Sovjetunionen under mellankrigstiden – historien skrivs om nu.

26
3144

Sedan en tid pågår här en diskussion om Stalins och Sovjetunionens roll. Inte minst diskuteras den ekonomiska utvecklingen. Jag kommer att beskriva och diskutera detta vidare genom bland annat denna artikel som återger första delen av en artikel av historieprofessorn (emeritus) Lennart Palm som publicerats i Historisk Tidskrift, och sedan även publicerats på Jinge.se med författarens godkännande.


Lennart Palm.

Artikeln.
Ukrainas förre premiärminister Arsenij Jatsenjuk fick vid sitt besök hos Angela Merkel den 8 januari 2015, oemotsagd, inför de tyska TV-kamerorna yttra följande ord om andra världskriget: ”Vi minns alla klart den sovjetiska invasionen av Ukraina och Tyskland … Den får inte upprepas.”1

Porosjenko och Jatsenjuk
Jatsenjuk försökte här legitimera sin regering inför en tysk publik genom att radikalt omtolka andra världskrigets historia: det var i själva verket Tyskland som angripits av Sovjetunionen. Får man tro Jatsenjuk så invaderade Sovjetunionen också sig självt – Ukraina var ju sedan flera hundra år, med undantag av ett par år efter första världskriget, en del av Ryssland/Sovjet. Uttalandet kan knappast ses som en tillfällig omdömeslöshet. Snarare är det besläktat med en ny tolkning av andra världskrigets historia som på senare år gjort ett allt större avtryck i offentligheten, inte bara i Östeuropa utan också i västvärlden inklusive Sverige.2 Dess syfte är att i grunden omvärdera Sovjetunionens roll före och under andra världskriget. Nytolkningen ger sig främst tillkänna i debatter inom politiken och media, liksom inom den anglosaxiskt präglade populärkulturen.

Att den också sprids av författare med mer seriösa historikeranspråk är den storsäljande statsvetaren Anne Applebaum ett exempel på. Så här ser hon på ansvaret för andra världskrigets utbrott:
Stalin startade kriget. Han och Hitler delade Europa mellan sig 1939 vid tiden för Molotov-Ribbentroppakten. Tillsammans invaderade de Polen och de baltiska staterna. Det var Stalins beslut att göra detta som gav Hitler två år för att invadera Västeuropa.3 Denna nya historieskrivning innebär en drastisk omsvängning i skuldfrågan jämfört med den uppfattning som hittills tveklöst dominerat bland akademiska historiker efter krigsslutet. Som exempel kan anföras Alf W. Johanssons Den nazistiska utmaningen: Aspekter på andra världskriget, en bok som i upplaga efter upplaga från 1983 flitigt använts i de svenska universitetens grundutbildning:
Molotov-Ribbentrop images
I motsats till frågan om orsakerna och skulden till första världskriget råder det för närvarande inte några delade meningar bland seriösa historiker om orsakerna och skulden till andra världskriget. Man kan säga att Nürnbergrättegångens utslag att andra världskrigets orsak och utlösning låg hos det nationalsocialistiska Tyskland ligger fast.4

Också Nürnbergdomarna 1946 pekade ut Tyskland som ensam krigsanstiftare och att det var just denna anstiftan som var det högsta av alla brott mot mänskligheten. Den nya tesen är att Sovjet har ett minst lika stort ansvar för krigsutbrottet som Tyskland. Ståndpunkten tenderar också att beledsagas av flera andra dubiösa uppfattningar: om man vill utpeka Sovjet som krigsanstiftare blir det naturligt att tona ned eller förtiga Röda arméns krigsavgörande insats mot Nazityskland och i motsvarande mån blåsa upp västmakternas militära bragder. Likaså ligger det nära till hands att tillmäta Molotov-Ribbentroppakten en väldig betydelse, men låta paktens förhistoria – särskilt Münchenöverenskommelsen 1938 och Sovjets försök att skapa en försvarspakt med västmakterna mot Tyskland – förpassas till den historiska glömskan. Eftersom man vill förringa den sovjetiska militära insatsen mot Nazityskland är det också logiskt att förtiga eller förneka den ekonomiska utveckling som gjorde insatsen möjlig. Det industriella uppbygget i Sovjet på 1930-talet tenderar därför att hamna i skymundan. Olika inslag i nytolkningen är på så sätt kopplade till varandra.

