Kinas utveckling 1949-2022

1
455
Kina Himmelska fridens torg

Av Michael Dunford, 22 juni, 2023. Denne är forskare och professor emeritus på  universitetet i Sussex i ekonomisk geografi , författare till  böcker och ett stort antal artiklar m m. 

Artikeln speglar inte nödvändigtvis Red:s uppfattning. Artikeln är mycket lång. Jag inleder med avsnittet ”Slutsatser” som också finns i slutet av artikeln.

https://newcoldwar.org/chinas-development-path-1949-2022/. Bristol University Press, Digitalt. 

__________________________________

Kinas utvecklingsväg 1949-2022 

Slutsatser 

Det nya Kina som uppstod ur en halvkolonial stat och inbördeskrig 1949 var ett av de fattigaste länderna i världen. Från och med idag är det ett övre medelinkomstland som har lyft alla sina 1,4 miljarder människor ur extrem fattigdom. När det gäller materiell produktion är Kina den största ekonomin i världen, och som global aktör föreställer den sig en ny internationell ordning som bygger på alla nationers jämlikhet och suveränitet och deras rätt att välja sina egna utvecklingsvägar.  

Kinas landvinningar är ett resultat av: en socialistisk modell som är folk- snarare än kapitalcentrerad och där politik (det som kallas ”kinesisk helprocessdemokrati”) *5  snarare än kapital styr; Undvikande av skuldfällor som drabbar många utvecklingsländer. dess förmåga att bevara sin suveränitet i en orättvis och ojämlik värld; dess förmåga att effektivt mobilisera befolkningens viljestyrka, och dess förmåga att upprätthålla en hög investeringstakt för att driva på industrialiseringen, urbaniseringen och samarbetet mellan landsbygd och stad. 

 Denna väg formades i grunden av förändringar i den internationella ordningen (kombinerad utveckling): USA:s sanktioner och hot fram till början av 1970-talet och en förnyelse av USA:s försök att begränsa dess uppgång under det nya millenniet; förändringar från bistånd till konflikt i sina förbindelser med Sovjetunionen samt, på senare tid, allt närmare förbindelser med Ryska federationen; Effektivt och kontrollerat utnyttjande av de möjligheter som den nyliberala globaliseringen erbjuder. Syd-syd-samarbetet har lett till en våg av internationell utveckling och diplomatiska initiativ, särskilt under det senaste årtiondet. Kinas mål var att vara öppen mot världen, men erfarenheten har gjort att landet har lagt stor vikt vid självtillit, särskilt under det nya Kinas tidiga år och under den senaste tiden. 

Delvis som ett resultat av dessa förändringar i det internationella sammanhanget, men också som ett resultat av de interna motsättningar som uppstod i var och en av en rad utvecklingsfaser och av de tio kriser som landet hittills har konfronterats med (Wen, 2013; 2020), har Kina engagerat sig i successiva reformvågor (regleringsmetoder) för att upprätthålla en övergripande rörelse framåt. Kina kom ut ur den turbulenta Mao-eran med ett centralt suveränt socialistiskt industrisystem, en fördubbling av den förväntade livslängden, en enorm ung, frisk och utbildad befolkning och en hög grad av rättvisa.

Efter att relationerna med USA förbättrats, inledde Kina reformer och öppnade upp under ledning av Deng Xiaoping för att påskynda utvecklingen av produktivkrafterna och tillät vissa människor och platser att bli rika först i förväntan om att andra skulle bli rika senare.                                                                                Även om nästan allas försörjning förbättrats totalt sett (om än inte vid vissa tidpunkter och på vissa platser), har en dramatisk ökning av ojämlikheten och allvarliga miljömässiga och sociala problem, liksom ett behov av att förnya och minska beroendet av lågavlönade och lågkvalificerade industrier, fått Kina att i högre grad ta itu med målen om gemensamt välstånd, grön utveckling och ekonomisk modernisering. Under 2013–2020 genomförde Kina framgångsrikt en extraordinär kampanj för att utrota extrem fattigdom. Samtidigt innebär moderniseringsmålen ett åtagande om en långsammare utveckling av högre kvalitet och en vetenskaplig, teknisk och industriell uppgradering. Men i den nya eran försöker Kina också identifiera en distinkt kinesisk väg till modernisering som är innovativ, ekologisk, andligt rik och rättvis, och som berikar livet för hela dess folk. 

I början av det nya millenniet började Kina ”öppna sig utåt ” och framstod som en viktig internationell aktör. Ändå stötte den snabbt på motstånd från USA och dess allierade. I en diskussion från 1972 om Kinas förhållande till världen uppdaterade Mao (2020 [1972]) tre knep som Zhu Sheng rekommenderade till den förste Mingkejsaren i slutet av Yuandynastin: ”gräv djupa grottor, lagra spannmål överallt och sök aldrig hegemoni”.                                                                                                               Mao använde sig av en traditionell distinktion mellan en kung som styr genom välvilja och rättfärdighet (wáng quánlì – 王权力) och en hegemon som styr med makt (bàquán – 霸权).                                                                                                                    Precis som Mao sa att Kina aldrig borde sträva efter hegemoni (bù chēng bà – 不称霸), så säger Xi Jinping upprepade gånger att det aldrig kommer att göra det, även om Mao inte uteslöt välvilligt eller dygdigt styre (wáng dào tiān xià – 王道天下) (Zhu, 2011: 114). Dessa principer förkroppsligas i en tidigare nämnd serie av kinesiska initiativ på senare tid som utformats för att bidra till framväxten av en multipolär värld som är mer gynnsam för utveckling och upphämtning av resten av det globala syd. 

 Kinas väg är möjligt att se som en övergång från ett ekonomiskt underutvecklat och till hälften koloniserat land i det globala syd, till ett modernt socialistiskt land i en multipolär värld, där successiva steg (sättet att reglera) formades av Kinas yttre miljö (ojämn och blandad utveckling) och en rad motsättningar och kriser som man stötte på längs vägen.  

Tre faser undersöks: en turbulent fas under uppbyggnaden av socialismen i samband med kapitalbrist och USA:s embargon; en fas av reformer och öppning i en tid av nyliberal globalisering, vars rötter låg i det tidiga 1970-talets närmande till USA, och en tredje fas från 2017. 

 I varje fas såg kriser och motsättningar en våg av reformer, som innebar successiva gemensamma omvandlingar av ekonomiska strukturer och institutioner.  Varje fas förutsågs samtidigt under åren som föregick den, så öppnandet med närmandet till USA inleddes i början av 1970-talet, och synsättet på den nya eran som handlade om innovation, grön utveckling, gemensamt välstånd och en rättvis global ordning började växa fram tidigare. 

Nyckelord: ojämn och kombinerad utveckling; teorier om reglering; kapitalackumulation; dubbel cirkulation (prioritering av inhemsk konsumtion, samtidigt som den förblir öppen för internationell handel och investeringar) och gemensamt välstånd. 

 Huvudbudskap 

– Artikeln karakteriserar Mao-eran, reformtiden och den nya eran, och den rad av omvandlingar som sker inom dessa faser.
– En rad reformer tog itu med motsättningarna och kriserna i varje era.
– Artikeln beskriver betydelsen av internationella omständigheter (ojämn och kombinerad utveckling, USA:s embargon, försoning med USA och det nya kalla kriget). 

Artikeln bygger på teorier om ojämn och sammansatt utveckling och teorier om reglering. 

Introduktion 

Kina är en av världens äldsta civilisationer som kännetecknas av återskapande av igenkännbara kinesiska sociala, politiska och kulturella särdrag. Dessa egenskaper formades under flera tusen år av dynastiskt och kejserligt styre; tidigare av sociopolitiska system som bestod av ett hav av lokala landsbygdssamhällen som centrerades kring patriarkala familjer;  samt ett enda centrum för politisk makt och hierarkiska administrationer som ibland avlägsnats som ett resultat av förlusten av Himmelskt mandat (som uttrycker den styrande elitens politiska legitimitet som var beroende av den stora majoriteten av det kinesiska folkets samtycke och välbefinnande ); och konfucianska, taoistiska, buddhistiska, legalistiska och, på senare tid, marxistiska värderingar och tankar som utövar viktiga influenser än i dag. 

Fram till 1700-talet var Kina världsledande inom vetenskap och teknik. År 1750 stod den för 32,8 procent av världens manufakturer. År 1860 hade dess andel emellertid sjunkit till bara 19,7 procent, och 1913 var den bara 3,6 procent (Bairoch, 1997: Vol 3, 860). Under 1800-talet och början av 1900-talet lyckades varken den krisdrabbade Qingdynastin (Manchu) eller de nationalistiska (Guomindang) regeringarna efter 1911, övervinna hindren för industriell modernisering och de förödande effekterna av det militära, politiska och kommersiella intrånget av utländska kolonialmakter och Japans försök till erövring.  

Under mer än hundra år av förödmjukelse har Kina tvingats underteckna ojämlika fördrag, överlåta suveränitet och territoriella rättigheter till 19 utländska makter och betala enorma ekonomiska skadestånd, samtidigt som dess reala bruttonationalprodukt (BNP) per capita minskade från 926 US-dollar år 1800 till 439 US-dollar 1950 (Bolt och van Zanden, 2020). 

Kinas situation var en återspegling av de stora skillnader som uppstod som ett resultat av dynamiken i den ojämna och kombinerade utvecklingen, (U&CD) som såg västmakterna (Storbritannien, Frankrike, Tyskland, USA och Japan) först inleda övergångar från traditionella (ofta feodala) samhällen till kapitalism och avlägsna sig ekonomiskt bort från resten. Som Marx (1976 [1867]: 915) skrev:
De olika momenten i den primitiva ackumulationen kan i synnerhet hänföras till Spanien, Portugal, Holland, Frankrike och England, i mer eller mindre kronologisk ordning. Dessa olika moment kombineras systematiskt i slutet av 1600-talet i England; Kombinationen omfattar kolonierna, statsskulden, det moderna skattesystemet och protektionismen. 

Dessa tider såg omvandlingen av det feodala produktionssättet, uppkomsten av kommersiell kapitalism och kolonialism, och successiva industriella revolutioner och nya vågor av kolonial och imperialistisk expansion. Som Marx och Engels (1969 [1848]: 77-8) ursprungligen förutsåg, skapade kapitalismens uppkomst emellertid inte ”en värld efter sitt eget beläte (dvs  förebild).                                      Fram till andra världskriget var det i stället: ”… Finanskapitalets herravälde över alla andra former av kapital innebär rentierens och finansoligarkins dominans; det betyder att ett litet antal finansiellt ”mäktiga” stater sticker ut bland alla de övriga” (Lenin, 1974 [1916]: 238-9). I stora delar av resten av världen ledde U&CD:s processer (beskriver dynamiken i mänsklighetens historia) till att beroende kapitalismer* infördes i mängden av icke-kapitalistiska, övervägande bondesamhällen som styrdes av koalitioner av godsägare, krigsherrar och borgerliga intressen, allierade med koloniala och imperialistiska kärnmakter, som själva drevs att expandera, ofta på bekostnad av en eller flera av de andra. Detta ledde under 1900-talet till två världskrig varvade med en djup ekonomisk kris för liberalismen och framväxten av kommunism, fascism och social/kristdemokrati som alternativ till en liberal ordning som hade misslyckats. Och ändå växte en ny liberal ordning fram efter mitten av 1970-talet. 

*beroende kapitalism används numera för att beteckna “perifera” ekonomier vars tillväxt beror på besluten av aktörer som tillhör det hegemoniska “centrumet” (Springer Link) 

Enligt rapporter från The Conference Board {global icke-vinstdriven ekonomisk tankesmedja] var Kina 1952, i början av efterkrigstiden, det fattigaste av 110 länder (även om det inte fanns några uppgifter för Jugoslavien och före detta sovjetrepubliker), med en BNP per capita i internationella dollar 2021, omräknad med hjälp av köpkraftspariteter (PPP), på 233,8 US-dollar. Därefter kom Myanmar (427,9 USD) och Moçambique (553,1 USD). Indien var nionde fattigast (884,9 USD). Motsvarande siffra för Hongkong var 4 282,2 USD och för Taiwan 1 833,0 USD.  

År 2022 låg dock Kina på 71:a plats av 131 länder (20 348,9 USD per capita) och hade anslutit sig till de övre medelinkomstländerna. Det året var dess samlade BNP den största i världen (28 609,9 miljarder USD) följt av USA (70 848,8 USD per capita och 331,9 miljoner människor), Indien (8 051,4 USD per capita och 1 315,5 miljarder människor) och Japan (46 001,0 USD per capita och 126,1 miljoner människor). 

 Kinas (och Indiens) höga rankningar berodde på storleken på deras befolkningar, som tecknas på den horisontella axeln i figur 1. Dessutom var Kina världens tillverkningsverkstad, dess största exportör av varor och tjänster, dess näst största importör och dess näst största exportör av kapital, samt innehavare av enorma valutareserver, ägare till en valuta som i allt högre grad används för att avveckla internationella betalningar (som nådde 7 procent 2022, enligt Bank for International Settlements) och ett land som spelar en allt viktigare roll för utländskt bistånd och utvecklingsfinansiering. År 2020 hade Kina lyft alla sina medborgare ur extrem fattigdom, och 2021 uppnådde Kinas kommunistiska parti (CPC) sitt första hundraårsmål att bygga ett välmående samhälle. 

 

Diagram 1: Världens BNP och befolkning, 1952 och 2021 

Dessa anmärkningsvärda förändringar möjliggjordes av Japans nederlag, de nationalistiska styrkornas nederlag och flykt till Taiwan i inbördeskriget och CPC:s maktövertagande, och de var en konsekvens av den väg som CPC och dess allierade stakade ut, med början 1949 som Mao Zedong tillkännagav vid grundandet av Folkrepubliken Kina, att det kinesiska folket hade ”stått upp”. Kinas efterföljande väg innebar en gemensam omvandling av ekonomiska strukturer och institutioner i en serie omvandlingar som var utformade för att fortsätta rörelsen framåt, samtidigt som man tog itu med successiva motsättningar som genererades i varje utvecklingsfas (Aglietta, 1976; Dunford, 1990; 2015) och i var och en av en följd av kriser (Wen, 2013; 2020; Zhang et al, 2019). Dessutom var dessa omvandlingar  (regleringssätt) ett resultat av kombinationer av å ena sidan samhällelig interaktion och effekterna av externa geoekonomiska och geopolitiska omständigheter (kombinerad utveckling), och å andra sidan interna motsättningar och kriser (Rosenberg, 2013; Dunford et al, 2021). 

