I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett eller flera år sedan” återpubliceras denna artikel av Björn Nistad som behandlar ett alltid aktuellt ämne.
Morgonnyheterna rapporterar att Mikael Gorbatjov avled igår. Jag återpublicerar en artikel som jag publicerat tidigare. Jag har bibehållit den ursprungliga titeln med tillägget ”eller rentav tvärtom”
RT ger en uppskattande bild av Gorbatjovs karriär och insatser här.
Denna artikel har skrivits av Björn Nistad, doktor i rysk historia. Mikhail Gorbatsjov, en global ødeleggerDen har översatts av en jämförelsevis yngre tjej i trakten av Njurunda i mellersta Norrland.
Hyllade Michail Gorbatjov – en global katastrof!?
Det var i dagarna 30 år sedan Berlinmurens fall, och Michail Gorbatjov, den sista ledaren för Sovjetunionen, hyllas som den som gjorde slut på delningen av Europa och avvecklade kommunismen på ett fredligt sätt. I själva verket var Gorbatjov en katastrof som förstörde livet för tiotals miljoner människor och kastade in världen i krig och ödeläggelse.
När Gorbatjov kom till makten 1985 levde 290 miljoner människor i 15 sovjetrepubliker fredligt tillsammans. Den nationella frågan verkade löst. Och levnadsstandarden steg. Ekonomin växte inte lika snabbt som under de första decennierna efter andra världskriget, men det var inte alls fråga om någon kris. Sovjetunionen hade kärnvapen och en säkerhetszon av allierade stater i Östeuropa. För första gången i sin historia behövde människorna i Sovjetunionens enorma territorium inte frukta yttre aggression.
I Afrika och Asien hade Sovjetunionen bidragit till att befria ett stort antal folk från kolonialism och exploatering. Miljontals människor runt om i världen beundrade Sovjetunionen.
Gorbatjovs första åtgärder efter att ha utsetts till partiledare 1985 var troligen förnuftiga. Det var förnuftigt att 1987 ingå ett avtal med USA om borttagning av medeldistansrobotar. Och det var förnuftigt att bidra till lösningen av regionala konflikter, inklusive att dra tillbaka de sovjetiska styrkorna från Afghanistan. Sovjetunionen var tvunget att lägga mer av sina resurser på sin egen befolkning och att trappa ner vapenkapplöpningen med USA och konkurrensen om globalt inflytande.
Gorbatjovs kampanjer mot byråkrati och ineffektivitet och försök till ekonomiska reformer var också nödvändiga. Men de fick en destruktiv karaktär.
I en stat med dussintals nationer och folkgrupper var kommunistpartiet nödvändigt som ett förenande element. Men istället för att försvara partiets auktoritet uppmuntrade Gorbatjov och kretsen runt honom attacker mot kommunistpartiet.
Partiets auktoritet bröts ned. Och i olika delar av Sovjetunionen ställdes krav på autonomi och självständighet – med våldsamma sammandrabbningar och pogromer som resultat.
Försvagningen av myndigheternas och partiets auktoritet samt nationella konflikter fick ekonomin att kollapsa, vilket resulterade i ytterligare upplösning. Till slut var det bara maktbruk som kunde ha räddat Sovjetunionen. Men Gorbatjov ville inte ta till våldsamma åtgärder.
Sovjetunionen kollapsade och resultatet var en katastrof för samtliga unioners folk. Miljontals människor förvandlades till förföljda minoriteter eller migrantarbetare i det som hade varit deras eget land. Ekonomiska förbindelser kollapsade. Produktion och försäljning kollapsade. Miljontals blev arbetslösa. Oligarker tog över det som var av värde. I Tjetjenien och på andra håll utbröt krig.
Kontrasten till Kina är slående. Dagens Kina har knappast något gemensamt med Mao och kommunismen. Men myndigheterna tillåter inte kritik av Mao och kommunistpartiet. Därför har Kina sedan slutet av kulturrevolutionen upplevt fred och framgång och en mångfaldigt höjd levnadsstandard.
Om Gorbatjov hade varit en riktig statsman som Deng Xiaoping, skulle han ha behållit kommunistpartiets auktoritet och genomfört genomtänkta och gradvisa reformer. Det skulle förmodligen ha varit förnuftigt att rehabilitera den ortodoxa kyrkan.
Sovjetunionens allierade i Östeuropa lämnade Gorbatjov åt sitt eget öde under hans första år som partiledare. Och när de reformer som han inlett på hemmaplan utlöste krav på reformer i östblocksstaterna, förklarade Gorbatjov att sovjetiska soldater under inga omständigheter skulle användas till att försvara de lokala kommunistregimerna. Resultatet blev att hösten 1989 gjorde befolkningen i östblocket uppror och sopade bort kommunistregimerna.
Även efter regimskiftet 1989 gjorde /närvaron av/ hundratusentals sovjetiska soldater i Östtyskland och andra östblocksstater att sovjetledningen kunde ha krävt omfattande säkerhetsgarantier för att dra tillbaka dem. Till exempel alliansfrihet, förbud mot utländska baser och begränsning av de tidigare östblocksstaternas väpnade styrkor. Gorbatjov lät sig avspisas med oklara löften, drog tillbaka de sovjetiska soldaterna och tillät en förening av de två tyska staterna.
Idag har Nato expanderat ända fram till Rysslands gränser, de baltiska fd sovjetrepublikerna har blivit medlemmar i militäralliansen, och i Ukraina har en anti-rysk regim kommit till makten genom en väststödd statskupp.
De globala följderna av Sovjetunionens sammanbrott var fruktansvärda. Jugoslavien kunde västländerna på 1990-talet använda som skjutbana. Irak, Syrien och andra stater som levde i fred och stabilitet tack vare sovjetiskt stöd har förstörts, med hundratusentals dödade människor, miljontals flyktingar och en enorm ödeläggelse som resultat.
Michail Gorbatjov var en katastrof. Få människor har lyckats åstadkomma lika mycket död och förstörelse som han.
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
Mycket bra och korrekt analys!
Vill gärna följa debatten.
En del ryssar anser att Gorbatjov borde ställas inför rätta som landsförrädare. Tyvärr kommer detta inte att ske.
Men som Björn Nistads analys visar vore det rätt väg att gå. Han var en katastrof. För sitt eget land. Och ett antal andra länder drogs med i katastrofen. Vi ser Syriens öde idag.
Ulla Johansson
Men jag förstår inte riktigt varför Sverige ska vara med.
Jag kan misstänka det beror på jag inte tänker på det sättet.
Jag är ingen vän av Sverige som dominant internationell aktör.
Av flera anledningar. En är att Sverige är för litet till att mäkta uppgiften.
Vad lilla Sverige har i FN säkerhetsråd att göra kan jag inte alls förstå.
Hur skulle en jämförande analys mellan Gorbatjov och Löfven utfalla?
Redan på 50-talet noterade CIA att produktivitetsutvecklingen i Sovjetunionen var mycket svag. Sedan kom 60- och 70-talets tunga satsningar på militären som dränerade resten av ekonomin. Ekonomin sänkte Sovjetunionen, enligt mig och VVP. Den sistnämnde är även mycket kritisk till kommunistpartiet och dess ekonomiska politik, om han direkt kritiserat Gorbatjov känner jag inte till. Detta ständiga sökande efter förrädare och syndabockar leder ingen vart. En enskild person kan inte sänka vare sig ett parti eller ett land om detta i övrigt är i sund kondition. Vad skulle det tjäna till att kämpa för jämlikhet och rättvisa om första bästa förrädare bara genom en nyck kunde omintetgöra alla vinningar.
Reformerna borde ha kommit redan på 60-talet och inte sedan när folkets stöd inte längre fanns. Därmed försvann möjligheten att besvara den fortsatt aktuella frågan huruvida en medelväg annan än Kinas drastiska vändning hade varit möjlig. Hur skulle den kunna se ut med den teknologiska utvecklingen mot allt större specialisering. Under sådana villkor måste företagen kunna handla självständigt, hur löser man den frågan utan att ta ibruk marknader som styrmedel ?
Gorbatjov administrerade slutfasen på ett projekt som sedan 60-talet var på väg nedåt. Skall någon beskyllas för att det skedde under oreda bör det vara kuppmakarna som i fyllan och villan satte Gorbatjov i husarrest och därmed underlättade för Jeltsin att kapa makten. Jeltsin var den som satte igång kaoset på 90-talet med utförsäljning av nationalrikedomen till oligarkerna.
