Tillbaka till Ryssland: Kriminvånare berättar sanningen om folkomröstningen 2014 och hur det blev sen

15
1165

Ukraina, affär. Pixabay

Denna artikel publicerades i början av oktober av Eva Bartlett, en känd geopolitisk analytiker och antiimperialist, som bott i Gaza. Artikeln uppmärksammades och översattes av Christine Vaple.
Mintpress.


Tillbaka till Ryssland: Kriminvånare berättar sanningen om folkomröstningen 2014 och hur det blev sen.

 

I början av augusti reste jag (Eva Bartlett) till Ryssland för första gången, dels för att se lite av det stora landet som turist, dels för att skriva lite om regionen. Det visade sig också att jag i Moskva kunde intervjua Maria Zakharova, talesperson för utrikesministeriet.
Anders kommentar: Jag har publicerat intervjun. Se under “NYHETER FRÅN MASSMEDIA”.

Högst upp på min reselista var dock att besöka Krim och Folkrepubliken Donetsk (DPR) – den förra en del av Ryssland, den senare en autonom republik i östra Ukraina – ingen av dem korrekt beskrivna i västerländsk rapportering. Det var åtminstone min uppfattning att döma av oberoende journalisters rapporter och de i ryska medier.

Båda regionerna är rysktalande och båda ville lämna Ukraina 2014. När det gällde Krim, att uppgå i Ryssland (eller egentligen gå tillbaka, som de flesta jag talade med på Krim formulerade det) var något folkmajoriteten stödde. När det gäller Donbass-regionen satte turbulensen i Ukrainas Maidankupp 2014 igång saker som fick folket i där att förklara sig oberoende och utropa Folkrepublikerna Donetsk och Lugansk.

I mars 2014 hölls på Krim en folkomröstning i vilken 96 procent av väljarna ville tillhöra Ryssland. Detta har varit mycket omtvistat i västerländska medier, med påståenden om att Krim tvingades hålla folkomröstningen och om ryska trupper på gatorna som “ockuperade” halvön.
Eftersom västerländska medier insisterade på att folkomröstningen var en bluff som hölls under tvång, och eftersom man spred termen “pro-ryska separatister” om folket i Donetsk, beslutade jag att resa dit och prata med människor i dessa områden för att höra vad de faktiskt vill och känner.

Från det ryska fastlandet till Krim-halvön
I St Petersburg, där jag turistade några dagar, bokade jag ett flyg till Simferopol, Krims huvudstad, och den 22 augusti landade jag på den attraktiva nya flygplatsen. En rysk-amerikansk vän, Vlad, flyger in från Moskva och tillsammans hyr vi en bil och kör till Alushta, ett kustområde i söder packat med turister.

När vi kör från flygplatsen kan Vlad inte komma över förändringarna som skett på flygplatsen, som vid hans senast besök varit gråkall och knappt funktionell:
”När jag kom hit i slutet av 2014 var Simferopol flygplats mycket föråldrad: liten och kvalmig, med lågt i tak, små fönster, toaletter som inte fungerade, en konstant stank i luften, och mycket som inte fungerade – inte ens bagagekarusellerna fungerade ordentligt. Det fanns inga restauranger eller kaféer och ingenstans att hyra taxi. Nu är det en internationell flygplats i världsklass.”
Vi kör söderut på jämna vägar och passerar vidsträckta vingårdar på vardera sidan, flankerade av låga berg. När Vlad kör, kommenterar han vägarnas tillstånd, som fem år tidigare var så dåliga att “man var tvungen att kryssa fram mellan groparna”.
Vi kör ned mot kusten, längs cypresskantade gator, och anländer i Alushta, parkerar och promenerar längs vattnet. Strandscenerna skulle kunna vara från var som helst: folk solar och badar, åker vattenskoter, dricker öl och äter. I turistcentret vid stranden finns en känsla och doft av karneval, en man som spelar dragspel, åkattraktioner för barnen, exklusiva restauranger och snabbmatställen.

Folk njuter av det orörda Svartahavsvattnet i Alushta. Foto | Eva Bartlett

Vi råkar anlända på Ryska Nationalflaggans Dag och när vi promenerar kommer vi till ett litet evenemang som firar detta med sångare på scenen och en folkmassa som, när vi passerar igen några timmar senare, har vuxit i storlek och entusiasm.

Jag kommenterar hur vänliga och varma människorna är här, precis som i Ryssland. Vlad svarar:
”Det borde inte vara förvånande – människor är människor var som helst. Men västerländska medier begränsar oss till stereotyper av ryssar som kalla och hårda, och förödmjukar en hel nation.”