I stora drag kan man urskilja tre huvudsakliga epoker. Karaktärsdragen hos dessa epoker föregreps i steg som föregick dem och formades av de motsättningar som uppstod i varje skede, en följd av kriser och utvecklingen av Kinas yttre miljö:  

(1) de år från 1949 då Kina var belagt med embargo av USA (Zhang, citerat i Losurdo, 2008) och under ledning av Mao Zedong och till en början med sovjetiskt stöd försökte utveckla suveräna industrier genom arbetarmobilisering och rättvis fördelning mot bakgrund av en akut kapitalbrist.  

(2) försoning med USA, förvärv av västerländska lån och teknologier från 1970-talet, och i slutet av 1978, under Deng Xiaopings inledande ledarskap, antagandet av reformer och öppnande (改革开放 – gǎigé kāifàng), vilket ledde till kapitalismens utveckling (om än i mycket mindre utsträckning än vad som ofta antyds, tillsammans med andra produktionssätt i en kontext av statlig styrning (politiken förblev styrd), i syfte att utveckla produktivkrafterna och acceptera att vissa människor och vissa platser skulle bli rika först, samtidigt som de förväntade sig att de senare skulle hjälpa andra att bli rika;  

och (3) en ny era under ledning av Xi Jinping som tillkännagavs vid CPC:s 19:e kongress 2017, vars mål inkluderar att återupprätta CPC:s auktoritet att utföra de tekniska, sociala, kulturella och ekonomiska uppgifter som krävs för att omvandla Kina under åren fram till 2035, från ett övre medelinkomstland med låg komplexitet inom tillverkning och export, till ett höginkomstland, innovativt, självförsörjande och hållbart.  

Dessa steg uppfattas som de första och andra (New Era) faserna i förverkligandet av socialismens första stadium (Cheng, 2022), och som steg på vägen till den ”stora föryngringen av den kinesiska nationen” och Kinas framväxt som en ”modern socialistisk stormakt” (Xi, 2021). Liksom tidigare förutsågs den nya eran redan i början av det nya millenniet, då reformerna och öppnandet fortsatte, men med större uppmärksamhet på målet om ”gemensamt välstånd” och korrigeringen av alla slags obalanser och motsättningar i samband med eran av reformer. Dessutom formades den i ett föränderligt internationellt klimat där USA och dess allierade sökte, och fortfarande försöker, förhindra Kinas återkomst och säkerställa fortsatt amerikansk global dominans och kontroll (se även Kinas kommunistiska partis centralkommitté, 2021). 

Denna tolkning går emot uppfattningen att de händelser som inleddes i slutet av 1978 innebar en ideologisk kursändring, inte minst eftersom öppnandet för västerländskt kapital och integration på världsmarknaderna daterade sig från åtminstone början av 1970-talet och i själva verket förutsågs under åren fram till 1949. För det andra går den emot de vanliga negativa bedömningarna av det nya Kinas första 30 år, och ser det faktiskt som att det lägger grunden för en senare utveckling av en övergripande övergång till socialism.  

För det tredje betonar den betydelsen av successiva reformer (regleringsmetoder) som är utformade för att ta itu med interna och externa motsättningar: en sekvens som tydligt identifierats och förklarats av kinesiska forskare (Wen, 2013; 2020; Zhang et al, 2019).  

För det fjärde antyder den, som redan nämnts, att hela färdriktningen är sammanlänkad med tidigare faser, som lägger grunden för senare faser, och med reformer i varje skede för att ta itu med motsättningar som uppstått i tidigare skeden. Mer allmänt, är den förankrad i en tolkning som ser att samhällelig interaktion och externa geoekonomiska och geopolitiska omständigheter (kombinerad utveckling) och interna motsättningar och kriser, spelar en viktigare roll för att forma utvecklingsriktningar än ideologiska konflikter och inrikespolitiska intriger (även om de existerade och faktiskt existerar).  

Mao Zedong

Socialistisk revolution och socialistisk modernisering, 1949-78

Kinas ursprungliga planer inkluderade en ny demokratisk revolution, som skulle innebära en gemensam diktatur för alla revolutionära klasser (arbetarna, bönderna, städernas småbourgeoisie och den nationella bourgeoisien) under proletariatets ledning (Mao, 1940).  

Den gav dock snabbt vika för en socialistisk revolution på grund av en nedärvd inflationskris och de sanktioner som infördes som ett resultat av Kinas inträde i Koreakriget (抗美援朝 – kàng měi yuán cháo – Motstå USA:s aggression och hjälpa Korea) och dess roll i att hjälpa till att driva  tillbaka den USA-ledda koalitionen från den kinesiska gränsen till den 38:e breddgraden. 

Som ett av de första stegen genomförde Kina en jordreform som upptecknades i ett utkast till en jordreformslag 1947, den förändrade landsbygdens sociala produktionsförhållanden.*1 

  1. För att citera en vitbok från 2021:
    Partiets första generation av centralt kollektivt ledarskap under Mao Zedong betraktade böndernas befrielse som revolutionens grundläggande fråga.                     Det ledde folket till att starta den agrara revolutionen för att förverkliga målet ”jorden till brukaren”, störtade imperialismens, feodalismens och byråkratkapitalismens styre, vann seger i den nya demokratiska revolutionen och etablerade Folkrepubliken Kina, vilket gjorde slut på det ihållande förtrycket, utsugningen av folket, de frekventa krigen och uppdelningen av landet, och förverkligade målen om nationellt oberoende och folkets befrielse.                         Detta hjälpte till att undanröja hindren för Kinas framsteg och skapade de politiska förhållanden som behövdes för att utrota fattigdomen, återfå nationell styrka och uppnå välstånd för alla. Jordreformer infördes över hela landet och avskaffade det feodala jordsystemet som hade bestått i över 2 000 år. Därmed undanröjdes det största institutionella hindret för att utrota fattigdomen.                                                    Den socialistiska omvandlingen genomfördes inom jordbruket, de enskilda hantverksindustrierna och den kapitalistiska industrin och handeln. Upprättandet av det socialistiska systemet gav en grundläggande institutionell garanti för att ta itu med de väsentliga orsakerna till fattigdom. (Folkrepubliken Kinas statliga informationskontor, 2021)

I centrum för varje utvecklingsprocess står kapitalinvesteringar (och mänskliga förmågor). Kapitalinvesteringar är beroende av tillgången på ett investeringsbart överskott, som överstiger konsumtionsbehoven, och av hur effektivt de används (styrningskapacitet och sociala produktionsförhållanden). Länder som Kina, som industrialiserades senare än världens imperialistiska och koloniala makter, kunde skaffa sig besparingar för att finansiera investeringar endast internt genom att sänka den inhemska levnadsstandarden (t.ex. genom att utvinna ett överskott från landsbygdsbefolkningen med hjälp av en prisförändring) eller internationellt genom att låna och ådra sig skulder till internationella fordringsägare.  

År 1940 hade Mao Zedong i ett tal med titeln ”Om koalitionsregering” förklarat: För att utveckla industrier behöver vi en stor mängd kapital. Varifrån kan kapitalet komma? Det kan bara komma från dessa två områden: vi förlitar oss mest på vår egen ackumulering, men söker samtidigt hjälp utifrån, om utländska investeringar är fördelaktiga för den kinesiska ekonomin och har åtagit sig att följa våra lagar, välkomnar vi dem … Efter genomgripande politiska reformer och jordreformer kan vi utveckla den lätta industrin och moderniseringen av jordbruket i stor skala. På grundval av detta har vi ett enormt utrymme för utländska investeringar. (Mao, 1994 [1945], citerad i Cheng, 2023) 

På samma sätt som den planerade koalitionen med den nationella borgarklassen lades åt sidan, så övergavs också planerna på att locka till sig lån och investeringar från utvecklade länder (åtminstone fram till dess att USA:s blockad hävdes i början av 1970-talet). I stället försökte Kina, först med sovjetisk hjälp, utveckla en ekonomisk ordning som bestod av: storskaliga, inhemskt orienterade och kapitalintensiva statsägda industriföretag; Välfärdstjänster som tillhandahålls av Danwei, a People´s bank (En folkbank) som tog emot insättningar och lånade ut till företag, ett planeringssystem i sovjetisk stil; mobilisering av arbetare, rättvis fördelning i en situation med akut kapitalbrist.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                   På landsbygden organiserades befolkningen i kollektivjordbruk, vilket skapade marknader för utrustning och gjorde det möjligt att tillägna sig landsbygdens livsmedelsöverskott, det gjorde slut på landsbygdens sekelgamla orörlighet och tillhandahöll resurser för industrialisering –  Preobrazjenskij  (rysk bolsjevik, ekonom och sociolog)(1965 [1920]) skulle ha kallat det ”primitiv socialistisk ackumulation”, där expansionen av den socialistiska industrisektorn kräver en merprodukt i ett samhälle där mervärde inte längre existerar.                                 Denna industrialiseringsvåg inbegrep utvecklingen av strategiskt viktiga militära och militärrelaterade industrier, och innebar ett stort beroende av sovjetiskt stöd: Sovjetunionen avstod från territoriella anspråk i det resursrika Manchuriet, och Kina accepterade betydande sovjetiskt tekniskt bistånd, yrkesutbildning, lån med låg ränta och, från och med den första femårsplanen, hjälp med utformningen och genomförandet av 156 viktiga gemensamma projekt (Wang, 2006; Chen, 2015; Dunford et al, 2021). 

Under de första 30 åren formades utvecklingsvägar och utvecklingsval i hög grad av nationella intäktsöverväganden (se figur 2). Statens utgifter omfattade kostnader för försvar, administration och högre utbildning, transfereringar till lokala och regionala myndigheter för att finansiera planerade utgifter för administration, hälso- och sjukvård och utbildning samt kostnader för centralt finansierade investeringsprojekt.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                          Statens inkomster var beroende av värdet av industri- och jordbruksproduktionen. Landsbygdsbefolkningen livnärde sig själv, medan överskottsmat mättade resten av befolkningen och råvaror som bomull tillhandahölls av jordbruket till industrisektorn. Jordbruksöverskottet förvärvades genom kvoter, överkvoter och marknadsförsäljning. Jordbruksskatten stod för omkring 10 procent av statens inkomster, medan en stor del av resten kom från skatter på statsägda företag inom industri, handel och tjänstesektorn och deras vinster. Staten kunde också sälja obligationer eller, i början av 1950-talet och 1970-talet, få utländska lån från Sovjetunionen respektive länder i väst. 

Figur 2: Kinas statliga och lokala myndigheters inkomster och utgifter, 1952–2022 

Under andra halvan av 1950-talet började relationerna mellan Kina och Sovjetunionen att försämras. År 1956 efterlyste Mao Zedong iOm de tio stora relationerna” en kinesisk väg till socialismen, som återspeglade Kinas demografi, den överväldigande storleken av befolkningen på landsbygden,  och en mer balanserad utvecklingsmodell som skilde sig från Sovjetunionens och som innebar en gemensam utveckling av jordbruket och den lätta och tunga industrin (Mao, 1977 [1956]).  

Vid tiden för utarbetandet av den andra femårsplanen för 1958–62 ville Sovjetunionen ersätta bistånd med handel, där Kina exporterade lågvärdiga råvaror och jordbruksprodukter för högkvalitativt sovjetiskt maskineri och avancerad utrustning. När länderna var oense minskade tillgången till externa kapitalresurser, och 1960 drogs alla sovjetiska rådgivare och tekniska ritningar tillbaka. År 1962 uppgick den sovjetiska maskinexporten till Kina till bara 4,58 procent av 1959 års värde (Klochko, 1971: 560). Kina var dessutom tvunget att betala tillbaka sovjetiska lån. 

För att fortsätta industrialiseras, hade Kina som led brist på kapital och hade ett nedärvt centraliserat system av kapitalintensiva industrier, inget annat val än att  öka sin självständighet, minska sitt beroende av statligt finansierade industriinvesteringar,  decentralisera den ekonomiska makten och industrialisera  landsbygden. I den första fasen av den andra femårsplanen ( Det Stora språnget* framåt och folkkommunen) beslutade CPC:s centralkommitté (CCCPC) därför att mobilisera ”lokal entusiasm” genom att använda sig av omfattande och multifunktionella folkkommuner (Shen och Xia, 2011) och förlita sig på mobilisering av arbetskraft för att kompensera för otillräckligt kapital. År 1958 ökade kommunernas utgifter från 29,0 procent till 55,7 procent av de totala utgifterna (se figur 2). Redan i slutet av året upplevdes ett behov av att rätta till felen. 

*  Det Stora Språnget:Ett industriellt och agrart projekt åren 1958-62 

År 1959 började dock centralregeringen betala tillbaka de sovjetiska lånen med jordbruks- och råvaruexport. Som en följd av detta ökade statens budgetunderskott kraftigt under 1959 och 1960 (se figur 2). På lokal nivå och på landsbygden ledde bristen på teknisk- och förvaltnings-kompetens till att dåligt underbyggda strategier antogs, vilket i kombination med tre år av svåra klimatförhållanden fick förödande konsekvenser. 

Även om Det Stora Språnget gav vika för en andra fas av ekonomisk strukturanpassning, sjönk ackumulationshastigheten dramatiskt (se figur 3). Värdet av industriproduktionen, som hade uppgått till 70,4 miljarder yen 1957 och 165 miljarder yen 1960, sjönk kraftigt och uppgick 1962 till 85 miljarder yen (7,2 procent av den planerade färdigställda mängden). Inom jordbruket följdes en svag ökning 1958 av en genomsnittlig årlig minskning på 4,3 procent jämfört med 1957. Den totala produktionsminskningen på 23 procent resulterade i tragedin med ett stort antal onormala dödsfall under tre katastrofala år (1959-61). 