Vad beträffar Östeuropa bör det sägas att det redan var en prestation att Sovjetunionen lyckades hålla samman dessa djupt antikommunistiska samhällen under så ordnade former som skedde. Dessa länders folk hade krigat med Hitler för att utplåna Sovjetunionen. Stalin hade säkerligen nöjt sig med mildare styrning om inte USA hade inlett det kalla kriget. Tyskland hade erbjudits enhet under neutralitet men det passade inte Västmakterna. Att Gorbatjov ansåg att de måste få gå sina egna vägar var begripligt.
Det Gorbatjov kan förebrås för är hans godtrogenhet gentemot Västmakterna, tron att dessa skulle betrakta vare sig Sovjetunionen eller Ryssland som en jämlik partner. Att reducera spänningarna mellan de två militärblocken var välkommet men Gorbatjov borde ha krävt garantier och motprestationer och inte litat på Västledarnas verbala försäkringar. Min hypotes varför detta skedde är att USA hade ett militärt försprång på 80-talet och utnyttjade detta genom att leka med den röda knappen, den som kunde utlösa kärnvapenkrig. Gorbatjov befann sig under oerhörd press och ansåg att vad som helst var bättre än att utlösa ett kärnvapenkrig. Krisen inom det sovjetiska samhället var däremot inte en produkt av Gorbatjovs agerande utan hade en långvarig historia.
Dagens Ryssland har av naturliga skäl en nyktrare inställning som förtjänar respekt. De har ju varit med om alla epoker. Därför har de alltmer börjat betona kontinuiteten på ett konstruktivt sätt. Sovjetunionen upplöstes och det borde ha skett under bättre reglerade former. När så inte skedde bör detta inte hindra att de prestationer som uppnåddes erkänns och att man likaså erkänner att Sovjetunionen agerade utifrån patriotiska utgångspunkter och i de flesta fall utsattes för geopolitiska provokationer som fortsatt och under likartade former riktas mot Ryssland. Kinas väg var emellertid inte Rysslands. Kina åstadkom en vändning som höll samman landet och fick ekonomin att lyfta som en raket. För Rysslands del kom vändningen efter år 2000. En tidigare vändning förblir ren spekulation men fastnade i den tröghet som rådde bland de ledande kretsarna i en tid då Gorbatjov sprang omkring i kortbyxorna.
Själv anser jag att Sovjet borde ha omstrukturerats till en federation. Problemet med Sovjet var detsamma som med Sverige av idag och demokratin Kina mellan 1912 och 1949. Hård centralstyrning. Sovjet föll sönder, i Sverige pågår sönderfallet just nu, Kina lyckades ställa om från en centralstyrd de facto diktatur i förklädnad av demokrati, till en federation med mycket stort lokalstyre.
Gorbatjovs största misstag var hans godtrogenhet mot ”västerländska” ekonomer och ledare. Det kom till en katastrofal kostnad för människorna i Sovjetunionens tidigare stater. Ryssarna i allmänhet hatade honom för detta. De ”västerländska” ledarna hyllade honom för vad han har gjort för dem.
Gilbert Doctorow har skrivit en anständig dödsruna: Historia omtolkas alltid i ljuset av den aktuella utvecklingen. Som jag kommenterade i min intervju måste Gorbatjovs prestationer och misslyckanden vid makten nu omvärderas i ljuset av det pågående kriget mellan Ryssland och Ukraina, som är den största och farligaste militära konflikten på den europeiska kontinenten sedan 1945.
Detta krig följer direkt av Sovjetunionens upplösning, vilket Gorbatjov inte lyckades förhindra, även om han gjorde sitt bästa. Under våren 1991 övervakade han faktiskt en folkomröstning i frågan och vann stöd från befolkningen för att fortsätta Sovjetunionen. Men att han spelade ut höger- och vänsterkrafterna inom politbyrån och inom partiet i stort under ett antal år, de bedrägerier han utövade för att få sin vilja igenom, kom till slut i kapp honom och lade vägen sommaren 1991 för Putsch av högermän med avsikt att återställa den sovjetiska ortodoxin, vilket i sin tur försvagade Gorbatjov så att han lätt knuffades undan av Boris Jeltsin.
Jag riktar uppmärksamheten på Gorbatjovs största misslyckande som inte berodde på hans landsmäns konspirationer utan från hans egen säregna naivitet i hans kontakter med USA, det vill säga med Reagan, med Bush och deras undersåtar.Mannen som hade visat en sådan list när han övertalade sina kollegor i politbyrån blev helt överkörd av sina amerikanska och europeiska samtalspartner. Hade han varit mer försiktig med att skydda sovjetisk-ryska intressen, skulle han ha krävt och sannolikt fått mycket bättre villkor för kompensation för tillbakadragandet av sovjetiska styrkor från hela Östeuropa och upplösningen av Warszawapakten. Hade han varit mindre godtrogen och mer realistisk, skulle han ha krävt skrivna fördrag som konkret sätter förbudet mot Natos expansion österut och, eller, han skulle ha lämnat sovjetiska garnisoner i var och en av dessa stater för att säkerställa efterlevnaden. Som det var visste amerikanerna som gav honom muntliga försäkringar mycket väl att de var meningslösa och var förvirrade över Kremls misslyckande med att försvara strategiska nationella intressen.
Detta är de synder som patriotiska ryssar håller mot Gorbatjov i dag, även när de erkänner hans häpnadsväckande bedrifter att befria sovjetmedborgare från det förflutnas totalitära ok genom glasnost och perestrojka.
För 35 år sedan publicerade Robert Scheer en recension av Gorbatjovs Manifest. Consortiumnews har återpublicerat den . Det hjälper oss att förstå varför Gorbatjov var godtrogen och misslyckades: När Mikhail S. Gorbatjov kommer till USA nästa månad för sin toppmöte med president Reagan, kommer han att förmedla huvudtemat i denna bok: Sovjetunionen är nu i greppet om en ny realism om sin inhemska kris och världsprioriteringar.
Hans främsta utrikespolitiska rådgivare är övertygade om att perestrojkans ”nytänkande” i utrikesfrågor har möjliggjort ett genombrott för vapenkontroll bortom undertecknandet av ett förbud mot intermediate nuclear force (INF)-missiler. De talar öppet om en dramatisk överenskommelse om att halvera varje sidas strategiska missilstyrka i utbyte mot fortsatt strikt efterlevnad av det befintliga antiballistiska missilfördraget (ABM).
Perestrojkan, eller omstrukturering, som den levande och konversationsmässigt beskrivs i detta anmärkningsvärda manifest, bygger på en djup kritik av det sovjetiska samhällets ”stagnation” och en insisterande på att radikalt omordna dess väsentliga ekonomiska mekanismer. Men perestrojkan kräver för sin framgång en bris av glasnost som blåser genom landets förkrossade intellektuella och politiska liv.
De mer dramatiska förändringarna kretsar kring det andra magiska ordet i Gorbatjovs revolution: glasnost eller öppenhet.
Kopplingen mellan glasnost och perestrojka är livsviktig, skriver Gorbatjov: ”Idag är vår huvudsakliga uppgift att lyfta individen andligt, respektera hans inre värld och ge honom moralisk styrka.” Och, tillägger han, inte mindre i kursiv stil, ”kort sagt behöver vi en bred demokratisering av alla aspekter av samhället.”
Det fungerade inte bra i Sovjetunionen som hade noll demokratiska traditioner och ingen av de institutioner som behövs för att utveckla en verklig demokrati.
Senare kommer Scheer till den internationella delen av Manifestet. Han kritiserar en del av det för att sedan skriva:
I grund och botten hävdar Gorbatjov att det kalla krigets tid är förbi och att Sovjetunionen och USA inte längre har en militär väg för att driva sina meningsskiljaktigheter. Det är en poäng som inte är mycket annorlunda än den som president Richard M. Nixon gjorde i sin bok ”The Real Peace”, som hävdar att krig, vare sig nukleärt eller konventionellt, inte längre är ett alternativ: ”Fred är det enda alternativet ”, skrev Nixon. Gorbatjov uttrycker det något annorlunda: ”Efter att ha gått in i kärnkraftåldern har mänskligheten förlorat sin odödlighet.” Han lägger till:
”Clausewitzs påstående att krig är en fortsättning av politiken endast med andra medel, vilket var klassiskt på hans tid, har blivit hopplöst föråldrat. Den tillhör nu biblioteken. … Säkerhet kan inte längre garanteras med militära medel – varken genom användning av vapen eller avskräckning, eller genom fortsatt perfektion av ’svärdet’ och ’skölden’. Försök att uppnå militär överlägsenhet är absurt.”
