Hur demokratiska var britterna i Hongkong?

7
669

Den här artikeln har Björn Nilsson letat upp, översatt första delen av artikeln av Martin Powers (som behandlar det aktuella ämnet), och sedan publicerat på sin mycket intressanta blogg “Björnbrum”: Hur demokratiska var britterna i Hongkong? I originalartikeln på engelska finns gott om referenser som hänvisar till likheter mellan britternas styre i Hongkong och förhållanden i USA samt Trump-regimens hantering av protester i USA idag.

Ingress av Björn Nilsson: Det här är en förkortad version av en artikel, vars mest intressanta inslag är beskrivningen av hur demokratin (inte) fungerade när britterna styrde Hongkong. Originalartikeln finns här. Författarens huvudsyfte är att likna den nuvarande USA-regimens hantering av krisen i det egna landet, bland annat de metoder som används mot demonstranter i Portland, med hur kolonialstyret i Hongkong fungerade. Det verkar finnas likheter. Samtidigt är det knappast rimligt att peka ut Trump som upphov till åtstramningspolitik och andra åtgärder som drabbat arbetarklassen i USA. Det har politikerna sysslat med långt innan han blev president. Med de reservationerna tycker jag artikeln ändå är tänkvärd, bland annat för påpekandet att ”väst” inte var intresserad av att påtala britternas ickedemokratiska styre så länge det pågick, och att man först vaknade upp när Hongkong återförenades med Kina.


Hur demokratiska var britterna i Hongkong?

När Hongkong återkom i kinesisk suveränitet 1997 beklagade den västliga pressen högt demokratins död, men de av oss som bodde där visste bättre.

I tider av oro liknade kolonialstyret mer Trumps Portland än en juridikens högborg, med användning av militariserad polis och utomrättsliga bortföranden som vanliga verktyg för rasistisk statspolitik. Likheten är inte tillfällig.

Under året för överlämnandet publicerade Richard Klein en artikel med många källhänvisningar i Boston University International Law Journal som i detalj beskrev det systematiska undertryckandet av opposition i Hongkong under hela det förra seklet.

Amerikaner som läser den redogörelsen kommer att hitta taktik och retorik som påminner om Trumps dystopiska Amerika. Anledningen till likheten är att båda är genomsyrade av en arkaisk politisk ideologi grundad på skarpa klassuppdelningar mellan vita och icke-vita, rika och fattiga, eller privilegierade och straffade sociala grupper.

Låt oss börja med några föga kända fakta:

Demokrati? Kineserna i Hongkong fick inte rösta under brittiskt styre.

Rättvisa? Brottmål för kineser prövades i distriktsdomstolarna, utan jury eller juridisk representation.

• Rättvisa rättegångar? Tolkar tillhandahölls inte för kinesiska svarande. Utifrån en hegeliansk stereotyp var britterna övertygade om att kinesiska vittnesmål inte är trovärdiga (de är lömska!).

• Rättsstatsprincipen? Under stora delar av det brittiska århundradet i Hongkong kunde nästan alla samlingar av kineser tolkas som kriminella och straffas enligt myndigheternas infall.

Det vi nu kallar åtstramningspolitik var standard i Hongkong. I mitten av seklet bodde hundratusentals hemlösa i provisoriska skjul. För dem som hade turen att arbeta var den normala arbetsveckan 60 timmar, inklusive för kvinnor och barn, och lönen var låg. Under USA:s åtstramningsregim har nästan hälften av arbetarna låglönearbeten, och många ha flera jobb, vilket betyder längre arbetstid.

I Hongkong var denna uppfattning om “välstånd” produkten av låga skatter och minimala sociala tjänster. Klein noterade att den “chockerande låga skattesatsen. . . gav inte medel för social välfärd.” Även efter att ha medgett att ren fattigdom underblåste sociala protester avböjde britterna att anta lagar om minimilön, socialförsäkringar, arbetslöshetsstöd eller garanterade sjukförsäkring för arbetande fattiga. Detta var avreglering i Trumpiansk stil.

Det borde inte överraska att protester och strejker upprepade gånger bröt ut från slutet av 1800-talet till 1990-talet på grund av systemisk ojämlikhet. Många av protesterna var fredliga, men ökad militär närvaro provocerade ofta till våld.

