Peter Hultqvist fullföljer sin trilaterala signalpolitik

5
681
Peter Hultqvist. Bild Regeringen.

Rolf Andersson har publicerat en intressant artikel på Alliansfriheten.se. Många av oss undrar nog varför Sverige ger sig in i försvarssamarbete med militärt svaga och underdåninga Nato-länderna Danmark och Norge. Läs då vidare! Jag återger inledningen av Rolf Andersson artikel.


Peter Hultqvist fullföljer sin trilaterala signalpolitik

Regeringen publicerade den 24 september 2021 en ”Statement of Intent on Enhanced Operational Cooperation”. Detta är en avsiktsförklaring, som försvarsdepartementen i Danmark, Norge och Sverige står bakom. I det kortfattade dokumentet säger försvarsministrarna att de knyter an till tankarna bakom det nordiska försvarssamarbetet genom Nordefco, där även Finland och Island ingår. Varför Finland inte står som avsändare av förklaringen kan jag bara spekulera om. Men finnarna är försiktiga och återhållsamma, och har en östlig granne att vårda relationen till utan att sända ut signaler som kan skapa omotiverad misstro.

Avsiktsförklaringen är inte bindande. I den talas det i allmänna ordalag om ambitionen att förbättra beredskapen att lämna militärt stöd mellan de deltagande länderna, men bara om de så skulle besluta. Det görs entydigt klart att eventuella militära åtgärder är villkorade av separata nationella politiska beslut i respektive land. Ja, det understryks för säkerhets skull att förklaringen ”does not entail any mutual defence obligations”. Åtminstone detta är tydligt och bra. Alliansfriheten består.

För Nato-medlemmarna Danmark och Norge läggs det i förklaringen ytterst pedagogiskt till, att dessa stater planerar att överföra kommandot till Nato vid kriser och krig. Det är klara verba, som inte innebär något nytt eller oväntat.

Om Sverige på allvar i kris eller vid fara för krig skulle fullfölja ett allmänt samarbete med dessa två underdåniga Natostater, ett samarbete som i så fall skulle gå utöver avsiktsförklaringens icke bindande nivå, så öppnas risker vi bör distansera oss från. Vi bör inte låta oss dras in i deras av Nato och hegemonen USA styrda agendor och planer, som de själva när allt kommer omkring har ytterst ringa inflytande över och kan påverka. Och för övrigt givetvis inte heller vi! Realiteterna är inte oväntat såsom de illustreras av USA:s kyliga uttåg ur Afghanistan och arrangemangen med Australien genom Aukus.

Dessa våra grannstater, Danmark och Norge, har hur som helst inte betydande värnkraft att bidra med, och det lilla de har att komma med är insatsrelaterat och Nato-styrt utan mycket till självständig nationell försvarsförmåga av värde.”

Jag kan inte låta bli att även återge ett avsnitt längre ned.

”Det är ingen hejd på försvarsminister Peter Hultqvists svajiga framfart. I hans spår har följt en rad av avsiktsförklaringar, värdlandsavtal, anpassad lagstiftning, ”memorandum of understandings” och solidaritetsförklaringar med olika västliga stater, huvudsakligen Nato-stater. Vi deltar i USA-ledda militära operationer i Afghanistan och Irak och är på väg in i militära insatser i Mali under fransk ledning. Sverige ingår också i insatsstyrkor som den brittiska Joint Expeditionary Force (JEF) och den franska European Intervention Initiative.

Hultqvist skadar allvarligt trovärdigheten i Sveriges alliansfrihet. Istället för att bygga ett eget nationellt försvar baserat på allmän värnplikt – som kan värna hela landet – hoppar han på lösa boliner från tuva till tuva. Syftet tycks vara att som ett moment i den av honom ensidigt omhuldade strategin satsa allt på ett tröskelförsvar – som vid dagens slut bygger på att militär hjälp kommer utifrån – och sända ut signaler till Ryssland. Moskva ska, är det uppenbarligen tänkt, förmås att i sina kalkyler och planer räkna med att få möta en på ”solidaritet” baserad gemensam front.”

Läs vidare på Alliansfriheten.se!

Föregående artikelVarför irriteras Hultqvist och övriga Väst bara av ryska privata militära företag (PMC) och ej av brutala USA-PMC?
Nästa artikelBjörn Lomborg – en miljö- och klimatförnekare i nya kläder
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

5 KOMMENTARER

  1. Sverige har i flera decennier varit ett land som saknat och ännu saknar, för egen del och för Europas del, ett sammantaget militärt och politiskt säkerhetstänkande. Det påminner ganska mycket om 1990- och 2000-talets avskaffande av de svenska Vägverket och Banverket. Slutresultatet blev ett evigt lappande, duttande och akutlagande: överallt syns små runda svarta asfaltsfläckar i vägarna så åtminstone ingen cyklist eller mindre bil ska köra på tok, och förorsaka verket värk och skadestånd. Likaså blev järnvägen offer för akutlagningar med växlar och bultar som darrade livsfarligt för varje tåg i väntan på att nästa som kunde spåra ur och orsaka måhända många människors död och olycka. Svensk politisk tradition sedan 30 år. Ett misslyckande. Kort och gott.