Den tron var och är vanföreställningar. USA svalde inte det skitsnacket och, eftersom de var av med den tidigare konkurrerande makten, fortsatte de att hota världen mer än någonsin: USA har genomfört nästan 400 militära interventioner sedan 1776, enligt innovativ forskning av forskarna Sidita Kushi och Monica Duffy Toft.
Fram till slutet av det kalla kriget, notera Kushi och Toft, var USA:s militära fientlighet i allmänhet proportionell mot dess rivalers. Sedan dess har ”USA börjat eskalera sina fientligheter när dess rivaler deeskalerar dem, vilket markerar början på USA:s mer kinetiska utrikespolitik.”Detta senaste mönster av internationella relationer som till stor del genomförs genom väpnat våld, vad Toft har kallat ”kinetisk diplomati”, har i allt högre grad riktat sig mot Mellanöstern och Afrika. Dessa regioner har sett både storskaliga amerikanska krig, som i Afghanistan och Irak, och lågprofilerade strider i länder som Burkina Faso, Kamerun, Centralafrikanska republiken, Tchad och Tunisien.
Från sammanfattningen av den publicerade studien : Enligt MIP har USA genomfört nästan 400 militära interventioner sedan 1776, varav hälften av dessa operationer genomfördes mellan 1950 och 2019. Över 25 % av dem har inträffat under perioden efter kalla kriget.
Det var 100 ingripanden efter det kalla kriget under vilket USA försökte genomföra sin politik med militära medel.
Och Gorbatjov hade tänkt att göra en sådan ”hopplöst inaktuell”. Hans oförmåga att förstå att verklig kraft flödar från svärdet var en stor defekt i hans tänkande.
Hans övertygelse var anledningen till att han föll för söta ”västerländska” försäkringar utan att se till att de var verkställbara. Det nuvarande proxykriget som USA för mot Ryssland är en direkt konsekvens av detta.
Rekommenderar Anders Carlsson bok ”Resa in i det okända”:
http://butik.kommunisterna.org/bocker/resa-i-det-okanda
Gorbatjov var en mkt vänlig människa som ville väl och som inte blev någon profet i sitt eget land mkt på grund av att Sovjetunionens ekonomi var en katastrof.USA:s Ronald Reagan lovade och tog i hand på att Rysslands gränsländer inte skulle tillåtas att gå med i NATO men det löftet bröt USA nästan omgående.Jag tycker att artikeln är orättvis och förtalar honom på ett sätt som han absolut inte förtjänar.Att upplösa en stormakt som Sovjet innebar en stor smärta och ett administrativt kaos oavsett vem som som satt vid makten.Jag anser absolut att Jeltsin är den som är ansvarig för mkt av kaoset och att oligarkerna tilläts roffa åt sig hela den tunga industrin som egentligen tillhörde folket och ingen annan.
Det stämmer helt när det gäller Kina. Jag var själv del av händelserna på 50-talet när vi pumpades fulla av hat, fejknyheter, desinformation och amerikansk propaganda mot Sovjet som framställde som expansivt, blodtörstigt, krigslystet, hänsynslöst och dominant. En gång man kom dit framträdde en helt motsatt bild. Idag ser vi en otäck upprepning när det gäller Kina och den falska propagandan om dessa ”läger”. Identiska propagandametoder då som nu använder förfalskade dokument och falska betalda vittnen, som kallas ”flyktingar” i Sverige av media, för att skapa en mycket grovt förfalskad bild. Tusentals besökare, bokstavligen, turister, diplomater, journalister, har besökt dessa internatskolor, som liksom alla andra skolor i Kina är mycket angelägna att bjuda in besökare, och ingen har rapporterat några övergrepp. Jag har själv ofta varit inbjuden. Dessa internatskolor är stora, hela fristående städer, med personal förläggningar, skolbyggnader, sporthallar, dormitorier, frisörer, butiker, restauranger, egna vakter, parker, osv och liksom samtliga skolor i Kina är dom inhägnade med vakter för de studerandes säkerhet. Uteliggare, tjuvar, försäljare och annat löst folk hålls ute. Det är inte eleverna som stängs inne. Även vilda djur. Det finns, tro det, faktiskt gott om kringströvande björnar, kameler, tigrar, och t.o.m. elefanter i Kina. Sedan har den amerikanska ljugarmedia, inklusive deras filialer i Sverige, vänt på det och kallat det fångläger. Lögn.
Instämmer i stort sett med Jan Nybondas. Men man får inte glömma den svåra situationen i Sovjet efter krigets ohyggliga förluster i människor och ett sönderbombat land. Gorbatjov väckte förhoppningar om en demokratisk utveckling i ett möjligen sammanhållet Sovjet, som skulle ha betytt oerhört mycket för den senare utvecklingen i världspolitiken och kanske ett helt annat, mer positivt världsläge idag.
Jeltsin var en enda stor katastrof, som upplöste unionen, släppte nationalismen och rövarkapitalismen lösa och öppnade gränserna för utländskt kapital att vara med och roffa åt sig av resterna från den tidigare statsägda nationalrikedomen. Jag tror att man utan större överdrifter kan påstå att Putin räddade Ryssland från total upplösning.
Visst, Gorbatjov var alltför godtrogen inför USAs och övriga västmakters maktspel. Men han hade mycket starka krafter emot sig, både de konspirerande ledarna för det gamla kommunistpartiet och de nya kapitalistiska oligarkerna med sina västliga glupska konkurrenter. Vanliga sovjetmedborgare kunde bara se på och fattade nog inte förrän efteråt vad som hände.
Jag förstår inte logiken bakom de grova beskyllningarna mot Gorbatjov. Jag bodde själv i Moskva tre år under 50-talets senare hälft – en händelserik period – och anser det vara helt klart att den ekonomiska och politiska utvecklingen i landet inte rimligen kunde fortsätta utan mycket stora förändringar, som blev möjliga först efter Stalins död.
Jan Nybondas och Britta Ring glömmer bort att väst satte press Sovjetunionen med sanktioner, ungefär lika stor press som Kuba och Venezuela sätts idag under av USA och hela västvärlden.
https://www.americanforeignrelations.com/E-N/Embargoes-and-Sanctions-Cold-war-sanctions.html
Ett väl fungerande socialistiskt land ska väl klara sådant utan att falla ihop.
Landet var allt annat än välfungerande vid den tidpunkten.
Kerstin Stigsson,
Vadå för sanktioner? Jag har inget minne av några riktade sanktioner mot Sovjetunionen tiden före upplösningen.
Men ändå vill jag ge dig rätt att västvärlden hade press på Sovjetunionen. Sovjetunionens nederlag kanske delvis kan förklaras i den inte förmådde förnya sig.
Till den absoluta saken hör nyliberalismens paradigmskifte i västvärlden som definitivt satte stopp för västvärlden som ”vänstervärlden” åtminstone i ekonomiska termer.
Du måste väl ändå minnas Margaret Thatcher?
https://sv.wikipedia.org/wiki/Thatcherism
Men västvärlden är fortfarande ”vänstervärlden” kulturellt. Men med det senaste årtiondets migration från MENA länder
https://sv.wikipedia.org/wiki/MENA
har den västerländska så mäktiga kulturella vänstern börjat utmanas från de konservativa krafterna som lockat till sig arbetarklassen tack vare ett anpassat socialt patos.
Ryssland, f.d. Sovjetunionens mäktigaste enskilda stat, har stått helt utanför den här processen och sönderfallet.
Sovjetunionen var en stormakt men ingen ekonomisk sådan. En kommandoekonomi klarar aldrig det i konkurrens med den fria marknaden. I den tidiga Sovjetunionen kanske, men det var under helt andra förutsättningar.
Idag är både Ryssland och Kina marknadsekonomier. Under de premisserna har västvärlden fått ekonomiska konkurrenter att räkna med. Något som inte var möjligt i vare sig Sovjetunionen eller Mao Kina.
Om du tänker på Ryssland och Kina får du inte se allt så nattsvart efter kommunisternas tillbakagång. Tvärs om har länderna i Asien framtiden för sig. Redan nu har till exempel Kina börjat muta in sig i Afrika, på samma sätt som England och Frankrike gjorde under kolonialtiden fast i mer blygsam skala.