Kuststaden Yalta ligger längre västerut på halvön. Åkturen dit dagen efter är ännu vackrare, vägen flankeras av bergen på ena sidan, kullar som går ner till Svarta havet på den andra, oändliga vingårdar och, innan själva Yalta, det fantastiska slottet på toppen av en klippa som kallas ”Svalnästet”.
På kvällen stannar vi hos Vladis vän Tata, en rysk kvinna som flyttade till Krim 2012.
Eftersom det gjordes så mycket väsen i västerländska medier om ett ryskt övertagande av halvön, ställer jag de brinnande frågorna: Tvingades krimborna att delta i folkomröstningen? Hur var stämningen på den tiden?

Tata svarade:
”Jag har aldrig i mitt liv sett så många människor gå ut för att rösta, av egen fri vilja. Det var en period före folkomröstningen, kanske två månader innan, med två helgdagar: Internationella kvinnodagen den 8 mars och Dagen för Försvararen av fäderneslandet den 23 februari. Vanligtvis åkte folk på semester under dessa helgdagar. Men det året åkte inte krimborna någonstans; de ville vara säkra på att de var här under folkomröstningen. Vi hade en känsla av att ett mirakel skulle inträffa. Folk väntade medvetet på folkomröstningen.
Det fanns militärtält i staden, men de uppfördes inte av militären utan av lokalbefolkningen. De skulle stå där varje dag, och människor kunde komma och skriva under ett dokument med krav på en folkomröstning.
Jag gick dit en dag och frågade om jag också kunde skriva på men det fick jag inte, för jag har ett ryskt pass. Endast medborgare i Krim kunde göra det. Detta var det rättvisa sättet att göra det på.
Just då befann sig min man i USA. En dag tittade han på CNN och blev rädd och ringde mig, eftersom han såg rapporter om soldater på gatorna, en rysk “invasion”.
Den lokala marinen kom från Sevastopol till Jalta och ankrade utanför kusten, en blockering för att säkerställa att inga större ukrainska eller andra fartyg skulle kunna komma in och attackera.
Men jag såg inga tanks, jag såg aldrig några ryska soldater. Jag såg aldrig något av det i staden. ”

Unga pojkar på en lokal skatepark i Sevastopol. Foto: Eva Bartlett.

Jag frågade Tata om hur livet förändrats efter folkomröstningen:
”När jag kom hit i december 2012 var allt förfallet och nedgånget. De fina vägar du körde på, de fanns inte när vi var en del av Ukraina. Jag förstod inte varför Krim fortfarande var en del av Ukraina. Det hade varit ryskt ända sedan tsartiden, Rysslands kejserliga tid. Det är här den ryska själen finns och den ryska flottans själ.
Efter att Sovjetunionen kollapsade var det inte krimborna som ville gå med i Ukraina. Folk här var alltid ryssar; de identifierades alltid som ryssar. Ukraina förstod detta väl och gjorde som straff ingenting för Krim. Ukraina byggde inga sjukhus, daghem eller vägar.
Under de senaste fyra åren har krimregeringen låtit bygga 200 nya förskolor. Detta är det mest uppenbara exemplet på hur saker och ting har förbättrats. De byggde också Simferopols nya flygplats. Jag arbetade inom luftfarten. Det tog tre år att bygga en flygplats med denna standard i Jekaterinburg, Ryssland. I Simferopol tog det ett halvår.”

Internationell Jazzfestival
Min tredje dag på Krim kör vi österut igen, i timmar genom den vackra landsbygden, längs slingrande vägar flankerade av berg, förbi en exceptionellt vacker kyrka (Nicholas Church Lighthouse) med utsikt över kusten, och ner längs havet genom mer turistiska kustorter och längs rader med tält längs stranden. Den lokala radion spelar både ryska och västerländska sånger.
Slutligen, när natten faller, kör vi in i staden Koktebel, där en årlig jazzfestival ska börja.

Gatumusiker underhåller förbipasserande vid den årliga jazzfestivalen i Koktebel. Foto: Eva Bartlett

Under alla dessa timmar på smidiga och vältrafikerade vägar ser jag inte ett enda ryskt militärfordon.
Nästa dag promenerar jag i Koktebel och ser de lokala marknaderna fyllda med råvaror, ostar och annat, och stöter ibland på ett stånd fyllt med färsk frukt. Senare på eftermiddagen går jag längs havet, förbi packade stränder och träffar en kvinna från Krim, Yaroslava, som bor i Österrike men varje sommar återvänder till sitt älskade Krim. Hon stöder varmt beslutet att ansluta sig till Ryssland och tillbringar mycket av sin tid hemma i Österrike med att försöka förklara varför krimborna ville vara en del av Ryssland.

