Insändare: En hyllning till Kinas kommunistiska partis 100 årsdag

30
2019

Bakgrund: Det finns inte många politiska partier i dessa dagar som kallar sig marxist-leninistiska. Jag har fått denna hyllningstext översatt från Catarina Östlund. Där framgår bl.a. att ”Workers World Party”, som jag inte känner till närmare, anser att Kinas ekonomi och samhälle baseras på en ”socialism med kinesiska förtecken”. Denna artikel diskuterar denna fråga i viss mån. KKP – grattis till hundraåringen! Men är Kina socialistiskt?

Jag är väl medveten om att andra som anser sig vara marxist-leninister eller marxister anser att Kina helt övergett socialismen. Är Kina imperialistiskt? Denna diskussion utvecklas dock inte i anslutning till denna hyllningsartikel. Huruvida Kina utvecklas i en mer tydlig socialistisk eller imperialistisk riktning lär framtiden utvisa.

CPC=KKP (Kinas Kommunistiska Part).

Salute on the Communist Party of Chinas´s 100th Anniversary


En hyllning till Kinas kommunistiska partis 100 årsdag

Följande uttalande skrevs i kollektivt samråd med Workers World Partys verkställande kommitté och redaktionen inför firandet av det kinesiska kommunistpartiets 100-årsdag den 1 juli 2021.

Workers World Party som grundades 1959, är ett marxist-leninistiskt parti i USA. Workers World har ända från början varit en stark anhängare av den kinesiska revolutionen 1949, och har verkligen uppskattat Kinas kommunistiska partis ledande roll i revolutionen. Som ett revolutionärt arbetarklassparti i centrum för världsimperialismen är vi fast beslutna att försvara alla klassens framsteg ute i världen. Eftersom vi gör följande skrift tillgänglig för en bredare publik så vi har tagit med en del av historien som inte är allmänt känd i USA och som visar skillnaderna mellan USA och Kina.

I 5000 år var Kina ett av världens mest avancerade samhällen inom kultur, konst och teknik. På 1700- och 1800-talet attackerades landet av makter vars snabba kapitalistiska utveckling gett dem en tillfällig fördel i militär och industriell styrka. Denna fördel ledde till flera hundra år av kolonial plundring av Kina samt en stor del av Öst- och Sydasien. Ojämna fördrag och militär ockupation förvandlade Kina till ett land med ofattbar fattigdom, hungersnöd, socialt kaos, och tvingade på landet underutveckling och krig.

De flesta människor som är uppvuxna i USA vet nästan ingenting om USA:s och andra imperialistiska länders tidigare ingripanden i Kina. De vet inte att under 1800-talet tvingades kinesiska städer att lyda beväpnade enheter från USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Japan. Den amerikanska flottan hade armador med bepansrade fartyg som patrullerade längs kinesiska floder och kustvatten. Den mest brutala kanonbåts-diplomati införde ojämlika fördrag för att stärka deras militära ockupationer, samtidigt som Kina tvangs betala stora ersättningar till dessa imperialistiska länder. Med deltagande av USA utlöste Storbritannien två Opium-krig * mot Kina för att genomdriva sin ”rätt” att sälja opium. De kallade det ”frihandel”.

De studenter som mobiliserade mot de kinesiska härskare som följde imperialisterna blev förtryckta. En nationalistisk rörelse växte fram. Trots de unga deltagarnas mod, kunde de inte sluta sig samman förrän 1921, till en rörelse som kunde mobilisera massorna för att befria Kina – som på den tiden bestod av en fjärdedel av världens befolkning.

Det som förändrades 1921 var grundandet av Kinas kommunistiska parti. Under det följande århundradet ledde CPC en stor revolutionär omvälvning av hundratals miljoner arbetare och bönder. Genom att leda, utbilda och organisera motstånd bland massorna ledde CPC den kinesiska revolutionen till seger. Det drev ut de imperialistiska ockupationsmakterna och bröt sig ur de korrupta krigsherrarnas, godsägarnas och feodalismens järngrepp.

CPC:s styrka

Kanske har CPC: s mest beundransvärda egenskaper genom dess historia varit (1) dess förmåga att ändra strategi och taktik när den konfronterats med ny utveckling; (2) som ett parti med statsmakt, förmågan att planera långt i förväg och dra nytta av den socialistiska organisationen av den kinesiska ekonomin; och (3) dess förmåga att mobilisera de kinesiska massorna för att stödja alla förändringar i politiken.

Det har skett flera tumultartade historiska epoker sedan grundandet av Kinas kommunistiska parti. Historiska förändringar sker aldrig längs en rak linje. Förändring är dialektisk, fylld med motsägelser, med skarpa, ibland oväntade vändningar baserade på materiella förhållanden. Under de senaste 100 åren har Kinas kommunistiska parti bibehållit sin förmåga att röra sig i revolutionär riktning, även genom de svåraste perioderna.

CPC övervann sin första stora utmaning att anpassa sig när Chiang Kai-sheks nationalister drev ut dem från deras basområde och de gick den långa marschen på 1200 mil och skapade en ny bas.
Trots stora förluster stärkte detta organisationen. Som svar på den japanska invasionen prioriterade CPC kampen mot den japanska imperialismen framför kampen mot nationalisterna. CPC reagerade på det globalt förödande andra världskriget och utnyttjade motsättningarna mellan de imperialistiska makterna – särskilt kriget mellan USA och Japan – för att hjälpa till att befria Kina.

I slutet av kriget befriades Kina från de japanska imperialisterna, men det mötte en ny imperialist som skulle bli exploatör. CPC trotsade dock den segrande amerikanska militären och drev på ett klasskrig med bönderna och arbetarna mot den nationalistiska (Kuomintang) regeringen. I oktober 1949 återställde Röda armén slutligen nästan hela landets suveränitet och placerade då kommunistpartiet vid makten i Folkrepubliken Kina.