Anders Romelsjö (red) 30 november, 2019 at 17:58
Ett väl fungerande socialistiskt land ska väl klara sådant utan att falla ihop.
Precis som ett välfungerande immunförsvar i våra kroppar klarar många yttre angrepp.
Are wearland sa för länge sedan att: man botar inte en sjukdom utan en sjuk kropp.
Det har inget eller lite med att göra med politiskt system, det har allt att göra med om landet är välfungerande eller inte. Sovjet med sin allt starkare centralstyrning var inte välfungerande, inte heller demokratin Kina 1912 – 1949, eller Mao Zedong’s Kina, inte heller dagens Sverige.
Det har aldrig funnits ett riktigt välmående kommunistiskt land.
Att totalitära stater med en politisk överklass eller en diktator är förödande för folket är inget magiskt. Se på Putin, en krigsförbrytare som kommer att föröda inte bara Ukraina, utan även Ryssland.
”Det har aldrig funnits ett riktigt välmående kommunistiskt land.” Det har aldrig funnits ett kommunistiskt land heller
Och ändå så ryska staten tjänat miljardbelopp varje dag på ”kriget” så Ryssland blir ju knappast förött snarare tvärtom alltså! Det är i stället EU och USA som redan tidigare var på fallrepet som drabbas ekonomiskt och blir förött och detta har nog Putin redan räknat ut. I Sverige har vi en regim som styrs av S-partiet och dess politiska överklass vilket håller på att ruinera landet med sitt vanstyre. Se på Biden en riktig krigsförbrytare som håller på att ruinera USA och EU mitt framför ögonen på oss.
Det var Gorbatjov som satt vid makten då förfalskningen av en del dokument från de sovjetiska arkiven ägde rum. Om han kände till det eller inte kan man bara spekulera i.
Däremot är det oomtvistligt att det var han och hans närmaste medarbetare som låg bakom de fullständigt felaktiga rehabiliteringarna av en del som hade utrensats under Stalin-epoken.
Sven-Eric Holmströms uppfattning om tidigare sovjetiska ledare är ju ingen hemlighet.
Vad han tycker om Chrusjtjov vet vi mycket väl. Vi fick just höra om hans upfattning om Gorbatjov. Hans inställning till Brezjnev är jag mer osäker på, medan hans uppfattning om Stalin är glasklar. I alla de filmer jag sett med Stalin kan jag bara dra mig till en scen där han inte tilltalades med ”Tovaritj Stalin” (med ett ”o” som uttalas som ”a”), utan som ”Iosif Vissarionovitj”. Den som kan sin Stalin vet vem som dristade det sig att titulera Stalin så efter det stora fosteländska kriget. (Den ryska spelfilmen från 2017 men Trotskij i huvudrollen givetvis undantagen.)
Frågan uppkommer då om den förste ledaren av Sovjetunionen. På hemsidan om Jan Myrdals stora pris – Leninpriset (http://www.leninpriset.se/the-2022-lenin-award/) kan man läsa Lasse Didings uppfattning:
”An extra Lenin Award of 50,000 SEK will be awarded this year and distributed equally between the war victims in Ukraine and Yemen. One of Lenin’s greatest and most decisive historical contributions was his uncompromising opposition to Russia’s continued participation in the First World War, which he saw as an imperialist war of redistribution in which soldiers and war victims had to pay for the masters’ rival struggle for territories, markets, and world domination. In a similar way, wars are waged today between great powers without regard to the interests of the people. Russia’s attack on Ukraine has been preceded by vicious attacks against not only Lenin’s peace policy in general, but in the Putin worldview, Lenin has been repeatedly attacked in particular for his equally uncompromising support for the Ukrainian nation, culture, and language.”
Att Nistad menar ”Gorbatjov lät sig avspisas med oklara löften, drog tillbaka de sovjetiska soldaterna och tillät en förening av de två tyska staterna.” är det mste intressanta i artikeln
Du skulle tjäna, Mats Larsson, på att skaffa dina kunskaper på ett annat sätt.
Sven-Eric Holmström!
Jag ansluter mig till Marx&Engels analys av Ryssland, såsom den uttrycks i ”Secret Diplomatic History of the Eighteenth Century”, först publicerad i The Sheffield Free Press 1856. Lenin var naurligtvis fullt medveten om Marx&Engels analys av Ryssland när han drev igenom konstruktionen av Sovjetunionen. Han visade då den största respekt för Ukraina, dess folk, kultur och språk när Sovjet-Ukraina blev en av de ursprungliga delrepublikerna i Sovjetunionen.
Stalin följde upp genom att 1943, när Röda armén gick på offensiven efter segern vid Kursk under sommaren 1943 (där f ö min frus farbror stred under Vatutin i Vornnezj-frontens försvar av den södra Kurskbågen), döpa om fyra av fronterna (armégrupperna) till första, andra, tredje och fjärde ukrainska fronten, en stor ära för Sovjet-Ukraina.
De nutida ryska filmerna återspeglar Ryssland nuvarande syn på sin historia. En film som ”Admiral” med den mycket framstående skådespelaren Konstantin Khabensky i rollen som Kolchak hade varit otänkbar under sovjettiden. Kostya fick sedan äran att spela Trotskij i TV-serien från 2017, hundra år efter revolutionen.
En film som Serye volki (1993), baserad på arkivmaterial, är spännande som en triller trots att man vet utgången (Nikita Sergeyevichs fall 1964)
Varför du och så många andra skribenter på denna blogg verkar ansluta sig till Putins grumliga historieuppfattning begriper jag uppriktigt sagt inte.
Avslutningsvis kan nämnas att jag läst i stort sett alla biografier som finns på det engelska språket gällande Sovjetunionens ledare sedan revolutionen 1917, Brezjnev undantagen. Men jag har naturligtvis sett TV-serien ”Brezhnev”, där höjdpunkten är när Brezjnev leder politbyrån att sjunga den ryska folksången ”Kogda b imel zlatie gory” (”När jag hade gyllene berg” på svenska).
Återigen, Mats L., man skaffar sig inte historiska kunskaper genom att titta på filmer. Vad menar du förresten mer exakt med ”grumlig historieuppfattning”?
Sen har jag mycket svårt att tro att Lenin skulle haft något gott att säga om den härskande klicken som styr Kiev idag om han levt idag.
Sven-Eric H, jag tycker att du har en väldigt fantasilös inställning till rysk film. Jag ser ryska filmer som ett komplement till böcker. Dessutom påpekade jag att dagens ryska filmer säger något om hur man i Ryssland ser på sin egen historia.
Jag är inte amatörhistoriker (fritidshistoriker), däremot har jag skrivit professionellt ett par vetenskapshistoriska artiklar som publicerats i ryska och amerikanska tidskrifter. Dessa bygger självklart på omfattande arkivstudier i arkiv som mycket få har tillgång till.
När jag och min fru inför den vitryska vetenskapsakademien gav föredrag om 1962 års Nobelpristgare i fysik, den sovjetiske fysikern Lev Landau, byggde min del av föredraget (på engelska) i huvudsak på arkivstudier, medan min frus föredrag (på ryska) byggde på material från rysk TV, inklusive en mycket känsloladdad paneldiskussion och naturligtvis spelfilmen ”Moj muzj, genij” (baserad på boken med samma namn, skriven av Landaus fru).
Ett PS till min senaste kommentar.
Jag förutsätter att alla skribenter här har sett Vesyolye rebyata (1934) inte bara en gång,
utan många gånger. Många här kan säkert sjunga med i första versen, melodin är också
känd i Sverige genom Karl Gerhard (Troja). Om någon, mot förmodan inte sett filmen så finns den enkelt
tillgänglig på YouTube, med text och numera, efter AI, i färg.
När filmen visades i Kreml, med Stalin i spetsen, hade den redan fått en ljummen recension i en mindre betydelsefull tidning. När ridån gick ned avvaktade alla i politbyrån Stalins reaktion: ”Den var bra, känns som jag varit på semester”. Därmed var succen fullständig, filmen kopierades i tusentals och visade över hela Sovjetunionen, till denna dag den mest populära filmen i sovjethistorien..