Figur 3: Turbulent tillväxt och ackumulation i Kina, 1952–2022 

År 1960 ledde en spiral av nedgång i städer och tätorter till att regeringen genomförde den första av de storskaliga förflyttningarna av unga människor (cirka 10 miljoner) till landsbygden (上山下乡– shàng shān xià xiāng). År 1961 ökade 60 bestämmelser för jordbruket incitamenten att öka produktionen: beslutsfattandet flyttades ner till byarnas produktionsteam och utrymmet för privat produktion ökades. 

Som ett resultat av detta återhämtade sig ekonomin i början av 1960-talet. Förändringarna i den yttre situationen innebar dock en ny kursändring: även om en väg med större betoning på jordbruk och lätt industri övervägdes, ledde konflikten med Sovjetunionen, USA:s officiella inträde i Vietnamkriget 1964, konflikterna vid den indiska gränsen och en taiwanesisk offensiv, till att Kina antog en tredje frontkonstruktion (三线 – sān xiàn). Vid den tiden var Kinas industriella kapacitet koncentrerad till nordöstra delen och till kustområden som var sårbara för sovjetiska och amerikanska attacker. Därför fattades 1964 ett beslut om att omlokalisera strategiska aktiviteter och skapa ett komplett försvars- och tungt industri-, transport-, vetenskaps- och tekniksystem i spridda orter i bergen och dalarna i 13 provinser och autonoma regioner i de centrala och västra delarna av Kina. 

Förslagen till fyra moderniseringar (jordbruk, industri, vetenskap och teknik samt försvar), som kom till i början på 1950-talet, förkastades, och de viktigaste prioriteringarna i den tredje femårsplanen, som inleddes först 1966, var krigsberedskap och nationell försvarsuppbyggnad. De valda platserna, även om de låg långt från områden med potentiell militär konfrontation med Sovjetunionen eller USA, var för det mesta inte gynnsamma för industriell utveckling och saknade infrastruktur, samtidigt som spridningen offrade potentiella externa ekonomier, och industriell överföring resulterade i långa försörjningslinjer. Men under 16 år och tre femårsplaner mellan 1964 och 1980 investerade staten 205 268 miljoner yen (cirka 40 procent av de totala kapitalinvesteringarna) i konstruktionen av Small Third Line (tredje frontens zoner).  

Mer än 1 100 stora och medelstora industri- och gruvföretag, vetenskapliga forskningsinstitutioner och institutioner för högre utbildning etablerades i tredje frontens områden. En sådan överföring hade genomförts förr, eftersom det var vad Guomindang (Nationalistiskt politiskt parti) hade gjort inför japansk aggression på 1930-talet när de flyttade strategiska industrier till Sichuan och Yunnan, och huvudstaden till Chongqing.  

Samma förfarande lade också en del av grunden för västvärldens utveckling under det nya millenniet. Kapitalbildningen var huvudsakligen beroende av att det skapades överskott från staten och företagen genom en prissax som sänkte priserna på de jordbruksprodukter som staten köpte och minskade lönekostnaderna i städerna. 

Även om det var strategiskt viktigt genererade det kapital som investerades i Third Front-projekt en mycket låg avkastning. Mot bakgrund av den starka befolkningstillväxten ökade BNP per capita långsamt. År 1967 sköt underskottet i de offentliga finanserna i höjden som andel av BNP (se figur 2), och 1969–70 skickades tiotals miljoner utbildade ungdomar ut på landsbygden för andra gången. 

I maj 1966 inleddes den stora proletära kulturrevolutionen (无产阶级文化大革命 – wúchǎn jiējí wénhuà dà gémìng) (CR). I vissa avseenden var CR en del av en global rörelse av radikala ungdomar på 1960- och 1970-talen. Inom armén, industrin, jordbruket och den administrativa, vetenskapliga och utbildningsmässiga överbyggnaden främjades nya ansvarsfulla ledare och förebilder, med inspiration från sådana exempel som 1960 års Angang-konstitution, Daqing-andan (大庆精神 – dàqìng jīngshén), återuppbyggnaden av Dazhai-byarna och utvecklingen av Kinas kärnvapenarsenal. Syftet var att sopa bort gamla vanor, inklusive massornas maktlöshet, och bidra till en världsomspännande klasskamp mot kapitalister, godsägare, tjänstemän och lärare, liksom mot kolonialism, imperialism och hot mot suveräniteten. 

Officiellt upphörde kulturrevolutionen inte förrän 1976, även om den var tänkt att pågå i ett år. När massmobiliseringar, rödgardistisk aktivism och sociala protester inleddes, ledde de till en extraordinär våg av våld, kaos och oroligheter, vilket till stor del förklarar den officiella dom som avkunnades 1982 av CCCPC, att den ”var ansvarig för det allvarligaste bakslaget och de tyngsta förlusterna som drabbat partiet, staten och folket sedan Folkrepublikens grundande” (Kinas kommunistiska partis centralkommitté, 1981). 

Hur våldsamt, hänsynslöst och destruktivt det än var, och hur stor källa till ilska, förbittring och vedergällning det än var (se Han, 2008: kap 7), så var våldet, kaoset och oordningen kortvarig. Denna fas slutade i stort sett 1967, när CPC återtog kontrollen, och mer avgörande slutade den 1968 (se dock Wang, 1988: 337), när 1966, 1967 och 1968 års årskullar av högstadie- och gymnasieelever skickades ut på landsbygden och universiteten stängdes fram till 1970. Detta steg var ett svar inte bara på behovet av att styra rödgardisterna, utan också på den tidigare nämnda ekonomiska krisen 1967. Denna kris var en konsekvens av en akut brist på kapital som härrörde från återbetalningen av alla utländska lån och avsättandet av resurser till olönsamma tredje frontskonstruktioner, och var förknippad med förekomsten av otillräckliga industriella investeringar i städerna och svaga sysselsättningsutsikter för akademiker i en tid av stark demografisk tillväxt. Flytten till landsbygden minskade risken för arbetslöshet och löste också problemen med livsmedelsförsörjningen. 

Under denna tid, på landsbygden, inrättades ett rudimentärt och billigt men relativt effektivt hälso- och sjukvårdssystem, och grundutbildningen på landsbygden utökades, med tonvikt på praktiska färdigheter, medan knappa kapital ersattes av mobilisering av arbetskraft i stor skala (Dazhai-jordbruk) för att bygga reservoarer och bevattningsanläggningar, förbättra marken och använda gödningsmedel och genomföra enkel mekanisering, för att öka avkastningen (Huang, 1990: 224; Han, 2008). Kommunernas industrier utvecklades i enlighet med den 4:e femårsplanen (1971–75) förslag för utveckling av småföretag; Små stålverk, små kolgruvor, små maskiner, små cement- och gödningsmedelsföretag växte fram. Kommun- och produktionsbrigadföretagen (社队企业 – shè duì qǐyè) (CPBEs) från den tiden var föregångare till 1980-talets township- och byföretag (乡镇企业 – xiāng zhèn qǐyè) (TVE). 

Under 1967 och 1968 avbröts den kinesiska ekonomiska tillväxten, och den avtog 1974 och 1976, men från bottennoteringen 1967 till bottennoteringen 1976 var den genomsnittliga årliga reala BNP-tillväxten 7,8 procent (se diagram 3). I mitten av 1970-talet, när underskotten i de offentliga finanserna ökade (se figur 2), skickades miljontals utbildade ungdomar för tredje och sista gången ut på landsbygden. Återigen var målen att undvika ett stort antal arbetslösa ungdomar i städerna och tillgodose deras försörjningsbehov. Vid detta tredje tillfälle var graden av motstånd större än på 1960-talet. 

Runt 1966 inleddes den snabba tillväxten av de asiatiska tigrarna (Honkong, Singapore, Sydkorea och Taiwan). År 1971 övergav USA Bretton Woods systemet (dvs rätten att lösa in dollar mot guld upphävdes),med fasta växelkurser, vilket markerade början på ett system med fiatvaluta (dvs nationell valuta som inte är knuten till priset på en råvara som guld eller silver) och flytande växelkurs, medan sjunkande lönsamhet och fallande produktivitetstillväxt i G7-länderna var ett tecken på en annalkande ekonomisk kris som skulle leda till en betydande utlokalisering av produktiva aktiviteter från avancerade kapitalistiska länder till lågkostnadsländer. Samma år inleddes pingpongdiplomatin (dvs utbyte av bordtennisspelare mellan USA och Kina) och diplomatiska utbyten. 

I och med att USA försökte isolera Sovjetunionen, och Kina var angeläget om att delta i internationell handel och investeringar under förutsättning att dess suveränitet respekterades, hävdes USA:s blockad. År 1972 öppnade USA:s president Richard Nixons besök i Kina vägen för upprättandet av formella diplomatiska förbindelser 1979. Återigen spelade förändringar i det internationella sammanhanget och karaktären på intersamhällelig interaktion (kombinerad utveckling) en central roll i utformningen av Kinas väg. 

I denna nya internationella situation började Kina på ett kontrollerat sätt gå in i den västdominerade internationella ekonomiska och politiska ordningen, samtidigt som man för det mesta höll en låg profil och aldrig gjorde anspråk på ledarskap, något som Deng Xiaoping senare också rekommenderade (韬光养晦 – tāo guāng yǎng huì). Denna hållning återspeglar kinesiskt diplomatiskt tänkande, som konsekvent har motsatt sig hegemoni och strävat efter fredlig samexistens.

 När spänningarna lättade och en ekonomisk kris i Väst ledde till att företagen sökte nya marknader, inledde Mao Zedong, Zhou Enlai och Hua Guofeng (båda  premiärministrar) en ny moderniseringskampanj. År 1973 såg Fyra-Tre-planen (四三方案 – sì sān fāngàn), eller 43-planen, den kinesiska regeringen säkra lån till ett värde av 4,3 miljarder US-dollar som gjorde det möjligt för Kina att importera kompletta uppsättningar av teknisk utrustning för kinesiskägda industrier från USA, Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike, Japan, Nederländerna, Schweiz, Italien och andra västländer, och att utveckla kustindustrier som producerar olja. metallurgiska och elektroniska produkter, precisionsinstrument, konstgödsel och syntetfibrer. Målen för den statliga planeringskommissionen var att öka produktionen av konsumtionsvaror för att generera exportintäkter, genomföra de fyra moderniseringarna (som på 1960-talet, tills de omdirigerades av säkerhetssituationen) och att möta de kinesiska konsumenternas önskan om moderna konsumtionsvaror, vars utbud hade begränsats för att tillhandahålla resurser för kapitalinvesteringar. År 1978 slöts avtal med andra länder om 22 stora projekt som förväntades kräva 13 miljarder dollar i utländsk valuta (39 miljarder yen) (Wang, 1998: 498–9). Sedan, under de sista dagarna av 1978, beslutade Kina att inleda ”reformer och öppnande”. Liksom i andra utvecklingsländer ansågs export- och exportöverskottsinriktningar vara nödvändiga för att finansiera investerings- och tjänsteskulder. 

Under de första 30 åren hade Kinas tillväxt präglats av en mycket stor turbulens ((se figur 2 och 3), men den genomsnittliga reala BNP-tillväxten 1952–78 var 6,2 procent. Kina hade inrättat ett centralt strategiskt industriellt system, och på 1970-talet löste den ”gröna revolutionen”, som var ett resultat av det tidigare inrättandet av jordbruksforskning och jordbruksrådgivningstjänster, som innebar utveckling av nya högavkastande utsädessorter, tillsammans med användning av kemiska gödningsmedel och förbättrade bevattningsanläggningar, det livsmedelsproblem som hade plågat ett land med 20 procent av världens befolkning men bara 8 procent av dess odlade mark. 5 procent av vattenresurserna och 3 procent av skogsbeståndet, i århundraden. 

I det nya Kina ökade den förväntade livslängden från 35 år 1949 till 57 år 1957 och 68 år 1981, medan befolkningen ökade från 554,4 miljoner till 1 014 miljoner. Enligt Världsbanken (1981: 101): 1979 års förväntade livslängd på 64 år var högre än genomsnittet på 51 år för låginkomstländer och 61 år för medelinkomstländer; Läs- och skrivkunnigheten bland vuxna uppgick till 66 procent, jämfört med 39 procent i låginkomstländer och 72 procent i medelinkomstländer. Nettoinskrivningen i grundskolan (93 procent) var något lägre än i industriländerna (94 procent). År 1978 uppgick inkomsten per capita på landsbygden till 134 yen (81 PPS), medan stadsbornas inkomst per capita var 343,4 yen (208 PPS), även om den senare ökade till 454,2 yen om man inkluderade värdet av socialbidrag, sjukvård och andra naturaförmåner (Zhang, 1994). År 1978 hade  Även om det fanns många skillnader när det gällde status och regioner, hade Kina, en stor, övervägande ung, frisk och välutbildad befolkning, som var relativt jämlik, med små inkomstskillnader inom kommuner och städer. 

Närmande mellan Kina och USA och reformer och öppenhet 

Den första fasen av reformer och öppnande: decentralisering och förvaltningsautonomi
I slutet av 1970-talet gav importen av västerländska maskiner och utrustning upphov till en finanspolitisk kris på grund av kravet på att matcha lån och betala räntor och amorteringar och så småningom betala tillbaka skulder. År 1979 översteg underskottet 13,5 miljarder yen eller 11,8 procent av statens inkomster (se figur 2). En finanspolitisk kris och ett behov av att lätta på kostnadstrycket för statsägda företag uppstod. Detta var en följd av kravet på att kunna sysselsätta hela den stora arbetskraften.  För att bevara den sociala stabiliteten när arbetslösa ungdomar inte längre kunde skickas ut på landsbygden minskade överskottet och statens inkomster, och innebar ytterligare en (som i Det Stora Språnget) decentralisering av investeringsansvaret till lokala enheter. 

Ställda inför dessa svårigheter inledde Kina den första fasen av reformer och öppnande. Denna fas sträckte sig från slutet av 1978 till 1993. Den innebar att ledningens självständighet utvecklades, och att priserna reformerades gradvis, men det ledde till en inflationskris och ett försök till färgrevolution i slutet av 1980-talet, en lågkonjunktur (se figur 3) och en förnyad inflation 1993. 