De här är de orsaker som jag hör under mina resor på Krim: vi ville kunna tala vårt modersmål [ryska] och bli utbildade på det språket; vi ville kunna utöva våra kulturella traditioner; vi har alltid varit en del av Ryssland och vi ville tillbaka dit.
Yaroslava är upptagen med att hjälpa till med jazzfestivalen och vill använda resten av vår korta tid med att hjälpa mig att ordna fler möten med människor på Krim. Vi bestämde att göra en ordentlig intervju via Skype framöver, när tiden tillåter.
Jag går vidare till jazzfestivalen, där en begåvad pianist och ett band spelar för en entusiastisk publik vid stranden. Några sånger senare går jag tillbaka längs stranden, passerar många gatumusiker och ett pulserande nattliv som kommer att pågå länge till.

Byggande överallt
Den femte dagen kör vi tillbaka till Simferopol. Vlad ska tillbaka till Moskva. När vi kör ser vi flera vägarbeten, precis som vi gjorde när vi körde från Simferopol söderut till Alushta: vägar breddas, repareras, broar repareras eller byggs. Detta är något jag observerade överallt på Krim. Jag minns Tatas ord om ”allt förfallet” och har svårt att föreställa mig det nu.
Vlad återvänder till Moskva, och jag är nu på egen hand och åker kollektivt från flygplatsen. Vid ett tillfälle frågar jag ett ungt par som använder Yandex translate om vägen. De ser till att jag kommer på rätt minibuss och via Yandex-kartor tar jag mig till Simferopols järnvägsstation och promenerar en halvtimme till mitt anspråkslösa hotell. Jag måste återigen be lokalbefolkningen om hjälp, eftersom det utmärkta hotellet ligger på en parkeringsplats bakom en stormarknad.

Jag går samma väg tillbaka till tågstationen nästa dag och upprepar rutinen för att köpa en biljett till Sevastopol. Biljetten kostar 119 rubel (knappt 2 dollar). Under de närmaste två timmarna sitter jag på ett långsamt tåg med trästolar som far igenom vackra landskap och byggnadsarbeten.

Byggarbeten dyker upp under tågresan till Sevastopol. Foto: Eva Bartlett.

När jag anländer till Sevastopol letar jag rätt på ett café så jag kan ladda min telefon, eftersom jag behöver den för att navigera till pensionatet där jag på nätet har bokat ett rum.
När jag försöker orientera mig och zoomar in för att leta efter kaféer går en kvinna förbi mig och säger med ett leende något med ordet “shto”, som jag tror betyder “vad”. När jag svarar på engelska, skrattar hon och vinkar fram en annan kvinna, Yana, som talar bra engelska och som insisterar på att hon och hennes man ska skjutsa mig.
Under resan småpratar vi. Jag frågar henne om folkomröstningen och nämner att många i väst har uppfattningen att den genomfördes under tvång, med tung militär närvaro för att påverka omröstningen.

Hon skrattar och säger: ”Det fanns inga trupper, ingen militär, omkring oss under folkomröstningen”. Hon talar om krimbornas glädje över att få rösta, säger att kanske 98 procent av Sevastopol-väljarna hade röstat för [det var tydligen 96 procent, så nästan rätt], och tillägger: “Nu är vi under Rysslands beskydd”.
Jag frågar om utvecklingen sedan dess. Hon nämner förbättringarna av vägarna, även de moderna spårvagnarna och vanliga bussar, öppningen av daghem och skolor och gratis kurser (i t.ex. musik) för barn.
Vi anländer till det avlägsna pensionatet, där vi inser att ingen är hemma för att ge mig ett rum. Yana nämner att hennes föräldrar har ett pensionat precis utanför staden och med utsikt över bukten. Vi kör dit, jag träffar ägarna, charmiga människor som hyser in mig i en liten lägenhet omgiven av fikon- och päronträd och med en liten pool att svalka mig i.
De bjuder in mig till middag, men jag måste artigt tacka nej för att ta itu med jobbet, fast jag tar några minuter och njuter av deras pool, stjärnorna, tystnaden och den otroliga doften av några nattblommor.

Den fantastiska utsikten över bukten i Malorichenske. Foto: Eva Bartlett

De närmaste dagarna, när jag inte arbetar på min bärbara dator, går jag på promenader i området, beundrar Sevastopolbukten, och en dag åker jag minibuss till staden och går runt i den i timmar och tittar på några av de viktigaste sevärdheterna.
När jag slutligen måste lämna Sevastopol och återvända till Simferopol igen vägrar paret att ta emot min betalning, och menar att jag är deras gäst och kör mig till busstationen. På vägen stannar de vid en marknad där de söker i tio minuter tills de hittar de traditionella armeniska godbitar som de vill ge mig: valnötter täckta i sirapen av olika frukter (granatäpple, persika, vinbär, druva) och en låda med valnötsfyllda torkade fikon.