Jag underskattar varken ryska filmer eller filmer från andra länder. Men om jag exempelvis vill skaffa mig kunskaper om slaget vid Arnhem 1944 så gör jag det hellre genom att läsa militärhistorikern Christer Bergströms ”Arnhem – slaget om Holland” i två delar i stället för att titta på Richard Attenboroughs film ”En bro för mycket”.
Gorbatjov var som alla sovjetiska ledare kommunist, röd pionjär, men så impregnerad av kommunism att han inte kunde föreställa sig planekonomins sammanbrott. Planekonomin hålls alltid på plats med ofattbara mängder våld, men undergrävs av permanent systematisk felallokering av resurser. Han var inte skyldig till någonting, han kunde inget göra, systemet rasade av sig självt.
Han går till eftervärlden som hjälte därför att han inte satte in militär när det rasade. Han uppträdde som människa. Han är en av ytterst få ryska ledare som uppskattas i de demokratiska länderna.
”Kaj” du måste nog läsa på lite innan du skriver! Gorbatjov var ledare i Sovjetunionen, inte rysk ledare, och många ledare i Sovjet var inte ryssar som t ex Stalin som var georgier för att ta den värsta. Lenin var av rysk, tysk, judisk och svenskt ursprung för övrigt. Jeltzin var ju mer populär i väst än Gorbatjov och han var faktiskt infödd rysk ledare i Ryssland. Putin var kanske inte populär när han tillträdde men inte heller avskydd i väst, han spelade dock ett dubbelspel då det visade sig att han var nationalist och hade som uppdrag att i stället rädda Ryssland från kaoset som Jeltzin och oligarkerna tillsammans med ”rådgivare” från väst skapat. Och med ”demokratiska” länder menas? Schweiz är väl det enda land som kan tänkas kvala in på det epitetet…
I praktiken var sovjetunionen bara en inkarnation av det traditionella ryska imperiet. Som uttryck för rysk imperialism uttryck var sovjetunionen den mest framgångsrika av alla ryska förtryckarmodeller.
Att sovjetunionen fann och utnyttjade kommunistiska massmördare från alla nationaliteter ändrar inte på sovjetunionens fundamentalt ryska identitet. ”Sovjetmedborgaren” var en intellektuell konstruktion, ryssen finns däremot i versioner av kött och blod.
Hela västeuropa är demokratiskt jämfört med den ryska imperialismen, som aldrig existerat i någon demokratisk version.
Jaha, så du anser att västeuropa är demokratiskt? Jag tycker nog inte att EU är speciellt demokratiska utan mer som en diktatur typ arvtagare till Sovjet. Har du ingen åsikt om landet som står bakom 90% av alla krig i världen USA som de facto styrs av en ”djup stat” och är långt värre imperialister än Ryssland? När man inte har något på fötterna ”Kaj” så plockar man gärna fram floskler om demokrati för att framstå som bättre kålsupare än andra. Och det är ju så förnämligt i världen att ”demokratiska” bombmattor, mördande och krig anses av en del som mer ”humana” än andra krig eftersom det är ”demokratier” som står för dödandet. Sovjet var byggt på västerländska politiska läror från tyskar och britter som kallades kommunism och hade inte mycket med Tsar-Ryssland att göra, tvärtom så mördades och fördrevs alla ryska adelsmän och Tsaren mördades efter revolutionen. Och nog är väl dagens Ryssland väl så demokratiskt som västvärldens nyliberala diktaturfasoner där oppositionella förföljs och misstänkliggörs.
Sven-Eric H, du drar upp det mest absurda exemplet. Jag skulle självklart aldrig ödsla tid på en film som ”En bro för mycket”. Jag hade överhuvudtaget inte filmer från andra världkriget i åtanke, jag trodde det framgick genom mina exempel.
Men för att hjälpa den intresserade läsaren ska jag ge tre exempel, alla från det stora fosterländska kriget 1941-45, som ingen film från väst som kommer i närheten av.
Den som besökt Chatyn utanför Minsk, ett av det mest gripande krigsmonument som finns, vill kanske få en inblick i det vitryska folkets enorma lidande under den Hitlertyska ockupationen. ”Idi i smotri” (Gå och se)(1985) som utspelar sig i Vitryssland under kriget, är en av de mest brutala krigsfilmer som någonsin gjorts.
Med ett annat upplägg, men i slutänden lika stark som ”Idi i smotri” är ”A zori zdes tikhie” (Här är gryningarna stilla) (1972). Visad såvitt jag vet endast en gång i Sverige (då jag såg den för första gången). Utspelar sig i Karelen under kriget, men nästan enbart kvinnor i de ledande rollerna.
Slutligen Повесть о настоящем человеке (En berättelse om en riktig person) (1948). Finns också i bokform, jag har originalutgåvan, beordrad av Stalin personligen.
Alla tre filmerna finns enkelt tillgängliga på YouTube.
Naturligtvis måste jag i alla fall länka till alla tiders hyllningsfilm av Kamrat Stalin,” Padeniye Berlina” (Berlins fall) (1950).
https://www.youtube.com/watch?v=TgzrI1okwrQ
Notera hur frontsoldaten i inledningen inte pratar ren ryska, utan en slags surzjyk. Den medryckande musiken är komponerad av Sjostakovitj.
Vad säger du, Sven Eric H, som Stalinexpert? Är ”Padeniye Berlina” en historiskt korrekt återgivning?
Jag har inte sett den filmen, Mats Larsson, och har inget behov av att göra det heller. Således kan jag inte ha någon åsikt om det är en historiskt korrekt återgivning.
Sven-Eric H,
klippet är 7 minuter långt, så det klarar du av. Kan du inte kontakta Grover Furr,
så kan ni enas om ett omdöme. Jag tror att det är väredefullt för framtida historiker att få
en uppfattning om hur de sista verkliga anhängarna av Stalin uppfattar en film producerad
under Stalintidens absoluta höjdpunkt.
Håller du med mig om frontsoldatens språk? Du är ju slavist, såvitt jag förstår (du har översatt protokoll från förhören med Michail Nikolajevitj enligt egen utsago). Vad säger du om musiken? Vem saknas vid Stalins avtacknande av de tre fältmarskalkerna? Rokossovskij finns på plats, givetvis, Konev (som ledde den första ukrainska fronten i slaget om Berlin, där min frus farbror deltog) också. Vem är den tredje som Stalin avtackar?
Många frågor, avsätt 7 minuter så får läsarna snart svar av en expert på Stalin.
Jag ser ingen som helst anledning till det. Ämnet intresserar mig helt enkelt inte.
Boris Jeltzin gjorde en mycket bra sak. Han insåg Vladimir Putins enorma begåvning.
Beviset har under 22 år dragit upp 145 miljoner Ryssar ur extrem fattigdom.
Den begåvningen har numera kört fast i den pastorala ukrainska järnvägsknuten Bachmut. Århundradets, typ, största militära begåvning och störste överbefälhavare? Tillåt mig, ack, ändå tvivla.
Och du har kört fast i dina tankemönster och tror det är verkligheten ”Johan”? MSM har inget med verklighet att göra! Putin varken styr eller blandar sig i operationen, det enda han gjort är att svara på USA:s provokationer när de tog över Ukraina 2014…
Omständigheterna i Sovjet under Gorbachev var att Sovjet genom teknisk underlägsenhet helt enkelt kapitulerade utan att behöva tappa ansiktet.
Teknologiskt initierade i Sovjet insåg att deras system inte skulle hinna ifatt innan USA blev oövervinnerliga och eftersom USA spelade dubbelspel mot västvärldens opinioner och gav Sovjet allt de önskade att köpa in av produkter och tjänster kunde systemet monteras ned utan att en desperat förebyggande kärnvapenattack mot väst riskerade att utlösas.
lMats Larsson skriver ”Jag ansluter mig till Marx & Engels analys av Ryssland, såsom den uttrycks i ”Secret Diplomatic History of the Eighteenth Century” (1856)
Stefan Lindgren står som översättare av den boken till svenska som 1700-talets hemliga diplomati (1990)
Där berörs att engelsmännen under Karl IIs krig spelade dubbelspel och först uppmuntrade och sen förrådde Sverige, varvid inflytelserika svenskar försökte anställa regimbyte i England.
Andra källor hävdar att England under 1530-1714 gradvis hade övergått till ett styresskick som hade Venedigs oligarki som förebild med kungen i en roll lik Venedigs Doge, en sorts ordförande för oligarkin och inte en traditionell autokrat.
