Klasskrigets återkomst Arbetarna behöver inte vänstern för att iscensätta en revolt

7
704
Malcolm Kyeyune är frilansskribent och bor i Uppsala, Sverige.

för the Unherd https://unherd.com/2022/11/the-return-of-class-war/ och publicerad 14 november.

Den återspeglar inte nödvändigtvis bedömningar av Globalpolitics.se, lika litet som artiklar av andra författare. Stämmer författarens bedömning? Drar han den splittrade, icke närmare definierade vänstern över en kam?

_______________________________________________________________________

Klasskrigets återkomst. Arbetarna behöver inte vänstern för att iscensätta en revolt

Det fanns en historia som vänstern brukade berätta i början av 2010-talet och som alla tog för given. Epoken, sade de, för stora arbetarstrejker var över. Sovjetunionen hade fallit, Thatcher hade krossat gruvarbetarna, de största fackliga organisationerna var på tillbakagång. Likt en avsvalnande vulkan fanns inte längre kapaciteten för den typ av stora utbrott som vi läser om i historieböckerna. Det trodde vi i alla fall.

Tio år senare genomgår västvärlden en rasande period av arbetarmilitans. Jordbrukare protesterar i Nederländerna, Tyskland och Frankrike. Järnvägsarbetare hotar den amerikanska ekonomin med nedläggningar på grund av löneökningar och brist på betald sjukledighet. I Kanada stängde lastbilschaufförer flera gränsövergångar och ockuperade Ottawa i nästan en månad. Brittiska sjuksköterskor och kanadensiska lärare är på gränsen till massstrejker. I Frankrike hotar anställda inom kärnkraftsindustrin med strejk, medan en strejk bland raffinaderiarbetare tidigare i år ledde till akut bränslebrist, med timslånga köer och ransonering på bensinstationer.

Denna våg av militans visar inga tecken på att snart nå toppen. Med tanke på det allmänna ekonomiska läget är det snarare troligt att saker och ting kommer att bli värre: inflationen exploderar, det råder brist på energi och levnadskostnaderna stiger. Arbetstagarna kommer att bli argare, och de har förmågan att låta sin ilska göra sig påmind på smärtsamma sätt.

Intressant nog har denna återupplivning av arbetarnas militans inte gjort något för att ändra den radikala eller populistiska vänsterns öde. Det har bara visat att klyftan mellan dem och arbetarklassen i västvärlden har blivit mer eller mindre permanent. Sex år efter det att Bernie Sanders och Jeremy Corbyn fick se sina aktier stiga kraftigt, avfärdas arbetarnas legitima ilska ofta som ett redskap för den ”extrema högern”, och arbetar-militans är fruktad och föraktad.

Det är lätt att skratta åt vänstern i den här situationen – men dess bana, från entusiasm till skräck inför verkliga protester och arbetarkamp ute på gatorna, är ganska rationell. Vänsterns rädsla talar till en av vår tids centrala politiska konflikter: en växande medvetenhet bland arbetande människor om att den största skiljelinjen går mellan de människor som är anställda i den ”verkliga” ekonomin och de som arbetar i den ”virtuella” ekonomin.

Under det senaste decenniet har ett antal termer uppfunnits för att beskriva denna klyfta, från ”Professional Managerial Class” till ”e-post-kasten”. Ingen av dessa beteckningar är perfekt, men deras växande popularitet talar för att fler och fler människor nu kan se att det verkligen finns en konflikt här. Mannen som kör en lastbil eller traktor och revolutionären som arbetar för en miljardärsstödd, icke-statlig organisation, är inte bara icke naturliga allierade, utan deras olika roller i ekonomin gör dem alltmer till verkliga fiender.

Det är ingen överraskning att jordbrukarna hamnar i denna kamps frontlinje. En absurd illustration av de djupa motsättningarna i våra skuldtyngda, avindustrialiserade västerländska ekonomier kan ses – var annars? – på Twitter och TikTok, där man kan se klipp av unga, radikala klimatdemonstranter som vill ”avskaffa jordbruket”. Det visar sig att jordbruket är så skadligt för planeten när det gäller koldioxidutsläpp att vi måste avskaffa denna industri helt och hållet.

