Imperialismen – temanummer av Marxistiskt Forum

6
1114

I senare delen av 1960-talet och under 1970-talet (1965-1981) var Marxistiskt Forum en ledande marxistisk tidskrift i Sverige. Initiatvitagare och förste chefredaktör var professor Bo Gustafsson, sedermera förste ordförande i Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).

Den har nu återuppstått som teoretiskt organ för Kommunistiska Föreningen
här.

Jag har fått ett nr tillsänt och kan rapportera att här finns flera intressanta artiklar.

Ledare: Imperialismen föder krig och revolution
Om rivaliteten mellan USA och Kina
Det finns inga imperialistiska stater – och ingen anti-imperialism behövs heller
Maos två huvudmotsättningar?
Bokrecension: Imperialism in the 21th century – John Smith
Socialdemokratin och imperialismen
De superrike som klasse
Svensk imperialism i Baltikum
Den ekonomiska rivaliteten mellan USA och Kina

Ledaren anger den politiska inriktningen då det gäller imperialismen. Har markerat påståenden som jag ser som centrala.

Imperialismen föder krig och revolution

Imperialismen har hittills lett till två världskrig, men också till oktoberrevolutionen 1917 och till upprättandet av ett väldigt socialistiskt läger med Kina i spetsen efter andra världskriget. Det betyder inte att kommunisterna önskar eller drömmer om ett världskrig, eftersom ett världskrig innebär omfattande död och förintelse. Samtidigt finns det ingen anledning att ge upp kampen mot imperialismen på grund av tal om faran för ett kärnvapenkrig och att mänskligheten riskerar att utrotas. De egentliga krigsanstiftarna är egentligen få och i så motto är imperialismen en papperstiger; folkens flertal, eftersom de utgör kanonmaten, önskar däremot inte krig.

Kommunister måste noga följa imperialismens utveckling av idag. Under alla förhållanden måste det slås fast att faran för världskrig eller ställföreträdande krig främst härrör ur rivaliteten mellan imperialistiska supermakter eller imperialistiska stormaktsblock. Idag är det fullständigt uppenbart att det bara finns två supermakter, USA och Kina, som kan tävla om världsherraväldet.

I och med Deng Xiaopings definitiva maktövertagande 1978 slog Kina in på den kapitalistiska vägen. Redan 2005 stod det klart att Kina skulle utvecklas till en ny imperialistisk supermakt. Dess ekonomi sammantvinnades tidigt med USA:s. Det kinesiska borgerskapet har emellertid bedrivit en försiktig utrikespolitik. Enligt Deng Xiaoping skulle inte de båda dåvarande supermakterna, USA och Sovjet, utmanas i onödan.

Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och har fortfarande en hög tillväxtakt. Valutareserven i dollar är världens största. Kina är ett kapitalexporterande land, investerar och etablerar sig överallt i världen. Kina är världens största industri- och handelsnation. Kina har de näst största militärutgifterna efter USA, bygger upp en högsjöflotta och har åtminstone en militärbas utomlands. Dess rymdprogram och AI-program är mer avancerade än USA:s. Dock kan inte Kinas militärmakt än så länge på långt när mäta sig med USA:s. Kina eftersträvar att uppnå militär paritet runt 2030.

Vilka lärdomar kan dras av historien? Det finns flera olika tänkbara scenarier. Det ena inter-imperialistiska scenariot är inte det andra likt. Historien upprepar sig inte mekaniskt.

Kina kan överflygla USA på samma sätt som USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt på 1890-talet, men det dröjde ända till andra världskriget tills USA skaffade sig ett definitivt militärt övertag gentemot Storbritannien, som degraderades till en andra rangens imperialistmakt. Detta är förmodligen Kinas strategi.

