Nato-Ryssland: Vem är det som ljuger? Aftonbladet eller förkättrade sociala medier?

5
1075

This file was derived from: RIAN archive 850809 General Secretary of the CPSU CC M. Gorbachev.jpg:

Proletären frågar Vem är det som ljuger?

Och Anders Carlsson, f.d. ordförande i Kommunistiska Partiet svarar.

_________________________________________________________________

Vem är det som ljuger?

Sedan 2007 har Vladimir Putin hänvisat till USA:s utrikesminister James Baker, som vid ett möte med Gorbatjov i Moskva den 9 februari 1990 ska ha sagt att ett sovjetiskt ja till Tysklands återförening inte skulle utgöra något säkerhetspolitiskt hot mot Sovjetunionen.

”Natos jurisdiktion kommer inte att flyttas en tum österut”, försäkrade Baker enligt Putin.

Nu påstår Blinken att detta löfte aldrig utfärdades, och att det inte kunde utfärdas, eftersom det enligt dagens retorik är upp till varje land – läs Ukraina – att välja sin egen säkerhetsordning, däribland medlemskap i Nato.

Som alltid när krigslögner presenteras kolporteras de vidare av lydiga propagandajournalister, som av Niklas Vent i Aftonbladet (11/1) Putin kallar det ”lögn” – det hände egentligen Sanningen om samtalen som är Putins dolkstötslegend, som hävdar att det brutna löftet är Putins dolkstötslegend.

”Det finns inga bevis för något löfte om att Nato inte ska utvidgas österut”, påstår Vent.

Påståendet skulle kunna avfärdas som papegojans okunnighet, men Vent ljuger medvetet, då han i artikeln hänvisar till de dokument som National Security Archive vid George Washington University offentliggjort. Och av dem framgår att inte bara James Bakers utfästelse är autentisk, utan att också en lång rad andra västdignitärer utfärdade liknande löften.

Det omfattande materialet har sammanfattats av fredsforskaren Jan Öberg på The Transnational sammanfattats av fredsforskaren Jan Öberg på The Transnational, så här ska vi bara göra ett utdrag av det viktigaste.

Först en kort bakgrund. Berlinmuren föll i november 1989, men Tyska Demokratiska Republiken, DDR, existerade i ytterligare ett knappt år, så våren 1990 var Tysklands återförening ämnet för dagen.

Det var denna fråga som stod i centrum när utrikesminister Baker mötte Michail Gorbatjov i Moskva den 9 februari 1990. Men dessförinnan mötte Baker sin sovjetiska kollega Eduard Sjevardnadze. I ett USA-memorandum från mötet rapporteras följande uttalande från Baker, åter med Tysklands återförening som utgångspunkt: ”Det måste naturligtvis finnas järnhårda garantier för att Natos militära jurisdiktion inte flyttas österut.”

Senare samma dag höll Baker mötet med Gorbatjov och också från det finns ett USA-memorandum, enligt vilket Baker gjorde följande uttalande: ”Vi förstår behovet av försäkringar till länderna i öst. Om vi fortsatt är närvarande i ett Tyskland som är en del av Nato, så kommer Natos militära jurisdiktion inte att flyttas en tum österut.”

Observera den avslutande formuleringen. Det är exakt den Vladimir Putin hänvisar till.

Det finns också ett sovjetiskt protokoll från detta möte, förvarat i Gorbachev Foundation Archive. Av detta framgår att Baker tre gånger erbjöd försäkringar om att ifall Tyskland tillåts att återförenas inom ramen för Nato, med fortsatt amerikansk närvaro i Europa, så kommer Nato inte att expandera österut. Det framgår också att Gorbatjov entydigt deklarerade ”att en utvidgning av Natos zon inte är acceptabel”. På det svarade Baker: ”Vi håller med om det.”

Vem är det som ljuger?

Dagen efter höll Gorbatjov möte med Västtysklands förbundskansler Helmuth Kohl, som upprepade Bakers försäkringar: ”Vi anser att Nato inte ska utvidga sin aktivitetssfär /…/ och jag förstår till fullo Sovjetunionens säkerhetsintressen”, deklarerade Kohl.

