Hård Brexit och hård politik mot arbetarklassen

23
478

Denna artikel har skrivits av anti-imperialisten Margret Stab från Sverige, som bor i Tyskland sedan många år. Hon har berikat bloggen Jinge.se med flera artiklar.
Då detta skrivs finner vi att EU och Storbritanniens regering accepterat en “Mjuk Brexit”. Just nu är det osäkert om premiärminister May lyckas få stöd för den i parlamentet. Hur som helst talar allt för att den hårda politiken mot arbetarklassen består, såvida inte Labour under Corbin kommer i regeringsställning.

I anslutning till artikeln kommer jag att publicera en kommentar från Leif Elinder som artikel.


Hård Brexit och hård politik mot arbetarklassen

Med en hård Brexit skulle slutet på EU:s handelsimperium äntligen komma inom synhåll. För Storbritannien betyder det att landet slipper att han en tvångströja och kan förhandla egna frihandelsavtal med t.ex. länder i östra- och sydöstra Asien. Där är tillväxten högre än i EU och det kunde vara ekonomiskt fördelaktigare för landets globalt orienterade kapital.

Skulle Corbyn därefter vinna ett eventuellt nyval kunde frågor om sociala reformer ställas på nytt. Och det kunde bli till fördel för fackföreningar och utslagna massor.

Men man ska nog akta sig för att se framtiden för ljus, särskilt när man tänker på hur speciellt landet hade utformat sitt medlemskap i EU med olika undantag från EU-reglerna:

I den brittiska regeringens ögon gällde det att ha rätt att själv lagstifta om exploitations-villkoren i landet, för EU-reglerna ansågs skadliga för kapitalets tillväxt. När det gäller levnadsstandarden har den brittiska politiken alltid behandlat den arbetande delen av befolkningen som konkurrensmedel i den inomeuropeiska konkurrensen: Inte ens Lissabonfördragets (2007) rätt beskedliga ”Rättighetsstadga” undertecknades av den brittiska regeringen.

Orsaken var att den kunde tvinga fram förändringar inom arbetsrätten: Den brittiska arbetarklassens levnadsstandard hämmade näringslivets konkurrenskraft. Därför måste arbetarklassen bli billigare och flexiblare så att utländska storspelare kunde värvas med lönsamma affärsvillkor. Wikipedia: “För Storbritanniens del handlade det främst om att regeringen såg en risk att rättighetsstadgan skulle påtvinga landet en förändring inom arbetsrätten”. (EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna)

´

Thatchers politik lämnar sina spår

Näringslivet kunde i många år profitera av Thatcher-erans liberaliseringspolitik:

På 1980-talet var det Thatcher-regeringens drastiska sparprogram som möjliggjorde att välfärden avreglerades och det utan EU-byråkraternas tvång. Förutsättningen var att fackets makt inskränktes, den var nämligen fienden som stod i vägen för ”moderniseringen” av landets ekonomi. Gruvarbetarstrejken 1984-85 slutade med att statsmakten och kapitalet krossade den starka fackföreningsrörelsen.

Alla statsföretag och subventionerad industri (kolgruvor, stålproduktion, varvs- och bilindustri) lades ned, för att de kostade statskassan pengar utan att vara lönsamma. Och företag som inte går med vinst har ingen existensrätt i marknadsekonomin. Ett gigantiskt privatiseringsprogram kom igång, där post och telekommunikation, försörjning med vatten och elektricitet, järnvägar och flyg såldes till privata investerare.

Hård politik i Storbritannien mot arbetarklassen.

I Storbritannien arbetas det längre än de 48 timmar i veckan som EU tillåter, om kapitalet så vill. Det „free collective bargaining“ fungerar enligt arbetsgivarnas diktat alltsedan fack-föreningarnas makt krossades, utan några inskränkningar genom centrala avtal och “onödiga” arbetstids- och uppsägningslagar. Den avreglerade arbetsmarknaden uppskattas för att den attraherar utländskt kapital som gärna investerar där jämförelsevist låga löne-kostnader uppstår.

Thatcher-politiken skapade en arbetsmarknad som i dag befolkas av 2 miljoner människor som inte längre kan leva av sin lön, de ”working poor”, och 1,5 milj. arbetslösa och de 4 milj. britter som är hänvisade till ”income support”.

Labourregeringen under Blair fortsatte med ”austeritets”politiken och införde ”welfare to work”, i stället för att ”finansiera arbetslösheten”. Så förvandlades arbetsmarknaden till en reservoar med billig arbetskraft. En ”national minimum wage” inbjuder arbetsgivarna att sänka lönen till den nivån. Eftersom staten då måste ge ut mer pengar till “income support” införde labourregeringen en „Working Family Tax Credit“, skatteavdrag för nödställda familjer i låglönsektorn. På det viset får familjen 24 £ mer i portmonnän – blir man arbetslös, stryks avdraget! Så billigt är det att bekämpa “social exclusion”!