Rivaliteten mellan USA och Kina kan utmynna i ett nytt världskrig liksom vid första och andra världskriget. Det som talar emot en sådan utveckling är terrorbalansen, det vill säga att båda stater har andraslagsförmåga i fråga om kärnvapen. Samma terrorbalans rådde mellan USA och Sovjetunionen efter 1956, som i stället utkämpade en serie ställföreträdande krig med varandra genom ombud.

Den ena supermakten kan kollapsa på grund av inre förhållanden, som påverkats av yttre faktorer, vilket skedde med Sovjetunionen 1991 i form av en öppen kontrarevolution uppifrån.  Detta är troligtvis USA:s huvudstrategi gentemot Kina, eftersom Kina historiskt sett antingen har fungerat som en centraliserad stat eller sönderslitits av inbördeskrig.

Det kan naturligtvis också ske socialistiska revolutioner i den ena eller till och med i båda supermakterna, men den möjligheten verkar vara den minst sannolika idag. Om det skulle ske revolutioner i båda supermakter samtidigt, skulle ett nytt världskrig effektivt kunna förhindras. Det skulle också kunna ske en nydemokratisk eller socialistisk revolution i ett neo-kolonialt land, men om en sådan revolution ska ha återverkningar på världsläget krävs att den sker i ett relativt betydelsefullt land.

I nuläget är det omöjligt att förutse utvecklingen i världsmåttstock. Man ska akta sig för att dra förhastade slutsatser. Partihögern i SKP ansåg exempelvis 1978 att krigsfaran mellan USA och Sovjet var akut i Europa, en direkt felbedömning. Detta ledde till att de i praktiken inte längre utgick från huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i Sverige och riktade huvudstöten mot det egna monopolborgerskapet. I stället såg de Sovjet som huvudfienden till det svenska folket och gav ett kritiskt stöd till den socialdemokratiska regeringen. De utvecklade följdriktigt en vänstersocialdemokratisk linje, som resulterade i SKP:s undergång. I stället för att starta ett krig i Europa gick Sovjet in i Afghanistan 1979, vilket senare bidrog till Sovjets fall. De flesta på den tiden, inklusive Kinas Kommunistiska Parti och svenska maoister, överskattade Sovjetunionens stabilitet.

Även om de flesta stater i världen idag antingen fylkar sig kring USA eller Kina, finns det en rad medelstora imperialistiska och kapitalistiska stater, som kan bedriva en relativt självständig politik, som gör att oförutsedda händelser kan inträffa. Rivalitet mellan två supermakter eller imperialistblock öppnar alltid upp för ett manöverutrymme för andra stater. De traditionella borgerliga partierna och socialdemokraterna i Sverige är naturligtvis pro-amerikanska sedan länge. Men bland vissa delar av dem som uppfattar sig som vänster idag i Sverige finns det en tendens skönmåla stater som Kina, Ryssland etcetera, som står i motsättning till USA; i nuvarande läge fungerar de på sin höjd som motvikter – se Syrien. En uppåtgående supermakt som Kina är inte mer progressiv än en nedåtgående som USA; det visar de tidigare världskrigen. Som Lenin skrev kan en analys eller en definition av imperialismen ”…aldrig (…) omfatta de allsidiga förbindelserna hos en företeelse i full utveckling”.

Det betyder att kommunister inte kan låtsas som att det regnar eller sticka huvudet i sanden. Det är viktigt att fortlöpande följa och analysera det internationella läget och dess skiftningar, eftersom klasskampen i Sverige inte kan undgå att påverkas av dylika förändringar.