Mao Zedong

Oktober 1949: Folkrepubliken Kina

CPC:s ordförande Mao Zedong lovade att den nya kommunistiska regeringen skulle säkerställa en stabil utveckling och ett brett välstånd samtidigt som den motsatte sig utländsk intervention.

Mao förklarade: ”Det kinesiska folket, som består av en fjärdedel av mänskligheten, har nu rest sig! Kina har alltid varit en stor, modig och uthållig nation; det är bara i modern tid som det har blivit efter. Och det har helt och hållet berott på utländsk imperialisms och inhemska reaktionära regeringars förtryck och exploatering. Våra förfäder upphörde inte på ett helt sekel att föra orubbliga strider mot inhemska och utländska förtryckare.”

Mao varnade: ”Varje dag och varje minut kommer imperialisterna att försöka komma tillbaka. Detta är oundvikligt och om det råder det inte några som helst tvivel.”

“Det är för att vi har besegrat den reaktionära Kuomintang-regeringen som stöttades av USA: s imperialism, som vi har uppnått denna stora enighet i hela folket….. Vi kommer att dyka upp i världen som en nation med en avancerad kultur. Vårt nationella försvar kommer att befästas, och inga imperialister får någonsin tillåtas invadera vårt land.”

Kinas kommunistiska partis roll var avgörande för att upphäva kolonial ruin och imperialistisk ockupation och plundring. CPC: s fasta ledarskap förvandlade landet till ett enat, välorganiserat samhälle som utvecklades.

Under de första åren efter segern 1949 ägde en enorm omorganisation rum på alla nivåer i samhället. De revolutionära förändringarna i markfördelning, kollektiviseringen, omorganisationen av industrin och femårsplanerna innebar dramatiska förändringar för miljoner som fortfarande kämpade för att befria sig från ett feodalt klassamhälle. Infrastruktur, läskunnighet och hälso- och sjukvård lades på en ny grundval. Detta var en ständig process av försöksverksamhet med snabba förändringar.

Efter 1949 mötte den nya republiken amerikansk imperialistisk fientlighet, som innebar ett embargo mot all handel och investeringar i ett försök att ekonomiskt kväva den nyfödda folkrepubliken Kina.

USA inrättade en Kuomintang-regering på Kinas ö Taiwan och hotade samtidigt som de invaderade den koreanska halvön 1950 att invadera Kina. Trots denna amerikanska fientlighet inspirerade Folkrepublikens framgångar befrielserörelser i Asien, Afrika och Latinamerika och inspirerade till och med många revolutionära ungdomar i de imperialistiska länderna.


1979: Öppnandet för utländskt kapital

Även om det var långt ifrån det enda vägskäl som CPC stod inför under de första decennierna i Kina, innebar beslutet från 1979 att öppna upp landet för utländska kapitalinvesteringar och tillåta individuell kapitalistisk utveckling ett inflytande som fortsätter än idag.

Det fanns tillfällen då stora strömmar av utländskt kapital och växande ojämlikhet inom Kina tycktes hota dess socialistiska system. Som det skulle visa sig, så bibehöll ett organiserat och centralt planerat fokus att höja den ekonomiska nivån för hela befolkningen, särskilt på landsbygden och i de mest eftersatta områdena, en socialistisk inriktning.


Det råder ingen tvekan om att en enorm ekonomisk utveckling har ägt rum sedan 1949 och accelererat under de senaste decennierna.
Kina har uppfyllt och överträffat de grundläggande materiella behoven för dess 1,4 miljarder invånare. Mer än 800 miljoner människor har dragits ur djupaste fattigdom, något som aldrig tidigare hänt i modern historia. De flesta människors liv och förväntningar har förändrats. Denna revolutionära prestation förtjänar att firas och studeras.

Från en analfabetism på mer än 80% 1949, är nu alla läskunniga. Kina examinerar fler studenter inom naturvetenskap, teknologi, ingenjörsvetenskap och matematik (STEM utbildning) från sina egna universitet än resten av världen tillsammans.

Icke desto mindre nämner CPC-ledningen med rätta att Kina ”fortfarande utvecklas.”

Den nya Sidenvägen (Belt and Road Initiativet)

Medan Kinas ekonomi nu framgångsrikt kan konkurrera med världens länder förespråkar CPC att ”bygga en gemenskap med en gemensam framtid för mänskligheten.”

Kinas biljonsdollars-Belt and Road Initiativ ger lån till infrastruktur, utrustning och utbildning åt länder i Afrika, Asien och Latinamerika för ett nätverk av handelsvägar. Den planerar nya järnvägslinjer, hamnar, motorvägar, rörledningar, telekommunikationsanläggningar och energicenter som förbinder mer än 60 länder på fyra kontinenter. Det inkluderar finansiering för att främja stadsplanering, dricksvatten, sanitet och livsmedelsutveckling. Kina kallar det ”århundradets plan”.

Amerikanska imperialismens strateger fruktar att Kinas enorma, globala infrastrukturprojekt som breder ut sig kan utmana den USA-ledda världsordningen. Oförmögna att matcha det kinesiska biståndet, ser USA-finansierade icke-statliga organisationer och massmediekanaler till att bedriva skrämselpropaganda mot dessa utvecklingsprojekt som behövs i högsta grad.. De syftar till att förstöra för de länder som är inblandade i Belt and Road Initiativet.

Försvara jämställdhet, hälsa och miljö

CPC har tagit ledningen när det gäller att hitta lösningar på två av de viktigaste frågorna som mänskligheten står inför idag: COVID-19-krisen på kort sikt; och på lång sikt miljökrisen. Och CPC har fattat beslut som försvarar jämlikheten i Kina.