Den nya historieskrivningen kan ha flera orsaker – i Jatsenjuks fall spelar naturligtvis det konfliktfyllda förhållandet mellan USA/EU/ Ukraina och Ryssland en stor roll. Vår tids allt mer högerorienterade politiska klimat i Europa har kanske skapat mottaglighet för endimensionella och osakliga framställningar av Sovjetkommunismen.
Oavsett orsakerna står det helt klart att den nya bilden av mänsklighetens största egenförvållade katastrof, andra världskriget, i långt högre grad måste uppmärksammas och diskuteras inom det svenska historikersamfundet.
Samtidig världshistoria

Mitt bidrag blir att granska en ny lärobok avsedd för grundutbildningen i historia vid Sveriges universitet. Den heter En samtidig världshistoria och har professor Maria Sjöberg som huvudredaktör.5 Min ambition är inte att uttala mig om boken i dess helhet; det är beskrivningen av andra världskriget jag intresserar mig för.

Den nya läroboken på 1 100 sidor har skrivits av 41 olika författare. Det sammanhållande temat är havens roll i det förflutna, vilket gör att ett visst historiskt skeende kan splittras upp i diskussioner om olika hav. Skildringen av andra världskriget är därför ganska svår att få grepp om. Medförfattarna Martin Hårdstedt och Klas-Göran Karlsson svarar hur som helst för merparten av detta krigs historia.6

Hur förhåller sig den nya boken till den pågående revisionen av andra världskrigets historia? Vi får här koncentrera oss på några få nyckelfrågor:

1) Hur beskrivs Sovjetunionens inre förhållanden under mellankrigstiden, inte minst vad gäller den ekonomiska utvecklingen?
2) Hur beskrivs förspelet till andra världskriget, särskilt med avseende på München 1938 och Molotov-Ribbentroppakten?
3) Vem bär ansvaret för utbrottet av andra världskriget?
4) Vilka aktörer spelade huvudrollen i kampen mot och nedkämpandet av Hitlerkoalitionen?

Sovjetunionen under mellankrigstiden
Beskrivningen av Sovjetunionens inre förhållanden under denna period har stor betydelse för den som vill förstå både drivkrafterna bakom den sovjetiska politiken före kriget och landets militära insats 1941–1945.

I den nya läroboken förmedlas bilden av ett samhälle alltigenom präglat av terror och elände. Ett exempel: ”Motståndet på landsbygden mot den brutala samhällsomvandlingen möttes de första åren på 1930-talet med utsvältning av hela provinser för att tvinga alla att följa regimens politik. Dödsoffren räknades i miljoner”.7 Och vidare: ”Obligatorisk skolgång dröjde ända till mellankrigstiden”. Kvinnors utvecklingsmöjligheter var bäst i väst, inklusive Tyskland, sämst i öst, inklusive Sovjet.8 Sovjetiska kvinnor var inte jämställda.9

Delar av beskrivningen är självfallet riktig. Det räcker att nämna Stalins blodiga utrensningar och deportationer samt svältkatastrofen i början av 1930-talet. Men en seriös skildring av Sovjets 1930-tal borde också beakta de stora ekonomiska framstegen till följd av den forcerade industrialiseringen, alfabetiseringen av de illitterata massorna, införandet av ålderspension, fri hälsovård, fri utbildning, daghem och rätt till arbete. Reformer för jämställdhet mellan könen genomfördes: 1917 infördes samma rättigheter på alla områden för kvinnor som för män. Skilsmässa och abort var tillåtet, arbete utom hemmet uppmuntrades och kvinnorna hade rätt till en egen sexualitet. Även om denna kvinnofrigörelse tonades ner under Stalin blev rätten till arbete och utbildning bestående.

Den nya bokens endimensionella bild ställer läsaren inför flera fundamentala frågor: Hur kunde detta helveteslika samhälle fungera överhuvudtaget? Sovjetfolkens uppoffrande insatser för att försvara denna
stat, se nedan, blir obegripliga. Att Röda armén 1941–1945 kunde segra över Wehrmacht framstår som ett än större mysterium, också med tanke på den bild som ges av den havererade ekonomin.