Som svar antog den koloniala regeringen upprorslagar som tillät massarresteringar, slumpmässiga, obefogade visiteringar, censur av tidningar och skolor, polisövervakning, användning av militära vapen, prygel och arrestering för uttryck av missnöje med regeringen. Tidigt var sådan praxis motiverad som ett nödvändigt svar på attacker från “anarkister.” Polisbrutalitet var inte ovanligt men avfärdades rutinmässigt av brittiska domstolar.

Lagar mot yttrandefrihet var drakoniska. “Nödförordningen om förebyggande av upphetsande tal” från 1967 kunde ge en kines tio år för att ha sagt något stötande för brittiska polisers eller tjänstemäns känslor. Den som ägde en byggnad där ”upphetsande tal” hade uttalats var lika skyldig, och okunnighet om vad andra sa var ingen ursäkt.

Journalister utsattes för gripande tillsammans med demonstranter. Barn var inte heller säkra för våld.
Polis- och militärattacker på skolor kunde inträffa efter regeringens behag, med arrestering och ibland prygel av både lärare och studenter.

De flesta av dessa handlingar bröt mot den universella deklarationen om mänskliga rättigheter från 1948. Oförklarligt nog väcktes under hela den tiden inga allvarliga invändningar från västliga demokratier. Ingen införde sanktioner mot Hongkongs koloniala regering, och ingen anklagade den formellt för kränkningar av mänskliga rättigheter, även om det fanns många.

Det som kopplar brittiskt kolonialstyre till Trumpisk taktik är att både följer en gemensam strategi för social organisation och kontroll som är vanlig i västerländsk historia:

1. Samhället föreställs som naturligt uppdelat i ärftliga grupper rangordnade efter ras, religion, språk och rikedom. Privilegier eller straff utdelas enligt rang.

2. För domstolarna är fakta oviktiga. Medlemmar i lågrankade grupper är alltid potentiellt skyldiga och medlemmar i högt rankade grupper är oskyldiga.

3. Systemet stöds av utbildning och propaganda som framställer högt rankade grupper som i sig ädla, och lågt rankade grupper som i sig farliga. Detta ger den nödvändiga ursäkten för hela systemet med strukturell ojämlikhet.

Den ärftliga sociala rangordningen beskriver det traditionella engelska samhället liksom vita nationalistiska fantasier för framtiden. När det gäller domstolarna är Kleins historia av koloniala Hongkong full av relevanta exempel på juridisk dubbelstandard, liksom i Storbritanniens egen historia.

Propaganda var ett avgörande inslag i kolonistyret. Kotewell-rapporten om arbetarnas strejker (1925) rekommenderade att inympa “den kinesiska rasens konservativa idéer i de unga sinnen.” Med andra ord skulle eleverna tvångsmatas med västerländska stereotyper av undergivna orientaler.

Kinesiska barn skulle inte få lära sig om den 2000-åriga historien av studentdemonstrationer i Kina, institutionaliserade kanaler för att kritisera eller åtala tjänstemän, rätten för alla – inklusive kvinnor – att stämma, eller det faktum att Kinas mest beundrade poeter var bland de mest uttalade kritikerna. av regeringen.

Istället skulle England och väst framställas som demokratiska från forntiden och framåt. Men när arbetare eller studenter begärde likabehandling i domstol, eller rätten att demonstrera eller göra petitioner – alla dessa rättigheter var normativa i det kejserliga Kina – hamnade de ofta i fängelse, offer för logiken om rasmässig rankning.

För Trump tjänar den vita nationalistiska myten om ”Western Civilization” och ”Clash of Cultures” samma mål. Så snart vi accepterar dessa berättelser blir det omöjligt att tillämpa en gemensam standard, att erkänna att både Kina och USA har skelett i sina garderober, och att vissa av dem otäckt liknar varandra.

Genom att i stället följa stereotypen att bara kineser är lömska erkänner den ortodoxa uppfattningen bara en sida av berättelsen, och förutsätter att USA:s obscena polarisering av rikedom, Trumps försumlighet som leder till cirka 80 000 dödsfall och användningen av militär taktik mot civila inte gör något för att smutsa ned Amerikanska hävdande om frihet och demokrati.

Källor

Richard Klein, “The empire stikes back: Britain’s use of the law to suppress political dissent in hong kong.” Boston University International Law Journal, 15(1), (1997),
1-70.