Brittiska löntagares inkomster är inte enbart beroende av arbetsgivares profitkalkyl, utan även av banker, “building societies” och försäkringsbolag som ger 70% av löntagarna fastighetslån. För bostadsbristen går det att tjäna pengar på, så länge lönerna räcker att betala räntan, “mortgage”, som på det viset bestämmer över hushållens köpkraft, alltså levnadsstandarden i nationen.

Samma effekt på inkomst och levnadsstandard har prisutvecklingen på fastigheter: “negative equity” och räntehöjningar är farorna som bestämmer löntagares öde!

De unga, som inte har råd att köpa („climbing up the property ladder“) bostad, drabbas av höga hyror. New Labour åtog sig uppgiften att skapa fler bostäder: PPPs (“public private partnerships”) – billigt byggda hus på statlig mark ska mildra bostadsbristen, som utgör ett allvarligt hinder för den annars så flexibla arbetskraftens mobilitet!

För politiken, som lyckats förvandla bostadsbristen till en profitkälla för banker och byggnadsföretag, är det viktigaste att fastighetsmarknaden bidrar till kapitalets tillväxt och inte brakar ihop – så definieras välfärdspolitiken i landet.

Följden av Thatcher-regeringens de-industrialisering var bidragsbrist i “National Insurance System“ och följriktigt måste pensionerna skäras ned. Numera är den statliga pensionen 37 % av lönen och den ligger ofta under existensminimum.

Med lagen om privat pension skapade regeringen ett billigt instrument att åstadkomma kapital-tillväxt i finansbranschen, som tillförs stora delar av nationens lönsumma.

Livförsäkringar och pensionsfonder hade 2004 ackumulerat 700 miljarder £. Den moderna metoden att bekämpa fattigdom i åldern är att kapitalinvesteringar kan slå två flugor med en smäll. Staten sparar utgifter för fattiga pensionärer och finansmetropolen fick med den kapitalstocken en fördel som inte underskattades på de internationella finansmarknaderna. Även dom som sen dess har betalat sina bidrag till privata pensionskassor hotas bli fattiga på gamla dagar – genom finanskrisen gick finansbranschens investereringar även här upp i rök.

2010 genomfördes en ”emergency budget” som stramade åt statsbudgeten för välfärden, ett ”alternativlöst” sparprogram för att rädda nationens kreditvärdighet i finanskrisen. Sen dess har fattigdomen i befolkningen ökat ytterligare.

Det är nog bättre att inte förlita sig på att en ny regering nog kommer att regera fram
trygghet och ett bra liv för alla mot alla kapitalistiska behov!