Sovjetunionen industrialisering

Förvisso var livet för de flesta sovjetmedborgare svårt och levnadsstandarden låg. Men för den som på allvar vill diskutera livsvillkor i ett samhälle är den förväntade livslängden en viktig variabel. Den var i Sovjet – Ryska kejsardömet – år 1880 27,7 år; 1900 32,4 år; 1930 42,9 år och 1950 64,0 år. Åter ett mysterium för den som läser nya grundboken!10

Särskilt det industriella uppbygget måste rimligen betraktas som en central förklaring till Sovjets förmåga att militärt besegra Nazityskland. Hårdstedt har dock en annan uppfattning: ”Femårsplanernas införande framställdes som en succé, men verkligheten var en annan eftersom statistiken gav en falsk bild av utvecklingen”.11 Framhävandet av svält och armod accentuerar bilden av ett entydigt ekonomiskt fiasko.

Här kan man jämföra med den grundbok i historia på A-nivå som länge dominerat vid svenska universitet, McKay et al, A History of World Societies. Enligt den var de industriella framstegen i Stalins Sovjet ”indeed, quite spectacular”. Mellan 1928 och 1937 femfaldigades produktionen. ”Inget annat stort land hade någonsin uppnått en så snabb ekonomisk industriell tillväxt.”12
kapitalism
Sovjet industrialisering

Forskningen har varit överens om att det socialistiska planprojektets andra del – kollektiviseringen av jordbruket och införandet av kollektivjordbruk – inledningsvis blev en katastrof med flera miljoner döda de två svältåren 1932–1933. Den nya boken framställer emellertid denna svält som avsiktligt framkallad från Sovjetledningens sida. Här kan man åter jämföra med den tidigare grundboken, McKay et al. Enligt denna var svälten 1932–1933 följden av en misslyckad ekonomisk politik: hellre än att lämna över sin boskap och spannmål till kollektiven valde många bönder att slakta sina djur och bränna skördarna i protest. Nästan hälften av boskapen försvann mellan 1929 och 1933.13 I den nya läroboken lämnas de senaste rönen kring dessa skeenden därhän.14

Den nya grundboken undviker också andra viktiga frågor där den nya arkivsituationen efter Sovjetunionens fall gett upphov till ny kunskap. Antalet offer i det slutande 1930-talets terror har kunnat beräknas liksom GULAG-systemets omfattning, inre struktur, ekonomiska betydelse med mera. Intervjuprojekt och annan forskning har på senare år gett rika inblickar i det sovjetiska vardagslivet och i politiska, ekonomiska och militära förhållanden.15

Boken gör utvecklingen i Sovjet före kriget till ett mysterium. Det närmaste man kommer ett försök till förklaring är att Lenin och Stalin ville införa ett totalitärt samhälle.16 Så saknas helt diskussioner om bakgrunden till den stora terrorn i slutet av 1930-talet. McKays bok söker, så som en bred forskning gjort, historiska förklaringar.

Var Stalin galen eller var terrorn en funktion av en inom partiet och befolkningen utbredd genuin men överdriven rädsla, som utvecklades till masshysteri, en ny häxjakt?17 Att Sovjet fruktade ett anfall västerifrån har hittills varit ett väl känt faktum, inte minst utifrån regimens strävan efter kollektiva säkerhetsarrangemang inför ett revanschistiskt Tyskland.18