Föregående artikelNy lyckad manifestation för Julian Assange på Mynttorget. Kom, stöd yttrandefriheten nästa gång 28/10 kl 16!
Nästa artikelVarför irriteras Hultqvist och övriga Väst bara av ryska privata militära företag (PMC) och ej av brutala USA-PMC?
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

6 KOMMENTARER

  1. I en kommentar till en kommentar skriver redaktionen:
    ”Redaktionen 2019-05-15 At 22:27
    Klart att det är skrattretande för dig, du hatar ju allt som vi står för och även om jag inte har tillgång till hela din agenda så antar jag att det är ömsesidigt. Kommunismen har räddat hundratals miljoner från en säker död och du kör på med ditt vidriga kapitalisttugg. Hur var det nu med Sovjet? Hur skulle det sett ut utan socialismen och alla välfärdsinträttningar och hur skulle Europa sett ut utan segern över nazityskland? Hur var det nu det kom sig att kapitalistklassen accepterade socialdemokratin och en massa reformer? Ditt vidriga snack är just sådant som bromsar utvecklingen av en revolutionär rörelse som kan pressa tillbaka kapitalisternas pågående angrepp på folket. Ingen rörelse som står i motsättning till kapitalismen har varit i närheten av kommunismens framgångar och på den vägen fortsätter rörelsen att utvecklas över hela världen.”
    ”ditt vidriga kapitalisttugg”
    ”Ditt vidriga snack”
    Tack för titten Anders.
    Kommunistiska Föreningen verkar inte ha en aning om väsentligheter. Redaktionen vet inte ens hur man för ett samtal. Jag antar att Kommunistiska Föreningen är lika röd som Jultomten.

    • Marxistiskt Forum kan ha enskilda bra artiklar men annars är beröringspunkterna med gamla MF få. Tänker på artikeln om den galna peruanska sekten Sendero Luminoso som framförs som en modell för revolutionen. Enligt en rapport från Perus Sannings- och försoningskommission dödades eller försvann cirka 69 000 peruaner i kriget under 1980- och 1990-talen. Enligt rapporten bär Sendero Luminoso ansvaret för hälften av offren medan regeringens säkerhetsstyrkor ansvarar för en tredjedel.
      Flera attentat och massakrer riktades mot civilbefolkningen utfördes i Lima bl.a.
      ”Kampen” finansierades med hjälp av kokainsmuggling. ”Klassanalysen” bestod i att ställa ”fattigbönder” mot ”rika bönder” men i praktiken betydde det ofta ”fattigbonden” var den lokala fyllbulten som inte orkade arbeta och de ”rika bönderna” hårt arbetande bönder som lyckats uppnå en bit jord och ett par dragdjur. På det sättet spred man hat och död i byarna. I MF-artikeln hyllar man också militarisering av politiken vilket jag ser som den kommunistiska rörelsens största problem. Istället för en massrörelse en marxist-leninistisk-maoistisk-Ordförande Gonzalos generalstab. Enligt min mening har generalstaber oavsett ideologisk färg sällan eller aldrig skapat demokratier. En generalstab kan vinna kriget men sällan freden. Troligtvis kommer gruppen bakom nya MF jobba sig trötta innan de desillusionerade glider in i privatlivet. Som ett alternativ för en vänsterrörelse är det ett dödfött projekt både för den svenska och peruanska verkligheten. I Nepal lyckades ett parti från samma internationella rörelse gripa makten men först efter att radikalt ha bytt politik. I Kambodja visade Pol Pot vad en närbesläktad inriktning leder till.

  2. Sven Andersson skriver ”Tänker på artikeln om den galna peruanska sekten Sendero Luminoso som framförs som en modell för revolutionen.” I vilket nummer av Marxistiskt forum har det framförts?

    • Kenneth, jag är ledsen, jag hittar inte artikeln jag hänvisar till. Har sökt på mlm, Ordförande Gonzalo, Peru mm men hittar den inte. Men i mitt letande hittade jag både kritiska och hyllande artiklar gällande Sendero Luminoso. Svårt att hitta klar linje. Men även kritiken är väldigt försiktig vilket jag tolkar som att det finns en grupp bakom MF som sympatiserar med Sendero Luminoso. För mig är Sendero Luminoso en terroristorganisation i likhet med ISIS, religionen skiljer, den förra påstår de följer Mao, den senare påstår att de följer Muhammed. Här är några länkar till MFs artiklar om Sendero Luminoso:

      https://kommunisten.nu/?p=5959
      https://kommunisten.nu/?p=7857
      https://kommunisten.nu/?p=11364
      https://kommunisten.nu/?p=11482