23 KOMMENTARER

  1. Att inte nämna Nordirland som är en stor stötesten i förhandlingarna mellan Storbritannien och EU är en brist i artikeln. Jag tror att allt hänger på hur gränsen mellan Republiken och Nordirland ska se ut. Gränsen är idag öppen och det finns knappast några gränskontroller alls. Vilket är en stor skillnad från åren före 1998 då fredsavtalet skrev under.
    Då bevakades gränsen med brittisk militär – både på marken och i luften. Militärhelikoptrar var en vanlig syn. Befolkningen fick sina bilar genomsökta. Identitetskontrollen var strikt. Och med mera. Idag är allt detta borta. Så man kan ju förstå att ingen vill ha det här tillbaka.
    Sinn Féins Alex Maskey säger i en debatt artikel i The Guardian att ‘Westminister does not not act – and never has acted – other than in the interests of Britain.’ Westminister har aldrig agerat och har aldrig gjort så än i intresse av Storbritannien, säger han.
    Precis som alla andra borgerliga stater har Westminister alltid agerat i intresse av den borgerliga klassens intresse i Storbritannien (eller som Anders Åberg brukar säga – överheten). De har aldrig agerat i intresse av arbetarklassen i någon nation.
    Att byta ut den ena borgerliga staten mot en annan borgerlig stat – EU – tjänar arbetarklassen och dom fattiga i Irland och Storbritannien ingenting på. EU är lika stor förtryckare som Westminister, och den irländska borgerliga staten.
    Irlands Kommunistiska Parti skriver så här: “Who stads to gain? Who benefit? Whose interests are served? Does it strengthen and advance the interests of labour (workers) or consolidate and advance the Power and Control of capital (bosses)?”
    https://socialistvoice.ie/2018/10/the-irish-left-and-the-european-union/
    Läs hela artikeln – den är bra.
    Det finns de som tror att konflikten i Nordirland kommer att utbryta igen om Storbritannien går ur EU och om gränsen blir ‘hård’. Men som en annan debattör skriver i Reuter: “The issue of a ‘hard’ border between EU and non-EU area of Ireland may yet be resolved in the ongoing negotiations with Brussels. But if conflict return to Northern Ireland, it will not be ‘because of Brexit’. But because hate has not died.”
    Han har rätt. Det finns nog inget samhälle som är så delat av murar än Nordirland. Men inte bara av synliga murar. Det finns murar av hat i båda samhällen – i den unionistiska (ser sig som britter) såväl som den republikanska (irländska).
    Jag har tidigare varit sympatisör till Sinn Féin. Prenumererade på An Phoblacht och lyssnade och lästa allt som jag kom åt. Jag ansåg – med rätta – att de förtrycktes av britterna och unionisterna. Före GFA (fredsavtalet) var de vänsternationalistiska. Men nu är dom borgerliga. Dom har själva blivit förtryckare. Sinn Féin har blivit ett parti som förtrycker arbetarklassen, och stödjer en liberal men likväl borgerlig nationalism. Precis som det borgerliga DUP och Westminister.
    Idag ser jag nationalism – all sorts nationalism – som borgerlig. Det eftersom nationalism endast föder hat mot andra som är av samma klass som vad jag är.
    Som Lenin säger: “Arbetarklassens intressen och dess kamp mot kapitalismen kräver fullständig solidaritet och den intimaste enhet mellan alla nationers arbetare [såväl mot den irländska arbetarklassen som den unionistiska arbetarklassen, min anteckning]. De kräver motstånd mot den nationalistiska politik som bedrivs av vilken bourgeoisi som helst [såväl som den brittiska, irländska som den från EU, min anteckning] […].” “För lönearbetare är det likgiltigt om den som utsuger honom är en storrysk [eller i det här fallet brittisk, irländsk eller EU-bourgeoisi, min anteckning] eller en icke storrysk [eller en icke brittisk, icke irländsk eller en icke EU, min anteckning] bourgeoisi.
    Freden på Nordirland har aldrig lösts – därför att borgarna av bägge nationer – anser att nationalismen är ett sätt att ställa arbetare mot varandra. Det är därför jag anser att rasismen och nationalismen är mycket farlig. Nationalismen är en del av borgarna och kapitalet metoder för att hålla oss – arbetarklassen och dom fattiga – splittrade. Det kan aldrig komma något gott från nationalismen.
    Det enda som har någon betydelse ur en nationalistisk synvinkel är demokrati och suveränitet – att arbetarna och dom fattiga, oavsett nationstillhörighet, kan regera sitt land där de bor och verkar i.

    • Nordirland är ett eget, mycket viktigt tema som bör behandlas i en särskild artikel!
      Sen skriver du:
      “Det enda som har någon betydelse ur en nationalistisk synvinkel är demokrati och suveränitet – att arbetarna och dom fattiga, oavsett nationstillhörighet, kan regera sitt land där de bor och verkar i.” Jag förstår inte riktigt vad du menar: Marx skrev 1875 i sin Kritik mot Gothaer programmet (https://www.marxists.org/svenska/marx/1875/19-d014.htm) att
      “Det är självklart, att arbetarklassen – för att överhuvudtaget kunna kämpa – måste organisera sig som klass i det egna landet och att detta är den omedelbara arenan för dess kamp. Så långt är dess klasskamp, inte till innehållet, utan – som Kommunistiska manifestet säger – “till formen” nationell. Men “den nuvarande nationella statens ram”, exempelvis tyska rikets, befinner sig själv återigen ekonomiskt inom världsmarknadens “ram”, politiskt inom statssystemets “ram”. Första bästa köpman vet, att den tyska handeln också är handel med utlandet, och herr Bismarcks storhet består ju just i något slags internationell politik.”

      • Margret,
        Det finns mist två nationaliteter i Nordirland (vilket för övrigt finns flera av i olika länder, Ryssland t ex har över hundra, tror jag det var, Sverige har t ex samerna). Arbetarklassen av alla nationer och etnisketer – irländare (republikan, nationalist) och unionister (ser sig som britter) – måste tillsammans organisera sig i det egna landet (unionisterna har bott i Nordirland i flera hundra år så de anser att Nordirland är deras land, precis som var republikanerna anser att Nordirland är deras land) och att detta är den omedelbara arenan för dess kamp.
        Jag anser att demokrati och suveränitet är det enda som behövs i för att arbetarna och dom fattiga oavsett om han/hon anser sig vara irländare eller britt ska regera i sitt land där de bor och verka i.
        Därefter kan var och en sjunga en brittisk sång eller dricka en irländsk öl, eller gå till den katolska eller protestantiska kyrkan om de vill. Det spelar ingen roll för mig. Det som betyder något är demokrati och suveränitet genom ett socialistiskt ekonomiskt system., alltså proletariatets diktatur.
        “Den nationella avskildheten och motsättningarna mellan folken försvinner mer och mer redan med bourgeoisins utveckling […].” “Proletariatets herravälde skall få den att försvinna ännu fortare. Samfälld aktion, åtminstone av de civiliserade länderna, är de första betingelserna för proletariatets befrielse.
        I samma grad som ena individens exploatering av den andra upphävs, i samma grad upphäves den ena nationens exploatering av den andra.
        Med klassmotsättningar inom nationerna faller den fientliga inställningen mellan nationerna.”
        https://www.marxists.org/svenska/marx/1848/04-d037.htm#h8
        Unionisterna och irländare av arbetarklass och dom fattiga på Irland borde ha gjort en samfälld aktion – och det redan i början av förra århundrandet. När en individs exploatering av den andra upphävs, i samma grad upphäves den unionistiska (eller irländaren) exploateringen av irländaren (eller unionisten).
        Gotha programmet:
        Marx säger inget om vem denna arbetarklass är – utan han säger att arbetarklassen skall organisera sig som klass i det egna landet. Flera nationers arbetarklass kan betrakta en nation – eller en del av en nation – som deras eget land (som Nordirland). Han krävde att de nationella unionisterna/britterna skulle flytta till Storbritannien och föra kampen på den arenan. Han ansåg att Irlands arbetare var alla britter (det eftersom Irland inte var ett eget land på 1800-talet).
        Jag tror att han dessutom skulle anse t ex att samerna arbetarklass här i Sverige är en del av den svenska arbetarklassen.