Noter
1. <http://rt.com/op-edge/221459-ukraine-germany-invade-russia> (2015-04-17). Min översättning.
2. I olika varianter har den nya historieskrivningen i Sverige förfäktats av bl.a. historikern Kristian Gerner i Expressen 11/3 och 10/3 2015 och journalister som Peter Wolodarski (DN 18/4) och Stefan Ingvarsson i Expressen 4/2 och 10/2 2015. I Gerners fall är tolkningsförskjutningen över tid tydlig; 1997 skrev han i Centraleuropas historia (Stockholm 2004) s. 343:”Den viktigaste enskilda faktorn bakom utbrottet av andra världskriget var nazisternas maktövertagande i Tyskland den 30 januari 1933.”
3. Intervju med Anne Applebaum i Radio Free Europe och Radio Liberty 2013-05-03.
<http://www.rferl.org/content/gulag-anne-applebaum-stalin/24918667.html> (2015-04-09). Min översättning av originaltextens ”Stalin started the war. He and Hitler divided Europe between them in 1939 at the time of the Molotov-Ribbentrop Pact. They jointly invaded Poland and the Baltic states. It was Stalin’s decision to do that that allowed Hitler two years in which to invade Western Europe”.
4. Alf W. Johansson, Den nazistiska utmaningen: Aspekter på andra världskriget (Stockholm 2014) s. 29. Jämför Nürnberg-protokollet 30/9 1946 s. 426, återgivet på <http://avalon.law. yale.edu/imt/09-30-46.asp> (2015-03-28). En annan grundbok som hittills vanligen använts i universitetens grundutbildning är John P. McKay, Bennett D. Hill, John Buckler et al, A History of World Societies (8:e upplagan, Boston 2009). Jag citerar också ”McKay et al” i föreliggande artikel. Boken ansluter helt till Johanssons uppfattning i citatet, se s. 903, 919.
5. Maria Sjöberg (red.), En samtidig världshistoria (Lund 2014).
6. Mary Hilsons recension i Historisk tidskrift 135:1 (2015) s. 120–127 utelämnar egendomligt nog bokens behandling av de här granskade frågorna.
7. Sjöberg (red.) (2014) s. 811.
8. Sjöberg (red.) (2014) s. 814.
9. Sjöberg (red.) (2014) s. 969. På sidan 968 nämns ett visst socialt skyddsnät i form av utbildning, sjukvård och ålderspension, men då rör det sig om de efterkrigstida folkdemokratierna.
10. Massimo Livi-Bacci, A Concise History of World Population (Oxford 2001) tabell 4.3.
11. Sjöberg (red.) (2014) s. 811.
12. McKay, Hill, Buckler et al (2009) s. 909. Min översättning.
13. McKay, Hill, Buckler et al (2009) s. s 909.
14. Lennart Samuelson, Strödda tankar om Sovjetrysslands förborgade historia (Stockholm 2013) s. 32, 121–122; Viktor Kondrasjin, ”Hungersnöden i Ryssland och Ukraina 1932–33”, i Lennart Samuelson (red.), Bönder och bolsjeviker. Den ryska landsbygdens historia 1902–1939 (Stockholm 2007) s. 141–174; Göran Leth, ”Den svenska pressen och Den stora hungern”:
Mänskliga rättigheter i spänningsfältet mellan politik och journalistisk form”, i Anu Mai Kõll (red.), Kommunismens ansikten: Repression, övervakning och svenska reaktioner (Stockholm/ Stehag 2005) s. 87, 90–91, 132 not 39. Orlando Figes, Revolutionary Russia, 18 91–19 91: A history (New York 2014) avfärdar på s. 216 att svälten var ett politiskt terrorinstrument.
15. Arbeten av författare som Lennart Samuelson, Svetlana Aleksijevitj och Catherine Merridale kan nämnas bland viktiga utgåvor på svenska. Jochen Hellbecks (utg.), Stalingradprotokollen: Sovjetiska samtidsvittnen berättar om slaget (Stockholm 2013) ger unikt närgångna inblickar i rödarmisternas mentaliteter.
16. Sjöberg (red.) (2014) s. 811.
17. McKay, Hill, Buckler et al (2009) s. 911.
18. Jfr Figes (2014) s. 268. En bakgrund till terrorn var, enligt honom, att ledningen från början av 1937 på allvar fruktade ett tvåfrontskrig mot Tyskland och Japan.

i Andra om: Stalingrad, Hitler, Stalin,England, folkrätt imperialism, desinformation, krig, USA, Politik, FN, massmedia Zjukov krig, utrikespolitik NATO Andra Världskriget, demokrati,fred, Tjeckoslovakien, Syrien, Irak,

Föregående artikelFör Fred, Stoppa USAs krig mot Venezuela!
Nästa artikelFantastiska CNN påstår att Guadió vann (icke genomfört) val i Venezuela.
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

26 KOMMENTARER

  1. Hur kunde sovjetunionen besegra nazityskland trots 5årsplanerna, avskjutning av röda arméns officerskår, avsiktlig svält och allt annat? Hur kunde Ryssland besegra Napoleon? Det är samma fråga.