Den kinesiska arbetarklassen består numera av 623 miljoner människor.
Dess sociala betydelse och politiska medvetenhet växer. Tusentals jobbåtgärder har konsoliderat nya och stabila löneökningar och förbättrade arbetsvillkor. Arbetarklassens förmåga att organisera hela det framtida samhället kommer att vara avgörande. Som en jämförelse, i USA, har under de senaste 40 åren lönekurvan inte stigit trots att arbetarklassens produktivitet konstant har ökat, och anslutningen till fackföreningar har krympt till 10,8%, på grund av deras årtionden av misslyckanden och utlokalisering av arbeten från industrier som tidigare haft fackföreningar.

Den 4 mars 2014 röstade de 3000 delegaterna i Kinas nationella folkkongress för att större nationell kontroll över utvecklingen genom medvetna planer för att minska fattigdom, öka sociala program och fördelar, bekämpa extrema föroreningar och främja uppbyggandet av en hållbar miljö.

Till och med World Economic Forum säger att världen kan lära av Kinas exempel. Cirka 90% av världens beräknade 385 000 elektriska bussar finns i Kina idag. Endast 1,6% av världens elektriska stadsbussar finns i Europa och mindre än 1% finns i USA.

Idag är Kina världsledande när det gäller investeringar i ren energi. Dramatiska förändringar i större befolkningscentra visar att det är möjligt, om avgörande åtgärder vidtas, att börja återställa miljön och dramatiskt förbättra livskvaliteten.

Guangzhou (f.d. Kanton), ekonomiskt centrum i södra Kina, belägen nära Hongkong. Bild: Wikipedia.

Till och med för tre år sedan rapporterade en artikel i tidningen Economist den 15 mars 2018 att Kina ”genom en kombination av subventioner, politiska mål och tillverkningsincitament hade spenderat mer på att se till att komma till rätta med sitt energisystem än USA och EU tillsammans.” Att lära sig mer om vad Kina gör för att rena miljön och förstå varför det är strukturellt och politiskt kapabelt, borde öppna ögonen på miljöaktivister om vad som är möjligt att göra.

Problemet i USA som håller tillbaka och till och med upphäver program för att begränsa föroreningar och klimatförändringar är att detta högt utvecklade land domineras av ett kapitalistiskt system i förruttnelse och en härskande klass som desperat vill maximera sina kvartalsvinster på bekostnad av långsiktig planering.

COVID-19 bekräftade skillnaden i sociala system

Den starkaste jämförelsen mellan dessa två sociala system återspeglas i den globala pandemin. Kinas framgång med att bekämpa viruset och tillhandahålla vacciner till världen är en enorm vetenskaplig, social och medicinsk prestation. Dess kontroll av sjukdomen, på grund av dess centralt planerade ekonomi, har gjort det möjligt för Kina att bli en makt som kan tillhandahålla medicinsk utrustning och nödvändig personlig skyddsutrustning på global nivå.

Kina kan nu erbjuda hundratals miljoner doser livräddande vacciner. Kina delar inte bara vaccinerna globalt; ännu viktigare är att det delar den teknik som är inblandad i framställningen av vaccinerna med världen.

Den privata äganderätten i kapitalismen är det största hindret för att lösa alla globala problem som äventyrar allmänhetens bästa.
Detta bekräftas av COVID-katastrofen i USA. Bristen på avgiftsfri, tillgänglig nationell vård och den uppdelade konkurrerande vinstdrivande medicinska / läkemedelsindustrin är en dödlig kombination.

Det är av historisk och avgörande betydelse att CPC-ledningen vägrar att ge upp sin inriktning på utveckling av det kinesiska samhället och ekonomin. Kina är fortsatt engagerat i att använda central planering för att styra viktig infrastrukturers utveckling och centralbanker.

USA: s imperialism är oförmögen att matcha Kinas otroliga humanitära insatser. Så det är knappast förvånande att Kinas globala bistånd upprepade gånger kritiseras av amerikanska företagsmedier och Washingtons tankesmedjor.


USA trappar upp ekonomiska- och krigshot

Varje socialt förhållande är föremål för ständig förändring, motsättningar och strider – i detta fall en kamp mellan två stridande sociala system. USA: s imperialismens miljardärers beslutsfattare och politiska påtryckare är totalt fientliga mot de dramatiska förbättringarna för hundratals miljoner människor i Kina. Om den fantastiska tillväxten kommer att fortsätta – trots den amerikanska imperialismens beslutsamma ansträngning att stoppa den med tullar, ett handelskrig och militär omringning – diskuteras nu i USA: s härskande klasskretsar. Som Washington Post har förklarat: ”Handelskriget handlar inte om handel. Handelskriget handlar om att USA försöker begränsa Kina och motverka dess uppgång. ” (24 september 2018)

Företagsägarna, deras strateger och tankesmedjor tvingas erkänna att de flesta av deras förhoppningar och drömmar om att den kinesiska regeringen lätt skulle kunna besegras, och att Wall Street skulle hitta en öppen väg in i Kina är nu modlösa, på grund av att verkligheten visar en stabil regering som har brett stöd av massorna som upplever ett ökande välstånd.

Amerikanska, brittiska och andra västerländska politiska strateger har varken kunnat överträffa eller störta socialismen i Kina. De har grundat sina antaganden på att den kapitalistiska marknaden snabbt skulle besegra Kinas socialistiska revolution. Den förutsättningen visade sig vara felaktig.

Likväl har de förlängt handelskriget genom att införa ett förbud mot programvaror och elektroniska komponenter i ett försök att stänga ute Kinas företag från alla globala marknader. Konsekvenserna är mycket omfattande..

Amerikanska krigsfartyg har intensifierat sina så kallade ”Freedom of Navigation” -övningar och seglat genom de livligt trafikerade vattenlederna i Sydkinesiska havet. Den amerikanska flottan har skickat robotjagare genom Taiwans smala sund. Det förekommer nu regelbundna månatliga offensiver.