Ukrainare på Krim
Tillbaka i Simferopol träffar jag Anastasiya Gridchina, ordförande för den Ukrainska Gemenskapen på Krim, en organisation som bildades 2015 och vars huvudmål, berättar hon, ”är att ha vänskapliga förbindelser mellan två stora folk: ukrainare och ryssar – inte politikerna men folket. Det andra målet är att bevara freden mellan olika nationaliteter i republiken.”
Gridchina förklarar att på Krim finns mer än 175 nationaliteter, bara 20 mindre än i hela Ryssland, men på ett mycket litet område. Därav vikten att bevara freden. Efter ryssar utgör ukrainare den näst största befolkningsgruppen på Krim.

Jag frågade Anastasiya om hon stödde eller deltog i folkomröstningen.
”Jag arbetade mycket hårt för att vi skulle få hålla en folkomröstning. Jag bor i Perevalne, den sista bosättningen i bergen ovanför Alushta. Där fanns en ukrainsk militär grupp som kapitulerade. I februari 2014 var jag en av många människor som bildade en skiljelinje mellan de ukrainska och ryska militära grupperna för att förhindra blodsutgjutelse. Rädslan som rådde vid den tiden var att nationalister från Ukraina skulle komma hit och ställa till en massaker.
I februari var det en konfrontation utanför parlamentet här i Simferopol. Den organiserades av ledare för Mejlis – Krims tatarer. På andra sidan fanns det några pro-ryska organisationer som skyddade parlamentet. De var mycket färre än Mejlis. Mejlis var beväpnade med käppar och knivar. Det blev sammanstötningar och två personer dödades, men tack och lov eskalerade det inte utöver det.
När nyheten kom att det skulle bli en folkomröstning slappnade folk av. De fick möjlighet att uttrycka sin åsikt och 96 procent av befolkningen på Krim röstade för att Krim skulle återbördas till Ryssland.”

Eftersom hon är ukrainska frågade jag Anastasiya varför hon ville att Krim skulle tillhöra Ryssland:
”Jag har bott på Krim i hela mitt liv och mitt språk är ryska. Och jag kan Krims historia, som alltid har varit ryskt territorium, som har en historia som börjar med det ryska imperiet och sedan Sovjetunionen. Så det är ett rysktalande territorium, först och främst. Det är därför jag menar att det borde höra till Ryssland, inte Ukraina.”

Sångare underhåller en folkmassa i Alushta på Ryska Nationalflaggans Dag. Foto: Eva Bartlett

Jag frågade om påståendena att ryska soldater invaderade Krim:
”Vad de än sagt om ryska soldater som tvingade folk att delta i folkomröstningen, så var det bara lögner, rena lögner. Vi såg inga soldater på gatorna, särskilt inte på folkomröstningsdagen.
Jag gav en intervju till utländska journalister före folkomröstningen. Men när de publicerade den ändrade de mina ord. Jag sa att vi var mycket tacksamma mot de ryska trupperna som var här, som skyddade oss från attackerna från ukrainska nationalister före folkomröstningen. Men de översatte det till att jag sa ‘Snälla, vi vill att ukrainska soldater ska försvara oss från de ryska soldaterna’.
De ryska trupperna som var här var inte ute på gatorna den dagen folkomröstningen ägde rum, men vid den tiden i allmänhet var de här för att skydda civila från en ukrainsk attack.
På dagen för folkomröstningen fanns det inga soldater, ingen militär. Den enda säkerhetspersonalen var där för att förhindra olagliga handlingar. Inga militärer fanns där, inga vapen, inga bepansrade fordon, ingen militär utrustning, ingenting. Endast medlemmar i valkommissionen och folket som röstade.”

Jag frågade om många ukrainska krimbor lämnade Krim efter folkomröstningen:
”Det fanns de som omedelbart efter folkomröstningen lämnade Krim och åkte till Ukraina eftersom det var deras personliga önskan. Ingen hindrade dem. Till och med soldaterna kunde välja: att stanna och fortsätta militärtjänsten här, eller att lämna.
Det fanns också några människor som inte gillade att Krim blev en del av Ryssland, men av pragmatiska skäl stannade de. Eftersom livskvaliteten i Ryssland är mycket högre än i Ukraina. Så de bor kvar på Krim.”

Slutligen gav Anastasiya mig ett budskap till människor utanför Krim:
”Jag skulle vilja säga till människor över hela världen: välkomna till Krim, kom hit själva och se och hör med dina egna ögon och öron, för att förstå att alla lögner du hör om Krim, att vi är undertryckta eller under press från militären … det här är allt lögner, allt detta är inte sant.
Att vi inte får tala ukrainska är också en lögn. Ett av de officiella språken är ukrainska. Ryska och tatariska är också officiella språk.”