    Därför att Ryssland hade såpass mycket större numerär att när de tyska soldaterna tog slut fanns väldigt många ryska kvar. 5årsplanerna var en stor succé, de prioriterade tung industri som användes till stridsvagns-produktion. Däremot byggdes ingen lätt industri för produktion till hushållen. Ryssarna var fattiga, men hade flest och tyngst stridsvagnar i världen 1939, och de låg bara snäppet efter tyskarna i teoretiskt blixtkrig.

    Hitler trodde ryssarna var någon slags undermänniskor och att man bara kunde sparka in dörren till rucklet så skulle det falla ihop av sig självt. Tyskland låg tekniskt sett före sovjetunonen inom vissa områden, tv, radar, jetmotorer, men ryssar står bakom många av världens vetenskapliga framsteg, tex periodiska systemet.

    Rent faktiskt så kom Hitler och Stalin överens om att dela Polen, men Stalin väntade ut Wehrmachts framgångsrika krossande av Polen, och gick in i Polen tre veckor senare, precis i tid så att Polen inte kunde försvara sig, och så att tyskarna inte gick längre än de kommit överens om. Stalin gav Hitler möjligheten, men Hitler hade upplyst läskunniga om sina avsikter långt tidigare. Andra världskrigets europeiska del startades av Hitler och Stalin som allierade. Två år senare bröt Hitler alliansen och anföll USSR. Genast hamnade sovjetunionen på britternas sida, och började ta emot militärt stöd.

    Sovjets två första år som krigförande på Hitlers sida är den del av andra världskriget som fallit i glömska och dolts av propaganda, så det är naturligt att den dras fram.

    • Liksom Storbritanniens eftergiftspolitik mot Hitler som ledde till övertagande av Österrike samt delning och kontrollen över Tjeckoslovakien. Och Sovjetunionens fruktlösa försök till någon typ av allians med Storbritannien och Frankrike mot Tyskland. Hade det senare lyckats hade Andra världskriget blivit kortare, mindre eller inte alls, troligen.

    • Det ligger en del i det du skriver Teodor, men man måste ta med att västmakterna vägrade ingå en allians med Sovjetunionen innan Molotov–Ribbentrop-pakten. Dom ville naturligtvis hellre att Hitler och Stalin slog ihjäl varandra. Deras eftergifter hade också stärkt Hitler i sin erövrarlust. Aptiten växer som bekant medan man äter.
      Detta försatte Sovjetunionen i akut livsfara och tvingade Stalin att agera.
      Sovjetunionens annekterande av Baltikum, Bessarabien och Bukovina, inmarschen i Polen och kriget mot Finland förklaras bäst som förberedande försvar mot det Tyska anfall som Stalin visste skulle komma.
      Ur folkrättslig ståndpunkt kan dock inget av detta rättfärdigas. Det stred också mot Stalins egen uppfattning om alla nationers rätt till avskiljande, men han ansåg uppenbarligen läget som synnerligen allvarligt, vilket vi ju också vet att det var.
      Stalins valmöjligheter var kraftigt kringskurna, minst sagt och risken för politiska misstag var stor.

      Anfallet på Finland var kanske ett av Stalins värsta misstag. Frånsett det rent kriminella i själva anfallet, så visste ju Stalin att Röda armen var kraftigt rumphuggen av hans egna utrensningar i officerskåren och resultatet blev att Hitler stärktes i sin uppfattning att det bara var att sparka in dörren.
      Allting verkade gå Hitlers väg 22 juni 1941.

  2. Nazityskland saknade numerären att besegra sovjetunionen, de hade inte soldater, stridsvagnar, flyg och kommunikationer nog att komma längre in än västligaste delarna.

    Det var inte Storbritanniens fel att Hitler ville ta över kontinenten, och storbritannien saknade militära medel att hindra Hitler, de har traditionellt en mindre expeditionsarmé och en stor flotta. Frankrike hade en stor armé och kunde ha gått till angrepp mor Tyskland när Tyskland angrepp Polen, men leddes av Leon Blums defaitistiska folkfrontsregering, och avstod.

    Stalin spelade huvudrollen, han hade en gigantisk armé och livrädd uthungrad civilbefolkning. Han valde tillfällig fred med Hitler och fick halva Polen och Baltikum på köpet. Den baltiska kusten är av strategiskt värde för ryssar oavsett regim, balterna har fortfarande skäl att vara rädda. Det är väl belagt att Stalin inte trodde röda arméns rapporter om det tyska angreppet ett antal dagar, och att politbyrån åkte till hans datja och krävde att han skulle komma tillbaka och leda landet. Han trodde de kom för att arrestera honom. Man känner andra som man känner sig själv.