Förvaltningsreformer infördes först på landsbygden, där planeringssystemet var svagast: 1979 höjdes inköpspriset för spannmål med 20 procent, och 1981 infördes ansvarssystemet för hushåll (HRCS), som innebar en kombination av betalning in natura och kontanter (包干制 – bāo gān zhì). Jordbrukshushållen tilläts kontraktera mark, maskiner och anläggningar från kollektiva organisationer på landsbygden,  de tilldelades en tomt för en bostad (宅基地 – zhái jī dì) och förväntades vara självförsörjande. År 1983 fastställdes nyttjanderätten till kontrakterad mark till 15 år och förlängdes med ytterligare 30 år 1993. År 2003 antogs en lag om avtal om jordbruksmark som anger kontraktens längd för åkermark (30 år), gräs (30–50 år) och skogsmark (30–70 år).  

Hushållen tilläts fatta beslut om sådant som ingick i avtalet, och kunde sälja eventuellt överskott utöver de kollektiva och nationella kvoterna. Systemet omfattade ett dubbelt prissystem: priser som bestämdes av planen, enligt vilka, kvoter såldes till staten; och överskottsproduktionen såldes för marknadspriser. Med tiden minskades dessa kvoter. Med hjälp av sänkta priser på insatsvaror och utrustning inom jordbruket ledde dessa förändringar till kraftiga ökningar av jordbruksproduktionen (33 procent 1978–84) och av inkomsterna. I praktiken drog sig centralregeringen tillbaka och övergav ansvaret för utbildning, sjukvård och social trygghet (Zhang et al, 2019). 

År 1980 beslutades att förhållandet mellan central och lokal finansiering skulle anpassas (se figur 2). År 1982 lades provisoriska bestämmelser fram: i stället för att “äta från en stor gryta ris” (吃大锅饭 – chī dà guō fàn) antogs ett nytt system för att “äta måltider tillagade på separata spisar” (分灶吃饭 – fēn zào chī fàn) som delade upp statens och kommunernas inkomster och utgifter, minskade subventionerna till de lokala myndigheterna och tillät dem att behålla en del av skatteintäkterna utöver en fastställd statlig kvot. och göra det möjligt för dem att generera intäkter. 

Denna reform uppmuntrade starkt lokala tjänstemän att främja lokal ekonomisk utveckling. Det som följde var en stark monetariseringsprocess,(dvs rätten att tjäna pengar på något) eftersom saker som inte genererade intäkter omvandlades till saker som gjorde det, där lokala myndigheter senare kapitaliserade markvärdet och inflationen minskade skulden.  

I små städer ökade antalet TVE (som tidigare CPBE kallades från och med 1984) (TVE township  och byföretag) snabbt och absorberade överskottet av arbetskraft på landsbygden som frigjordes genom jordbruksreformen på landsbygden. TVE:s tillväxt möjliggjordes av de förhållanden som rådde före reformen. I synnerhet resulterade den maoistiska betoningen på lokal självförsörjning till en betydande decentralisering och specialisering av industrin på lokal- och provinsnivå.  

Före reformerna var 78 procent av de kinesiska industriföretagen småskaliga, arbetsintensiva kollektiv som kontrollerades av lokala myndigheter (Nee, 1992). Beslutsfattande på flera nivåer och det tidiga upprättandet av relationer mellan CPBE (dvs TVE) och statsägda företag bidrog också till den efterföljande utvidgningen av underleverantörsrelationerna. År 1979 gav centralregeringen ett antal incitament till CPBE: ingen skatt på nya företag under tre år; och öppnandet av marknader för jordbruksprodukter, konsumentvaror och lokala produkter (gödningsmedel, utrustning, livsmedel, textilier och kläder). Den efterföljande snabba tillväxten av TVE ökade efterfrågan på industrivaror och marknadsproduktion, stordriftsfördelar och marknadskonkurrens och minskade betydelsen av den planerade sektorn. År 1996 sysselsatte TVE 135,1 miljoner människor. 

Alla dessa åtgärder innebar att ansvaret flyttades nedåt och möjliggjorde fler lokala initiativ och större mångfald, samtidigt som det statliga ekonomiska ansvaret begränsades. Centralregeringen fortsatte dock att spela en roll när det gällde att tillhandahålla investeringsresurser för utökad reproduktion med hjälp av intäkter från statsägda företag, statsbudgeten och lån. 

År 1983, efter en del experimenterande med större självständighet för statsägda företag i Sichuan, togs åtgärder för att överlåta förvaltningen av stadsföretag till direktörer, medan ett system för kontraktsansvar 1984 separerade ägande och driftsrättigheter. Efter att ha uppfyllt planens skyldigheter i volym tilläts företagen att sälja ytterligare produktion till marknadspriser för att göra vinster, och som ett resultat av en skattereform betalade de en skatt på vinsten i stället för att överföra alla vinster till staten. I det skedet utvecklades dock priserna mot industriell verksamhet och konkurrensen ökade. 

År 1979 tilläts samriskföretag med utländska företag (se nedan), även om det var en strategi för att både behålla kontrollen och stimulera utländska direktinvesteringar. Under 1979 och 1984 reformerades också banksystemet, först genom att man vid sidan av People’s Bank of China (PBOC) inrättade tre banker för att tillhandahålla krediter för jordbruk, byggverksamhet och handel (Agricultural Bank of China, China Construction Bank och Bank of China), och sedan genom att PBOC omvandlades till en centralbank och dess kreditverksamhet överfördes till den nyinrättade Industrial and Commercial Bank of China. 

Till en början ökade industriproduktionen till följd av ökningen av TVE. Reformeringen av de statliga företagen åtföljdes av ökade löner och inkomster i städerna, men inte av ökad produktivitet. Många företag gick med förlust och ådrog sig växande skulder, och bankerna pressades ofta att tillhandahålla ln till nödlidande för att göra det möjligt för dem att överleva.  

Eftersom alla arbetade för statliga enheter var inkomsttillväxten relativt generell och lika. År 1985 avskaffade regeringen det statliga monopolet på inköp och saluföring av spannmål, men den sålde spannmål (spannmålsransoneringen avskaffades inte förrän 1993) med förlust. Livsmedelssubventioner (skillnaderna mellan stigande inköpspriser och försäljningspriser begränsades för att begränsa inflationen och tillhandahålla billiga livsmedel i stadsområden) och subventioner till statsägda företag ökade de offentliga utgifterna, medan de svaga resultaten i många företag som var beroende av statens intäkter ledde till ett akut behov av nya statliga inkomstkällor. 

En minskning av statens andel av skatteintäkterna (se diagram 2) försämrade dess finansiella ställning, och en kombination av ökad efterfrågan i förhållande till produktionen, och en ökning av kreditgivningen till statsägda företag och ökad likviditet ökade inflationen. 1988 var inflationen 18 procent. Konsumentpriserna ökade från ett index på 100 år 1978 till 131,1 år 1985, 216,4 år 1990 och 396,9 år 1995 (NBS, 2023).  

Under dessa förhållanden ökade förbittringen i stadsbefolkningen kraftigt, över urholkningen av den ekonomiska tryggheten, vilket var en av orsakerna till den politiska krisen 1989. Andra orsaker var den växande korruptionen inom den offentliga sektorn, där kadrer och deras familjer utnyttjade de prisskillnader som uppstod på grund av det tvåspåriga prissystemet och de kontrollerade priserna på basvaror, och på grund av att inhemska och internationella institutioner och aktörer förespråkade liberala reformer. 

I Kina skilde sig utgången av händelserna 1989 kraftigt från de tidigare Comecon-länderna (Rådet för ömsesidigt ekonomiskt bistånd) (främst i de kommunistiskt styrda länderna i Östeuropa, men även stater i tredje världen): i Comeconländerna föll kommunismen, länder föll sönder, befolkningen minskade och produktionen kollapsade, åtminstone till en början. Till och med i det mest framgångsrika fallet (Polen) var real BNP 2020 bara 2,5 gånger högre än 1989, medan den i Kinas fall var 14,8 gånger större (medan Ukraina bara låg på 0,6 gånger 1989 års nivå) (Dunford, 2023). I Kina förblev CPC:s ledning vid makten, reformister i ledningen (inklusive Zhao Zhiyang, som hade nått positionen som CPC:s generalsekreterare) byttes ut och utlandsfinansierade reformbyråer stängdes (Ehret, 2021). 

Skillnaden i resultat var förknippad med olika reformvägar. Tidigare hade Mao Zedong (citerad i Coderre, 2019: 34) talat om behovet av att ”utveckla socialistisk varuproduktion och varuutbyte”, liksom Stalin. I båda fallen ansågs den socialistiska och den kapitalistiska varuproduktionen skilja sig åt, och den socialistiska varuproduktionen ansågs nödvändig. År 1975 påpekade Mao (citerad i Coderre, 2019: 23): ”För närvarande använder vårt land ett varusystem, och lönesystemet är också ojämlikt, vad gäller åttagradiga lönesystem, etc. Sådant kan endast begränsas under proletariatets diktatur.” Det är i ljuset av detta som man kan förstå Deng Xiaoping-erans ”konstitution från 1982”, som uppmanade till anslutning till fyra huvudprinciper, nämligen anslutning till en socialistisk väg, till folkets demokratiska diktatur, till CPC:s ledarskap och till marxismen, leninismen och Mao Zedongs tänkande. 

Den andra fasen av reformer och öppnande: skattereform, privatisering och en socialistisk marknadsekonomi 

Krisen ledde till att åtgärder vidtogs för att ta itu med vissa av spänningarna (bidrag till statsägda företag i svårigheter, större kontroll över TVE och striktare kontroll av migrationen från landsbygd till städer), och den ledde vidare till en överläggningsprocess. Våren 1992 påbörjade Deng Xiaoping sin resa söderut för att återuppta reformer och öppna upp, vilket banade väg för en andra reformfas från 1994 till 2012. År 1992 antog CPC:s 14:e kongress den ”socialistiska marknadsekonomiska modellen”, företagsledningsmetoder och bolagslagen, som inrättade aktiebolag. 

Ett av de första stora stegen var en skattereform (se figur 2) som syftade till att öka centralstatens finanspolitiska kapacitet. Denna reform innebar två förändringar. Den första var en övergång till att förlita sig på skatt (mervärdesskatt, skatt på lyxvaror, företagsskatt [med förmånliga skattesatser för utländska företag fram till 2008] och inkomstskatt) i stället för att förlita sig på statsägda företags inkomster. Det andra var antagandet av ett skattedelningssystem, enligt vilket de lokala myndigheterna till en början var beroende av transfereringar, även om de senare också använde markintäkter för att finansiera sina utgifter (Liu, 2019). En skatteförvaltning inrättades också. 

Statsägda företags förluster och välfärdsåtaganden ökade deras kostnader och minskade deras konkurrenskraft, samtidigt som staten behövde skydda sin finansiella ställning. Dessa faktorer bidrog till den bolagsrättsliga reformen som gjorde företag till offentliga företag. Under 1993–97 genomförde regeringen reformer som avskaffade risskålen av järn (iron rice bowl, yrke med garanterad anställningstrygghet), tillät konkurser, tillät uppsägningar och, i och med antagandet av principen från 1997 ”zhuā dà fàng xiǎo” (抓大放小 – ”ta tag i de stora och låt de små” gå), tillät privatisering. Regeringen beslutade att behålla större statsägda företag, medan de 53 000 små statsägda företagen efter de tre år som de hade fått för att lösa upphovet till sina förluster eller sin otillräckliga avkastning, förväntades finna sin egen väg: Företag i icke-strategisk sektor (inte relaterade till nationell säkerhet, naturliga monopol, viktiga för samhällets service eller med hög teknologi) medan företag som blev olönsamma skulle säljas eller skulle läggas ned. Eftersom denna process låg i händerna på de lokala myndigheterna berikade många tjänstemän, såväl som chefer, sig själva. 

Regeringen beslutade också att tillåta uppsägningar. Under perioden fram till 2004 sades mer än 37 miljoner arbetstagare upp. Under 1997–2004 minskade sysselsättningen i statsägda företag från 107,7 miljoner till 43,4 miljoner (Aglietta och Bai, 2013: 151–2). Förändringen skedde dock utan allvarliga konflikter, på grund av den relativt snabba ekonomiska tillväxten och skapandet av alternativa arbetstillfällen, generositeten i uppsägningsprogrammet (下岗 – xià gǎng) (de uppsagda arbetarna fick tre årslöner, pensioner, sjukförsäkring och social trygghet av de lokala myndigheterna).1998 kom bostadsreformen som sålde allmännyttiga bostäder till förmånliga priser till de boende, och de friställda arbetstagarna fick   också stöd från vänner och släktingar. 

På medellång och lång sikt var dock effekterna för många familjer och samhällen extremt allvarliga. Privatiseringarna var viktiga drivkrafter bakom den explosionsartade ojämlikheten i Kina under åren fram till den nordatlantiska finanskrisen. Under det nya millenniet utsattes ”management buyouts”(företagen köptes av företagsledningarna) för ihållande kritik, särskilt när undervärderade tillgångar överfördes till nya privata företag och intäkter och kostnader underrapporterades av chefer för att förvärva tillgångar billigt. I december 2004 stoppades uppköpen av stora statsägda företag och reglerna för förvärv av mindre statsägda företag skärptes (Blanchette, 2019: kap. 2), samtidigt som Folkrepubliken Kinas nya utkast till egendomslag 2005 drogs tillbaka i väntan på översyn på grund av kritik mot bristen på tillräckligt skydd av offentlig egendom. 

Regeringen behöll dock en mycket betydande uppsättning statsägda och statskontrollerade företag. År 2003 hamnade dessa företag under statsrådets kommission för övervakning och förvaltning av statsägda tillgångar (SASAC).