Det ska ha fullbordats med den 1714 tillträdde kungen.
Nämner detta eftersom Venedig, vanligen förtiget av historiker, spelade den sortens dubbelspelande jämviktspolitik under många århundraden med förödande kosekvenser för Europa. Britternas elitsällskap som Cecil Rhodes är associerad med, tillsammans med Storbritanniens Edward VII ( som var som en Doge enligt tidigare medarbetare till Lyndon Larouche ) var uppbyggt med Venedigs oligarki som förebild. Carroll Quigley skriver om en maktstruktur som inte är en tydlig hierarki utan beskrivs som circles within circles där medlemmar i de yttre cirklarna inte visste vilka som ingick i de inre cirklarna.
Sammanhållningen bestämdes inte enkelt hierarkiskt utan genom allmän indoktrinering av imperieanda i samma universitetskretsar och utöver det en emotionell bindning mellan äldre och yngre män, som Quigley antyder försiktigt i det han publicerade öppet.
Det imperium, Storbritannien, som var huvudorganisatör för all politisk oro i världen och mecenat för anarkister och andra radikaler och med en total kontroll över världens frimurarnätverk, låg även bakom Engels & Marx och allt som gjordes mot Ryssland.
Det är därför av intresse att belysa att imperiets maktstruktur hade mycket särpräglade drag.
USA oövervinnliga? Vi ser ju att krigsmaterialen från väst inte håller måttet i Ukraina och USA förlorar alla krig de startar! Det som i verkligheten ledde till Sovjets fall var att systemet gjorde att konsumentprodukter inte tillverkades så det räckte till alla. Det Sovjet var underlägsna i var alltså industriell produktion för massorna, inget annat men nog så viktigt för folket!
Sovjet var teknologiskt långt efter och USA sparade mycket resurser på att deras bemannade rymdprogram var bluff medan Sovjets var verkligt till stor del. (Men enligt Dmitri Khalezov var den andra Ryska månlandningsroboten bluff.)
Det var ju frågan om 1980-talet då USA hade kunnat utveckla digital datorteknologi som möjliggjorde massproduktion av kryssningsmissiler som är svåra att skjuta ner eftersom de kan stryka längs byggnader och terräng. Eftersom Sovjet sen 1973 i hemlighet erhöll högteknologi från USA i utbyte mot tystnad om rymdbluffen kom det aldrig fram en realistisk bild av den relativa styrkan dememellan. Sovjet kunde ju med amerikansk teknologi själva bygga avancerade kryssningsmissiler. Men Sovjets teknologiska intelligentia visste rimligen hur stor klyftan i verkligheten var. Därför var Gorbachev en nödvändig lösning men Sovjets och nu Rysslands befolkning har ju aldrig fått veta sanningen. Så de föraktar Gorbi. Det beror antagligen på att Ryssland har prioriterat att kunna bedriva handel tex med ryska raketer som USA länge nyttjade. Förmodligen har det hela tiden funnits morötter som underhållit sekretessen.
Hade folk fått veta sanningen hade de förstått att Sovjet bara hade alternativen att skicka iväg sina missiler och förstöra USA och därefter själva bli förstörda om de inte var villiga att kapitulera.
Gorbachev i samspel med väst innebar att de kunde kapitulera utan att tappa ansiktet. Detta oavsett hur mycket de inblandade begrep.
Sen var det ju USAs åtgärder som kraftigt minskade oljepriset, Afghanistankriget och Chernobylkatastrofen som också bidrog.
Nå, Peter. Sovjetunionens raketteknologi var i många decennier överlägsen den amerikanska. Den första ubåtsraket som avlossades i världen, år 1955, var sovjetisk -inte amerikansk.
Med sovjetiska raketer nådde världens främste raketkonstruktör genom världshistorien, Sergej Koroljov, med sovjetiska utrustningar som nådde och landade på månen liksom planeterna Venus och Mars, det klarade inte amerikanerna. Likadant med satelliterna, amerikanerna låg långt efter, liksom de bemannade uppskjutningarna. De första rymdpromenaderna utanför rymdkapslar liksom långa vistelser i rymden är alla sovjetiska och ryska.
I de sedermera gemensamma rysk-amerikanska rymdprogrammen har man använt, avsiktligen, de gamla pålitliga sovjetiska raketerna för uppskjutningar till bl.a. ISS.
Jag brukar säga att Sovjetunionen de facto vann rymdkapplöpningen rent statistiskt, förutom att amerikanerna lät några män hoppa runt på månens yta ett fåtal tillfällen kring 1970. Men i övrigt rent rymdmässigt var de facto de mesta just sovjetiska innovationer.
Ett problem mellan Chrusjtjov- och Brezjnev-perioderna kring 1964-1965 (raketkonstruktören Koroljov avled också 1965) var att militärerna ville ha rymdteknologin för sig själv, det ”civila” rymdsystemet man haft under Chrusjtjov/Koroljov gick med Brezjnevepoken i princip i stå. De ville enbart ha militära resurser och resultat.
Vi är eniga beträffande raketteknologin men den digitala datorteknologin med datoriserad mönsterigenkänning för att kunna matcha det observerade landskapet med datorns karta blev en stor fördel för att kunna smyga med kryssningsmissiler.
Där är det ju inte frågan om raketer som kan ta stora laster.
Den digitala datorteknologin tog tid att utveckla och det var svårt för Sovjet att försöka ta igen försprånget.
Och när Rymdbluffen inte tas med i analysen ter sig förloppet svårbegripligt
Peter, allt resterande är långt bort ifrån mina kunskaper så jag har ärligt talat inget att tillägga. Men tack ändå.
Håller helt med analysen som faktiskt är korrekt. Västvärlden gillade Gorbatjov för att han var lätt att manipulera. Vilket resultaten efteråt talar sitt tydliga språk på många olika punkter. Men i Ryssland är han verkligen EJ gillad. Han var bedrövlig för den stat som han skulle leda och ledde. Men en stjärna för västvärlden då de gick att manipulera honom och göra som man ville med han. Gorbatjov har självfallet spelat en historiskt stor roll under 1900talets andra halva, vad gäller den största globala politiska scenen. Men betyget är ytterst bedrövligt tyvärr
Gorbatjev avstod från att sätta in militär för att tvinga fram lydnad inför det ineffektiva planekonomiska systemet, den groteskt överdimensionerade säkerhetstjänsten, enpartistaten och informationsmonopolet som de gjorde i Östtyskland 1953, Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968. Det gjorde han därför att den internationella terrorns moderstat SSSR var pank, de drog sig ur sina besittningar därför att de inte hade råd att ha dem kvar.
Gorbatjev ville inte att ryska imperiets sovjetiska inkarnation skulle gå förlorad. SSSR hade redan förlorat pga sin irrationella grund, och det fick ett politiskt-ekonomiskt uttryck. Många folk är tacksamma att slippa slaveriet under rysk socialism. Gorbatjev var rätt man på rätt plats, med en skogstokig kommunist vid rodret hade de försökt med våld ännu en gång.
Sen frihetsvågen 1989-91 har nästan hela ryska imperiets atomubåtsflotta rostat bort, den sista Akula pensionerades i år. Alla robotkryssarna utom tre är borta, en sänkt i år. Det enda hangarfartyget har en svart rökplym som syns bortom horisonten. Putin har spenderat hälften av stridsvagnarna från 90talet på angreppskriget i Ukraina. De har inte råd, de har haft socialism och är fattiga som kyrkråttor. Den som lyckas i affärer i ryssland för pengarna ur landet för att skydda dem. Putin är en imperialistisk katastrof för omvärlden och därmed för ryssarna, Gorbatjev spelade sin roll så gott han kunde. Hans sits var omöjlig, han går ändå inte till historien som massmördare och global paria.
Jag kan bara tillägga -jag delar i övrigt stora delar av Lennart Jahns analys- men militära fartyg håller heller inte i all evighet.
Jag har ganska stor kunskap om Severnyj Flot, sovjetiska och ryska Nordflottan. Jag måste däremot därför också tillägga att fartyg håller inte i en evighet heller. Ryska flottan bygger massivt helt nya atomdrivna ubåtar sedan länge som ersätter de gamla. Det är helt naturligt, det gör alla ubåtsmakter. Att den gamla Projekt 941 Akulan (”Vithaj”) funnits kvar beror på att den använts som testfartyg för nya raketvapen -inte som aktiv ubåt för krigstjänst -den är dessutom den äldsta i hela klassen (övriga har utrangerats). Denna klass är mycket stor, med ett deplacement (vikten i vatten) på över 49 000 ton, vilket motsvarar drygt två fullastade finlandsbåtar. Det glädjer mig även att Lennart Jahn använder det ryska klassnamnet på ubåtarna (Akula) och inte det Nato-amerikanska Typhoon.