    • Framför allt kunde Storbritannien låtit bli att gå i bräschen för en defaistisk eftergiftspolitik mot Hitler, vilket gav denne kontroll över Österrike och Tjeckoslovakien. Och gått med på Sovjets propåer om något försvarsavtal mot Tyskland. Där centrala förspelet till krigsutbrottet. Tänk att denna ”uthungrade livrädda civilbefolkning” kunde bjuda så starkt motstånd.

      Det är väl belagt att Stalin genast efter anfallet hade upprepade möten med politiska och militära ledare.

    • Nazityskland hade modernare utrustning, överlägset mycket mer stridserfarenhet, bättre generaler och sannolikt mer motiverade soldater. Barbarossa kunde mycket väl ha lyckats, särskilt om Hitler hade lyssnat mer på sina generaler. Hitler själv var antagligen ett av dom största problemen för Wehrmacht.

      Stalin visste naturligtvis att Röda armen var stukad efter hans utrensningar, om inte annat så fattade han det efter vinterkriget i Finland. Han insåg att Sovjetunionen behövde tid för att kunna stå emot Tyskland.
      Stora delar av rustningsindustrin hade flyttats till andra sidan Ural och behövde tid att komma igång. Stridsflygplanen var uråldriga, nästan alla stridsvagnar var utdaterade, dom flesta generalerna saknade erfarenhet och som det visade sig så var stridsmoralen bland soldaterna allt annat än god, iallafall i krigets inledningsskede.
      Man kan anklaga Stalin för mycket, men knappast för att han inte valde att anfalla Tyskland.

      • Det finns riktig statistik över den sovjetiska militärstyrkan strax förre IIWW, utförligt beskriven, även i helt antisovetska böcker av ”Suvorov”. Hur annars lyckades sovjetiska armén stoppa tyskar redan i december 1941 och börja slå tillbaka i slutet av 1942 särskilt med tanke på det kolossala förödandet under de första två månaderna ?

    • ”Det är väl belagt att Stalin inte trodde röda arméns rapporter om det tyska angreppet ett antal dagar, och att politbyrån åkte till hans datja och krävde att han skulle komma tillbaka och leda landet. Han trodde de kom för att arrestera honom. Man känner andra som man känner sig själv.”

      Det där lögnaktiga tramset är torpederat för länge sedan och blir inte sannare bara för att det upprepas.

  3. Teodor: Enligt anti-kommunistiska amerikanska historiker, t.ex. Simon Sebag Montefiore, samlade Stalin Politbyrån 05:45, en timma och tio minuter efter att anfallet inletts 22 juni. Efter att ha arbetat hårt i sex dagar under hård fysisk och psykisk press fick Stalin något slags sammanbrott den 28 juni och återkom först 30 juni, men då i fin form.

    • Stalin fick inget ”sammanbrott den 28 juni”. Den dagen tog han emot totalt 21 personer på sitt tjänsterum i Kreml.

  4. Här på bloggen har det upprepade gånger nämnts att bara 700 000 blev avrättade åren mellan 1937 och 1938 men att Stalin inte visste något. Min fråga är då hur Stalin kunde missa olika NKVD order där antalet avrättningar senare slogs fast som en del av 5 årsplanerna. Och hur missade Stalin de direktiv från NKVD som reglerade att även barn och andra familje medlemmar till straffade skulle straffas? Hur påverkade detta i sin tur försvars och produktionsförmågan när miljoner arbetare, ingenjörer och officerare var livrädda för att begå ”misstag” som senare kunde användas som anklagelse om anti-sovjetisk verksamhet?

    https://en.m.wikipedia.org/wiki/NKVD_Order_No._00447

    https://en.m.wikipedia.org/wiki/NKVD_Order_no._00486

    Dessa frågor har också bäring på dagens Venezuela och deras försvarsförmåga. Hur påverkar de årliga avrättningar om ca 5000 per år Venezuelas försvarsförmåga? Hur påverkar det ekonomin att de största företagen inom metall, olja, gruv och livsmedelsindustrin styrs av militären? Militärer kan vara duktiga på försvar men kanske inte på att leda företag?