”Pivot to Asia”
är en stor militär omorientering av Pentagons krigsmaskin för att fokusera på Kina. Hangarfartyg med kärnvapen, jagare,och kärnkraftsubåtar och Terminal High Altitude Area Defense missil batteries (ett amerikanskt anti-ballistiskt missilförsvarsystem Wikipedia) har flyttas till platsen.

Biden-administrationen intensifierar Trump-administrationens fientlighet. Det har bett kongressen om mer än 27 miljarder dollar under en tidsrymd av fem år för att bygga en ridå av missilbaser och satellitsystem runt Kina, inklusive ett system av radar på rymdplattformar.

Det svåra kaoset i Hong Kong orsakas av imperialismens försök att skapa en kris för att stoppa Kinas stabila utveckling. Fientlig propaganda som anklagar Kina för folkmord i Xinjiang är ytterligare ett försök att attackera Kinas internationella ställning och rättfärdiga en ny omgång av amerikanska sanktioner.

Mäktiga krafter i USA, både republikanska och demokratiska, är fast beslutna att utöva tungt politiskt, militärt och ekonomiskt tryck på Kina för att undergräva nationell planering och statligt ägda industrier.


Internationell solidaritet

Opposing imperialist war and anti-communist propaganda is never a popular position in the imperialist center.

Att opponera sig mot imperialistiska krig och antikommunistisk propaganda är aldrig populära ståndpunkter i det imperialistiska centrumet. I det kapitalistiska Förenta staterna förgiftas alla sociala förhållanden med systemisk rasism, djupt inrotad trångsynthet, rivaliserande arrogans och fördomar mot arbetarklassen. Klassmedvetenhet kan inte byggas upp utan att arbetarklassens solidaritet riktas mot alla världens kämpar.

Den historiska förlusten av socialistisk planering i Sovjetunionen och Östeuropa har haft globala konsekvenser för arbetarklassen. Denna förlust bekräftar på nytt att ett kommunistiskt parti måste tillhandahålla ett viktigt skydd mot den imperialistiska bålverket.

USA: s imperialism kämpar för att behålla sitt vacklande grepp om världsherraväldet och förhindra framsteg för Folkrepubliken Kina – det Kina som leds av CPC och som erbjuder en alternativ världsordning som grundar sig på multilateralism, ömsesidigt fördelaktiga ekonomiska förbindelser och icke-inblandning i interna angelägenheter.

USA: s krig i Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien under de senaste 20 åren, har på alla sätt visat sig vara en absolut katastrof för den amerikanska imperialismens drömmar om erövring och återkolonisering.

Kina – med en befolkning som är många gånger större än alla dessa länder tillsammans – med avancerad teknik, intern sammanhållning och många handelspartner, befinner sig nu i en starkare position för att kunna stå emot arroganta amerikanska krav. Likväl är klarsynthet och den militanta arbetarklassens solidaritet fortfarande nödvändiga för att motsätta sig alla hot mot Kina från USA: s imperialism och dess gigantiska militära maskin. Kinas allierade inbegriper dem som motsätter sig imperialismen inifrån.

Workers World Party hyllar Kinas kommunistiska partis 100-årsjubileum. Vi har mycket att lära oss och en värld att vinna. U.S. imperialism – Hand off China!


* Opiumkrigen “var två krig i mitten av 1800-talet genom vilka Storbritannien och Frankrike tvingade Kina att acceptera opiumhandeln och ge handelsprivilegier åt segrarna….. Efter brittiska påtryckningar i form av krigshandlingar slöts 20 januari ett preliminärfördrag, enligt vilket Kantons hamn åter öppnades samt britterna fick Hongkong och sex miljoner dollar i skadeersättning…..{Det andra kriget ]…..fann kineserna vidare motstånd fruktlöst och öppnade förhandlingar, som i slutet av oktober ledde till fred (undertecknad av kejsaren 2 november), Pekingkonventionen, på samma villkor som i fördraget 1858, men med ökad krigsskadeersättning (60 miljoner francs till Storbritannien och 30 miljoner till Frankrike). De engelska och franska sändebuden tog i mars 1861 sin bostad i Peking och i juli även Förenta staternas.”

Föregående artikelHultqvist måste stoppas! Ingen svensk militär till Persiska viken!
Nästa artikelUSA – de ”förlorade möjligheternas land”
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

30 KOMMENTARER

  1. Kina övergav sovjetsocialismen 1958, försökte bygga en egen socialism/kommunism fram till 1978, och började då bygga något bättre man då inte riktigt visste var det skulle sluta. Demokratin 1912-1949 hade floppat katastrofalt, sovjetkommunismen likaså, så – vad skall vi prova härnäst.

    Att åtskilliga länder med tvång lade under sig ett flertal områden i Kina är ganska okänt i väst idag. Dom kallades Concessions och finns beskrivna här.
    https://en.wikipedia.org/wiki/Concessions_in_China#List_of_concessions
    I verkligheten var det ockupationer under hot om våld, ibland med verkställt våld. Till denna dag är det en känslig fråga i Kina.

    Kinas kommunistiska parti bildades mycket riktigt 1921 som en ”revolutionär folkrörelse”, inte ett politiskt parti, och har så förblivit till denna dag. Det är helt riktigt att KKP ständigt har anpassat sig till verkligheten och folkviljan, det är i grunden inte byggt på någon ideologi utan på pragmatik. KKP är kanalen för att för att kanalisera folkviljan till Kinas ledning. Det är det som kallas ”revolutionärt”, en konstant anpassning till förändringar i folkviljan, alltså att följa folkviljan.

    Det är precis vad filosofen LaoTzi formulerade för 2,200 år sedan, den som vill leda ett folk måste följa dom. Att armén ”placerade kommunistpartiet vid makten” i Folkrepubliken Kina är en missledande formulering. KKP är inte ett politiskt parti som sitter vid makten i den meningen, det är en folkrörelse som styr makten, dess målsättningar och beslut, vilken är Nationalkongressen. Den folkrörelsen var verkligen avgörande för att avsluta utländsk ockupation, dock ännu inte på Taiwan.