Regeringen behöll också ett statligt kontrollerat finansiellt system som huvudsakligen finansierar statsägda företag, husköp och kommunrelaterade stadsutvecklingsföretag. Efter privatiseringarna minskade de statsägda och kontrollerade företagens andel av de fasta investeringarna, men under 2020 och 2021 översteg den fortfarande en tredjedel av den totala investeringen (se diagram 4). Dessutom intar statsägda företag de högsta nivåerna i ekonomin, skapar externa effekter för hela ekonomin, investerar i viktiga kapitalintensiva industrier, antar en strategi för sysselsättning med kvalitet, absorberar arbetskraft för att upprätthålla social stabilitet, gör kontracykliska investeringar (dvs något som i förhållande till konjunkturen beter sig precis tvärtom) och tjänar till att begränsa utländsk kontroll (Qi och Kotz, 2020). Den kinesiska staten kan också dra nytta av statskontrollerade sektorer, tillsammans med sin makroekonomiska politik (makroekonomi studerar ekonomin som helhet, nationalräkenskaper, konjunkturer, arbetsmarknaden osv) och planeringspolitik, för att genomföra effektiva kontracykliska åtgärder, som i efterdyningarna av Asienkrisen 1998–2003 och efter den nordatlantiska finanskrisen 2007–08. I vart och ett av dessa fall skulle den kinesiska staten kunna svara på en effektiv efterfrågan utan ett system för administrativ planering.  

Figur 4: Investeringar i fast kapital av statsägda och kontrollerade, privata och utländska företag, 2004–21 

Öppenhet och globalisering 

Deng Xiaoping,

Vid sidan av inhemska reformer inledde Kina en öppning av sin tidigare stängda ekonomi mot resten av världen och förvandlade sig till en stor handelsmakt. Som framgår av figur 5 började Kina 1990 generera små överskott i sin handel med varor och tjänster. Kinas handelsöverskott ökade fram till 2008, ökade igen 2015 och ökade 2020, när covid-19-viruset, som först identifierades i Kina, spred sig över världen och den ekonomiska aktiviteten kollapsade. Åtminstone fram till 2007-08 användes Kinas överskott för att köpa amerikanska statsskulder, vilket gjorde det möjligt för USA att ha stora handels- och statsunderskott. (Något som alltså var bra för USAs ekonomi) År 2009 var Kina världens största exportör (följt av Tyskland, USA och Japan), och 2010 var det den näst största importören (vanligtvis följt av Tyskland och Japan). Den kinesiska varuhandeln visar på en underliggande förändring från en ekonomisk struktur som domineras av montering och bearbetning av ett brett utbud av lågteknologiska, lätta konsumentvaror till en av högteknologiska produkter, även om Kina i dessa industrier ofta är beroende av import av de mest teknikintensiva komponenterna (kännetecknande för handelsförbindelserna mellan syd och nord) (Dunford och Liu, 2023). 

 

Diagram 5: Kinas betalningsbalans, 1982–2020   

Under 1980-talet ökade de utländska direktinvesteringarna (IFDI) långsamt, med Hongkong och Macao (särskild administrativ region på en liten halvö i södra Kina) som stod för 75,5 procent av de utländska investeringsprojekten (Hayter och Han, 1998), men under 1992-98 ökade IFDI kraftigt, vilket gjorde det möjligt för Kina att förvärva utländsk valuta, ackumulera valutareserver (8,7 miljarder US-dollar 1999) och öka investeringarna i moderna anläggningar och utrustning. 

Utvidgningen av IFDI förde med sig ny teknik och gav möjligheter och tillgång till krediter för privata företag, som växte kraftigt från 10 procent av industriföretagen 1990 till 32 procent 1996. I december 2001, efter 15 års förhandlingar, anslöt sig Kina till Världshandelsorganisationen (WTO) och från 2004 till 2011 såg man ytterligare en kraftfull våg av IFDI (med en nedgång 2009). Efter att ha avrått från utländska direktinvesteringar 1999 ändrade Kina dessutom kurs och antog en ”go out”-strategi. Kinas OFDI (Outward Foreign Direct Investment) ökade (nettoflödena kan härledas från figur 5) från knappt 1 miljard US-dollar 2000 till 56,7 miljarder US-dollar 2008. Efter en nedgång 2009 steg OFDI till 216,4 miljarder US-dollar 2016 (Dunford och Liu, 2023). 

Med undantag för några år var Kinas primära nettoinkomst negativ, vilket återspeglade nettobetalningar (investeringsintäkter i form av vinster, räntor och utdelningar samt anställningsersättning) till utländska medborgare och indikerade den övergripande dominansen av syd-nord-relationer. Omvänt var sekundära nettoinkomster (främst utländska kinesiska och andra internationella migrantöverföringar) fram till nyligen positiva (vilket återspeglar nettoinbetalningar från utomeuropeiska och migrantgrupper som också är karakteristiska för många delar av det globala syd) men relativt små. 

Som redan nämnts möjliggjordes, öppnandet och den snabba utvecklingen som följde i Kina, av två viktiga händelser. Den första var en förändring i det internationella klimatet: upphävandet av USA:s embargon, Vietnamkrigets slut 1973, upprättandet 1979 av diplomatiska förbindelser med USA, och Kinas deltagande i den internationella ekonomiska ordningen. Den andra var en våg av nyliberal globalisering. Från och med 1970-talet accelererade en internationalisering av varuutbytet, av kapitalet och av produktionsprocessen (det vill säga av den tekniska och sociala arbetsdelningen). Globaliseringen underlättades av utvecklingen inom transport- och kommunikationsteknik och påskyndades när multinationella företag försökte öka/återställa lönsamheten genom att anställa billig arbetskraft på södra halvklotet och upprätta globala värdekedjor som bygger på just-in-time.  

Som ett resultat av detta sänktes priserna i det globala nord och de reala inkomsterna för dem som hade arbete ökade, medan exportöverskotten användes för att ackumulera reserver och köpa västerländska skulder. Under 1980- och 1990-talen följde en stark internationalisering av industriländernas finansiella kapital. Det är dock viktigt att Kina gick in i detta framväxande internationella system på ett noggrant styrt sätt. Kina var tvunget att göra eftergifter, särskilt för att gå med i WTO, men landet kunde hantera sitt engagemang och säkra vinster för sig självt tack vare att landet hade tillräcklig suverän makt, undvek skulder och kopierade statens styrningskapacitet. Dessa omständigheter gjorde det möjligt för den att påskynda utvecklingen längs den sena utvecklingsväg som den hade slagit in på 1949. 

Öppnandet inleddes 1979 med införandet av flera växelkursåtgärder, bland annat införandet av ett kortlivat system med dubbla växelkurser (en växelkurs talar om hur mycket en valuta är värd i den andra valutan), för att uppmuntra den kinesiska exporten. Samma år tilläts samriskföretag (samarbete med en inhemsk partner, vanligt inom fordonsindustrin eller vid etablering) för att uppmuntra utländska investeringar i vissa sektorer där kinesiska företag inte var verksamma. 

Åren 1979-80 utsågs särskilda ekonomiska zoner i Shenzhen, Zhuhai och Shantou i Guangdongprovinsen och Xiamen i Fujianprovinsen. Dessa zoner var belägna nära utomeuropeiska kinesiska samhällen i Hongkong, Macao och Taiwan provinsen i Kina, för att kunna locka till sig investeringar och för deras framtida återförening med det kinesiska fastlandet. Med tiden mångdubblades de särskilda ekonomiska zonerna först i kustområden och därefter i andra delar av Kina (Liu et al, 2022).*2 År 2019 stod Kina för 2 533 zoner (exklusive zoner på regional och länsnivå) av världens totalt 5 400 (Unctad, 2019). 

De första specialzonerna utformades för att locka till sig utländska investeringar, tjäna utländsk valuta, importera teknik och förvaltningsexpertis, öppna kommersiella kanaler till marknader för kinesiskt producerade varor och tjänster och sprida utvecklingen. Kontrakten sköttes av de lokala myndigheterna. Konkurrensen mellan de lokala myndigheterna var hård och inriktad på förmånliga strategier som erbjöd investerare markkostnader, energikostnader och skattemässiga fördelar, även om den lokala kapaciteten var beroende av administrativ kvalitet.  

Zoner var också platser för experiment ”från punkt till yta” (由点到面 eller 以点带面– yóu diǎn dào miàn eller yǐ diǎn dài miàn) och ”genomförande av politik i enlighet med lokala förhållanden” (Heilmann, 2018). Fastställandet av de första zonerna var dessutom förenat med en tvåspårsstrategi (Lau m.fl., 2000).*3 Å ena sidan uppmuntrade regeringen kontrakt mellan utländska direktinvesterare och kinesiska underleverantörer eller samriskföretag inom förädlingsindustrin, och sänkte Kinas växelkurs för export från särskilda ekonomiska zoner, för att göra exportbearbetning attraktiv och konkurrenskraftig. Från och med 1978 handlade TVE i arbetsintensiva sektorer som textilier, kläder och leksaker i Pärlflodsdeltat med Hongkong, medan TVE i Fujian handlade med Taiwanprovinsen i Kina. 

 Å andra sidan såg regeringen till att den vanliga handeln skyddades och upprätthöll många kapitalkontroller. Valutakonvertibiliteten (omvandling) begränsades till banker och statsägda företag som var involverade i internationell verksamhet samt innehavare av transaktionskonton. Detta tillvägagångssätt var viktigt: genom att välja att gradvis öppna upp såg Kina till att inhemska industrier som betjänar den inhemska marknaden fick tid att anpassa sig och undvika att förstöras av utländsk konkurrens.  

Det är viktigt att notera att exportinriktningen kombinerades med ett noggrant hanterat effektivt skydd, tillsammans med kapitalbalanskontroller (kapitalbalans ger en bild av landets transfereringar av kapital samt överlåtelser av rättigheter gentemot utlandet) och en långsam ackumulering av reserver som pressade ned växelkursen. Massiva investeringar i infrastruktur och logistik och de låga reala kostnaderna för allmännyttiga tjänster och arbetskraft bidrog till att göra investeringar i Kina mer attraktiva och återspeglade särskilda kinesiska institutionella arrangemang.  

Lönerna var till exempel låga på grund av att en massiv invandrad arbetskraft av Hukou-bönder inom jordbruket (hukou, ett folkbokföringssystem) mobiliserats, vars reproduktionskostnader var låga eftersom deras familjer ägde kontrakterad mark på landsbygden och bostadstomter på landsbygden. Under dessa omständigheter var industrialiseringen och urbaniseringen extremt snabb, vilket också ledde till en växande inhemsk marknad för varor och tjänster av alla slag, som i sin tur betjänades av inhemska företag och utländska investerare. 

På väg mot en ny fas 

I slutet av 1970-talet ersattes en tidigare koppling mellan CPC:s mål om ”gemensamt välstånd” (共同富裕 – gòngtóng fùyù) och jämlikhetssträvanden (平均主义 – píngjūnzhǔyì) av idén om att låta vissa människor och platser bli rika först (一部分先富裕 – yī bùfen xiān fùyù) för att påskynda utvecklingen av produktivkrafterna (ett samhälles utvecklingsnivå med avseende på arbetskraft, utbildning, teknik och organisation) och uppnå de fyra moderniseringarna.  

När Deng Xiaoping (1985, 2014b) förespråkade denna förändring, hävdade han upprepade gånger: dominans av offentligt ägande och gemensamt välstånd är de två grundläggande socialistiska principer som vi måste hålla fast vid. Socialismens mål är att göra hela vårt folk välmående, inte att skapa polarisering. Om vår politik leder till polarisering betyder det att vi hade misslyckats. Om en ny bourgeoisie växer fram betyder det att vi har avvikit från den rätta vägen. Genom att uppmuntra vissa regioner att först bli välmående har vi för avsikt att de ska inspirera andra att följa deras exempel och att alla ska hjälpa ekonomiskt eftersatta regioner att utvecklas. Detsamma gäller för vissa individer. (Deng Xiaoping, ”Enhet beror på ideal och disciplin”, 7 mars 1985, Collected Works, Vol III) 

Under de första tre decennierna av reformer och öppnande uppnådde Kina en fortsatt hög BNP-tillväxt, men prioriteringen av BNP-ökningar och att låta vissa bli rika först ledde till en rad negativa konsekvenser: allvarliga miljöskador, utarmning av resurser, växande inkomst- och förmögenhetsklyftor, växande skillnader mellan stad och landsbygd och regioner. ökande korruption och en snabb ökning av massincidenter i samband med anställning, markförvärv, rivningar, föroreningar och tjänsteutövning. I den nya eran gällde också farhågor för kulturell utveckling och särskilt spänningar mellan vissa egenskaper i Kinas moderniseringsväg och de gemensamma tros- och värdesystem som håller samman samhällen (Wang, 1991). 

Dessa frågor fick ökad uppmärksamhet under det nya millenniet. Vid det tredje plenarsammanträdet på det 15:e mötet för CCCPC (Centralkommittén för det kinesiska kommunistiska partiet) 1998 behandlades frågan om jordbruket och de tre landsbygdsproblemen jordbruket, jordbrukarna och landsbygden. Denna diskussion banade väg för en rad landsbygdsreformer som syftar till att ge jordbrukarna rätt till kontrakterad mark och överföring av nyttjanderätter, att förbättra landsbygdens infrastruktur och offentliga tjänster, att skapa en ny socialistisk landsbygd till 2010 och, från och med 2003, att införa det nya kooperativa sjukvårdssystemet för landsbygden, och minimigarantier för liv på landsbygden. 

År 1999 inleddes utvecklingen i västra Kina för att öka den inhemska efterfrågan och driva på den ekonomiska tillväxten i efterdyningarna av den asiatiska finanskrisen, och för att bidra till ”gemensamt välstånd”. Åtgärder för att stödja nordöstra och centrala Kina följde. Mellan 2000 och 2007 uppgick statliga finansiella transfereringar till nästan 1,5 biljoner yen, och statliga lån, budgetmässig-konstruktion av olika enheter på över 730 miljarder yen tilldelades västra Kina. Under de följande åren började de regionala klyftorna (med undantag för nordöstra Kina) att minska (Dunford, 2022). 