        Marx om den irländska frågan:
        “Och viktigaste av allt: Varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska proletärerna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla länders arbetare. De känner sig som medlemmar i den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokratin och kapitalet, som sålunda stärker sin makt över proletäriatet.”
        https://www.marxists.org/svenska/marx/brev/1870_04_09.htm
        Detta brev kunde ha skrivits idag. Här tog Marx ställning för en gemensam arbetarklass, oavsett nationell tillhörighet.

        • Jag vet inte vad jag tänkte på igår kväll. Jag var nog trött. Så ett klargörande. Marx menade sannolik att den tyska arbetarklassen skulle organisera sig hemlandet. Men eftersom den tyska ‘världsmarknaden’ och handeln hade blivit mer internationaliserad så skulle även arbetarklassen internationalisera sig.
          Storbritanniens kapital och borgare gjorde samma sak i Irland. Den brittiska världsmarknaden och handeln utlokaliserades till andra länder som Storbritannien ansåg som brittiska kolonier, däribland Irland, Indien, m fl. Och den engelska arbetarklassen skulle organisera sig på den egna arenan (som är nationell till formen) men eftersom kapitalet var internationellt skulle arbetarklassen även bli internationella.
          Så att jag nämnde att britterna/unionisterna skulle flytta till Storbritannien var nog mycket förvirrande – det eftersom de redan bodde i det engelska kungariket. Det fanns ett stort antal av arbetarklassen inom det engelska kungariket som flyttade – t ex skottar – till Irland för att arbeta. Men jag ansåg inte att de skulle flytta hem därför att de redan var hemma. Irland, Skottland, Wales (och med flera andra länder) var och är en del av Storbritannien, eller det engelska kungariket.
          Hoppas att allt blev rätt nu.

          I texten i länken från marxistarchivet ansåg han att dom engelska arbetarna – och dom irländska – skulle organisera sig tillsammans och bekämpa aristokratin och kapitalismen. Han uppmanade inte irländarna att flytta hem utan stanna kvar och göra en gemensam sak med den engelska arbetarklassen.

          Godkän

  2. Det här var inte särskilt väl genomtänkt:

    “För Storbritannien betyder det att landet slipper att ha en tvångströja och kan förhandla egna frihandelsavtal med t.ex. länder i östra- och sydöstra Asien. Där är tillväxten högre än i EU och det kunde vara ekonomiskt fördelaktigare för landets globalt orienterade kapital.”

    Inom EU har Storbritannien redan förmånliga frihandelsavtal med bl.a. en del länder som åsyftas ovan. Utanför EU får man förhandla om och under sämre förutsättningar eftersom EU har en starkare förhandlingsposition.

    • Frågan om vilken förhandlingsposition landet har utanför EU har är för närvarande hypothetisk och inte det artikeln handlar om. Det är inte min åsikt du citerar!

      Som det är nu så är GreatBritains förhållande till eurozonen kännetecknande för dess principiella förhållande till EU: Opt-Outs! Medlemskap med koncessionen att inte behöva vara med i de viktigaste integrationsinstrumenten som Eurovalutan, Schengen (ingen passkontroll vid gränserna), GASP (gemensam utrikes-och säkerhetspolitik). Att vara med i den gemensamma marknaden utan att ha medbestämmanderätt om reglerna, har GrB aldrig gillat. Att London som finanscenter ligger utanför eurozonen var hittills en bra förutsättning för världens finanskapital att hantera handeln med euron: för så gällde ju alla restriktioner som eurozonen har inte i Londons finanscenter! Men nackdelen som hotade, var att eurozonen stiftar de politiska ”ramvillkor”, som gäller när kapitalvaror överskrider gränserna! Och den brittiska regeringen undertecknade inte Bryssels finanspakt, för regeringen ville bekämpa krisen på egen hand.