    1956 havererade de gamla engelska och franska kolonialsystemen liksom det tänkande som drev dem. I dessa dagar för 65 år sedan år 1956 drev egyptiska trupper, understödda av sovjetisk militär taktik, ut brittiska, israeliska och franska trupper ur Suez där dessa försökt knäcka och invadera Egypten sedan detta land nationaliserat Suezkanalen(som i sin helhet ligger just i Egypten) som drivits av engelska och franska intressen, allt på egyptiska republikens mark, den s.k. Suezkrisen. Det slutade i ett taktiskt totalhaveri för britter och fransmän som ledde till brittiske premiärministerns avgång liksom att femte franska republiken infördes 1958.

    Sverige har ingenting lärt av de senaste 15 årens amerikanska militära totalhaverier. Irak, Afghanistan, Georgien och Ukraina, som alla efter en dos av den amerikanska versionen av Suezkrisen, är i svenskt militärt tänkande liksom ”inte alls orsakat av amerikanskt politiskt och militärt tänkande”. Dessa länders kriser och kaos har ”liksom hänt ändå”, av någon okänd historisk naturlag som inte har med Washingtons tänkande och beteende att göra överhuvudtaget. Ett slags eget svenskt strategiskt faktaresistent tänkande.

    De amerikanska Förenta staterna har mest militär materiel i världen, men kan inte använda denna i något produktivt syfte på slagfältet, vi har då inte sett några som helst betydande resultat av det sedan invasionen av Somalia på 1990-talet.

    Det amerikanska strategiska och taktiska militära doktrinerna har liksom gått in i det jag brukar kalla Kommissarie Clouseau-stadiet; denne alltigenom misslyckade amatör anförtros gång efter annan de svåraste fallen, orsakar än mer kaos och skada, erhåller till slut alltid medaljer av inte ont anande höga potentater och igen sätts in på nya för kommissarien olösliga nya fall. Det är kanske inte heller någon tillfällighet att den skicklige skådespelaren Peter Sellers fick spela den galne amerikanen i filmen Doktor Strangelove. Dagens amerikanska Förenta stater har på underligt vis gått in i detta kombinerade Clouseau-Strangelove-stadium där önsketänkande och de amerikanska tankesmedjornas idéer har förvandlats till själva ”verkligheten”. Och den litar Sverige på, rakt av.

    Sverige har ingenting lärt och förstått. Man kastar sig tanklöst och handlöst in i amerikanska strukturer och ansluter sig till verklighetsfrämmande och kontraproduktivt amerikanskt militärt strategiskt, ja, önsketänkande.

    Som Churchill en gång uttryckte saken: amerikanerna väljer alltid den bästa lösningen när de misslyckats med precis alla andra (urusla) alternativ.

    Det är detta lands misslyckande militära tänkande och taktik precis överallt i världen som ska skrämma den lede fi Ryssland från att inta Gotland när de, tydligen, också vaktar Nordstream-ledningen med farliga krigsskepp och räknar storgäddorna med tysta miniubåtar i svensk skärgård.

    För ett svenskt politiskt etablissemang som i princip aldrig behärskar andra utländska språk än engelska, så vaggas dessa in i den falska och improduktiva amerikanska militära världens falska trygghet. ”Vi har läst de amerikanska dokumenten på det engelska språket (som vi behärskar ganska bra), alltså är allt sant”.

    Det är där Sverige står och har hamnat. De amerikanska militära äventyren i upprepade försök att härja och härska över Euroasien, har totalhavererat.

    Länder som reagerar mot detta, d.v.s. de länder som lever och finns i Euroasien, som Ryssland och Kina, som inte vill ha in det amerikanska kaoset i sina länder (de har nämligen dragit korrekta slutsatser av de permanenta amerikanska misslyckandena de senaste 30 åren) de är då kategoriskt ”aggressiva” och naturligtvis förtryckande och alltid odemokratiska. Sådan är retoriken.

    Den amerikanska kaosiseringen av europeiska och asiatiska länder behöver man inte analysera och dra lärdom av. Kanske är insikten alltför plågsam och smärtsam om att den amerikanska militära inblandningen i svenska affärer och i Östersjöregionen, ja, förmodligen också här, den amerikanska traditionen trogen, kommer att misslyckas. Igen.