Liknande försäkringar utfärdas sedan av bland andra Frankrikes president Francois Mitterrand och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher, inkluderande förståelse för Sovjetunionens säkerhetsintressen.

Det ska sägas att alla dessa
utfästelse aldrig sattes på pränt i någon form av avtal, vilket kan betraktas som en försummelse av Gorbatjov. Å andra sidan var han i praktiken bara president i ytterligare sex månader, så den utmätta tiden var knapp.

Enligt professor William Polk vid University of Chicago är utfästelserna ändå juridiskt bindande, då de utfärdats av högt uppsatta dignitärer. De må vara hur det vill med det, men det råder ingen tvekan om att de uttalats.

Här invänds att Bakers utfästelser, om de alls erkänns, lämnades till Sovjetunionen, inte till Ryssland. Den invändningen håller inte. Efter Sovjets sammanbrott ”ärvde” Ryssland den permanenta platsen i FN:s säkerhetsråd och därtill alla de bilaterala avtal som USA ingått med Sovjetunionen, om bland annat kärnvapen, som överfördes till Ryssland. Givetvis gäller denna överföring också Bakers utfästelser.

En annan invändning gäller Michail Gorbatjov, som i en intervju i Russia Beyond från 2014 förnekar all kännedom om Bakers utfästelse. Istället hävdar Gorbatjov att ”frågan om Natos eventuella expansion överhuvudtaget inte diskuterades”.

Som framgår av ovan citerade dokument är detta helt enkelt inte sant. Man kan därför undra varför Gorbatjov svarar som han gör. Är han numera en ren USA-agent? Dessbättre korrigerar Gorbatjov sig själv två citat senare. Där han säger: ”De avgörande besluten om att expandera Nato österut fattade USA och dess allierade 1993. Jag kallade det från första början ett stort misstag. Det var definitivt ett brott mot andan i de uttalande och försäkringar som gavs till oss 1990. Vad gäller Tyskland var dessa försäkringar lagstadgade.”

Det slående när man läser igenom memorandum och protokoll från våren 1990 är att alla inblandade erkände Sovjetunionens säkerhetsintressen. Man ville inte skapa konfrontation i ett känsligt läge, utan istället få till stånd en europeisk säkerhetsordning som inkluderade Sovjetunionen. Det var klok politik. Säkerhet skapas med, inte emot ”den andre”.

Annat ljud i skällan blev det på 1990-talet, då Sovjetunionen var upplöst och då kapitalismen lade ”arvsmakten” Ryssland i ruiner. Då var utfästelserna glömda och Nato inledde expansionen österut. Rysslands dåvarande president Boris Jeltsin gjorde några lama försök att protestera, men till ingen nytta. Ryssland miste den stormaktsstatus som Sovjetunionen hade och kunde därför behandlas som en andrarangsnation. Denna degradering accepterades av Jeltsin-regimen, som gav upp allt motstånd mot Natos expansion österut.

Vladimir Putin intog till att börja med samma försonliga hållning till denna löftesbrytande expansion som företrädaren Boris Jeltsin, som redan 1994 förde in Ryssland i Natos Partnerskap för fred, PFP. Under sitt första år som president (1999) gjorde Putin rentav en framstöt för att få Ryssland upptaget som fullvärdig medlem i Nato, men blev bryskt avvisad av USA. Av naturliga skäl. Hur skulle det militärindustriella komplexet i USA kunna motivera de enorma rustningskostnaderna om den store fienden i Europa förvandlades till kär vän? Och hur skulle Natos själva existens motiveras?

Lögnen har som bekant korta ben. Sanningen hinner alltid ifatt den. Vad gäller James Bakers omtvistade uttalande från 1990 är den löpningen avgjord. Det är Antony Blinken och hans papegojor som ljuger. (Slut)

Detta har diskuterats även här: Vad säger egentligen förslaget till fördrag mellan Ryssland och USA, samt mellan Ryssland och Nato?