      • Det här var inte heller genomtänkt:

        “Att vara med i den gemensamma marknaden utan att ha medbestämmanderätt om reglerna, har GrB aldrig gillat.”

        UK har deltagit i besluten både genom sina ledamöter i EP o gm omröstningar i det Europeiska Rådet.

  3. Faktorerna som ledde till Brexit är så mångbottnade och komplexa att det är omöjligt att få det hela till en sammanhängande förklaring. Alla sociala grupper var delade i frågan och av varierande skäl. Det som inte beskrivits särskilt väl är den brittiska överklassens roll. Jag föreställer mig att det bland dem fanns en stark ovilja mot Brysselbyråkraterna men de skyltade ogärna med sin åsikt. Samtidigt hade de ett stort dolt inflytande.
    Många är fixerade vid om landets ekonomi skall bli bättre eller inte. Men för många andra är detta en irrelevant fråga. De betalar gärna vad det kostar, viktigt är att frigöra sig. Samtidigt har någon påmint om att ifall självständigheten är det viktigaste värdet, borde först beroendet till USA:s politik brytas.
    Hur opinionerna kan gå i kors åskådliggörs av skottarna. De har en större opinion för att stanna inom EU än inom Storbritannien och de grupper som är för skotskt utträde är olika sammansatta i de två fallen.
    Citaten av Marx och Lenin som förekommer i kommentarena visar hur omständigheterna varierar över historien. Internationalismen var ett begripligt mål då arbetarpartierna var starka men i realiteten blev den en besvikelse. Stalin deklarerade socialism i det egna landet och ekonomiskt samarbete med alla som var villiga därtill oavsett partitillhörighet. Det var en realitet. Internationalismen blev till slut en ekonomisk belastning eftersom det ena u-landet efter det andra förväntade sig sovjetisk hjälp vilket överskred bärkraften.
    För närvarande måste nog arbetarklassen organisera sig enligt Marx råd i det egna landet. För dem som har tänkt leda en sådan organisation skulle det gälla att övertyga alla som jobbar inom tjänstesektorn att de faktiskt är den nya arbetarklassen. För dem kunde det vara instruktivt att studera fenomenet Nigel Farage, vars person är den största gemensamma nämnaren för Brexit som går att finna. Ingen har som Farage kunnat sätta EU-kommissionen på plats under sessionerna i EU-parlamentet. Och i de flesta fall har han hittat de relevanta och tydliga bristerna. Det som saknas hos honom är en trovärdig politik för tiden efter utträdet. Han skulle ta landet ut, sedan fick andra ta över, helst högern enligt honom, men varför inte vänstern om de vinner valen.

    Nationalismen är ett tillhygge som globalister och nyliberaler tillgriper. Nationalismen har som fenomen både negativa och positiva sidor. Men de som brukar begreppet använder ordet patriotism för de positiva och nationalism för de negativa kvalitéerna och därmed blir frågan diffus. I den mån det förekommer aggressiv nationalism riktas denna numera mot invandringen. Den gamla nationalismen med samling under fanorna och anfall mot grannarna, som 1914, finns inte längre i Västeuropa, även om den förekom och kunde utnyttjas i Jugoslavien på 90-talet. Dagens krigspolitik bedrivs ju inte alls av nationalisterna utan av globalisterna som ser sig själva som ett slags kapitalets internationalister. Det är skäl att observera att många av USA:s nykonservativa som blev pådrivarna för interventionskrigen i Mellanöstern i sin ungdom hade varit trotskister där det gränsöverskridande upproret sågs som målet.

    För små nationers knegare, från diskare till ingenjörer, kan det kvitta vem som äger företaget de jobbar för. Volvo är kinesiskt medan hotellkedjan kanske är svensk. Däremot gör det oerhörd skillnad för utrikespolitiken om den styrs från Bryssel och Washington eller från Stockholm. Samma gäller viktiga delar av den ekonomiska politiken. Ju mer man underordnar sig överstatliga organ desto säkrare kan man vara på att besluten tas med den internationella finansindustrins bästa för ögonen. EU:s gemensamma utrikespolitik har öppnat portarna för en aggressiv nykolonial agenda mot Mellanöstern och Afrika och en besinningslös politisk hets mot Ryssland.