    Sök på namnet Rewi Alley, där finns mycket information, Rewi föddes på Nya Zeeland och flyttade till Kina 1927, var mitt i alla dessa händelser, och har skrivit en hel del på engelska.
    https://en.wikipedia.org/wiki/Rewi_Alley

    Den klassiska ”kinesiska arbetarklassen” har i praktiken avskaffat sig själv och blivit egenföretagare, men det finns en del lämningar kvar.

    Artikeln beskriver Kina i målande, svepande meningar som ofta känns inspirerade av den gamla sovjetpropagandan, men egentlige stämmer det inte det på Kina. I väst driver militanta fackföreningar löneökningar och förbättringar i arbetsförhållanden i konfrontation under hotelser och påtryckningar, i Kina har fackföreningen en sambandsroll att tillsammans med arbetsgivaren utveckla det bästa för båda parter. Det är en helt annan kultur. Man söker inte konflikt utan samarbete.

    Kinas ekonomi är inte centralt planerad eller styrd. Guidad och möjliggjord är ett bättre ordval. Det fungerar så att ledningen och innevånarna etablerar gemensamma mål att arbeta mot och uppnå, och samarbetar. Det är alltså mycket olika den västerländska modellen där en autokratisk elit bestämmer vad som är bäst för folket, och med tvång genomför det, utan konsultationer.

    Väst fungerar i ständig konfrontation, Kina fungerar i att ständigt söka samarbete mot gemensamma mål. Det är en grundläggande skillnad.

    Den privata äganderätten är mycket stark och fundamental i Kina. Däremot stoppar Kina monopolism och maktkoncentration, vilket även skulle stoppa utveckling, vilket nog är ett av USAs främsta problem.

    • Enligt andra uppgifter omfattar den kinesiska arbetarklassen många hundra miljoner människor. I Kina har antalet miljardärer fortsatt att öka.

      • Anders R,
        Personligen har jag inget emot ”miljardärer”.
        Men inte heller för. Bara att de finns där.
        Inte något som du kan få mig att emotionellt reagera på.
        Jag vet ju att det ändå mest är fiktiva värden.
        Det vill säga andelar i olika ekonomiska verksamheter d.v.s ”kapital”.
        Någon med rätta känslan måste hantera den delen av värdet.
        Annars riskerar värdet rinna bort som sand mellan fingrar om det hamnar i händerna på fel förvaltare.

        Desto bättre upplever jag som de flesta förstår det här idag.
        Det bättre informerade samhället gör verkan överallt.
        Jag möter även avundsamma personer.
        Men även dem börjar alltmer inse att någon (ansvarsfull) måste äga.

        Det går inte att fördela ägande till vem som helst.
        Med ägande följer ansvar.
        Något som alla inte har möjligheten att hantera.
        Jag tror på ett samhälle där alla har sin roll och betydelse.
        Samt att den inte måste vara lika.
        Men förutsättningarna för att kunna leva livet måste vara någorlunda lika.
        Samt att alla måste kunna känna trygghet.
        Även vi äldre.

        • Men har inget emot dagens ekonomiska system där andra arbetat ihop nästan miljardärernas hela förmögenhet? Och som saknar inflytande över hur dessa pengar används?

          • Jag fick betalt för mitt arbete och inte för att styra företaget.
            Skulle jag ha det arbetet och ansvaret också måste jag haft mer betalt samt ett ett delägande för att känna mig motiverad.
            Delägande brukar ingå men det finns ingen garanti att man får mer betalt.
            Det beror på hur affärerna går, allmän konjunktur och liknande.
            Nu behövde jag aldrig det och kunde ägna mer av min tid åt egna intressen.
            Försök förstå att företagande inte bara är miljardär, där finns också stora risker.
            Entreprenören Henrik Jönsson har berättat att han driver flera aktiebolag.
            Det var en önskan sedan barndomen.
            Men det är bara ett av dem som går någorlunda.
            Det gör att han måste be tittarna om pengar för att kunna fortsätta sina videoproduktioner.
            Från regeringen som delar ut pengar till olika ”påverkansprojekt” har han förmodligen inte ett öre att hämta.
            Det låter på honom som han inte vill bli finansierad med skattemedel.
            Och det förstår jag.
            Sällan biter någon handen på dem som ger födan.
            För att bli en av kungens män måste konungen äras.
            Ju mer ära desto bättre och säkrare föda.

            Kungens män är borta sedan länge.
            Istället har vi fått en rad av experter och särskilt forskare som talar om för folket precis vad gällande makten vill höra.
            Ingen ska få mig att tro annat än det är den bästa vägen till säker föda.

            Det är brist på trygghet i dagens samhälle.
            Däremot har vi fått mängder av olika kommunikatörer.
            Förmodligen välbetalda i jämförelse.
            Jag tror det är så vänsterns samhällen fungerar.
            De använder i första hand skattemedlen för att skapa sin egna trygghet.
            Och då blir andras trygghet sekundär.

          • Vad du beskriver är den amerikanska och svenska metoden att skapa monopol och karteller som affärsmodell och därigenom låsa in och låsa ute alla andra och förhindra dom att konkurrera så dom tvingas att just som du säger arbetat ihop nästan miljardärernas hela förmögenhet. Lars Bern har beskrivit metoden bra är i denna serie av artiklar. Man bygger alltså en monopolistisk kartell och maktkoncentration som stänger ute alla andra.
            https://anthropocene.live/2021/06/13/7662/
            Detta är kapitalismens grundläggande affärsmodell. Kina har tydligt visat att man tolererar den inte, Jack Ma IPOn ett nyligen inträffat exempel. Kina tolererar inte sådant missbruk, och andra exempel är Didi som likt Facebook, Google, eller Twitter försökte missbruka och profitera på folks privatliv, eller att man stenhårt just nu slår ner på profeterande utbildningsföretag som missbrukat sin ställning.
            https://www.di.se/nyheter/efter-borsraset-kinesiska-utbildningsforetag-kampar-for-livet/

          • Jack Ma är inte ensam 2015 ” Enligt listan från 2015 fanns över 2 000 dollarmiljardärer i världen, varav 540 i USA, 251 i Kina och 489 i Europa.”