De nyaste ryskbyggda atomubåtarna av fjärde generationen: Projekt 885 Jasen’-klass (på engelska: ”Yasen”) är så tysta att den brittiska flottan inte förmår att skugga dem eller upptäcka dem. De byggs på världens största ubåtsvarv SevMash i Severodvinsk strax utanför Archangelsk i Vita havet, det är också Europas enskilt största skeppsvarv som härommånaden fick sin 30 000 anställde(!). De nya Jasen-attackubåtarna hörs alltså inte på den brittiska utrustningen. Amerikanska amiraler fruktar dem likaså. Det kan man läsa överallt i allehanda artiklar på ämnet.
Ryska flottan har inte haft eller har rena ”hangarfartyg”. De är klassade kryssare utrustade med flygplan. Att kryssaren ”Admiral Flota Sovetskogo Sojuza Kuznetsov” har rykt mycket beror på ett fel i två av kryssarens ångpannor. Den ligger nu på varv och problemet skall avhjälpas. Klassens styrka ligger verkligen i att såväl Indien köpt sysyterfartyget ”Admiral Flota Sovetskogo Sojuza Gorshkov” som blev deras Vikramaditya -Indiens flagskepp, och att Kina köpte det ofullständigt byggda systerfartyget ”Varjag” av ukrainarna i Nikolajev, och att Kina efter att ha granskat all världens fartyg av dessa slag bygger enligt rysk-ukrainsk fartygsmodell. Även de nya kinesiska numera helt rena hangarfartygen byggs på ryska ritningar. Inte helt dåligt.
Det pseudo-kommunistiska systemets fall i Sovjetunionen berodde på att systemet till slut krävde alltmer ”input” än det gav ”output” – systemet bröt liksom mot de grundläggande ekonomiska och mänskliga naturlagarna, och bröt samman av sig självt. Så går det med alla system som inte tolererar vardaglig politisk och social debatt, opposition och opinionsbildning: det slår knut på sig själv av självgodhet och okunskap. Som den polska galghumorn en gång uttryckte det: ”ett politiskt system som inte kan få fram toalettpapper är dömt att dö”. (Jag upplevde själv toalettpappersjakten i Sovjetunionen -redan år 1988 förstod jag att systemet inte alls skulle gå att reformera). Men visst hade det sovjetiska systemet otroligt många fördelar, det skall ärligt sägas. Man tog i allmänhet mycket bättre än västländer hand om sina barn och ungdomar i och efter skoltiden, och bildningsnivån var mycket hög, förutom angående politik. Ryska ”kommunister” var allt annat än vana att argumentera för sig, debattera och att föra en diskussion ens under perestrojka-epoken med en högre kommunist (jag gjorde det på ett definitivt helt avlyssningsfritt ställe i en tysk turistbuss på besök) och det var omöjligt att få ur denne deputerade i stadssovjeten en enda argumentationsmening. De var alltid ”för” det som ledningen hade som värde den veckan. Ändrades någonting, bytte man åsikt. Sådana länder blir till slut omöjliga att ens reformera. Jag har mina aningar att dagens ryska putinistiska system är en reprisfilm som just nu går i projektorn. Man har ingenting lärt och ingenting förstått av det förgångna. Misstagen upprepas: all opposition är dålig och farlig, alla med annan analys och åsikter hamnar i värsta fall i 25-åriga fängelsestraff och all opinionsbildning har upphört. Ett system som dömt sig självt till sakta nedgång och sotdöd.
”Global” handlar i det här fallet om USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Japan, EU och möjligen någon fler. Du har en märklig definition över vad som är ”global” må jag säga. Sen är det betydligt viktigare vad ryssarna själva tycker. Och där kan jag lova att Gorbatjov är direkt föraktad liksom Jeltsin.
Många ryssar ställer sig frågan. Varför förrådde Gorbatjov Ryssland? Varför ställdes han inte inför rätta efter att ha återvänt till Ryssland för att besvara denna fråga? Varför föredrog han göra en pizzareklam? Han, som var ledare för en supermakt.
I Sovjetunionen fattades besluten kollektivt. De beslut som togs fattades av sovjetiska kommunistpartiet Centralkommitté och i dess Politbyrå var gemensamma och röstades igenom.
Jag befann mig i Sovjetunionen under perestrojkaepoken och en mycket stor majoritet av befolkningen stod bakom precis all reformpolitik. Det gick ofta en klassisk fras bland ryssar på den tiden: ”när skall vi bli ett civiliserat land som alla andra?”.
Det finns två kända ryttarstatyer i Petersburg. Den stora kända av Falconet med Peter I (den store) på sin häst som på två ben stegrar på sin imponerande granitklippa. Den andra är mer skandalös; på den näst siste tsaren, den genomreaktionäre Aleksandr III, som sitter på en rejält överviktig häst som bastant står still på fyra ben, i folkmun ”flodhästen”, inte ens de högsta styrande fattade att konstnären drev med den då döende ryska konservatismen, men hatten av ändå för Aleksandr III: han startade inga krig och invasioner.
Gorbatjov fick däremot rida på en liggande, idisslande ko som inte ville gå någonstans. Det var, ser vi idag, alltför sent för att reformera det sovjetiska kommunistpartiets hela system. Det var döende, och gjorde det också. När folk i alla länder kunde göra sig av med det, då det var avskytt av precis alla i sina vardagsliv, och så föll det. Det tog slut som filmen i en gammal filmprojektor. Snipp, snapp, snut. Ingen ställde sig upp och försvarade det i Sovjetunionen hösten 1991. Ingen sköt någon, ingen dog de där dagarna i december 1991. Det sovjetiska ekonomiska systemet var i så illa skick att Jeltsin redan den 2 januari 1992 fick förklara statsbankrutt. Statens pengar var helt enkelt slut. Butikernas hyllor var tomma. Det gamla systemet hade slutat att idissla. Och denna negativa ekonomiska trend började redan i slutet på 1960-talet. I januari 1992 nådde den negativa kurvan med på absoluta nollpunkten. Det gick inte att reformera, helt enkelt. Det var ingens fel, man hade navigerat fel i många decennier och nu fallit över oceanens kant. Gorbatjovs insats var att det inte blev inbördeskrig i stort format. Han och Jeltsin hade dock infört något mycket viktigare: ’politik’ som fenomen hade återupplivats efter 74 år: debatt, argument, det fria ordet, den fria tanken, opposition, fri media, opinionsbildning och valda makthavare. Tyvärr är det numera förstört igen, och det kommer ånyo ge samma sociala och ekonomiska nedgång på nytt. Putinismen har igen dödat politiken som fenomen i det ryska landet; medan alla andra europeiska sovjetrepubliker fortsatt med politik. Det är det den hårdföra konservativa högernationalistiska ryska imperialismen av idag inte kan acceptera; därför att fri press, fri politik och fungerande domstolar skulle sätta dagens ryska makthavare i fängelse. Putinismen huvuduppgift idag är att se till att den rikaste överklassen fysiskt överlever, det är därför det ryska samhället idag befinner sig på plats 154 av 180 på världsrankningen av korruption i världen. All ideologi och politik är dött för det ryska folket, som är helt passiviserat i vår tid. En politiker i maktposition har alltid två val: makten eller idéerna.
Putinismen har numera valt makten livet ut. Det finns inga tecken på motsatsen från deras håll. Faktiskt.
Eftersom väst med tillgripande av stora ekonomiska resurser iscensätter färg-revolutioner överallt tvingas länder att skärpa kontrollen. Putin har dels goda skäl för att acceptera sin roll och han har också stor förståelse från de kloka bland insiders som förstår att det liberaler i väst kallar frihet bara är frihet för starka västintressen att manipulera till sin fördel men till den ryska befolkningens nackdel. Det har de ju kunnat konstatera tidigare när liberalismen hade chansen att visa hur bra den är och blev avslöjad som komplett oduglig.
”Jag befann mig i Sovjetunionen under perestrojkaepoken och en mycket stor majoritet av befolkningen stod bakom precis all reformpolitik. Det gick ofta en klassisk fras bland ryssar på den tiden: ”när skall vi bli ett civiliserat land som alla andra?”.”
