna och hur man kan övertyga sovjeterna att acceptera enande. Till exempel, den 6 februari 1990, när Genscher träffade den brittiske utrikesministern Douglas Hurd, visade det brittiska rekordet att Genscher sa: ”Ryssarna måste ha en viss försäkran om att om, till exempel, den polska regeringen lämnade Warszawapakten en dag, de skulle inte gå med i Nato nästa gång.” (Se dokument 2)

        Efter att ha träffat Genscher på väg in i diskussioner med sovjeterna, upprepade Baker exakt Genscher-formuleringen i sitt möte med utrikesminister Eduard Shevardnadze den 9 februari 1990 (se dokument 4); och ännu viktigare, ansikte mot ansikte med Gorbatjov.

        Inte en, utan tre gånger, testade Baker formeln ”inte en tum österut” med Gorbatjov vid mötet den 9 februari 1990. Han höll med Gorbatjovs uttalande som svar på försäkringarna att ”NATO-expansion är oacceptabel.” Baker försäkrade Gorbatjov att ”varken presidenten eller jag har för avsikt att utvinna några ensidiga fördelar från de processer som äger rum”, och att amerikanerna förstod att ”inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder är det viktigt att ha garanterar att om USA behåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för Nato, kommer inte en tum av Natos nuvarande militära jurisdiktion att spridas i östlig riktning.” (Se dokument 6)

        Efteråt skrev Baker till Helmut Kohl som skulle träffa den sovjetiska ledaren nästa dag, med mycket av samma språk. Baker rapporterade: ”Och sedan ställde jag följande fråga till honom [Gorbatjov]. Skulle du föredra att se ett enat Tyskland utanför Nato, självständigt och utan amerikanska styrkor eller skulle du föredra att ett enat Tyskland knöts till Nato, med försäkringar om att Natos jurisdiktion inte skulle förskjutas en tum österut från sin nuvarande position? Han svarade att den sovjetiska ledningen verkligen tänkte på alla sådana alternativ [….] Han tillade sedan, ’Visst skulle varje utvidgning av Natos zon vara oacceptabel.'” Baker tillade inom parentes, till Kohls fördel, ”Underförstått, Nato i sin nuvarande zon kan vara acceptabelt.” (Se dokument 8)

        Väl informerad av den amerikanske utrikesministern förstod den västtyska förbundskanslern en viktig sovjetisk slutsats och försäkrade Gorbatjov den 10 februari 1990: ”Vi anser att Nato inte bör utvidga sin verksamhetssfär.” (Se dokument 9) Efter detta möte kunde Kohl knappast hålla tillbaka sin upphetsning över Gorbatjovs principöverenskommelse för Tysklands enande och, som en del av Helsingforsformeln att stater väljer sina egna allianser, så Tyskland kunde välja NATO. Kohl beskrev i sina memoarer att han gick runt i Moskva hela natten – men han förstod fortfarande att det fortfarande fanns ett pris att betala.

        Alla västerländska utrikesministrar var ombord med Genscher, Kohl och Baker. Därefter kom den brittiske utrikesministern, Douglas Hurd, den 11 april 1990. Vid denna tidpunkt hade östtyskarna röstat överväldigande för den tyska marken och för ett snabbt enande, i valet den 18 mars där Kohl hade överraskat nästan alla observatörer med en verklig seger. Kohls analyser (förklarades först för Bush den 3 december 1989) att DDR:s kollaps skulle öppna alla möjligheter, att han var tvungen att springa för att komma till spetsen på tåget, att han behövde amerikanskt stöd, att enandet kunde ske snabbare än någon trodde möjligt – allt visade sig vara korrekt. Den monetära unionen skulle fortsätta redan i juli och försäkringarna om säkerhet fortsatte att komma. Hurd förstärkte Baker-Genscher-Kohls budskap i sitt möte med Gorbatjov i Moskva, den 11 april 1990, sade att Storbritannien tydligt ”erkände vikten av att inte göra något för att skada sovjetiska intressen och värdighet.” (Se dokument 15)

        Baker-samtalet med Shevardnadze den 4 maj 1990, som Baker beskrev det i sin egen rapport till president Bush, beskrev mest vältaligt vad västerländska ledare sa till Gorbatjov exakt för tillfället: ”Jag använde ditt tal och vårt erkännande av behovet av att anpassa sig. Nato, politiskt och militärt, och att utveckla ESK för att försäkra Shevardnadze om att processen inte skulle ge vinnare och förlorare. Istället skulle det skapa en ny legitim europeisk struktur – en som skulle vara inkluderande, inte exklusiv.” (Se dokument 17)