Många andra artiklar om Nato finns: här.

Föregående artikelLiberal! Fosterlandet räknar med dig, bevara alla dina krafter åt det!
Nästa artikelSatsa på avspänning mellan Öst och Väst! Uttalande av Riksföreningen Nej till NATO
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

5 KOMMENTARER

  1. Visst är det så. Jag själv var ytterst aktiv i frågan kring år 1990 och var med och skrev ett brev till bl.a. Sovjetunionens statsledning med många medundertecknare som ansåg att det nya förenade Tyskland skulle vara helt neutralt som framtidslösning: där vi ansåg att Washington och USA aldrig skulle nöja sig med att vare sig begränsa Nato eller lägga ned det. USA:s dolda agenda var att mer och mer, steg för steg underkasta Europa en amerikansk imperial regim precis som neokonservative höken Paul Wolfowitz önskade: och så bedrogs Europa på sin självständighet. Europa amerikaniserades: vi blev nya Coca-Cola- och MacDonalds-delstater.

    Vi fick tyvärr rätt.

    Det stora problemet var att länderna mellan Ryssland och Berlin blev tomt ”hängande i luften”: och det var också Washingtons dolda onda avsikter.

    Man skulle åren 1990-1992 infört en omfattande ny europeisk säkerhetsreform där Ryssland, liksom Ukraina, helt och fullt inkorporerades i de europeiska säkerhetsstrukturerna -och det mycket snart.

    Enligt Brzezinski-doktrinen skulle däremot central- och östeuropeiska länder sakta steg för steg och med början i väst expandera Nato österut och skära av halva Europa från den andra ryska halvan.

    Detta bedrägeri och förräderi mot de europeiska folken är en illasinnad och fientlig amerikansk anordning för att helt enkelt ta kontroll över Europa. Något annat rör det sig inte om.

    Ty utan Europa är inte de amerikanska Förenta staterna längre någon stormakt. Speciellt inte nu, utkastade ur Centralasien och Mellanöstern och hela Kontinentalasien, är Europa det enda Washingtons våldsetablissemang har kvar.

    Det är dags att göra upp med 1990-talets amerikanska förräderi mot Europa; befria Europa från de amerikanska geopolitiska doktrinerna och att Europa nu helt och fullt tar över all makt över alla militärbaser i Europa, sköter all sin utrikes- och säkerhetspolitik inom Europeiska unionen, förslagsvis, och som sista världsdel i världen slutar vara något slags kolonial maktsfär för de amerikanska vapen- och våldsetablissemangen.

    Det är dags för ett fritt Europa mellan Grönland och Vladivostok som general de Gaulle en gång uttryckte det.

    Europa kan bli fritt! Ut med de amerikanska ockupationstrupperna ur Europa! Låt oss befria Ukraina från de amerikansk-fascistiska ockupationskrafterna i Kiev och ge Ukraina en äkta demokratisk och social och ekonomisk framtid!

  2. Anders Carlsson är en pärla när det gäller att rota fram sanningar om Ryssland/Sovjetunioen.
    Mad kontrollerbara fakta slår han hål på Pentagons löger och medias medlöperi. Mycket bra.

    Hög klass även Johan de Nauclers kommentar.
    När man som jag oftast tampas med apskallarna i DN så är det rent befriande att läsa sådant.

    • Jag får tacka för berömmet! Jag kan tillägga att jag anser precis samma sak om Dig Anders!
      Trevlig fredag!

    • Wolfowitz-doktrinen liksom Brzezinski-doktrinen.

      Amerika fruktar mest av allt vänliga och produktiva relationer mellan världens rikaste och produktivaste industriregion -Europa- och världens största råvaroland, Ryssland -liksom den euroasiatiska axeln Europa-Ryssland-Kina.

      Den innebär det definitiva slutet för Washington-etablissemangen som stormakt, som liksom anser sig fullt ut kunna äga och härska över Europa som det naturligaste i världen.

      Det 21:a århundradet kommer att ändra på det – och det gör Washington avsevärt farligare och alltmer aggressivare -liksom desperat.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here