Så blir det ju i tider av kris.
Det kommer sökas efter någonting bättre.
Vad ryssarna fick istället var en rejäl kalldusch, hunger och social misär och uppvaknandet att de redan bodde i ett ”civiliserat land” sedan århundraden.
I dagens Ryssland finns inte längre några föreställningar om Västvärlden som ett paradis. Gopniks försvann och har sedan den tiden inte kommit tillbaka.
Däremot har Västvärlden lyckats bevara den idén särskilt i Ukrainas västra delar.
Jag har själv stött på en kille från västra Ukraina som tog sig till Sverige och försökte hitta något jobb här men misslyckades helt och hållet.
Det var så han innerligt trodde att Västeuropa var något slags ymnighetshorn och att Sverige var ett välfärds- och Rättvisesamhälle som inte fanns någon annanstans i Världen.
Men något jobb fick han inte här så han återvände till Ukraina bara några månader före krigets utbrott.
Snacka om otur….
Sådär 35-40 gammal. Förespråkade ukrainsk identitet och hatade Ryssland.
Arbetslös och perfekt att rekrytera som soldat.
Sovjetunionen var redan fattigt på social och personlig basis och ett land i kris (se klassiska rapporter från Emmanuel Todd, Helene Carrere d’Encausse m.fl.) 1970- och 1980-talen. Hade min kollega varit där hade Du sett det och vetat det själv, och inte grundat alla sina uppfattningar från Youtube.
Det är liksom det som är skillnaden i kunskap och erfarenhet i detta fallet. På 1980-talet var det uppenbart att sovjetsystemet skulle haverera av egen inre kraft.
Det vet alla som sett det.
Ja du Naucler, passa på och ”frossa och njut, snart är din saga slut!”
Kolla här:
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/har-ar-putin-och-xis-onskedrom-kan-den-ga-i-uppfyllelse
https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/LMwEB9/recension-forbannelsen-av-karin-pettersson
Nu smyger sig ett och annat lite sakligt reportage in i Public Service (och t o m av Bert Sundström som alltid troget stått på din sida) om en ny världsordning, och en och annan artikel som avslöjar nyliberalismen (dvs det samhällssystem som du så ivrigt kämpar för).
Framtiden är en MULTIPOLÄR värld för hela mänskligheten, och din UNIPOLÄRA värld håller på att gå i graven.
Och den Putin som du så hängivet har ägnat år åt att smutskasta och förtala här på denna blogg, kommer att med tiden framstå som en av de största befrämjarna av den nya fredliga världsordningen.
Svensk media och politiker har drivit tesen att Ryssland är internationellt isolerat men den lögnen har ju med eftertryck avslöjats! Det är USA och EU som snart blir isolerade p g a idiotiska politiker som vägrar acceptera den nya verkligheten! ”Johan” har nog lika svårt att förlika sig med fascist-liberalismens död som politikerna i väst?
Jag står bara fast vid en enda ståndpunkt. Jag tycker att det ryska folket självt skall få ha politisk, social och ekonomisk frihet och få leva som de vill som vuxna, civiliserade och anständiga människor i sitt eget land.
Det kan de definitivt inte göra i dagens högernationalistiska, överkorrumperade och reaktionära säkerhetspolisdiktatur.
Ni gamla krokiga stalinister har alltid använt det ryska folket och samhället för era idéers experimentverkstad. De kan liksom gärna ha det dåligt och eländigt, men absolut inte ni själva behöver leva under det. Det är lite märkligt hur dagens stalinistiska fascister älskar ett hyperkapitalistiskt, reaktionärt och komplett högerstyrt ryskt rike under en fullkomlig anti-kommunistisk ledare.
Jag kallar det för politisk senilitet. Jag ser det från en strikt socialistisk ståndpunkt.
Det är allt.
Det går bra för de stora länderna Asien nu.
Vladimir Poutin flyttar centrum åt Väster och kallar nu området för EuroAsien.
Gilla det läget Johan de Naucler och försök glömma NATO:s och EU:s expansion åt Öster.
Ett försvagat Europa lär få byta från offensiv till defensiv utrikespolitik nu istället.
Det är inte bara Ryssland som ryter ifrån.
Även Europas försvarare USA tar sig ton och vill ta Grönland från Danmark och Europa.
Danmarks statsminister kan lika gärna ge bort hela Danmarks militär till Ukraina, för mot USA:s planer på annektering av Grönland är den ändå helt betydelselös.
Det finns mer frihet i Ryssland än i polisstaten Sverige så dina skriverier faller platt till marken ”Johan”! Vilka är Stalinister här? inte jag i alla fall men ni liberala kallar alla som inte tänker som ni för Stalinister eller andra tillmälen vilket som du ser lett rakt åt skogen för det numera patetiska väst som längtar tillbaka till 1925.
Sagt av Rysslands President Vladimir Vladimirovich Putin: ”Russia Will Win by Negotiation or by Force”.
PS de Naucler: Engelskan låter bättre än svenskan. Därför är citatet på engelska, det dmoNkratiska språket
Kina höll en massiv militärparad på Himmelska fridens torg i Peking på onsdagen för att markera 80-årsdagen av segern i det kinesiska folkets försvarskrig mot den japanska aggressionen och det antifascistiska världskriget.
Bland annat demonstrerades hypersoniska missiler, inklusive ”hangarfartygsdödaren” – den ballistiska antiskeppsmissilen YJ-21, rapporterar en RIA Novosti-korrespondent.D e hypersoniska vapnen har så hög flyghastighet att de är omöjliga att skjuta ned för motståndaren och skapar en helt ny militär maktbalans.
”Den första kolonnen av missiler med kärnvapenstridsspetsar passerar framför oss”, sa kommentatorn på torget. För första gången visades de luftavfyrade missilerna Jinglei-1, de ubåtsavfyrade interkontinentala ballistiska missilerna Julang-3, de landbaserade interkontinentala missilerna Dongfeng-61 och de landbaserade interkontinentala missilerna Dongfeng-31 tillsammans”, sa kommentatorn.
Den statliga nyhetsbyrån Xinhua betonade i sin tur att ”Kina för första gången presenterade sina land-, sjö- och luftbaserade strategiska styrkor som en kärnvapentriad.”
De kinesiska väpnade styrkorna visade upp attack- och spaningsdrönare samt obemannade däckshelikoptrar som kan utföra överraskningsattacker, vilket skapar en ny modell för luftoperationer.
Även elektroniska krigföringssystem (EW) som kan utföra spaning på alla frekvenser och försvara sig mot luft- och rymdattacker visades upp-
”Fem typer av vapen demonstreras som kan utföra rekognosering på alla frekvenser och säkerställa exakt undertryckande av mål, försvara sig mot luft- och rymdanfall och förstöra fiendens nätverk”, sa paradkommentatorn.
Det kinesiska försvarskriget mot den japanska aggressionen började 1931 med den japanska arméns invasion av Manchuriet. Enligt kinesiska historiker dödades och sårades 35 miljoner människor, mestadels civila, under de åtta åren av aktiv militär aktion.
Enligt åtaganden som gjordes vid Jaltakonferensen i februari 1945 gick Sovjetunionen gick in i kriget mot Japan exakt tre månader efter Tysklands kapitulation och slutet på kriget i Europa . Den manchuriska strategiska offensiva operationen genomfördes av trupper från Transbaikalfronten och Fjärran östernfronten. Totalt uppgick Transbaikalfrontens förluster till 2 228 soldater.
Rysslands president Putin mötte presindt Xi för 20:e gången för överläggningar. Parterna konstaterade att relationerna utvecklats mycket positivt. Utan att det föreligger någon formell allians mellan länderna är samarbetet på många områden mycket närmare än en militärpakt skulle implicera.
Kina öppnar på försök visumfri regim mot alla medborgare i Ryska federationen. Kontrakt undertecknades som kommer att leda till att den ryska gasexporten når 106 miljarder kubikmeter om året.
Det innebär att Kina med sin import täcker mer än bortfallet av den europeiska gasmarknaden (EU importerade 150,2 miljarder kbm rysk gas 2021 och 2024 bara 51,7 miljarder kbm).
Mötet i Shanghaiorganisationen resulterade i instiftandet av en utvecklingsbank, ett säkerhetscentrum och ett centrum för narkotikabekämpning.