    • Uppgifterna om att färre än 700 000 människor blev avrättade i de förkastliga utrensningarna i Sovjetunionen kommer från de ryska arkiven och har förts fram av bl.a. den aktade forskaren Lennart Samuelson, Handelshögskolan, Stockholm. Stalin har naturligtvis stort ansvar för detta, men hade enligt många uppgifter inte kontroll över hela förloppet som pågick under mycket längre tid än planerat (15 månader i stället för 3 om jag minns rätt), och skedde under ledning av dåvarande chefen för NKVD, Jezjov, som sedan blev avrättat för sitt ansvar för detta.

      Belägg saknas för att ca 5000 personer avrättas i Venezuela efter vad jag vet.

    • ”Militärer kan vara duktiga på försvar men kanske inte på att leda företag?”

      Mmmm….
      Sven… jag är nog lite kluven där. Tittar man i historien så visar det sig genast att militärer var duktiga på att leda företag. Brukspatronerna m.fl. företagare på den tiden hade ofta en karriär inom militären. Militären är nog det bästa köpet Maduro gjort med folkets pengar. Just därför de kan ge något tillbaka som säkrar makten för regimen Maduro. Socialister köper oftast folket med folkets pengar men med militären följer både kompetens och en pålitlig organisation. Jag tror inte det är så många militärer som flytt landet Venezuela. De som flytt är istället arbetarklassen, främst de med utbildning och yrkeskunnande som tror sig kunna finna ett bättre liv genom att migrera eller ”fly landet”.

  5. När det gäller Venezuela så kommer siffran 5000 per år från ett utalande 26 november 2018 av inrikesministern, Néstor Reverol i Venezuela.
    När det gäller Jezjov så har man ju numera Stalins möteslogg som visar att Stalin hade möte med Stalin dagligen under de 2 åren. Möjligtvis har avrättandet av 700 000 kommit upp under de mötena. Sovjet i vilket fall som helst försvagade sin ekonomiska och militära styrka pga av att väldigt många nyckelpersoner försvann.
    När det gäller Maduros avrättningar så är de kanske mindre allvarliga för ekonomin och försvaret eftersom det mest handlar om pojkar från fattigområdena. Värre är det med att Maduro ersätter för honom politiskt obekväma nyckelpersoner med militärer på alla områden.

  6. Effekterna av repression på ekonomi och försvar
    Sovietunionen och Venezuela
    De stora utrensningarna 1937-1938 i Sovjetunionen skakade om den sovjetiska officerskåren i grunden, särskilt de högre befälsgraderna drabbades hårt av anklagelser om politisk opålitlighet, kontrarevolutionära aktiviteter och annan förrädisk verksamhet. Detta ledde till organisatoriska svagheter i militären och akut brist på erfaren och kompetent personal i ledarskapsposition vilket skadade landets försvarsförmåga. När den stora utrensningen avslutades 1939 hade tre av fem marskalkar av Sovjetunionen, befälhavarna för alla Sovjetunionens militärdistrikt, 13 av 15 armébefälhavare, 50 av 57 kårchefer, 154 av 186 divisionschefer, åtta av nio amiraler och otaliga lägre officerare avrättats. Försvarets politiska administration hade drabbats minst lika hårt av utrensningarna: Alla de 11 vice folkkommissarierna för försvaret, 75 av 80 ledamöter i 1934 års rådgivande militärsovjet, alla 16 politiska kommissarier på arménivå och 25 av 28 politiska kommissarier på kårnivå hade avrättats. Mellan 1937 och 1938 försvann uppemot 61% av alla officerare av divisionskommendörs grad ända upp till marskalk av Sovjetunionen. Mellan 15 000 och 30 000 officerare beräknas ha rensats ut i slutet av 1930-talet, många av de tiotusentals drabbade avrättades dock inte utan avskedades och fängslades. Särskilt gällde detta officerare av lägre rang där dödstalen proportionellt sett var lägre än för högre befäl.
    Sovjetunionen var därför ovanligt dåligt rustad först i kriget mot Finland och sedan i kriget mot Hitler-Tyskland.
    I Venezuela har man sedan länge först tillämpat politiska utnämningar och sedan lämnat mer över till militären när det gäller att driva ekonomin.
    Som administratörer har militären inte bara i sin hand petroleumsministeriet utan även förvaltningen av Petróleos de Venezuela SA (PDVSA), varifrån 96% av landets export kommer.  Dessutom hanterar de elsektorn, Caracas tunnelbanan och holdingbolaget i Corporacion Venezolana de Guyana, varifrån huvudinkomsterna från Venezuelas enorma mineral- och naturresurser kommer.
    Hur har militären lyckats med att leda dessa verksamheter?
    När det gäller elproduktionen så,  varnade Hugo Chavez redan i mars 2010 för att Venezuelas bristfyllda anläggningar skulle kunna leda till elavbrott som skulle kunna slå ut hälften av landet. Som vi såg 2019 har inget gjorts för att förbättra sitiationen. Istället för att förbättra underhållet ägnar man sig istället åt att avskeda kritiker tex: ”The aging infrastructure made the problems worse, and critics were silenced; a union leader for state power workers was arrested in 2018 by the Bolivarian Intelligence Service for warning that a blackout was likely”.
    https://en.m.wikipedia.org/wiki/Energy_crisis_in_Venezuela