  3. En mycket avgörande skillnad mellan imperiet (bestående av US och dessa vasaller) och Kina har lämnats därhän. Historisk har västs imperier (Portugal, Spanien, Holland, Frankrike, England och USA) servat allra först och främst bank, finans och försäkringsbolagens intressen och agendan. Det finns mängder med bevis som stryker detta. Alltså är väststater och därmed imperiet självt organ och instrument för att säkerställa en privat global finansordning (Världsregering) med alla medel tillbuds (krig, folkmord, plundrings våg, statskupper/regime change, mm.). Professor Michael Hudson kallar denna (dollar)imperialism Superimperialismen. Han skiljer från gängse imperieanalytiker i väst genom att påpeka att det är inte väststater som äger FIRE (finance, insurance, real estate) sektorn utan privat monopol bolag presenteras här:

    https://thesaker.is/the-grayzone-super-imperialism-the-economic-strategy-of-american-empire-with-michael-hudson/

    I Kina däremot har inte denna bankirmaffian den makt den åtnjuter i väst. Tvärtom – och tack och lov – är maffians makt i Kina väldig begränsad och kontrolleras av den kinesiska staten. Kinas stat ser till att inga privata bank, finans och försäkringsbolag har inflytande på Kinas politik (intern och extern). Kinas finansiella makt är således folkets i o m att centrala banken ägas av den kinesiska staten – till skillnad från USA, England, Frankrike, Tyskland, inklusive EU. Vilket innebär om Kina är imperialistiskt (vilket är långt ifrån bevisat att den är), så är den en annan typ av imperialism en som inte bygger på krig, folkmord, plundring, folkmord, statskupper/regime change, mm). Det ser vi i Kina Sidenväg, BRI, SCO, RCEP, mm.

    En viktig innebörd av detta är att den nya multipolära världsordningen som nu gryr – multipolär – är lika med början på slutet av den bankirmaffians sekel långa väldet med säte i City of London med filialer i New York, Paris och Frankfurt plus icke att förglömma BIS, Världsbanken, IMF, ECB – Europeiska Central Banken, mm). Väts bankirmaffian fattar detta väldig väl. Därför är den viktigaste anledning till de rabiata reaktionerna från medier, politiker och den sålda intellektuella kåren (spelar ingen roll om den kallar sig vänster, liberal eller neoliberal) mot Kina och i förlängning även Ryssland. Bankirmaffian vet att den är satt ur spel i den nya världsordning som gryr. Klart den inte vill förlora dess ”anrika” maktposition. Maffian är t o m beredd att ta oss till avgrunden med ett kärnvapen krig.

    En viktigt och väldig överraskande slutsats av detta som ”imperialism är lika överallt” analytikerna missar är Således är Kina i främsta ledet för världens befrielse från bankirmaffian som härjar i väst. Alltså, Kina är inte imperialistisk utan det land, styret som ska främja etablerandet av socialism på global nivå.

    Analyser av världsläget som utgår ifrån antagandet imperialism är imperialism oavsett centrum är således inte bara missvisande utan direkt felaktiga. Vänstern syn på Kina lider av Sino-fobi. Det enda Sino-fobiska premisser lär åstadkomma är att vänster blir bankirmaffians lydiga hundar och i o m det ännu mer irrelevant i folkets ögon. De som vill erbjuda riktiga analyser av världsläget måste lägga manken till och våga börjat på nytt – sluta gnaga på orientalismens giftiga benrester till att börja med. Se världen med nya ögon – inte med de glasögon som erbjuds via bankirmaffians medier, journalister, akademier, konsulter och tankesmedjor.