    Det är där Sverige strandat på de amerikanska tankesmedjornas dödens och de eviga misslyckandenas strand.

    Den svenska solidaritetstanken har nu gått så långt att vi måste ta hand om ”the American losers”. Vi bryr oss om goda människor som har det svårt!

    Sverige har ingenting lätt och förstått. Det är ett förräderi mot Sveriges verkliga framtid och säkerhet. Sveriges säkerhetspolitik har blivit lika hjärndöd som Nato självt.

  2. ”Hultqvist skadar allvarligt trovärdigheten i Sveriges alliansfrihet.” Ett påstående jag inte kan hålla med om. Det går inte att göra kolsvart svartare. Vilka länder utanför Hegemonens krets, Nato, EU, AUKUS m.fl. är numer av uppfattningen att Sverige på något minsta vis är alliansfritt? När nu Stoltenberg vill segla den nordatlantiska skutan in i Stilla havet, har våra ledande politiker något att invända? När ledande brittiska politiker numer emellanåt talar om ”global Britain” finner jag det ganska lustigt, men om nu Sverige via sitt nära samarbete med Nato skall bli ”global Sweden”, ja då finner jag inga ord. Möjligen de ord som Baloo gav till Mowgli när denne slogs mot honom ”Jösses!”

  3. Ja, visst, är det så.

    Europa har två alternativ i ett historiskt viktigt val: antingen dras vi med in i den negativa amerikanska malströmmen och sönderfallet, eller så bygger vi gemensamt med resten av Euroasien upp ömsesidigt hänsynsfulla förbindelser och stabil handel, där var stat naturligtvis får välja sitt stats- och styressystem utifrån historia och lokal filosofi.

    Jag är dessutom övertygad om att det numera hårdare och mer konservativa politiska trycket över länder som Ryssland, Vitryssland och Kina skulle lättas avsevärt, om de slapp det permanenta trycket från det amerikanska politiska kaoset som ska införas i östra Europa för att destabilisera Europa, det är den ursprungliga amerikanska långsiktiga geopolitiska planen.

    USA är idag en destabiliserande och helt negativ politisk-militär faktor för hela Euroasien, och det vore en historisk tragedi om Europa hamnade på den förlorande sidan, jämte med amerikanarna, och det uppstod en historisk överlägsen politisk-militär supermakt i form av Kina(världens rikaste och mäktigaste exportekonomi) och Ryssland(världens resursrikaste land med en tredjedel av jordens alla resurser) och där det går en ny slags ”amerikansk geopolitisk järnridå” rakt igenom Europa.

    Amerikanerna vill gärna, naturligtvis, ha ett så svagt och splittrat Europa som möjligt där det inte alls råder politisk och handelsmässig fred med resten av Euroasien.

    Vill Europa bli fritt och strategiskt liksom taktiskt självständigt måste de destabiliserande amerikanska militära ockupationstrupperna, en gång för alltid, från 1940-talet lämna hela Europa. Bara på det viset kan vi få ett stabilt och helt fritt, liksom enat, Europa.

  4. Frågan är inte om utan när Sverige officiellt blir fullvärdig medlem i NATO.
    Oavsett om efter valet nästa år vi får en Socialdemokratisk regering stödd av miljöpartiet och Vänsterpartiet eller en borgelig regering stödd av Sd så kommer förmodligen frågan om Sveriges natomedlemsskap upp på dagordningen någon gång under mandatperioden.
    Nu nämns inte frågan med ett ord i den politiska debatten.
    Man håller tyst väl medveten om att detta är en alltför känslig fråga att diskutera öppet inför valet.
    Väljarna ska hållas i lycklig omedvetenhet om vad som egentligen planeras bakom kulisserna.
    Skulle det bli på det viset att Sverige träder in som fullvärdig medlem i NATO så kommer också maktbalansen i norden att förändras på ett drastiskt sätt.
    Det kommer att betyda att attackflyg från NATO och USA kan komma att stationeras på svenska flygbaser.
    Detta kommer i så fall att tilldra sig Rysslands uppmärksamhet och att man avsätter resurser för att kunna slå ut dessa baser.
    Det snabbaste och effektivaste sättet att slå ut dess baser är att sätta in taktiska kärnvapen.
    Sverige riskerar då vid en krissituation att utsättas för kärnvapenanfall från Ryssland.
    Detta är som var och en förstår varken en bra eller förnuftig politik.
    Det svenska skalförsvaret kommer att leda till en situation att landet blir en bricka och en medhjälpare till USA och NATO i deras konkurrens med Ryssland om inflytandet i norden.
    Sveriges intressen kommer på både kort och lång sikt att komma i andra hand.
    Naiviteten och oförmågan hos dagens politiker att inse resultatet av en sådan politik är häpnadsväckande.
    Det måste till en bred och allmän diskussion om det svenska försvaret försvaret och dess målsättning.
    Så vitt jag förstår det så måste Sverige satsa på en stark upprustning som visar på både en vilja och förmåga att kunna försvara landet i händelse av krig.
    Detta kan inte gå hand i hand med den nuvarande närmandet till NATO.
    Sverige har slagit in på en farlig som i förläningen kan visa sig bli ödesdiger.
    https://www.youtube.com/watch?v=lXGLtt-sPfE