            2020: ”Här finns världens rikaste människor
            Nära hälften av världens drygt 2 000 dollarmiljardärer bor antingen i USA eller Kina. Men var bor resten? SvD reder ut.” En särskild kraftig ökning för Kina. (https://www.svd.se/har-finns-varldens-rikaste-manniskor)

          • Det stämmer, men den stora skillnaden är att i Kina tillåts inte dollarmiljonärerna gadda sig samman i monopol och karteller för att dominera och styra och förhindra andra att lyckas. Google, Facebook, eller Twitter är typiska exempel. Det är karteller och monopol. Dollarmiljonärerna i väst arbetar för att förhindra andra att arbeta sig fram till att bli dollarmiljonärer, medan dom i Kina arbetar för att hjälpa andra till att bli nya dollarmiljonärer. Skillnaden hur systemet fungerar är alltså mycket stor.

      • Beror på i vilken utsträckning någon väljer att lyssna på propagandan. Att antalet miljardärer fortsatt att öka liksom allt fler välbärgade människor, men det är ju just det som är poängen och systemet. Först skapas 10 miljonärer, dom 10 miljonärerna möjliggör för 20 fattiga arbetare att bli miljonärer, dessa 30 miljonärer möjliggör för ytterligare 60 fattiga arbetare att bli miljonärer, osv. I kapitalistsystemet förhindrar de första 10 miljonärerna att arbetarna blir miljonärer. Vad som händer är att ”arbetarna” migrerar till att bli mängder av välmående företagare. Det är inte en avslutad finit process utan en pågående utveckling. Sedan vet vi att propagandisterna gärna klassar alla som inte är miljardärer som ”arbetare”. Så ljuger man med statistik.

    • Du skriver ” I väst driver militanta fackföreningar löneökningar och förbättringar i arbetsförhållanden i konfrontation under hotelser och påtryckningar,”, vad menar du med ”väst” när du skriver det här? I vilka länder finns dessa militanta fackföreningar?

      • ”Väst” är i huvudsak den amerikanska hegemonin. Ett land är Sverige, av egen personlig erfarenhet. En fackförening för länge sedan, jag var inte medlem, bad mig att bli deras styrelserepresentant. Förhandlingsstrategin var enkel, vi vet ni har pengar, ge oss dom eller så stänger vi hela företaget och ni förlorar allt ni äger. Strejk, massuppsägning av nyckelpersoner med kritiska kompetenser, och falsk ryktesspridning var hoten, och man var fullt beredda att verkställa dom. På ytan ser det annorlunda ut, fredliga förhalningar efter den ”svenska modellen”.

          • Inte som det ser ut utåt, men glöm inte att jag arbetade på insidan och det var så det gick till. Bilden man visar utåt är helt olika verkligheten på insidan. Förstahandsupplevelse.

  2. I ett välfungerande samhälle så ska antalet miljarderer/ miljonerer öka samtidigt som välfärden för den stora massan ökar.
    I ett dysfunktionellt samhälle så ökar antalet miljarderer/miljonerer samtidigt som den stora massan får det sämre.

    Vilket är att föredra…

  3. Marxism-leninism verkar vara en alldeles utmärkt uppsättning idéer. Den kan anvädas till vad som passar bäst för stunden. Med denna ideologi som grund går det att komma fram till att dagen Kina både är socialistiskt och kapitalistiskt.

    • Kinas produktionssätt är väsentligen kapitalistisk efter vad jag vet.Men den statliga kontrollen är större än i Väst. Jorden i Kina ägs av staten men den arrenderar ut en hel del. Kina har världens 4 största banker efter tillgångar och de ägs av staten. Om produktionssystemet framöver blir mer utpräglat kapitalistiskt, eller utvecklas i socialistisk riktning vet vi inte.

    • Flera fel där. Kina är kapitalistiskt, men distribuerat kapitalistiskt, som motsatsen till monopolistiskt och kartell kapitalistiskt som USA och Sverige. Alltså att en liten begränsad elit har de facto ekonomisk och politiskt kontroll. Man kanske kunde säga att Kina har förvandlat kapitalismen till socialism.

      Kinas produktion är kapitalistiskt, men kapitalismen är distribuerad, inte centraliserad, och inte politiskt styrd. Man arbetar istället enligt principen att möjliggöra, öppna dörrar, inte att centralt styra och kontrollera.

      All mark ägs inte av staten, utan förvaltas av kommunerna. Marken arrenderas ut på typiskt 70 års perioder, och då blir arrendatorn i praktiken som en ägare. Man kanske kan säga att ägarskapet är tidsbegränsat.

      Banker och företag ägs inte av staten, utan ägs av stiftelser och investeringsbolag som är börsnoterade och vars aktier handlas som alla andra. Ibland har stiftelser som kontrolleras av staten majoritet i investmentbolaget. Ett exempel är SAIC Motor Coporation (SSE: 600104). Enligt marketscreener.com är företaget börsnoterat på Shanghai börsen, medan ett statligt kontrollerat investeringsbolag kontrollerar 71,2% av aktierna. Det finns 15 andra aktieägare och ett flertal dotter- och associerade företag. Bland annat MG.

      Det där gamla snacket att staten i Kina driver en framgångsrik centralstyrd planekonomi och i styr och kontrollera samhället och företagen är alltså både lögn och struntsak. Så fungerade kommunismen, och som bekant blev den en paradmisslyckande. Systemet är betydligt smartare.