När hon går vidare till den ukrainska festivalen som hon hjälpt till att organisera, konstaterar hon att regeringen avsatte en del av sin budget till finansiering av festivalen. Hon inbjuder mig att gå med. “Du kan se oss sjunga ukrainska sånger, se hur vi bevarar vår kultur och våra traditioner.”

Därefter talar jag med Yuri Gempel, parlamentsledamot och ordförande i Standardkommissionen för interetniska förbindelser vid Krims parlament.
“Under Ukrainas styre rånades Krim,” säger Gempel. Han fortsätter:
”Allt övertogs av regeringen och företrädare för den härskande eliten i Ukraina. Under de 23 åren Krim var en del av Ukraina, rånade de Krim. Inte ett enda daghem byggdes på Krim under dessa år. Daghemmen som byggdes under sovjettiden slutade fungera.
Men huvudfrågan är att under den tiden kände folket fortfarande sig som ryssar, inte ukrainare, i språk, kultur och i andan. Under det ukrainska styret var krimborna tvungna att prata ukrainska, fastän deras modersmål är ryska. De berövades rätten att vara statsanställda om de inte talade ukrainska.”

Jag frågar Yuri hur saker och ting förändrats efter folkomröstningen:
”Efter att Krim återgick till Ryssland exploderade en elektrisk ledning på ukrainskt territorium och Krim stod utan el. Ryssland reparerade den och förbättrade snabbt elsituationen. Vi blev också avskurna från vatten- och livsmedelsförsörjning omedelbart efter att Krim återgick till Ryssland.
Som ett resultat av vattenbristen var vi tvungna att reformera vår jordbruksproduktion. Vi producerar inte ris längre, eftersom vi inte har tillräckligt med vatten. Men vi odlar vete och andra sädesslag. Och vi införde modern jordbruksteknik, som droppbevattning. Nu har den ekonomiska situationen förbättrats och är i vissa avseenden mycket bättre än tidigare.”

Därefter frågar jag om konflikterna 2014 utanför parlamentet, som Anastasiya Gridchina hade nämnt:
”Jag är personligen bekant med ordföranden för Mejlis för Krimtatariska folket, Refat Chubarov. Jag var där vid konfrontationen mellan Mejlis-folket och pro-ryska grupper vid entrén till parlamentet. Jag är helt säker på att Chubarov och hans kollegor provocerade fram konfrontationerna där sjuttio personer skadades och två dödades. Det är deras fel att någon skadades och dödades. Det huvudsakliga målet med konfrontationen var att förhindra att sessionen i parlamentet skulle äga rum. Dagordningen för sessionen handlade om folkomröstningen.”

Jag ställer Yuri en annan fråga som västliga medier hänvisar till i sin Krimtäckning: den påstådda diskrimineringen av de etniska tatarerna. Gempel ger mig en historielektion:

”1944 deporterades 190 000 krimtatarer från Krim; detta var den största etniska gruppen som deporterades. Även armenier, tyskar, greker, bulgarer.
Under de över 23 år som Krim tillhörde Ukraina krävde de olika etniska grupperna att regeringen skulle utfärda ett dekret för att rehabilitera de som deporterats.
I april 2014, efter att Krim gick med i Ryssland, utfärdade president Putin omedelbart ett dekret angående de deporterade. Efter att dekretet utfärdats, antogs ett federalt program med en budget på 10 miljarder rubel, som inkluderade att bygga flervåningshus och förbättra infrastrukturen i de områden där de som deporterades återvänt till. Det är mycket mer än vad Ukraina lagt ut under de 23 åren som Krim var en del av Ukraina.”

Tatarer utgör cirka 11 procent av befolkningen, berättar Gempel för mig, men “har representanter i alla maktorgan på Krim, inklusive lagstiftande och i parlamentet.” Som Anastasiya Gridchina nämnde är tatariska ett av de tre officiella språken, efter att en resolutionen om detta antagits av parlamentet.
Utanför parlamentet där konflikterna 2014 inträffade, förklarar Gempel var han befann sig då och säger att det inte fanns några ryska soldater eller stridsvagnar. Sedan skrattar han och pekar mot ett monument med en stridsvagn i en park i närheten: ”Det var bara den där stridsvagnen. Den har stått här sedan 1944.”

Trots att jag skulle vilja stanna kvar på den ukrainska festivalen, ska jag de närmaste dagarna ta mig till Donetsk, så istället gör jag ännu en bussresa. Denna gång bli det en fyra timmar lång resa österut till Kerch, staden från vilken jag nästa dag ska åka över Krimbron tillbaka till fastlandet.
Jag bestämmer mig för att använda mig av ett slags kollektivtaxi och får åka med en bil som tidigt nästa morgon går från Kerch till Rostov-on-Don, och därifrån ska jag åka västerut till Donetsk.