Ett antal sociala och ekologiska prioriteringar återspeglades också i några av utgiftsposterna i den finanspolitiska stimulansplan på 4 biljoner yen (586 miljarder US-dollar) som tillkännagavs i november 2008, när den nordatlantiska finanskrisen ledde till att världsekonomin upplevde den kraftigaste nedgången sedan den stora depressionen. Planen var inriktad på tio huvudområden, bland annat bostäder för låginkomsttagare, infrastruktur på landsbygden, transporter (järnväg, flygplatser och vägar), hälsa och utbildning (inklusive byggande av skolor och sjukhus), energi och miljö, teknisk innovation och återuppbyggnad efter jordbävningen i Sichuan. Planen syftade till att motverka den globala låg- konjunkturen och förbättra ekonomins konkurrenskraft på längre sikt. Av det totala beloppet hänförde sig nästan hälften (46,8 procent) till infrastrukturinvesteringar. Centralregeringen bidrog med 29,5 procent av den totala budgeten, medan de återstående 2,82 biljonerna yen kom från finansiering från lokala myndigheter (inklusive obligationsemissioner) och utlåning från Kinas statsägda affärsbanker (Världsbanken, 2009; Dunford och Yeung, 2011: 36–42). 

En kinesisk väg till modernisering: det nya normala, inhemsk innovation, ekologisk och andlig civilisation, gemensamt välstånd och en gemenskap med ett gemensamt öde för mänskligheten 

När effekterna av den finanspolitiska stimulansen 2008/09 ebbade ut gick Kina in i en ”ny normal” modell för ekonomisk tillväxt. Det nya normala innebar en tillväxt som skulle vara långsammare, av högre kvalitet och medföra betydande förändringar i dess struktur, eftersom vissa sektorer skulle minska och andra skulle växa. Denna förändring påskyndades av återverkningarna av den nordatlantiska finanskrisen, de problem som uppstod till följd av den ihållande snabba BNP-tillväxten och de förändrade omständigheterna i Kina. 

Som redan nämnts drevs den kinesiska tillväxten av hög kapitalackumulation och investeringar i fasta tillgångar. Investeringar i fasta tillgångar har stått för 30 procent till mer än 44 procent av BNP sedan 1990 (se diagram 6). Kapitalackumulationen i sig var i stor utsträckning beroende av kontracykliska (motsattverkande) makroekonomiska åtgärder och en betydande statlig sektor (se diagram 4). Kinas export ökade också kraftigt och uppgick 2007 till 4,5 procent av BNP. Även om de produkter som producerades blev allt mer sofistikerade, förblev Kina till stor del beroende av export av billiga standardiserade massprodukter tillverkade med okvalificerad lågavlönad arbetskraft.  

I takt med att lönerna ökade, särskilt i förhållande till andra delar av världen, och de relevanta grupperna av befolkningen till stor del var sysselsatta, och i takt med att befolkningen också åldrades, minskade lönsamheten för denna väg. Samtidigt avtog tillväxten på Kinas exportmarknader och protektionismen ökade. När det gäller arbetskraftsintensiva industrier inleddes en tredje industriell överföring efter 2008, då arbetstillfällen flyttades till inlandsprovinser närmare Kinas invandrade arbetskraft (Liu et al., 2016), men i andra fall flyttade multinationella företag utomlands. 

Diagram 6: BNP enligt utgiftsansats, 1952–2022 

Stagnationen i den externa efterfrågan, som också spelade en roll, och avmattningen i tillväxten ledde till att det uppstod överkapacitet i tidigare led, och särskilt i kapitalintensiva exportorienterade industrier, i senare led. Dessutom betalade inte kapital-, energi- och föroreningsintensiva industrier för sina sociala kostnader. Under 2015 blev svaret: strukturreformer på utbudssidan, sänkt överkapacitet (särskilt inom stål, järn och kol), avveckling av bostadsbyggande i städer i tredje och fjärde rangen, minskad skuldsättning genom utbyte av skulder mot aktier och minskade kostnader för, och stärkandet av, de svagare delarna av leveranskedjorna. 

I vilket fall som helst var de kinesiska företagens tekniska framsteg på många sätt en besvikelse, samtidigt som utvecklingen av högkvalitativa kinesiska varumärken för medelklassen på den inhemska marknaden var begränsad. Det ledde till att utländska företag kunde tränga in. Under de senaste åren har denna situation förvärrats av handeln med industriländerna *4 och restriktioner för export av teknik som appliceras på importerade högteknologiska komponenter och utrustning.  

Under dessa omständigheter var Kinas mål att avancera uppåt i värdekedjan (=5 primära och fyra sekundära aktiviteter som tillsammans skapar ett värde som är större än kostnaden för att utföra dessa aktiviteter var för sig) för att producera högteknologiska produkter, öka specialiseringen inom forskning och utveckling (FoU) samt designa och utveckla nationella varumärken av hög kvalitet. Även om landet hade rört sig starkt i riktning mot marknadsdriven utveckling efter 1978 har det alltid styrts av regeringen. Under de senaste åren har dock utvärderingar av tidigare erfarenheter och en ökad betoning på uppgraderingsmål lett till en betydande förstärkning av de industripolitiska initiativen. År 2006 släppte Kinas statsråd den nationella planen på medellång och lång sikt för utveckling av vetenskap och teknik (S&T) (2006–20), där man lanserade en inhemsk innovationsstrategi och satte upp mål för att göra Kina till ett innovationsorienterat land och en vetenskaplig världsmakt.  

För att undvika Japans riktning tillkännagav Folkrepubliken Kinas statsråd (2010) 2010 sitt beslut om att påskynda bildning och utveckling av strategiska framväxande industrier, och identifierade sju specifika industrier som prioriterades (energieffektiv teknik och miljöteknik, nästa generations informationsteknik, bioteknik och läkemedel, tillverkning av avancerad civil och militär utrustning, ny energi, nya material och fordon för ny energi) samt forskning om kärnteknik (biovetenskap, informationsteknik, rymdfart samt havs- och djupgeovetenskap).  

Skatte-, kredit- och bidragssubventioner, mänskliga resurser (inklusive betoning på vetenskaplig, teknisk, ingenjörsmässig och matematisk utbildning) och Forsknings och Utvecklingspolitik inriktades på dessa mål, tillsammans med ökat inhemskt innehåll av tillverkningen och etablering av samriskföretag av företag som vill få tillträde till den kinesiska hemmamarknaden. 

Under de följande åren gjordes en rad relaterade tillkännagivanden, vilket lade till två nya branscher (digitala medier och flygindustrin). Målen för investeringsinitiativet bekräftades i utkastet till den 14:e femårsplanen (2021–25) för nationell ekonomisk och social utveckling, med långsiktiga mål fram till år 2035 (den nationella utvecklings- och reformkommissionen, 2021). 

Med början tidigare, och med en tilltagande ökning efter 2015 användes statliga vägledningsfonder [政府引导基金 – zhèngfǔ yǐndǎo jījīn], vanligtvis för att förvärva icke-kontrollerande aktieandelar för att styra riskkapitalinvesteringar i strategiskt viktiga industrier. I början av 2020 hade 4,76 biljoner yen (672 miljarder USD) samlats in. Under 2015 sköt PBOC (The People´ s Bank of China) till 48 miljarder yen till den statsägda China Development Bank. År 2015 tillkännagav statsrådet strategin Made in China 2025 (国务院关于印发《中国制造2025》的通知 – guówùyuàn guānyú yìnfā 《 zhōngguó zhìzào 2025 》 de tōngzhī) för att utveckla och konsolidera Kinas tillverkningsindustrier och göra dem internationellt betydelsefulla och kapabla att påverka internationella standarder och leveranskedjor. 

Samma år tillkännagavs handlingsplanen ”Internet Plus” för att integrera mobilt Internet, molntjänster, stordata och Sakernas internet med modern tillverkning (Internet of Things IoT=Elektronik och internetuppkoppling som kan styras eller utbyta data över ett nätverk, ex på föremål hushållsapparater, kläder, maskiner, fordon och byggnader). Uppmuntra e-handel, industriella nätverk och internetbanker. och bidra till att öka de kinesiska internetföretagens internationella närvaro.  

År 2017 publicerade Kinas ministerium för industri- och informationsteknik den treåriga handlingsplanen för att främja utvecklingen av en ny generation av artificiell intelligens (AI) (2018–20) som är utformad för att etablera Kina som världsledande i AI-åldern. År 2017 inrättades Military-Civil Fusion Development Committee (MCFDC) för att övervaka en nationell militär-civil fusionsstrategi från omkring 2014 (även om liknande program och tillhörande industrizoner härrör från etableringen av det nya Kina).  

Andra initiativ var bland annat statsrådets utfärdande av 2014 års riktlinjer för utveckling och främjande av den nationella integrerade kretsindustrin (国家集成电路产业发展推进纲要 – guójiā jíchéngdiànlù chǎnyè fāzhǎn tuījìn gāngyào) och inrättandet av två ”stora fonder” 2014 respektive 2019 för att minska beroendet av importerade halvledare och motverka försök att strypa leveranserna. Ytterligare andra åtgärder rörde motståndskraften och stabiliteten i de globala industri- och leveranskedjorna, ny informations- och kommunikationsinfrastruktur (inklusive 5G-nät, satellitkommunikation, sensorer och smarta nät), ny urbanisering, modernisering av jordbruket och vitalisering av landsbygden, i syfte att skapa en moderniserad ekonomi med kinesiska särdrag. 

Inom ett decennium framstod kinesiska företag som stora aktörer inom ett brett spektrum av spjutspetsteknologier, såsom grön energi, 5G-telekommunikation, AI, drönare och höghastighetståg. Landet kom dock snabbt att ställas inför nya stora utmaningar som ökade betydelsen av planer för att påskynda utvecklingen och avsevärt öka oberoendet. 

Sekundärsektorns (dvs den sektor som förädlar råvaror som den primära sektorn framställer, tex gör trä till papper) andel av företagens vinster minskade från 2000 till 2015, och efter 2012 stagnerade sekundära företagsvinster fram till 2017 (se diagram 7) och ackumulationstakten avtog (se diagram 3). Finans-, försäkrings- och fastighetssektorns andel av företagens vinster ökade, så att den senare andelen gick om sekundärsektorn 2007, medan spekulationen på marknaden för finansiella tillgångar, som redan påbörjats, ökade efter 2012. Företags-, stats- och hushållens skulder ökade alla markant som andel av BNP (National Institute for Finance and Development och Centre for National Balance Sheets, 2023). Till skillnad från många utvecklingsländer och USA är dock Kinas utlandsskuld låg. Kina är i själva verket en internationell fordringsägare. 

Figur 7: Storlek på och andel av vinsterna för kinesiska börsnoterade företag inom sekundär- och finans-, försäkrings- och fastighetssektorerna, 1992–2019. 

I en värld som översvämmas av likviditet (betalningsförmåga och beredskap, dvs förmåga  att betala sina kortfristiga skulder) till följd av Kinas finanspolitiska stimulanser, kvantitativa lättnader (QE) från centralbankerna i utvecklade länder (dvs de köper upp obligationer från staten eller från privata företag) och ökningar av Kinas inhemska penningmängd till följd av dess handelsöverskott (Global University for Sustainability, 2015), hade den kinesiska regeringen antagit (i vissa fall var den skyldig enligt villkoren för WTO-inträde att anta) vissa åtgärder för att lätta på kapitalkontrollerna och tillåta en del utländskt finansiellt kapital att komma in på kinesiska marknader.  

I kombination med förändringar i olika investeringars attraktionskraft flödade pengar in i fastigheter (i första och andra rangens städer) och aktiemarknader (脱事向虚 – tuō shì xiàng xū – gå ut ur materiella ting och in i tomheten), vilket kraftigt ökade priserna. 2015 kraschade börsen. I början av 2016 var PBOC tvungen att ingripa för att förhindra blankning av RMB(Yuan) och Kinas reserver minskade med nästan 1 biljon US-dollar (se figur 5).(Blankning innebär att tjäna pengar på marknader med fallande priser.) Under samma år fungerade OFDI som ett instrument för kapitalflykt, vilket krävde strängare reglering (Dunford och Liu, 2023). År 2020 antog regeringen en rad kraftfulla åtgärder för att kontrollera den ”oordnade kapitalexpansionen” (Dunford, 2022). 

En annan utmaning handlar om förändringar i den globala ordningen. År 1999 började Kina ”gå ut”, och OFDI (utåtriktad direktinvestering)) ökade fram till 2016, då det tillfälligt överskred IFDI (utländsk direktinvestering). Under det nya millenniet framträdde Kina som en nettogivare av bistånd och en av världens största leverantörer av bilateral och multilateral utvecklingsfinansiering, samt initiativtagare till viktiga internationella utvecklingsinitiativ, med början i skapandet av Shanghai Cooperation Organisation 2001, BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) från 2006 och Belt and Road Initiative som grundades på de fem principerna för fredlig samexistens och den koloniala och halvkoloniala erfarenheter av både Kina självt och det globala syd 2013 (Liu och Dunford, 2016). 

Kina Xi Jinping i Mao-kostym vid 100-årsminnet av grndandet av Kinas Kommunistiska Parti.

 År 2013 etablerades två nya multilaterala utvecklingsbanker (Asiatiska banken för infrastrukturinvesteringar och Nya utvecklingsbanken), och Kina framstod snabbt som en aktör med en vision om en ny multipolär världsordning – en gemenskap med ett gemensamt öde för mänskligheten (人类命运共同体 – rénlèi mìngyùn gòngtóngtǐ), ett globalt (odelbart) säkerhetsinitiativ, ett globalt utvecklingsinitiativ och ett globalt civilisationsinitiativ – samtidigt som man försvarar FN-systemet och internationell rätt. 

Under det nya millenniet uppfattades Kinas ekonomiska och demografiska storlek, utveckling av spjutspetsteknik, Kinas roll i fastställandet och spridningen av standarder, byggandet av infrastruktur och handels- och investeringskorridorer, effektiv styrning, användning av andra valutor än US-dollarn och engagemang i globala integrationsprojekt och i internationell diplomati i allt högre grad som en utmaning för USA:s politiska. militära och ekonomiska ledarskap (Diesen, 2021: 19), en utmaning för bevarandet av en USA-centrerad unipolär ”regelbaserad ordning”.