    • Jan,
      Du skriver att vi måste organisera arbetarklassen genom att följa Marx råd. Och det är det vi har börjat med. Fortsättningen på Margrets länk från Marxistarchivet är från Gothaprogrammet där Marx är ursinnig på Lazzale (ursäkta stavningen) som vill att arbetarklassen ska klass samarbeta med borgarna. Förbrödningen som Marx nämner i texten är sannolikt hela folket – inklusive alla klasser och stånd. En artikel som de som vill organisera en enhetsfront för folket mot eliten borde läsa.
      “Och till vad reducerar tyska arbetarpartiet sin internationalism? Till medvetandet om att resultatet av dess strävan ‘skall bli den internationella förbrödningen’ – en av de fraser man lånat från det borgerliga Frihets- och Fredsförbundet och som skall tjäna som ekvivalent för arbetarklassens internationella förbrödning i den gemensamma kampen mot de härskande klasserna och deras regeringar. Alltså inte ett ord om den tyska arbetarklassens internationella funktioner. Och så skall den ta upp kampen mot sitt lands bourgeoisi – som redan förbrödrat sig med andra länders bourgeoisi – och med herr Bismarcks internationella konspirationsteorier.”
      https://www.marxists.org/svenska/marx/1875/19-d014.htm

      • Nog är det bra att studera klassikerna men samtidigt måste man tala till folket på folkets vis och till lärde män på latin. Se bara vilken framgång Syriza hade i Grekland. De sopade banan med gamla makthavare. Framgången var så stor att de själva paralyserades och svek hela sitt mandat.
        När majoriteten av arbetarklassen varken ser sig själva som sådan och skulle fräsa åt den som så hävdar, ja då måste man använda andra ord som folk accepterar.
        Den mest imponerande massdemonstrationen i Europa detta år bör ha varit i Barcelona, över en miljon på gatorna. När rapporterade medierna om detta ? Det gällde frågan där självständighetsrörelsens ledare kastats i fängelse som politiska fångar och suttit där i ett år utan rättegång. Ja, det var förstås den förbaskade nationalismen som spökade igen men politiska rörelser måste lyssna till vad folket vill. Den egna nationen ligger fortfarande de flesta nära hjärtat.

        • Så du menar alltså att vi ska ‘lära av SD’ och ta del av den rasistiska och främlingsfientliga retoriken som finns för att få framgång?
          Det nordirländska partiet Sinn Fein (systerparti till VP och Syriza) är ett nationalistiskt parti, och har varit så länge – även på 60- och 70-talet. Men i motsats till idag var de inte populära ens bland sina egna Irland. De fick ungefär 00,1 av rösterna i både Republiken och i Nordirland. Den enda gången de nådde framgång var när Bobby Sands gick till val.
          Alla nationalister tror att självständighet och borgerlig suveränitet ger dom trygghet och välstånd. Men så är det inte. Om gränsen mellan Republiken Irland och Nordirland skulle försvinna skulle fattigdomen och förtrycket mot arbetarklassen inte försvinna. Dom fattiga och arbetarklassen skulle vara kvar i förtrycket från dom borgerliga och liberala nationalisterna. Det syntes mycket väl när Irland blev ‘fritt’ från Storbritannien 1920-21. Dom borgerliga irländska nationalisterna fick makten men för dom fattiga och arbetarklassen var vardagen densamma som när Irland regerades av Storbritannien. Det enda som förändrades var att det nu var deras egna borgerliga landsmän som förtryckte dom – samtidigt som de samarbetade med den internationella borgerligheten.
          Även om Katalonien blev ett eget land men medlem i EU skulle förtrycket mot dom fattiga och arbetarklassen inte försvinna. Jag tror faktiskt att det fanns en hel del liberala medier som rapporterade från Katalonien.
          Men har du någon gång under de senaste tio tjugo åren sett reportage från någon socialistisk demonstration eller en demonstration mot nedskärningar eller pålagor för arbetarklassen, t ex Right2Water i Irland? Jag har i alla fall inte sett någon. De liberala och konservativa medierna nämner inte ens kommunism i positiva form – enbart i negativ form.

          • Så du menar att när en miljon katalaner demonstrerar för att politiska fångar skall friges skall man strunta i det eftersom de jävlarna förmodligen bara lärt sig av SD. Om katalanerna vill bli självständiga är det upp till dem men jag har inte hört Margot Wallström protestera mot politiska fångar i Spanien. Hon finner sådana endast i arabvärlden.
            Analogitänkandet är ren slapphet. Inom politiken är varje situation unik. Man kan inte som John McCain som ropa “München” varje gång en ny situation uppstår eller “arbetarklass”. Med ljus och lykta kommer du inte att finna någon främlingsfientlighet bland katalanerna, det är ju Madrid de protesterar emot.
            Enfaldiga dessa norrmän som slet sig loss från Sverige, bara för att plågas av sina inhemska kapitalister och en Qvisling till på köpet när de kunde ha förblivit i det trygga Svea rike.

        • Jan:
          när löntagare, arbetslösa och fattiga inte vill se skillnaden mellan sina egna intressen och borgerliga politikers och kapitalisters intressen, tycker du ändå man borde lyssna till en sådan rörelse bara för det är många som demonstrerar?