      • 2020: ”Här finns världens rikaste människor
        Nära hälften av världens drygt 2 000 dollarmiljardärer bor antingen i USA eller Kina. Men var bor resten? SvD reder ut.” En särskild kraftig ökning för Kina. (https://www.svd.se/har-finns-varldens-rikaste-manniskor)

        Kina hade en riktigt betydligt bättre utveckling 1949-79 jämfört med kapitalistiska Indien:

        Vad säger statistiken?
        * Tillväxten i Kina var mycket god även under en stor del av Maos tid, omkring 5-6 % per år, dvs. nästan lika bra som nu, enligt uppgifter jag sett. Enligt uppgifter från Världsbanken var medellivslängden i Kina 36,3 år 1960 , 66,8 år 1980, 70,3 år 2000. Motsvarande siffror i Indien var 44,3 år, 54,2 år och 62,9 år. Medan medellivslängden i Kina ökade med 30,5 år mellan 1960 och 1980, en period då Maos politik i stort sett tillämpades uppgick ökningen i demokratiska, kapitalistiska Indien till 9,8 år.
        Källa: Världsbanken. World Development Indicators online.                                              I Minqi Li. The rise of China and the demise of the capitalist world economy. New York:Monthly Review Press, 2008.

        * Ur en intervju med den kände vänstermannen och lingvisten professor Noam Chomsky i Counterpunch

        ”Se på det maoistiska Kina, som alla förväntas avsky. Om man ser på det så sparades 100 miljoner liv jämfört med det demokratiska kapitalistiska Indien, tack vare hälsoprogrammen på landsbygden. 100 000 000 (100 miljoner) människoliv är inget litet antal (motsvarar c:a drygt 15 % av befolkningen, dvs. c:a 1,5 miljoner av Sverige befolkning), och siffran innefattar den stora hungersnöden. Ingen kan tala om det. Och om man ser på de kapitalistiska reformerna så minskade dödligheten mycket kraftigt under Mao, men började plana ut 1979.” – Intervju med Noam Chomsky

        Mao Tse Tung noterade att hälso- och sjukvården främst var inriktad på de 15 % som bodde i städerna och initierade en ökad satsning på landsbygden och på förebyggande mediciner. Kinas system med barfotaläkare visade sig framgångsrikt och WHO såg de som ett mönster för utvecklingsländerna.


        Dessutom genomförde Mao omfattande jordreformer som frigjorde hundratals miljoner kineser från slaveriliknande förhållanden, vilket vi påminns om av Åsmund Egge i Klassekampen 15/12 2012, sid 33.

        Inget vet med säkerhet om Kina hade haft samma, bättre eller sämre BNP om Maos politik fortsatt. Men vi har all anledning att tro att tryggheten, jämlikheten hade varit större och arbetslösheten närmast obefintlig. En del menar att den statliga planekonomin och frånvaron av stor ojämlikhet varit en viktig förutsättning även för framgångar i Kinas kapitalistiska ekonomi.

        • Du har kopierat in detta många gånger nu. Om du ökar din inkomst 100% statistiskt så låter det bra, men om det i krassa siffror betyder att du ökar den från 1 krona till 2 kronor medan du behöver 5 kronor för att äta dig mätt finns det rum för förbättringar. Det är sanningen bakom Världsbankens statistik. Statistik ljuger. Jordreformen från 1946, och initiativ som utbildning, barfotaläkarna och familjeplanering låg bakom förbättringarna. Vi vet mycket väl vad som skulle ha hänt om Mao Zedong politik hade fortsatt för det kunde vi iaktta 1976 till 1978. Maos politik byggde helt på ideologi och drömmerier. Studera Mao’s ideologi och allt annat som matematik, ingenjörsvetenskap och medicin kommer automatiskt. Knappast. Utvecklingen hade stannat och kaos inträtt i dess ställe, vilket den just gjorde 1976 till 1978. Förmodligen hade inbördeskrigen återstartats i stor skala när den samlande gallionsfiguren Mao försvann. Det var precis vad som pågick 1976 till 1978, Mao’s frånfälle och att Deng’s arbete tog sin början.

          • Vi kan bara spekulera om alternativa skeenden. Jag var aktivit Kina-intresserad under 1970-talet och startade en lokalavdelning av Svensk-kinesiska vänskapsförbundet omkring 1977. Inte fanns signaler om inbördeskrig då som nådde ut. Men det var tydligt att en ändring var på gång.

    • Den stora massan har INTE tagit makten i Kina. De många individerna och familjerna har tagit makten över sina egna delar av Kina. Artikeln är en typisk missledande propaganda. Det är inte ”pengar” som talar utan målet ett fredligt och välmående samhälle. ”Proletär internationalism” var något Kina dumpade redan 1978 som totalt dysfunktionellt. Det är inte en fråga om att ”kinesiskt kapital att penetrera nya marknader” utan att kinesiskt kapital möjliggör en positiv samhällsutveckling som kommer individerna i samhället, både i Afghanistan och Kina, tillgodo. Kina har demonstrerat och bevisat att detta fungerar. Att det sudanesiska kommunistpartiet kallar det för katastrof är väl inte så konstigt. Det har eliminerat deras autokratiska centraliserade kommunistdiktatur, och dom är inte lyckliga över detta. Är det så dåligt att man underminerar de lokala terroristerna och islamisterna. Att den USA stödd marionettregimen kommer att ersättas är en ganska naturlig och av kunniga förväntad utveckling.

  4. Men frågan är, går inte Kina igenom exakt samma utveckling som väst har gjort….I Sverige ökade miljardärerna och den stora massan fick det bättre, och i övriga länder i väst….En kamrat skrev Kina ”är ett kapitalistiskt land som konkurrerar om livsmedel råvaror och olja med andra kapitalistiska länder, bl a i Afrika, till skillnad mot USA kommer Kina med plånboken när man vill få inflytande i någon världsdel. USA litar mer på samhällsomstörtning via ombud eller med hjälp av anfallskrig.” Dvs Kina tillämpar en annan slags imperialism. Och en sak till Karl Marx skrev ”när produktionen församhälleligats tillräckligt mycket, dvs fler har dragits in i den, så måste ägandet också församhälleligas, annars förtvinar samhället av en hänsynslös exploatering…” som i väst….sådan är kapitalismen. Men Kina är inte där ännu.