  5. Man måste komma ihåg en annan viktig och rentav avgörande faktor: de västeuropeiska länderna; såväl Frankrike som Tyskland har betonat vikten att alla kommande framtida europeiska säkerhetsbeslut måste INKLUDERA de ryska säkerhetsintressena, det har såväl Merkel som Macron klokt betonat. I Frankrike, Tyskland, Spanien och Italien har man också bestämt sagt nej till Nato-medlemskap för t.ex. Ukraina och Georgien, den dörren är så att säga helt stängd för dessa länder.

    Vinner Madame Le Pen franska presidentvalet nästa år är det slut på de europeiska sanktionerna mot Ryssland och definitivt nej (man lägger in veto) till någon som helst Natoutvidgning.

    Det kommer att bli Kontinentaleuropa som kommer att avgöra Natos utvidgning liksom de anti-ryska sanktionernas framtid (fler inser att Krim-borna inte vill återbördas till Kiev-kaoset) som skadar just de europeiska företagen svårt och alltför hårt, man vill helt enkelt ha igång den ryska-EU-handeln på normal nivå igen.

    Sverige har ju betonat att något medlemskap på egen hand i Nato utan Finland är otänkbart, och där sätter finska och säkert också den svenska folkopinionen stopp.

    Jag är inte alls säker på Natos framtid: alltfler amerikanska politiska tankesmedjor -det finns sunda sådana också- som Carnegie och andra, har ju på senare tid kallat Nato ”Dead-man-walking”.

    Författaren Per Wirten har nyligen publicerat en bok om Sveriges förhållande till Europa, där Sverige mer och mer presenteras som en inflytelselös medlem och ren randstat i Europas utkant. Går inte Sverige med i EMU:s tredje steg, den europeiska valutan Euron (som Sverige är skyldigt att göra och har inget ”danskt undantag”) så kan detta Sverige utkvalificera sig ur Unionen, en slags Svexit. Här står Sverige inför ett viktigt europeiskt vägskäl: inkorporeras i de europeiska strukturerna eller bli troget de anglo-amerikanska och dess mer tilltagande anti-europeiska positioner. Man kommer inte att kunna vara lojala mot båda, det är helt omöjligt.

    Kontinentaleuropa har mer eller mindre efter Bush junior och Trump-epokerna, liksom Brexit och det anglo-amerikanska sveket med AUKUS med den stulna franska ubåtsaffären (som hela EU fördömt) tappat förtroendet för de amerikanska strukturerna och dess planer för just Nato. Allt fler i Tyskland och Frankrike förespråkar idag europeiskt strategisk självständighet UTAN amerikanskt stöd i Nato(man bygger just nu nya egna europeiska försvarsbyggnader i Bryssel som inte har minsta med Nato att göra) – och de här nya europeiska tankarna är både viktiga och avgörande för Europa.

    Sverige däremot har inte förstått att det sker en politisk andlig skilsmässa mellan just Kontinentaleuropa och den anglo-amerikanska sidan(som kör sitt eget ”race” där tilliten och lojaliteten till EU är mycket liten).

    De svenska planerna på något slags Nato-anslutning skulle därför ske i tankarnas vacuum, utan kontakt med de nya kontinentaleuropeiska tankegångarna. Nato kan mycket väl komma att sprättas upp av den nya modiga europeiska våg som går i västra EU, där man inte längre litar på det amerikanska politiska och militära omdömet. USA är idag västvärldens socialt och politiskt mest instabila land med stora olösliga inre problem, och mer amerikanskt militärt inflytande kommer inte att på minsta vis lösa de europeiska säkerhetsproblemen och öka spänningarna, som drabbar de europeiska ekonomierna mycket hårt.

    Den som idag tror att Nato skulle lösa några ”nordiska” säkerhetsproblem och ge någon slags stabilitet(med att föra in brittiska och amerikanska fartyg och styrkor in i Östersjön) är ju fullständigt politiskt vansinne.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here