    Hur har då oljeindustrin skötts av militären?
    Under 2002 strejkade nästan hälften av PDVSA-arbetarna.  Detta stoppade nästan oljeproduktionen i två månader innan regeringen återupptog kontrollen över PDVSA.  Regeringen avskedade sedan omgående 18 000 av sina anställda, cirka 40% av arbetskraften. De arbetare som sedan anställdes var oerfarna men lojala mot regeringen. År 2008 hade man lyckats få upp produktionen av olja igen till 3,2  miljoner fat per dag. Sedan dess har produktionen sjunkit stadigt och 2019  var den nere på drygt 0,7 miljoner fat per dag, 20% av produktionen 10 år tidigare.

    Gruv och metallindustri

    En av de viktigaste företagen inom aluminiumindustrin är CVG Alcasa. 1998 hade CVG Alcasa en produktionsrekord på 204 300 ton aluminium per år och 2018 producerade man med 17% kapacitet efter år av militärstyre och ofta våldsamma konfrontationer med det lokala facket som försvarar nästan 6000 anställda pga uteblivna löner, brutna kollektivavtal.
    https://en.m.wikipedia.org/wiki/Corporaci%C3%B3n_Venezolana_de_Guayana

    Militären styr även gruvnäringen tillsammans med maffian och colombiansk gerilla med katastrofresultat för den lokala befolkningen.

    https://www.theguardian.com/world/2019/jun/08/venezuela-gold-mines-rival-armed-groups-gangs
    https://www.theguardian.com/world/2019/jun/08/venezuela-puerto-ordaz-gold-mines-armed-gangs

    När det gäller hur många militärer som lämnat Venezuelas försvar har jag inga siffror förutom de c:a 500 som gick över gränsen till Colombia tidigare i år. Jag träffar däremot ofta militärer, poliser och medlemmar av SEBIN (säkerhetstjänsten) som hoppat av och lämnat Venezuela. De säger att ett stort antal lämnat sina tjänster och beskriver försvaret som ett tomt skal. Jag får intrycket att situationen mycket liknar den i Ryssland i början på 90-talet. Man lämnar aktiv tjänst på 2 sätt. Antingen tar man ett vanligt jobb eftersom försvaret inte har pengar att betala löner som går att leva på. Eller så emigrerar man och ingår i de ca 13% av den totala befolkningen som lämnat Venezuela sedan 2017. De blir sällan omtalade som militärer med undantag för dagarna efter Guadios kuppförsök. Jag har intrycket av att de är välutbildade och att det sällan är de som slutar som uteliggare på Latinamerikas gator och torg. De är oftast chavister.

    • Ja, det är väl känt sedan länge att utrensningarna i Sovjetunionen hade store negativa konsekvenser. Och du kopplar inte oväntat ihop det med händelser i Venezuela i en helt annan politisk situation 80 år senare.

    • Det finns en väldigt kontroversiell teori att Stalin ”tog born” ur armen den högsta nivån eftersom de flesta saknade utbildning (3-4 klasser av kyrkliga skolor och knappt klarade ”akademin”) och erfarenhet (bara ryska inbördeskriget). De ersätts av de unga (Zukov) som fick kämpa mot japaner och finnar och inte minst i spanska inbördeskriget.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here