    • Nej – Kina går igenom en mycket annorlunda utveckling. Man stoppar de hårt centraliserade autokratiska monopolen och kartellerna. USA imperialismen tar i motsats över och tar totalitär ekonomisk och ofta militär kontroll av andra länder. Kina investerar kapital och kunskaper. De investeringarna producerar sedan avkastning som betalar av lånen och gör mottagaren oberoende. Igen, motsatsen till imperialism, ekonomisk och maktkoncentration vilket man demonstrativt och nyligen förhindrat. Kina betalar för sig, i motsats till USA som skickar in militären och tar för sig av vad USA vill ha. Främst billiga råmaterial. Kinas filosofi är alltså att etablera och bygga ett relation som handelspartner, handelspartnern kan förädla sina råvarorna och sälja för högre priser, och vinsten kan dom sedan använda för att köpa mer från Kina. Kina bygger alltså en relation som kan växa och utvecklas, vilket är precis den metod man använt inom Kina för att utveckla landet. USA syftar till att få billiga råvaror och billig arbetskraft och förhindra andra länders utveckling, vilket är precis vad vi ser i fallet Kina. Alltså riktig gammaldags kapitalistisk utsugning, precis som med de klassiska kolonierna.

      • Karl W, i dessa mörka tider, är man beredd att gripa varje halmstrå, och jag ser positivt på Kinas utveckling, och skräms av USA-och västimperialismen. Jag hoppas att Kinas arbetarklass i slutändan ska ta makten….och en gång för alla hjälpa till att avskaffa kapitalismen i världen, den kapitalism som håller på förstöra vår jord. Nå, jag vill igen ställa en fråga som jag kanske har missat att du svarat på:
        Vilka är det som i grunden har skapat Kinas välstånd och alla miljardärers vinster?

        • Kinas ”arbetarklass” har redan tagit makten och därmed avskaffat sig själv som ”klass”. Dom är nu välbärgade egenföretagare eller gått med i tangping-rörelsen – ”ligga platt”, vilket inte alls betyder att göra ingenting, utan att hoppa ur 8-5 ekorrhjulet som anställd och arbeta när man känner för det med vad man känner för. Det är en pågående process och det har möjliggjorts genom teknologin, främst WeChat. Det är alltså samma princip som Uber eller Didi, att bli frilansare och jobba när man vill, vilket myndigheterna i Sverige försöker stoppa genom domstolarna. I Sverige skall det bara av staten tillåtas en form för att arbeta, anställning med kollektivavtal och 8 timmar arbetsdag med fem dagars arbete och lagstadgad semester. Ingen utveckling accepteras, oligarkin, staten och de moderna feodalherrarna, som fackföreningspamparna, byråkratin, media-baronerna och journalisterna, skall ha autokratisk kontroll på individen. Alla i Sverige måste anpassa sig till hur dom är tillåtna att leva. Miljardärerna av idag i Kina började som ”arbetarklass”, Jack Ma var en outbildad ”arbetarklass” som ansågs o-anställbar, så han lärde sig engelska och blev först engelsklärare, och sedan lärde sig programmering och byggde ett företag. Idag skapar dessa miljardärer nya miljardärer, tills alla är miljardärer, för dom plundras inte på vägen som i Sverige. 50-talest tankeprocess att en förtryckt ”arbetarklass” som jobbar ihop miljardärerna vinster är något Kina har lämnat bakom sig för länge sedan. I Sverige håller lagen, politikerna som (S) och fackföreningspamparna ”arbetarklassen” på plats och förhindrar utveckling.

  5. Hmmm….Karl W, du skriver om fackföreningar ” En fackförening för länge sedan, jag var inte medlem, bad mig att bli deras styrelserepresentant. Förhandlingsstrategin var enkel, vi vet ni har pengar, ge oss dom eller så stänger vi hela företaget och ni förlorar allt ni äger. Strejk, massuppsägning av nyckelpersoner med kritiska kompetenser, och falsk ryktesspridning var hoten, och man var fullt beredda att verkställa dom. På ytan ser det annorlunda ut, fredliga förhalningar efter den ”svenska modellen”. Vidare:”Inte som det ser ut utåt, men glöm inte att jag arbetade på insidan och det var så det gick till. Bilden man visar utåt är helt olika verkligheten på insidan. Förstahandsupplevelse.” Upplevde du verkligen verkligheten när du bodde i Sverige för 40 år sedan, eller såg du den bara från arbetsköparens sida? Har du hört talas om korporativt samarbete mellan stat kapital och arbete? Om inte kolla då på den här filmen som visar Sverige i ett nötskal.

    1969-70 -pågick den stora gruvstrejken i Sverige…Här finns en dokumentation på film av hur fackföreningen agerade…Kamrater, motståndaren är välorganiserad del 1 – YouTube

    • Skolorna, det gäller webb baserade skolor, har faktiskt inte avprivatiserats. Däremot har dom reglerats så dom förhindras att profitera fritt på utbildningsbehov, dom tillåts alltså inte vara vinstdrivande företag. Problemet är inte privatskolor, utan ett problem är kostnaden generellt att skaffa familj och barn. Allt det diskuteras mycket livligt just nu, och regeringen har utlovat åtgärder. Vad vet vi inte än. Man vill inte heller hamna i den svenska fällan att bara dela ut massa bidrag, då måste man även anställa horder av byråkrater att övervaka och kontrollera och missbruk, korruption och brott följer mer eller mindre automatiskt.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here