Vi åker över den imponerande 17 km långa bron. Det är tidigt på morgonen och dagen innan skolorna börjar igen, så bron är inte så trafikerad. I början av oktober har dock 6,6 miljoner turister redan besökt Krim, vilket sägs vara en ökning med 10 procent från förra året, och jag kan förstå varför.

Den nästan 17 km långa Krimbron färdigställdes 2018. Foto: Eva Bartlett.

Den nästan 17 km långa Krimbron färdigställdes 2018. Foto: Eva Bartlett
Efter att i mer än en vecka rest runt i bil och kollektivt i denna otroligt vackra omgivning, vet jag att jag kommer att återvända till Krim när möjlighet ges.

Beträffande påståendena om att Ryssland invaderade Krim och att ryska styrkor skrämde väljare, tror jag på de många människor jag träffade som fördömde dessa påståenden och tydligt formulerade varför de ville tillhöra Ryssland, eller som de säger, “återvända till Ryssland”.

Andra artiklar om Ukraina.
Dags att erkänna statskuppen i Kiev, UKRAINA, efter fem år!
Ukraina-valet: Krigspartierna förlorade, medan storsegraren Zelensky hotas av nytt Maidan.
Inför parlamentsvalet i Ukraina.
Hur är läget i Ukraina?
Behandlar Ukraina en journalist lika illa som Sverige/Storbritannien/USA behandlar Assange? Brev till FN.
Putin varnar Poroshenko för att inte följa Minsk-avtalet. Av Björn Ditlev Nistad.
Som observatör vid valet i Donbass, Ukraina. “Varför får vi inte bli en del av Ryssland?” Av Björn Ditlev Nistad.
Sköt Ukraina ned flygplanet MH17 i östra Ukraina? Ny information Av Björn Ditlev Nistad.
Ukrainare i Ryssland får inte rösta. Demokratisyn?
Ukraina inrätter ny helgdag för nazistledare och mottar hundratals miljoner av svenska skattepengar
Krav för de-eskalering av den pågående konflikten mellan Ryssland och Ukraina
Ekonomisk situation i Ukraina efter USA-stödd statskupp.

15 COMMENTS

  1. USAID är en amerikansk biståndsmyndighet,som bekostat en undersökning som gjordes 10-21 maj 2019 om vad medborgare i Ukraina önskade av sina politiker.
    Det som är intressant är att 69% önskade fred i Donbass och endast 10% tyckte det var viktigt att Krim återförenas med Ukraina. Så varför inte låta Krim få bli självständigt, och därmed avsluta kriget. Det är bara västländer som vill ha kriget och rika oligarker som Soros. Resultatet ogillades av USA m.fl.

    Ukraina Crisis Media Center som finansieras av miljardären George Soros, såg till att samordna ett upprop , och det har fått underskrifter från hela högen av icke-statliga organisationer som dessutom finansieras av Pierre Omidyar, USAID, National Endowment for Democracy samt andra. (Soros Foundation Open Society Foundation skriver på sin webbplats att de stöder organisationer som Ukraina Crisis Media Center.)
    De skriver i uppropet:

    “Som aktivister i det civila samhället presenterar vi en lista med “röda linjer som inte får överträdas”. Om presidenten överskrider dessa röda linjer kommer sådana aktioner oundvikligen att leda till politisk instabilitet i vårt land och försämrade internationella relationer.”
    Uppropet kan man se som ett hot om ett nytt Maidan i Ukriana om man inte lyder nedanstående lista med röda linjer som inte får överträdas. Vilket innebär att det var inte folket utan utomstående organisationer som ville ha kriget i Ukraina och att Krim skall tillhöra Ukraina. Överväldigande majoritet av ukrainska folket vill ha fred istället för införlivande av Krim till Ukraina låt dem få det. Att man skall fokusera på närmare integration med west har enbart 3% röstat för, mindre än de som vill ha förbättring av relationer med Ryssland där var det 5%./Vivianne Månsson

    .
    What should national authorities (President, Parliament, Government) do first to increase your trust in them? End war in the Donbas 69%, Improve the economy 42%, Fight corruption 36% Create jobs 26%, Increase pensions and social assistance 21%, Increase salaries 18%, Improve level of healthcare services 12%, Return Crimea to Ukraine 10%, Reform judiciary 7%, Improve relations with Russia 5%, Improve infrastructure 4%, Improve level of education services 3%, Fight crime 3%, Focus on closer integration with the West 3%, Other Difficult to answer 3%,/No ans 3%.
    Hela undersökningen finns på nedanstående länk. Det mest intressanta är att det bara är 10% av medborgare i Ukraina som vill att Krim skall återförenas med Ukraina, och 69% vill ha slut på kriget.
    Detta tyckte naturligtvis inte Soros med company om utan hotade nya regimen.
    Personligen tror jag att kriget är för att NATO vill ha en bas på Krim, perfekt läge. Precis som de ljög och mot FN:s inrådan krigade mot Serbien och därefter fick en NATO-bas på Kosovo.