Till följd av detta drabbades Kina på den ekonomiska fronten av ökad handelsprotektionism i industriländerna: vid sidan av traditionella antidumpnings- och utjämningsåtgärder, samt ökade krav i fråga om tekniska, miljörelaterade och arbetsrättsliga normer ställdes landet inför exportrestriktioner (tullar och kvoter) och tekniska restriktioner. På säkerhetsfronten, från USA:s omsvängning 2011 till Stillahavsområdet, konfronterades landet med en strategi från USA och utvecklade länder för att omringa och begränsa det. 

För att ta itu med dessa utmaningar krävs åtgärder på flera fronter. På den internationella arenan handlar det om att gå vidare med en ny väg mot säkerhet och globalisering som på kort sikt kan innebära en ny uppdelning av världen och utveckling av nya system för internationella betalningsuppgörelser. På den inhemska arenan handlar det om att återställa den produktiva (reala) ackumulationen genom att justera Kinas tillväxtmodell och dess inhemska produktionssätt. Å ena sidan innebär denna anpassning att man tar itu med strukturen av den inhemska efterfrågan, inbegripet en ökad roll för den inhemska marknaden, och hanterar de negativa konsekvenserna av en alltför hög grad av ojämlikhet (via primära, sekundära och tertiära distributionskanaler). 

En gradvis ökning av den inhemska efterfrågan planerades redan 2005 i den 11:e femårsplanen (2006–2010), medan Kina sedan 2020 har talat om dubbel cirkulation (双循环 – shuāng xúnhuán), där ”inhemska och utomeuropeiska marknader förstärker varandra, med den inhemska marknaden som stöttepelare” (Kinas statsråd, 2021). På utbudssidan kräver anpassningen en anpassning av produktionskapaciteten så att realinkomsterna ökar och kapaciteten absorberas av efterfrågestrukturen. Det handlar också om att begränsa spekulativ finansiell verksamhet, särskilt sådan som drivs av volatilt utländskt kapital. 

Mot bakgrund av dessa utmaningar har Kina för närvarande börjat staka ut en ambitiös ny utvecklingsväg som är inriktad på att förbättra livskvaliteten för alla kineser och som skiljer sig från de utvecklade kapitalistiska ländernas vägar genom att involvera följande: Utveckling av hög kvalitet, vetenskaplig och teknisk innovation, hållbar grön utveckling, andlig civilisation, strategisk säkerhet och stabilitet. och gemensamt välstånd. Samtidigt försöker man bidra till framväxten av en ny världsordning utan ett globalt Leviathan. (monster, bibeln) 

Slutsatser 

Det nya Kina som uppstod ur en halvkolonial stat och inbördeskrig 1949 var ett av de fattigaste länderna i världen. Från och med idag är det ett övre medelinkomstland som har lyft alla sina 1,4 miljarder människor ur extrem fattigdom. När det gäller materiell produktion är Kina den största ekonomin i världen, och som global aktör föreställer den sig en ny internationell ordning som bygger på alla nationers jämlikhet och suveränitet och deras rätt att välja sina egna utvecklingsvägar.  

Kinas landvinningar är ett resultat av: en socialistisk modell som är folk- snarare än kapitalcentrerad och där politik (det som kallas ”kinesisk helprocessdemokrati”) *5  snarare än kapital styr; Undvikande av skuldfällor som drabbar många utvecklingsländer. dess förmåga att bevara sin suveränitet i en orättvis och ojämlik värld; dess förmåga att effektivt mobilisera befolkningens viljestyrka, och dess förmåga att upprätthålla en hög investeringstakt för att driva på industrialiseringen, urbaniseringen och samarbetet mellan landsbygd och stad. 

 Denna väg formades i grunden av förändringar i den internationella ordningen (kombinerad utveckling): USA:s sanktioner och hot fram till början av 1970-talet och en förnyelse av USA:s försök att begränsa dess uppgång under det nya millenniet; förändringar från bistånd till konflikt i sina förbindelser med Sovjetunionen samt, på senare tid, allt närmare förbindelser med Ryska federationen; Effektivt och kontrollerat utnyttjande av de möjligheter som den nyliberala globaliseringen erbjuder. Syd-syd-samarbetet har lett till en våg av internationell utveckling och diplomatiska initiativ, särskilt under det senaste årtiondet. Kinas mål var att vara öppen mot världen, men erfarenheten har gjort att landet har lagt stor vikt vid självtillit, särskilt under det nya Kinas tidiga år och under den senaste tiden. 

Delvis som ett resultat av dessa förändringar i det internationella sammanhanget, men också som ett resultat av de interna motsättningar som uppstod i var och en av en rad utvecklingsfaser och av de tio kriser som landet hittills har konfronterats med (Wen, 2013; 2020), har Kina engagerat sig i successiva reformvågor (regleringsmetoder) för att upprätthålla en övergripande rörelse framåt. Kina kom ut ur den turbulenta Mao-eran med ett centralt suveränt socialistiskt industrisystem, en fördubbling av den förväntade livslängden, en enorm ung, frisk och utbildad befolkning och en hög grad av rättvisa.

Efter att relationerna med USA förbättrats, inledde Kina reformer och öppnade upp under ledning av Deng Xiaoping för att påskynda utvecklingen av produktivkrafterna och tillät vissa människor och platser att bli rika först i förväntan om att andra skulle bli rika senare.                                                                                Även om nästan allas försörjning förbättrats totalt sett (om än inte vid vissa tidpunkter och på vissa platser), har en dramatisk ökning av ojämlikheten och allvarliga miljömässiga och sociala problem, liksom ett behov av att förnya och minska beroendet av lågavlönade och lågkvalificerade industrier, fått Kina att i högre grad ta itu med målen om gemensamt välstånd, grön utveckling och ekonomisk modernisering. Under 2013–2020 genomförde Kina framgångsrikt en extraordinär kampanj för att utrota extrem fattigdom. Samtidigt innebär moderniseringsmålen ett åtagande om en långsammare utveckling av högre kvalitet och en vetenskaplig, teknisk och industriell uppgradering. Men i den nya eran försöker Kina också identifiera en distinkt kinesisk väg till modernisering som är innovativ, ekologisk, andligt rik och rättvis, och som berikar livet för hela dess folk. 

I början av det nya millenniet började Kina ”öppna sig utåt ” och framstod som en viktig internationell aktör. Ändå stötte den snabbt på motstånd från USA och dess allierade. I en diskussion från 1972 om Kinas förhållande till världen uppdaterade Mao (2020 [1972]) tre knep som Zhu Sheng rekommenderade till den förste Mingkejsaren i slutet av Yuandynastin: ”gräv djupa grottor, lagra spannmål överallt och sök aldrig hegemoni”.                                                                                                               Mao använde sig av en traditionell distinktion mellan en kung som styr genom välvilja och rättfärdighet (wáng quánlì – 王权力) och en hegemon som styr med makt (bàquán – 霸权).                                                                                                                    Precis som Mao sa att Kina aldrig borde sträva efter hegemoni (bù chēng bà – 不称霸), så säger Xi Jinping upprepade gånger att det aldrig kommer att göra det, även om Mao inte uteslöt välvilligt eller dygdigt styre (wáng dào tiān xià – 王道天下) (Zhu, 2011: 114). Dessa principer förkroppsligas i en tidigare nämnd serie av kinesiska initiativ på senare tid som utformats för att bidra till framväxten av en multipolär värld som är mer gynnsam för utveckling och upphämtning av resten av det globala syd. 

 

Anm.
*1 Den genomfördes ursprungligen i det centrala sovjetiska området och i gränsområdet Shaanxi-Gansu-Ningxia, men slutfördes i stort sett nationellt 1952, då cirka 700 miljoner mu mark (1 mu= cirka 0,07 ha) och produktionsmedel hade tillhandahållits gratis till cirka 100 miljoner hushåll på landsbygden och mer än 300 miljoner jordbrukare i cirka 4 miljoner naturliga byar. vilket gör det möjligt för dem att leverera sin egen mat och sina fibrer utan att behöva pengar som bytesmedel (vilket hjälper till att hantera inflationen som ärvts från Guomindang).

*2
År 1988 klassificerades provinsen Hainan som en särskild ekonomisk zon. År 1984 öppnades 14 öppna kuststäder (OCC) för utländska investeringar. Därefter utvidgades de särskilda ekonomiska zonerna vid kusten. År 1985 etablerades tre kustnära ekonomiska utvecklingsområden (CEDA) i Changjiang (Yangtzefloden) deltat, Zhujiang (Pearl River) deltat och deltaområdet som täcker Xiamen, Zhangzhou och Quanzhou i södra Fujian. År 1988 skapades två nya CEDA-avtal på Liaoninghalvön och Shandonghalvön. År 1991 hade dessa öppna kustområden omvandlats till ett öppet kustbälte som omfattade 289 städer och län, täckte en yta på 320 000 km2 och hade en befolkning på 200 miljoner människor. År 1993 etablerades det andra nya området på delstatsnivå i Pudong i Shanghai. På 1990-talet öppnades ett antal gränsstäder och huvudstäder i inlandsprovinser och autonoma regioner. Dessutom inrättades 15 frihandelszoner, 32 ekonomiska och tekniska utvecklingszoner på statlig nivå och 53 nya och högteknologiska industriella utvecklingszoner i stora och medelstora städer. År 2006 lades ett nytt område till Shenzhen och Pudong i Tianjin (Binhai New Area) på delstatsnivå. Under 2010 och 2012 tillkom ytterligare i västra Kina i Chongqing (Liangjiang New Area) och Lanzhou. Andra följde efter. År 1913 etablerades den första frihandelszonen i Shanghai. 

*3
Enligt Lau m.fl. (2000) skapar Kinas väg mot marknadsreformer nettovinster i välfärden utan att skapa förlorare (Pareto-förbättringar), eftersom den fortsatta tillämpningen av befintliga villkor samtidigt som en partiell men progressiv marknadsliberalisering införs möjliggör implicita transfereringar för att kompensera potentiella förlorare. 

*4
I april 2018 tillkännagav USA planer på strafftullar på 1 333 kinesiska produkter till ett värde av cirka 50–60 miljarder US-dollar enligt avsnitt 301 i handelslagen för att minska USA:s handelsunderskott och skydda USA:s immateriella rättigheter (upphovsrätt, patenträtt, varumärkesrätt, och mönsterrätt). I september 2018 infördes tullar på ytterligare kinesisk import till ett värde av 200 miljarder US-dollar. Kina hämnades omedelbart och sålde amerikanska statsobligationer till ett värde av 7,7 miljarder dollar. Även om USA hade ett stort handelsunderskott med Kina skulle underskottet halveras om man tog hänsyn till förädlingsvärdet. USA:s främsta mål var dock att begränsa Kinas framtida produktionskapacitet och förhindra konkurrens med USA inom avancerad tillverkning. 

*5
Till skillnad från upplysningsliberalismen vilar kinesisk politik på uppfattningen att människoliv är oupplösligt sociala och att demokrati förutsätter en kollektivistisk snarare än en individualistisk grundsyn. Den kinesiska demokratin innebär ett annat tillvägagångssätt än det som kallas ”demokrati” i västerländskt tänkande och praktik, och skiljer sig också genom att den huvudsakligen är substantiell, målinriktad och bedöms av folket efter dess resultat, det vill säga efter i vilken utsträckning den uppfyller hela det kinesiska folkets strävan efter ett bättre liv. Procedurmässigt innebär kinesisk demokrati i hela processen: (1) val av delegater till folkkongresser, med början på lokal nivå, där varje nivå väljer nästa nivå uppåt (medan det kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens representerar intressegrupper); (2) Samråd (omfattande undersökningar som gör det möjligt att ta hänsyn till minoriteters åsikter med utgångspunkt i Mao Zedongs uttalande att ”den allmänna opinionen måste vägleda våra handlingar”). 3) Genomförande av experiment och pilotprojekt på alla nivåer för att utforma och utvärdera politiken. (4) meritokratiska prestationsbaserade metoder för val av ledarskap; (5) Samarbete, konsensusbyggande och gemensamma mål (ibland förkroppsligade i planer av alla slag), även om de horisontella förbindelserna mellan lokala och regionala myndigheter under reformperioden i huvudsak var konkurrensutsatta. 

——- 

Michael (Mick) Dunford “är professor emeritus vid School of Global Studies, University of Sussex, gästprofessor vid Institute of Geographical Sciences and Natural Resources Research (IGSNRR), Chinese Academy of Sciences och chefredaktör för Area Development and Policy. Han har en B.Sc i geografi och M.Sc i kvantitativ ekonomi från University of Bristol. År 2000 valdes han in i Academy of Learned Societies for the Social Sciences (AcSS). År 2003 tilldelades han Royal Geographical Societys Edward Heath Award för geografisk forskning i Europa och är medlem av Regional Studies Association (FERSA). Han är intresserad av global utveckling (på flera geografiska skalor och med särskild hänvisning vid olika tidpunkter till Europa och västvärlden, Kina, Eurasien och det bredare världssystemet) med utgångspunkt i materialistiska historie- och geografiuppfattningar och på teorier om ojämn och kombinerad utveckling, reglering och geopolitisk ekonomi. Hans senaste publikationer handlar om den kinesiska sociala modellen, kinesisk fattigdomsbekämpning, gemensamt välstånd, kinesisk ekonomisk utveckling sedan 1949, Belt and Road Initiative och Kinas internationella engagemang. Han har också skrivit om den globala ekonomiska utvecklingen och framväxten av en ny multipolär världsordning.” University of Sussex. Han är gift med Rhadika Desai som är professor vid Institutionen för politiska studier och chef för Geopolitical Economy Research Group, University of Manitoba, Winnipeg, Kanada. Hon och Micahel Hudson är värdar för ett program om geopolitisk ekonomi.   

 Finansiering: Författaren fick inget ekonomiskt stöd för forskning, författarskap och/eller publicering av denna artikel. 

Intressekonflikt: Författaren förklarar att det inte föreligger någon intressekonflikt. 

 

Referenser 

Aglietta, M. (1976) Régulation et Crises du Capitalisme [Regulation and Crises of Capitalism], Paris: Calman-Lévy. 

Aglietta, M. and Bai, G. (2013) China’s Development. Capitalism and Empire, Abingdon and New York: Routledge. 