Martin Powers, China and England: the preindustrial struggle for justice in word and image. London: Routledge, 2019.

Bonus Video added by Informed Comment:

Invicta: “History of Hong Kong – From British Colony to Special Administrative Region of China”

7 COMMENTS

    • Första frågan är väl om uppgifterna är korrekta. Vilka är källorna? Är de oberoende? Vilka fakta finns?

  1. Att ursäkta den kinesiska regimens brister i mänskliga rättigheter i Hongkong med att det inte var bättre under det brittiska styret är inte relevant. Det är som att ursäkta bristen på frihet och mänskliga rättigheter i före detta DDR med att det inte var bättre under den nazistiska regimen.
    Utveckling skall ju ske till det bättre och inte tvärt om.

    • Mänskliga rättigheterna var ju värre under Storbritanniens ockupation än idag.Kineserna fick inte rösta under brittiskt styre – de får de göra idag.

      Tolkar tillhandahölls inte för kinesiska svarande.

      Under stora delar av det brittiska århundradet i Hongkong kunde nästan alla samlingar av kineser tolkas som kriminella och straffas enligt myndigheternas infall.

      Nu tillåts store legal demonstrationer, medan våldsamma och illegala förhindra och bestraffas som i t.ex. Sverige och USA.

      Vidare, Storbritannien kommer med stark kritik mot nuvarande förhållanden i Hongkong – medan det var sämre under deras tid. Hyckleri i kvadrat?

    • EU och USA är bra på att kritisera andra för likadana övertramp som de själva gör! Ska man kritisera så ska man sopa rent framför egen dörr först annars ska man hålla käft! Att EU och USA håller på att moralisera på resten av världen betraktas som ett skämt i övriga delar av världen och en ömklig kvarleva från kolonialismens dagar! Hur ska utvecklingen bli bättre om man själva inte följer de normer man tycker andra ska följa?

  2. Artikeln glömde en mycket viktig poäng, nämligen att britterna innan återlämnandet av Hongkong, jag tror det var 1992, lät genomföra demokratireformer i stor stil, med syfte att trassla till det för de nya makthavarna. Hade man inte gjort det hade övergången till styre från Peking upplevts som en demokratisering!

    • Det tas upp i bonus Videon från Invicta: “History of Hong Kong – From British Colony to Special Administrative Region of China”.

      Starten torde ha haft samband med de förhandlingar om återlämnande som offentligjordes 1984. Jag läste någon gång någonstans att de kinesiska Hongkongbona fick viss rösträtt 1987 men jag hittar inte texten och jag minns kanske fel.
      Jfr.
      https://www.globalresearch.ca/the-history-of-hong-kong-britains-colonial-legacy-fast-forward-to-2019/5691805
      The History of Hong Kong, Britain’s Colonial Legacy. Fast Forward to 2019
      By Larry Romanoff
      Global Research, October 13, 2019
      …/…
      “The 1967 civil war was widely seen as a watershed in Hong Kong’s history, which forced the colonial government to introduce sweeping social reforms, especially on education and social welfare, the Governor finally admitting there was “much needed to be done in Hong Kong”, and later the British Colonial Secretary conceding that “there would never have been any reform” without the civil war against the foreigners and the Hong Kong elite. The insurrection forced the British colonial administration to provide – for the first time – the opportunity for nine years of school education for local Chinese, and amended the labor law to reduce the maximum working hours for women and children to (only) 57 hours per week. It should be noted the reforms did not include political items; there was never any “democracy” for the Chinese in Hong Kong, nor had the British ever contemplated such.”

      Sabotage strävanden från “frihetens högborg” påbörjades långt före Donald Trump:
      https://www.globalresearch.ca/hong-kong-protests-now-the-hard-part-kick-out-the-us-build-national-consensus/5406676
      Hong Kong Protests: Now the Hard Part, Kick out the US, Build National Consensus
      By Kevin Zeese and Margaret Flowers
      Global Research, October 07, 2014 Dissident Voice 5 October 2014
      …/…
      “The article describes work by the NDI in Hong Kong dating back to 1997, so it has been a long term strategy of the United States to foment a democracy movement in Hong Kong. “Democracy movement” means keeping Beijing from selecting who can run for office in Hong Kong and universal suffrage. NDI writes that it has been training young leaders in Hong Kong since 2005 on “political communication skills.””

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here