    https://www.iri.org/sites/default/files/ukraine_poll_2019.pdf

    • För var dag som går blir Ryssland allt mindre beroende av Ukraina och så kommer det att fortsätta om inte ukrainarna själva fattar att de borde lägga om kursen. En som redan gjort det är superoligarken Kolomoisky som ursprungligen stödde kuppmakarna och sägs vara mannen bakom den skådespelande presidenten. Vad som än sker har ukrainarna skadat sin ekonomi på ett sätt som inte kan repareras de närmaste femtio åren. Ukraina var ända sedan sovjeteran ett viktigt centrum för avancerad industri till betydande del leverande till försvarsmakten. Allt detta är avvecklat och även om relationerna förbättras finns inte en chans att ryska bolag inom högteknologi förläggs till Ukraina. Inte så länge som det nuvarande USA fortsätter med sin aggressionspolitik. Hjälp från USA och EU: glöm det.

      Krim har aldrig tillhört Ukraina sade Chrustjov junior för några år sedan, även om hans far administrativt hade placerat det där 1954, som det har sagts i strid med sovjetisk lag. Och Krimborna reagerade därför redan 1991 och ville åtegå till den ordning som Katarina den stora etablerade på 1700-talet. Men för USA och NATO klingade sådana vädjanden för döva öron, här hade man ju fått ett läckert stridsäpple att utnyttja för kommande provokationer. Och läget infann sig 2014. Statskupp i Kiev efter att EU vägrade att efterkomma det avtal man själva förhandlat fram dagen innan om tidigarelagda presidentval. Istället tillät EU att den USA-styrda kuppen fick sitt våldsamma förlopp med krypskyttar från Georgien mördande poliser och demonstranter och nazistbataljoner jagande den störtade presidenten. Man kan därför med fog påstå att Krims återgång till Ryssland är det enda positiva som följde efter EU:s svek. USA:s och EU:s måttlösa raseri förklaras inte bara av att planerna om egna baser på Krim nu gått i stöpet, utan även av att allting skedde utan några dödsoffer. NATO:s egna övertaganden brukar som bekant kantas av massivt dödande och materiell förstörelse.

      Frågan om Ukraina är mer än sekelgammal och fanns redan långt före Sovjetunionens tillkomst. Sedermera hade både Hitler och senare USA fäst sina blickar på detta internt kluvna land som de sett som en murbräcka in i Ryssland. Och Angela Merkel ville ju inte vara sämre än österrikaren med mustaschen. Samma vänner denne fann i Jugoslavien och Ukraina har hon knutit band till – tänk på det Stefan Löfven, för det har du också ! För USA:s chefsstrateg Zbigniew Brzezinski antog Ukraina rent magiska proportioner och han betraktade herraväldet över detta land som nyckeln till kontroll över både Ryssland och det övriga Eurasien. Denna grova överskattning har ukrainarna fått betala ett dyrt pris för och så kommer det förmodligen att fortsätta eftersom kongressen och the Deep State i USA går i samma fotspår som Brzezinski.

  2. 1. 2014 fanns ett avtal mellan Kiev och Moskva som gav Rysslad rätt att stationerna cirka 20 000 soldater på Krim. Dessa ryska soldater avväpnade samma år de ukrainska trupperna på Krim, vilket var ett brott mot folkrätten.

    2. Om man med trovärdighet skall hänvisa till folkrätten måste det ske konsekvent och inte på ett selektivt sätt.

    3. Denn ryska statsbildningen kunde utan större besvär konstatera att USA ostraffat kunde bryta mot folkrätten både i stort och smått. Den av USA initierade statskuppen i Ukraina i februari 2014 utgjorde ett allvarligt hot mot Rysslands flottbas på Krim. I detta läge vägde folkrätten lätt då Moskva gjorde sina bedömningar och tog över kontrollen av Krim.

    4. Det är otvetydigt att befolkningen på Krim vill höra till Ryssland och inte till Ukraina. Detta är dock inget som förminskar Rysslands brott mot folkrätten då man tog kontroll över Krim.

    • Att Ryssland tog kontrollen över Krim förhindrade ett blodbad och det räddade faktiskt Krim både ekonomiskt och politiskt. Putin hade nog inte mycket att välja på när armechefen ringde och sa vad som var på gång i Ukraina 2014. Det var bara att köra på, för alternativet för Putin hade med största säkerhet varit, om han inte agerat varit en “liten etta med jordvärme” på närmaste kyrkogård. Sedan kan man ju med hårklyverier få det till brott mot folkrätten men det vägde lätt i den ryska militärens ögon när deras bas på Krim var hotat och även den ryska befolkningen.