Teckning av Robert Nyberg.

Bortsett från det löjliga i denna önskan, som om den genomfördes skulle leda till att vi alla svälter ihjäl. Tänk snarare på det faktum att vi lever i ett samhälle där det inte bara är möjligt utan även beundransvärt att ha denna ståndpunkt – att kämpa mot jordbruket för klimatförändringarnas skull – utan det är något som även beundras. För unga människor i universitetsstäderna är frågan om var maten kommer ifrån helt abstrakt, och när de vandrar längs sin valda livsväg, från universitetsradikalism till en icke-statlig organisation till statlig tjänst och sedan tillbaka igen, behöver de inte stöta på något som får dem att ändra sin uppfattning om världen. Deras koppling till den materiella verkligheten – till jordbrukarna som arbetar hårt för att odla sina grödor och till lastbilschaufförerna som ser till att maten hamnar på hyllorna – är nästan fullständig. Studenternas klimatprotester verkar inte inse att maten inte växer i snabbköpet.

Det är ännu värre att en växande kris av överreglering, som skapats och sedan drivits av ”e-post-kasten”, håller på att ta form. Denna ständigt växande mängd förordningar skapar bara frustration och ilska bland de materiella arbetare som måste leva efter dem. Det är inte så att dessa regler nödvändigtvis är illvilliga. För att ta ett exempel: idén om att vi bör göra förbränningsmotorn överflödig i mitten av 2030-talet motiveras förmodligen av en genuin oro för miljön. Problemet är att dessa lagar är helt frikopplade från verkligheten.

Förra året ställde den kanadensiske lastbilschauffören Gord Magill en enkel, radikal fråga: ”Hur viktigt är ”e-postjobbs”-kasten?” Magills uppsats var ett tidigt exempel på ett nytt klassmedvetande som sakta håller på att skapas i västvärlden. Det var ett öppet erkännande av att det finns en ”vi mot dem”-uppdelning som vägrar att passa in i vänsterns uppfattning om ”99 % mot 1 %”. För Magill är det jordbrukarna, lastbilschaufförerna och flygplansmekanikerna som utgör ”oss”. Och det är de anställda vid icke-statliga organisationer, de aktivistiska tillsynsmyndigheterna och cheferna som utgör den mer omedelbara fienden.

Klaus Schwab. World Economic Forum

Vare sig man tittar på en bondeprotest i Nederländerna eller en lastbilsockupation i Kanada, eller till och med en vild pilotstrejk i Florida, så finns det växande ekon av den här analysen överallt. Fienden i dag är i allt högre grad inte längre kapitalisten i hög hatt. Det är Klaus Schwab, det är chefen och tillsynsmyndigheten. De hoppas kunna stänga ditt jordbruk, digitalisera din valuta och avskaffa privat ägande. Vid en tidpunkt under 1900-talet var figuren ”socialingenjören” populär inom de arbetardominerade socialdemokratiska partierna i västvärlden. År 2022 har samma sociala ingenjör nu blivit en hatad fiende. Han anses inte längre ha några goda avsikter gentemot vanliga arbetande människor, och man kan inte ens lita på att han förstår hur den verkliga världen fungerar.

2020-talet lovar alltså att bli ett årtionde fyllt av missnöje och allt mer dramatiska uppvisningar av arbetarnas militans. Utöver inflationen, utöver ilskan över de stigande kostnaderna för bränsle, uppvärmning och mat, finns det nu en sjudande politisk vrede som motiverar människor att gå ut på gatorna och protestera. Liksom Gord Magill bestämmer sig arbetstagarna för att de har fått nog av att styras av en ”e-postkast”. Om e-postarbetarna inte längre bryr sig om den verkliga ekonomin, som de har lämnat bakom sig, varför skulle då arbetstagarna bry sig om dem?