  4. Svar till Sven Andersson
    För det första har varken Kommunistiska Föreningen som organisation eller Marxistiskt Forum tagit ställning för Perus Kommunistiska Parti (Sendero Luminoso) eller Gonzalo. I samband med Gonzalos död nyligen publicerade Kommunistiska Föreningen ett uttalande från Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och ett antal trollhättankamrater kommenterade på eget bevåg hans död i form av väggmålningar.
    För det andra pågår det en internationell debatt bland de partier i världen, som betraktar sig som maoistiska, i strategiska frågor. Den internationella marxist-leninistiska rörelse, som uppstod i samband med Kinas Kommunistiska Partis/Albaniens Arbetarpartis brytning, drabbades av stora bakslag i slutet av 1970-talet, först i och med splittringen mellan KKP/AAP och senare kapitalismens återupprättande i Kina genom Deng Xiaopings maktövertagande. Senare kollapsade såväl Sovjetunionen, folkdemokratierna i Östeuropa som Albanien. Detta ledde till stor förvirring och desillusion inom nämnda marxist-leninistiska rörelse, särskilt inom de partier som verkade inom det imperialistiska blocket, och många försvann från den politiska kartan. Men det hör till saken att vissa partier och viss kader har hållit fast vid sin revolutionära grundlinje fr.o.m. 1960-talet. Det gäller exempelvis Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som både har bedrivit ett långvarigt folkkrig sedan dess. De har visserligen ännu inte segrat, men heller inte besegrats. Samtidigt har det uppstått nya partier och grupperingar, de flesta utan förankring – och kontinuitet från – i den internationella rörelse som uppstod i efterdyningarna av den stora polemiken. Dit hör Perus Kommunistiska Parti. Denna strömning utger sig för att ha vidareutvecklat maoismen, men är i själva verket en vänsterdogmatisk och vänsteropportunistisk revidering av maoismen, bl.a. genom lanserandet av den absurda teorin om att folkkriget är universellt, d.v.s. även tillämpligt i de imperialistiska länderna. Både Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti är för övrigt motståndare till teorin om att folkkriget är universellt. Jag anser inte att det är så märkligt att det uppstår en sådan här strömning; en tendens döljer alltid en annan. Deng Xiaopings maktövertagande kapitalismens återupprättande i Kina innebär ju en våldsam högersväng. Vissa letar därför efter enkla universalmediciner.
    Slutligen måste en sådan här strömning bekämpas i sak och med argument. Det räcker inte att som du förlita sig på en Sannings- och försoningskommission, som tillsattes av den peruanska regeringen – parti i målet – och vars ledamöter hämtades från det peruanska etablissemanget. Det är tvärtom naivt. En senare studie från 2019 har bestridit uppgifterna om antalet offer från Sannings- och försoningskommissionen, och uppskattade istället antalet till ”totalt 48 000 mord, avsevärt lägre än TRC:s uppskattning” och drog slutsatsen att ”den peruanska staten står för en betydligt större andel än Sendero Luminoso.” (Se https://en.wikipedia.org/wiki/Truth_and_Reconciliation_Commission_(Peru) Detta tvärtemot vad kommissionen hävdade. Men du kanske är helt säker på att den peruanska Sannings- och försoningskommission också står för sanningen?
    Eftersom jag inte har några detaljkunskaper om peruanska politiska förhållanden och Perus Kommunistiska Partis politiska praktik, har jag alltid fokuserat på PKP:s politiska linje, som den kommer uttryck i olika dokument. Men redan det faktum att den peruanska säkerhetspolisen kunde slå till 1992 och infånga Gonzalo och åtta andra ledande kader i Lima, tyder på PKP överskattade sin egen styrka och underskattade fiendens, ett typiskt vänstersubjektivistiskt fel. Jag har skrivit flera artiklar mot PKP:s politiska linje, bl.a. denna som också publicerades i Marxistiskt Forum: Stackars Mao Zedong, som inte ens var maoist ¬– http://marxforum.se/index.php/2021/07/08/stackars-mao-zedong-som-inte-ens-var-maoist/-

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here