Bairoch, P. (1997) Victoires et Déboires. Histoire économique et Sociale du Monde du XVIème Siècle à nos Jours [Victories and Setbacks. An Economic and Social History of the World from the 16th Century to the Present], Paris: Editions Gallimard. 

Blanchette, J. (2019) China’s New Red Guards. The Return of Radicalism and the Rebirth of Mao Zedong, Oxford: Oxford University Press. 

Bolt, J. and Van Zanden, J.L. (2020) The Maddison Project. Maddison style estimates of the evolution of the world economy, A new 2020 update. Maddison-Project Working Paper WP15. https://www.rug.nl/ggdc/historicaldevelopment/maddison/releases/maddison-project-database-2020?lang=en 

Central Committee of the Communist Party of China (1981) Resolution on Certain Questions in the History of Our Party since the Founding of the People’s Republic of China (Adopted by the Sixth Plenary Session of the Eleventh Central Committee of the Communist Party of China on June 27, 1981), Beijing: Foreign Languages Press. 

Central Committee of the Communist Party of China (2021) Resolution of the Central Committee of the Communist Party of China on the major achievements and historical experience of the Party over the past century, Qiushi, https://en.qstheory.cn/2021-11/16/c_682072.htm. 

Chen, Z. (ed) (2015) Selected Declassified Russian Files: Sino-Soviet relations [俄罗斯解密档案选编:中苏关系 – éluósī jiěmì dàngàn xuǎnbiān: zhōng sū guanxi], Shanghai:东方出版中心出版的书籍 (dōngfāng chūbǎn zhōngxīn chūbǎn de shūjí) China Publishing Group Eastern Publishing Centre. 

Cheng, E. (2022) On the three stages in the development of socialism, Science and Society, 86: 159–81. 

Cheng, S.K. (2023) Catching-up and pulling-ahead: the role of China’s revolution in its quest to escape dependency and achieve national independence, Journal of Contemporary Asia, In press. doi: 10.1080/00472336.2023.2222410 

 

Coderre, L. (2019) A necessary evil: conceptualizing the socialist commodity under Mao, Comparative Studies in Society and History, 61: 23–49. 

Comprehensive Department of the National Bureau of Statistics (1990) Compilation of Historical Statistical Material for Every Province, Autonomous Region and Municipality, 1949–1989 [全国各省,自治区,直辖市历史统计资料汇编 (1949–1989) – gèshěng, zìzhìqū, zhíxiáshì lìshǐ tǒngjì zīliào huìbiān], Beijing: China Statistical Publishing House (中国统计出版社 zhōngguó tǒngjì chūbǎnshè). 

Deng, X. ([1985] 2014b) Unity depends on ideals and discipline, in Collected Works of Deng Xiaoping, Vol III, Beijing: People’s Publishing House, pp 78–9. 

Diesen, G. (2021) Europe as the western peninsula of Greater Eurasia, Journal of Eurasian Studies, 12: 19–27. 

Dunford, M. (1990) Theories of regulation, Environment & Planning D: Society & Space, 8: 297–321. 

Dunford, M. (2015) Chinese economic development and its social and institutional foundations, in M. Dunford and W. Liu (eds) Geographical Transformation of China, Abingdon: Routledge. 1–21. 

Dunford, M. (2022) The Chinese path to common prosperity, International Critical Thought, 12: 35–54. 

Dunford, M. (2023) Causes of the crisis in Ukraine, International Critical Thought, 1–37. 

Dunford, M. and Liu, W. (2023) China’s evolving international economic engagement: China threat or a new pole in an equitable multipolar world order?, Area Development and Policy, In press. doi: 10.1080/23792949.2023.2225092 

Dunford, M. and Yeung, G. (2011) Towards global convergence: emerging economies, the rise of China and Western sunset?, European Urban and Regional Studies, 18: 22–46. 

Dunford, M., Gao, B.Y. and Liu, W.D. (2021) Geography and the theory of uneven and combined development: theorizing uniqueness and the return of China, Environment and Planning A – Economy and Space, 53: 890–916. 

Ehret, M. (2021) How China’s Gorbachev was flushed in (1989), https://strategic-culture.org/news/2021/08/18/how-chinas-gorbachev-was-flushed-in-1989/. 

Global University for Sustainability (2015) China’s Stock Market Crash and Alternatives, Hong Kong: Global University for Sustainability. 

Han, D. (2008) The Unknown Cultural Revolution. Life and Change in a Chinese Village, New York: Monthly Review Press. 

Hayter, R. and Han, S.S. (1998) Reflections on China’s open policy towards foreign direct investment, Regional Studies, 32: 1–16. 

Heilmann, S. (2018) Red Swan. How Unorthodox Policy Making Facilitated China’s Rise, Hong Kong: The Chinese University Press. 

Huang, P.C.C. (1990) The Peasant Family and Rural Development in the Yangzi Delta, 1350–1988, Stanford, CA: Stanford University Press. 

International Monetary Fund (2023) Balance of payments and international investment position Washington, D.C.: International Monetary Fund, https://data.imf.org/?sk=7A51304B-6426-40C0-83DD-CA473CA1FD52. 

Klochko, M. (1971) The Sino-Soviet split: the withdrawal of the specialists, International Journal, 26: 556–66. 

Lau, L.J., Qian, Y.Y. and Roland, G. (2000) Reform without losers: an interpretation of China’s dual-track approach to transition, Journal of Political Economy, 108: 120–43. 

Lenin, V.I. (1974 [1916]) Imperialism, the highest stage of capitalism. A popular outline, in V.I. Lenin (ed) Lenin Collected Works, Vol 22, Moscow: Progress Publishers pp. 185–304. 

Liu, W. and Dunford, M. (2016) Inclusive globalization: unpacking China’s Belt and Road Initiative, Area Development and Policy, 1: 323–40. 

Liu, W., Dunford, M., Liu, Z. and Yang, Z. (2022) Exploring the Chinese Social Model: Beyond Market and State, Newcastle upon Tyne: Agenda Publishing. 

Liu, W., Dunford, M., Song, Z. and Chen, M. (2016) Urban–rural integration drives regional economic growth in Chongqing, Western China, Area Development and Policy, 1: 132–54. 

Liu, Z. (2019) Land-based finance and property tax in China, Area Development and Policy, 4: 368–82. 

Losurdo, D. (2008) Stalin: Storia e Critica di una Leggeda Nera [Stalin: The History and Critique of a Black Legend], Rome: Carozzi Editore. 

Mao, Z. (1965 [1940]) On new democracy, Selected Works of Mao Tse-tung, London: Pergamon Press, pp 339–84. 

Mao, Z. (1977 [1956]) On the Ten Major Relationships, Beijing: Foreign Languages Press. 

Mao, Z. (1994 [1945]) 论联合政府 [lùn liánhé zhèngfǔ – On coalition government], in Y. Jiang (ed) 中國近代名家著作選粹:毛澤東卷 [Zhōngguó jìndài míngjiā zhùzuò xuǎncuì:máozédōng juǎn – Selected Works of Famous Modern Chinese Writers: Mao Zedong Volume], Hong Kong: The Commercial Press. 

Mao, Z. (2020 [1972]) ‘shēn wā dòng, guǎng jī liáng, bù chèng bà’ shì zěnyàng tíchūlái de? [‘深挖洞,广积粮,不称霸’是怎样提出来的? – How was ‘dig deep caves, store grain everywhere, do not seek hegemony’ put forward], Sohu, www.sohu.com/a/437349159_166075. 

Marx, K. (1976 [1867]) Capital. A Critique of Political Economy, Harmondsworth: Penguin Books in Association with New Left Review. 

Marx, K. and Engels, F. (1969 [1848]) Manifesto of the communist party, in Marx/Engels Selected Works, Vol I, Moscow: Progress Publishers, pp 98–137. 

National Development and Reform Commission (2021) 中华人民共和国国民经济和社会发展第十四个五年规划和2035年远景目标纲要 zhōnghuárénmíngònghéguó guómín jīngjì hé shèhuì fāzhǎn dì shísì gè wǔ nián guīhuà hé 2035 nián yuǎnjǐng mùbiāo gāngyào [Outline of the Chinese PRC Fourteenth National Economic and Social Development Plan and Long-Range Targets for 2035], Beijing: National Development and Reform Commission. 

National Institute for Finance and Development and Centre for National Balance Sheets (2023) 中国宏观杠杆率数据 [Zhōngguó hóngguān gànggǎn shuài shùjù – China’s Macro Leverage Ratio], Beijing: National Institute for Finance and Development (国家金融与发展实验室). 

NBS National Bureau of Statistics (2023) National Bureau of Statistics of China online statistical database, www.stats.gov.cn/. 

Nee, V. (1992) Organizational dynamics of market transition – hybrid forms, property-rights, and mixed economy in China, Administrative Science Quarterly, 37: 1–27. 

PRC SAFE People’s Republic of China State Administration of Foreign Exchange (2021) Data and Statistics, Beijing: The State Administration of Foreign Exchange. 

Preobrazhensky, E.A. (1965 [1920]) The New Economics, Oxford: Clarendon Press. 

Qi, H. and Kotz, D.M. (2020) The impact of state-owned enterprises on China’s economic growth, Review of Radical Political Economics, 52: 96–114. 

Rosenberg, J. (2013) The ‘philosophical premises’ of uneven and combined development, Review of International Studies, 39: 569–97. 

Shen, Z.H. and Xia, Y.F. (2011) The Great Leap Forward, the people’s commune and the Sino-Soviet split, Journal of Contemporary China, 20: 861–80. 

State Council of the People’s Republic of China (2010) 国务院关于加快培育和发展战略性新兴产业的决定 [Guówùyuàn guānyú jiākuài péiyù hé fāzhǎn zhànlüèxìng xīnxīng chǎnyè de juédìng – State Council’s Decision on Accelerating the Cultivation and Development of Strategic Emerging Industries], Beijing: State Council Information Office of the People’s Republic of China. 

State Council of the PRC (2021) China Pushes ‘Dual Circulation’ to Power Growth in New Development Stage, Beijing, 10 March, https://english.www.gov.cn/news/topnews/202103/10/content_WS60486347c6d0719374afa854.html. 

The Conference Board (2022) The Conference Board Total Economy Database™, April. http://www.conference-board.org/data/economydatabase/ 

The State Council Information Office of the People’s Republic of China (2021) Poverty Alleviation: China’s Experience and Contribution, Beijing: The State Council Information Office of the People’s Republic of China. 

The World Bank (1981) World Development Report, 1981, Oxford: Oxford University Press. 

The World Bank (2009) China Quarterly Update, Beijing: The World Bank, Beijing Office. 

UNCTAD (2019) World Investment Report 2019, Geneva: UNCTAD. 

Wang, C. (2006) Monograph on the honeymoon period of Sino-Soviet economic relations, 1953–59 [中苏经济关系‘蜜月期’专论 (1953–1959) – Zhōng sū jīngjì guānxi ‘mì yuè qī’ zhuānlùn (1953–1959)], Masters’s dissertation, Qufu Normal University, China. 

Wang, H. (1991) 美国反对美国 [Měiguó fǎnduì měiguó – America against America], Shanghai: 上海文艺出版社 (shànghǎi wényì chūbǎnshè – Shanghai Literature and Art Publishing House). 

Wang, H. (1998) 中华人民共和国工业经济史 [zhōnghuárénmíngònghéguó gōngyè jīngjìshǐ – Industrial Economic History of the People’s Republic of China], Taiyuan: shānxī jīngjì chūbǎnshè (Shanxi Economic Publishing House 山西经济出版社). 

Wang, N. (1988) Dà dòngluàn de niándài [Years of Great Turmoil –大动乱的年代], hénán rénmín chūbǎnshè (Henan People’s Publishing House – 河南人民出版社). 

Wen, T. (2013) Bācì wēijī: Zhōngguó de zhēnshí jīngyàn 1949–2009 [Eight Crises – Real Experiences of China, 1949–2009], Beijing: dōngfāng chūbǎnshè (Oriental Press). 

Wen, T. (2020) Ten Crises. The Political Economy of China’s Development (1949–2020), Singapore: Palgrave Macmillan under the imprint of Springer Nature. 

Xi, J. (2021) 双语全文!习近平:在庆祝中国共产党成立100周年大会上的讲话 [shuāngyǔ quánwén! xíjìnpíng:zài qìngzhù zhōngguó gòngchǎndǎng chénglì 100 zhōunián dàhuì shàng de jiǎnghuà] – Complete bilingual text! Xi Jinping: speech at a ceremony marking the centenary of the Communist Party of China, China Daily, https://language.chinadaily.com.cn/a/202107/02/WS60de676ca310efa1bd65f4fe.html. 

Xie, F., Kuang, X. and Li, Z. (2022) Financialisation of developing and emerging economies and China’s experience: how China resists financialisation, Cambridge Journal of Economics, 46: 1183–204. 

Zhang, X. (1994) Analysis of Urban–Rural Income Disparities [Chéng xiāng shōurù chājù fēnxī], Beijing: China National Bureau of Statistics (zhōngguó guójiā tǒngjìjú). 

Zhang, Y., Dong, X. and Wen, T. (2019) Rewriting China’s recent history: fluctuations in state economic control, 1949–1984, American Journal of Economics and Sociology, 78: 1071–100. 

Zhu, D. (2011) Away out of a global dead-end: a reading of When China Rules the World av Martin Jacques, International Critical Thought, 1(1): 108–15. 

***** 

REDAKTÖRENS ANMÄRKNING: Vi påminner våra läsare om att publicering av artiklar på vår webbplats inte betyder att vi håller med om det som skrivs. Vår policy är att publicera allt som vi anser vara av intresse, för att hjälpa våra läsare att bilda sig en uppfattning. Ibland publicerar vi till och med artiklar som vi inte alls håller med om, eftersom vi anser att det är viktigt för våra läsare att få information om ett så brett spektrum av åsikter som möjligt. 

 

 

 

 

 

Föregående artikelSverige går in i Folkmordskriget mot Palestina på USA:s, Storbritanniens och Israels sida
Nästa artikelIsrael följer folkmordslinjen – beskjuter UNRWAs hjälpsändningar
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

1 KOMMENTAR

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here