          • När folk demonstrerar mot politiskt förtryck och för frigörelsen av politiska fångar, då skall man inte bara lyssna utan gå med i demonstrationen. Jag har ingen åsikt om hur katalanerna skall välja, men om de kastas i fängelse “för att de misstänkts ha brutit mot lagar” stiftade av centralregeringen och isoleras i över ett år och knappast kan emotse en opartisk rättegång av prestigeskäl för centalregeringen, då måste man vara tämligen ortodox om man gör det till en fråga mellan fattiga och borgerligheten. Kom ihåg: “först kom de efter kommunisterna, men jag var inte kommunist…”

          • Jan,
            Visst protesterade vi kommunister när Spaniens borgarregering förtryckte Katalonien.
            Den här artikeln från KKE är publicerad i Riktpunkt.
            https://riktpunkt.nu/2017/10/folkomrostningen-i-katalonien-uttalande-fran-greklands-kommunistiska-parti-kke/

            Om du inte har läst den här debatten som vi hade för knappt ett år sedan så tycker jag verkligen att du och alla andra ska göra det nu.

            https://riktpunkt.nu/2017/12/helglasning-den-nationella-sjalvstandigheten/

          • Vi talar om olika saker här; det gällde för mig politiska fångar i Spanien vilkas föregivna brott var att de låtit genomföra en folkomröstning om självständighet. Jag säger inte hur katalanerna skall rösta. Jag läste er debatt och anser att ni både feltolkar Lenin och att ni har svårt att förhålla er till historiska omständigheter och förändringar. Ni förhåller er till klassikerna som till Bibeln och försöker hitta svaren där på varje fråga.
            Lenin var i grunden för självständighet. Han har det träffande exemplet Norge – han säger ju tydligt att han är för, även om han inser att norska arbetare hamnar under en norsk borgerlig regering i stället för en svensk. Lenin omsatte detta i praktiken när han personligen beviljade Finland självständighet, ingen annan politisk kraft i Ryssland hade gjort det. Hundra år senare vägrar Finland alltjämt att tacka den som tackas bör. – Ja och sedan fick den finska arbetarklassen sina egna borgare på halsen.

            Så skall man vara för katalansk självständighet eller emot. Enligt Lenin för – eller hur ? Nja, så enkelt är det inte – och svaret finns inte i Bibeln. Ett: detta är en fråga för katalanerna och ingen annan. Två: Folkopinionen är delad och det bor sedan gammalt ett stort antal spanjorer där, de har samma rätt att delta i ett val. Tre: arbetarklassen får i ett läge som detta det rent ekonomiskt sett varken bättre eller sämre, det är en underordnad fråga som de har att leva med. Däremot kan det finnas andra skäl för dem att rösta si eller så och det måste man respektera.
            Lenin säger ju också att man får vara stolt över den egna nationen. I Sverige – detta inte sagt till er rörelse utan hela det sk. progressiva Sverige – genom att vägra att utforma en tydlig invandringspolitik som svenska folket skulle omfatta har de progressiva öppnat slussarna för otäckingar som SD att stadigt utöka sitt stöd. Laissez-fair -attityden hör hemma på varumarknaden, när den får sprida sig till invandringspolitiken stundar bekymmer som kommer att växa och SD fortsätter att kapa åt sig röster av – ja, “deplorables” eller stackarna som det numera heter bland de “progressiva”.

          • Jam,
            Visst var Lenin för självständighet – arbetarklassens och dom fattigas nationella självständighet. Han var aldrig för ett klassamarbete när det gällde den nationella frågan. Det gjorde han tydligt.
            Ett och två och tre: Det finns en arbetarklass – precis som det finns andra klasser i Katalonien. Och om man delar upp arbetarklassen i vem som är katalaner eller inte så hamnar man helt plötsligt i samma situation som i Nordirland. Det var den borgerliga unionistiska klassen i Nordirland som trissade upp sin egen arbetarklass mot den irländska arbetarklassen.
            Här satte den unionistiska nordirländska arbetarklassen ett klassamarbete främst av allt – och har aldrig närmat sig sin egen klass på den irländska sidan. Och vice versa på irländarnas sida.
            Faktum var att de sociala kraven i slutet av 60-talet gjordes religiösa och nationella i och med att båda sidorna valde nationalismen i stället för att kämpa gemensamt för något bättre där var en och en fick behålla sin identitet och kultur.
            De nordirländska borgarna och britterna drev den sociala konflikten till att bli nationell.
            Det är precis samma sak som händer i Katalonien. Vem bryr sig om hur den katalanska – av vilken identitet som helst – arbetarklassen har det när man tror på nationen? Den katalanska borgarklassen förtrycker lika mycket sin egen arbetarklass som andra som arbetar i Katalonien.
            Sverigedemokraterna är borgare, precis som DUP är i Nordirland. Jimmie Åkesson kan jämföras med Ian Paisley. Det borgerliga DUP och det lika borgerliga Sinn Féin förtrycker arbetarklassen oavsett om arbetarklassen är republikansk eller unionistisk. Detta kan den helt utmärkta – och kanske mest kända kvinnan från Nordirland – Bernadette Devlin intyga, då hon arbetar som socialarbetare i Nordirland.
            Javisst, ska man vara stolt över nationen . men inte den borgerliga nationen som förtrycker arbetarklassen av vilken nation som helst.
            Om vi ska göra som SD – vad skulle hända då? Ska vi kasta ut människor ur vår egen klass som faktiskt är organiserade i kommunistiska partier? Då hamnar vi faktiskt i samma situation som Nordirland var i 1969. Det vänsternationalistiska republikanska Sinn Féin bröts samman i två delar. De ansåg att den irländska nationen var det enda som var det riktiga att slåss för – och samma sak hände på andra sidan. Det mer vänsternationalistiska unionistiska PUP ansåg att den brittiska nationen var det enda riktiga att slåss för. Helt plötsligt stod nation och religion i centrum.
            Precis som det är idag – över så gott som hela världen. Vi står kanske inför ett ras- och religionskrig – om borgarna (liberaler och konservativa av hela världen) får som de vill.