        Baker sa det igen, direkt till Gorbatjov den 18 maj 1990 i Moskva, och gav Gorbatjov sina ”nio poäng”, som inkluderade omvandlingen av NATO, stärkande av europeiska strukturer, att hålla Tyskland icke-nukleärt och ta hänsyn till sovjetiska säkerhetsintressen. Baker inledde sina kommentarer: ”Innan jag säger några ord om den tyska frågan, ville jag betona att vår politik inte syftar till att skilja Östeuropa från Sovjetunionen. Vi hade den policyn tidigare. Men idag är vi intresserade av att bygga ett stabilt Europa och göra det tillsammans med er.” (Se dokument 18)

        Den franske ledaren Francois Mitterrand var inte i en sinnesförvirring med amerikanerna, tvärtom, vilket framgår av att han sa till Gorbatjov i Moskva den 25 maj 1990 att han ”personligen var positiv till att gradvis avveckla militärblocken”; men Mitterrand fortsatte kaskaden av försäkringar genom att säga att västvärlden måste ”skapa säkerhetsförhållanden för dig, såväl som europeisk säkerhet som helhet.” (Se dokument 19) Mitterrand skrev omedelbart Bush i ett ” cher George ”-brev om sitt samtal med den sovjetiska ledaren, att ”vi absolut inte skulle vägra att detaljera de garantier som han skulle ha rätt att förvänta sig för sitt lands säkerhet.” (Se dokument 20)
        https://nsarchive.gwu.edu/briefing-book/russia-programs/2017-12-12/nato-expansion-what-gorbachev-heard-western-leaders-early

        Dessutom avtalet mellan Ryssland och NATO från 1997

        • Gamle CIA-chefen Robert Gates i Washington är ett gyllene undantag på en hjärna vars båda halvor fungerar samtidigt och kan göra avvägda analyser och komma fram till för den egna sidan obehagliga analysresultat.

          Det mesta han gjort och sagt verkar i jämförelse i Washington ofta mycket klokt och avvägt. Det är mycket möjligt att han haft enskilda underliga ståndpunkter på annat håll, men jag kan inte lasta honom för något jag minns.

          Ära den som äras bör.

      • Och vilken tillförlitlighet och trovärdighet har denna Expressen, och skribenten. ”Expert – har bara inte provat än.” Alla har rätt till personliga åsikter, och denna är en av de mest extremt löjeväckande och verklighetsfrånvarande.

  2. Svenska media styrs mycket uppenbart idag från USA och enbart för fram USAs sida och amerikansk propaganda. Dominerande Sverige media står klart i en beroendeställning till USA och för USAs talan i Sverige. .

    Definition: Propaganda är det avsiktliga, systematiska försöket att forma uppfattningar, manipulera förmågan att inhämta fakta och styra beteende för att uppnå vad som främjar den önskade avsikten med propagandisten. Propaganda i vid bemärkelse är tekniken för att påverka mänskligt handlande genom manipulation genom representationer. Dessa representationer kan ha tal, skrift, bild eller musik.

    Det är bara att läsa innantill. USA associeras universellt med det goda, medan Ryssland och Kina associeras med det negativa och fakta förvrängs otroligt grovt. Kuba krisen 1962 (DN) som exempel. Bonniermedia och DN skriver universellt att Sovjet hotade USA genom att placera missiler på Kuba. Inbäddat långt ner i texten får vi veta att USA flyttade bort sina missiler i Turkiet medan Sovjet tog bort sina från Kuba. Ingenstans får vi veta att USA hotade sovjet med missiler i Turkiet och Sovjet svarade genom att placera missiler på Kuba. Det var USA som var aggressorn. Inte i DN propagandan. Rysslands agerande när det gäller Krim framställs alltid som en olaglig annektering, medan det var att avsluta en annektering från 1954. USAs färgrevolution i Ukraina framställs alltid som en befrielserörelse. Samma sak gäller USAs aggression i Hong Kong, Tibet, och Xinjiang liksom på många andra ställen. USAs NATO är samma sak med samma syfte som när Nazityskland fick tillstånd att använda svensk territorium och tele-resurser för att förbereda en invasion. I propagandan framställs det som ”försvar”.

  3. Historia. Vad gör då 60% av USAs sjöstridskrafter i Sydkinesiska Havet om inte för att kunna lägga under sig Kinas naturtillgångar och blockera Kinas och Asiens handel. Varför försökte USA ta kontrollen över Vietnam och tidigare Korea, uppenbart även Kazakstan, Tibet, och Xinjiang för att inte nämna allt som pågår i Mellanöstern. Taiwan ockuperades av USA tillsammans med KMT 1950 i en otroligt blodig invasion, Vita Terrorn, vilken pågår till denna dag, trots en amerikansk potemkinkuliss av ”demokrati”. Jag har fortfarande direktkontakt sedan jag bodde där. Propagandan om koncentrationsläger och folkmord i Xinjiang har bevisats vara falsk, vi har helt enkelt varit på plats och första hand konstaterat att det är falskt.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here