Föregående artikelSverige: Höger om, marsch!
Nästa artikelTillbaka till Ryssland: Kriminvånare berättar sanningen om folkomröstningen 2014 och hur det blev sen
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

7 KOMMENTARER

  1. Klasskrigets återkomst.
    Jaha?
    Och i Sverige protesterar bibliotekariernas fackförbund mot att s.k. ”Drag Qeens” inte får berätta sagor för barn på biblioteken.
    Vad är det för ”klass” fackförbundet kämpar för?
    Sexuella minoritetsklassen?
    Jag tar mig för pannan…..

    Detta händer inte och kommer inte hända i Ryssland.
    Jag lovar.
    Försöker Västvärlden tvinga, tvingas också Ryssland göra motstånd som kommer kännas för alla.

  2. Det behövs nog bättre definition på vad som avses med ”vänstern”, och var den finns, än vad som beskrivs här. Annars kan diskussionen bli ganska konstig, och dessutom med tankar plockade från USA och då blir den ännu konstigare. Kanske enklare att säga att individer, partier och rörelser som tidigare hade en progressiv samhällsbyggande roll har stelnat till och blivit samhällsbevarande? Och då är de ju knappast ”vänster”.

  3. Björn N!
    Håller med att vänster är ett luddigt och svårdefinierat begrepp som nog sett sitt bäst före datum.
    Ty detta ord innehåller numera inget som egentligen berör dem som tillhör den arbetande underklassen.
    Jo men visst är det av godo när människor/löntagare protesterar när arbetsplatserna jämförs med slavliknande förhållanden och lönerna befinner sig på nivå när matkassen inte mättar några hungriga magar. Därtill att inflationen äter upp den beskedliga löneökningen som erbjuds,.
    av den maktfullkomliga eliten
    Ja vad då göra åt skiten.
    Protester på gator och torg
    är inte populärt från LO-borg
    Nej, bygg upp något nytt från folkets djup
    innan arbetaren står inför fattigdomens, obevekliga stup.

  4. Den viktigaste frågan här är hur man organiserar sig för en omvandling i vårt samhälle.

    Socialister/kommunister hävdar att detta bara kan uppnås genom att organisera arbetarklassen. Allt som förringar detta är objektivt sett reaktionärt. Identitetspolitiska grupper och olika vänstergrupper så som opportunister, revisionister, chauvinister och borgarbrackor o.d absorberar mycket av arbetarrörelsens energi, om nu ngn sådan existerar i Sverige🤔

    Den härskande klassen organiserar extremhögern, särskilt i kristider, som en utomrättslig arm för att attackera arbetare på identitetsbaser, en taktik som ett sätt att splittra klassen samtidigt som man främjar supremacistiska idéer, vilket ytterst tar sig uttryck i den mest vidriga imperialism och krig.

    Historiskt har det varit arbetarrörelsen som har bekämpat förtryck och insett att ”en skada på en är en skada för alla” när den härskande klassen försöker splittra de arbetande massorna.

    Det som förenar oss är att vara medlemmar av samhällsklassen som lider av samma orättvisor. Vi kan inte uppnå denna enhet genom att försöka lyfta våra olikheter i förgrunden, ta fokus från klassfienden som åtnjuter sitt privilegium på vår bekostnad och använder dessa olikheter för att splittra oss.
    Den nuvarande identitetspolitiska aktivitetsklassen
    hotar inte kapitalismen/ imperialismen.

    Detta är den marxistiska ståndpunkten, som hävdar att de viktigaste motsättningarna i samhället är klassbaserade, och att klassen bestäms av vårt förhållande till produktionsmedlen.

    Att besegra förtryck utan arbetarklassens enhet väl organiserad ser jag som omöjligt. En blick bakåt i tiden och jag minns den stora gruvstrejken, LKAB- konflikten december 69- februari 70, det var en enad arbetarkamp.

  5. Malcolm sätter fingret på nåt viktigt.
    Vänstern är idag ett redskap för den västerländska imperialismen. Det är nationalisterna som idag sätter de för arbetarklassen viktigaste frågorna på dagordningen. De inom vänstern som agerar mot identitetsvänstern och USA-imperialismen är dock fortfarande helt perplexa i förhållande till politiska alt som te x Alternativ för Sverige.
    Vilket kommer att cementera er som ett irrelevant akademiskt gäng.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here