          • Här är f d hungerstrejkaren och f d IRA-medlemmen Tommy McKeraney om vad han anser om Brexit.
            https://www.irishtimes.com/news/ireland/irish-news/what-brexit-means-for-ex-hunger-striker-tommy-mckearney-1.2704447
            Han är stark sympatisör till Irlands Kommunistiska Parti och skriver regelbundet i Socialist Voice.
            Han gick ur IRA när IRA förrådde han kommunistiska bror (även han medlem i IRA) i ett attentat. McKeraney menar att IRA inte ville veta av några kommunister i organisationen och att det var därför som IRA ‘sålde’ honom till britterna.
            Så var det med den nationalismen!

  4. Den internationella finansindustrins bästa har i Europa varit att Londons finanscenter just har fungerat utanför eurozonen men inom EU: svenska finanskapitalister ska nu frukta mindre profiter när GrBritain blir tredjeland!
    Så låter Finansinspektionens farhågor:
    “Den på kort sikt enskilt viktigaste konsekvensen som FI konstaterar i sin rapport om brexit är att clearingorganisationen London Clearing House Ltd (LCH) kommer att bli en aktör från tredjeland och att förutsättningarna för clearing därmed kan komma att ändras. Detta har stor betydelse för svenska företags räntederivathandel som i sin tur är av avgörande vikt för att den svenska finansmarknaden ska fungera väl.
    Över 90 procent av räntederivathandeln i svenska kronor clearas genom LCH. När LCH blir en tredjelandsaktör kan det få som följd att svenska företag inte längre kan använda LCH för clearing av nya OTC-derivat med clearingkrav. Därtill finns osäkerhet kring kraven på redan ingångna kontrakt. En förändrad status för LCH kan därmed innebära olägenheter och merkostnader för de svenska bankerna.”
    https://fi.se/sv/publicerat/nyheter/2018/brexit-och-konsekvenser-for-svenska-foretags-clearing/

  5. Det finns nog olika sorters trotskister 🙂

    Här är det populära socialistiska men trotskistiska partiet People Before Profit förslag om vad som bör göras vid Brexit.
    http://www.pbp.ie/policies/brexit-policy/

    En av deras förgrundsfigurerna är den karismatiska Eamon McCann – och han har inte ett drag av nationalism i sig.

    Vi ska nog gå till James Connolly när vi prata om nationalism och EU och Storbritannien. Han är en mycket bra socialistisk författare.
    https://www.marxists.org/archive/connolly/1897/01/socnat.htm

    Här är Eamonn McCann när han klargör vad EU är för något.

    https://www.youtube.com/watch?v=r-fWBKQg2jg

  6. Det är inte så jättemånga år sedan det var vanligt med en svensk flagga i reklamen för något varumärke. Även arbetarrörelsens företag använde sig av det. Se länk nedan.

    Men ändå känns det som en evighet när man formas av miljön som råder idag. Hur ofta är det vanligt med svenska flaggor idag överhuvudtaget? Det känns nästan som någonting skamligt eller förknippas med det ratade partiet Sverigedemokraterna. Möjligen i villaområden men knappt där längre också. Utanför stadens kommunledningshus kan det ibland hänga svenska flaggor men endast tillsammans med andra flaggor, internationella eller för evenemang Pride eller dylikt. Aldrig svenska flaggor ensamma som det var förut. Jag vet en som jobbat i England. Ett land som tagit emot stor migration. Jag tror inte alla engelsmän känner igen sitt land längre så det är inte så konstigt om Brexit uppstått. Men det är inte alla länder som frivilligt gett upp sin patriotism och nationalkänsla. Det engelsktalande landet Australien till exempel. Och sedan har vi listan på länder som vägrar skriva under FN:s migrationsavtal. En lista som bara tycks fyllas på för varje vecka som går.

    https://www.tradera.com/item/291401/330594882/klistermarke-ok-med-svenska-flaggan

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here