    • @Arne Nilsson
      “The US and also the EU, they only respect international law, if it’s in favor of their opinion,” Johann Gudenus, member of the city parliament of Vienna, said.
      http://www.globalresearch.ca/crimean-referendum-at-gunpoint-is-a-myth-international-observers/5373767
      Det verkar vara ointressant för dig att krimbefolkningen aldrig blev tillfrågade om dom ville tillhöra Ukraina.
      “Överlämnandet bröt mot de dåvarande konstitutionerna för RSFSR (från 1937) och Sovjetunionen (från 1936). De instanser inom RSFSR som fattade besluten hade enligt republikens dåvarande grundlag inga befogenheter för att göra detta. Enda sättet att ändra RSFSR:s territorium skulle ha varit en folkomröstning inom RSFSR, vilket inte genomfördes. Staden Sevastopol hade dessutom genom en ukas den 29 oktober 1948 klassats som underställt republikanskt styre (d.v.s. direkt under Moskva) och hade egen administration och budget. Enligt den ryska sidan idag omfattades inte Sevastopol av överlämnande texten från 1954.”

      “I en folkomröstning den 20 januari 1991 röstade 93,26% för att skapa en autonom sovjetrepublik Krim oberoende från Ukraina. 81,37% av Krims befolkning deltog i folkomröstningen.[51] Den 26 juni bildade krimtatarerna ett politiskt råd i Simferopol för att företräda det krimtatariska folket”.[52]
      https://sv.wikipedia.org/wiki/Krim

      “After Crimea’s 1991 referendum, Ukraine changed its constitution in manner that was designed to prevent Crimea from ever holding another referendum. According to Ukraine’s 1996 constitution (Clause 73) the issue of altering the territory of Ukraine must be resolved exclusively by an all-Ukrainian referendum.”
      https://newcoldwar.org/open-letter-to-minister-of-foreign-affairs-of-canada-on-ukraine-and-russia/

      “The 1992 constitution was unilaterally abolished by Kiev on March 17, 1995, and here’s what’s surprising: no one at that time in the West demanded that the Ukrainian government stop violating the provisions of international law and the rights of the inhabitants of the Crimean peninsula. Then in 1995, special ops forces from the Security Service of Ukraine (SBU) and the Armed Forces of Ukraine (ZSU) landed in Crimea and Sevastopol in order to establish “Ukrainian law and order”, seizing the building housing the Supreme Council of the republic, where the administration of the acting president of Crimea, Yuriy Meshkov, was also headquartered, and demanding that he be turned over. Since Meshkov refused to vacate his office, they tried to poison him. Much later, he described how his drink had been poisoned and that later in the hospital he was refused proper medical care. Only an emergency evacuation to Moscow miraculously saved his life.”
      https://www.newcoldwar.org/exactly-annexed-crimean-peninsula/

      “Pursuant to Article 2, Chapter 1 of the United Nations Charter, the UN International Court agreed with this approach and made the following comment in its ruling of July 22, 2010, and I quote: “No general prohibition may be inferred from the practice of the Security Council with regard to declarations of independence,” and “General international law contains no prohibition on declarations of independence.” Crystal clear, as they say.”
      “Here is a quote from another official document: the Written Statement of the United States of America of April 17, 2009, submitted to the same UN International Court in connection with the hearings on Kosovo: “Declarations of independence may, and often do, violate domestic legislation. However, this does not make them violations of international law.”
      “Even though the ICJ ruling is non-binding, the UN highest court’s opinion may lead to serious political consequences.”
      https://www.ejiltalk.org/crimea-kosovo-hobgoblins-and-hypocrisy/

      Ett offentliggjort dokument från amerikanska ambassaden i Kiev
      https://wikileaks.org/plusd/cables/06KIEV2190_a.html

      Här kan du läsa krimbornas kamp mot att tillhöra Ukraina
      Chronology for Crimean Russians in Ukraine
      http://www.refworld.org/docid/469f38ec2.html

      En Gallup-mätning genomförd på uppdrag av US gov, april 2014, som väst media inte skrivit om:
      http://www.bbg.gov/wp-content/media/2014/06/Ukraine-slide-deck.pdf
      https://washingtonsblog.com/2015/02/crimea-seized-russia-russia-block-seizure-u-s.html

      • Det finns något betydligt allvarligare här. Hur ofta har svenska media, främst statliga och statligt finansierade Bonniers, repeterat lögnen att ”Ryssland illegalt annekterade Krim”. Att verkligheten var att den ryska befolkningen på Krim istället lyckades bryta sig fri från en Ukrainsk, och USA stödd, illegal ockupation, nämns aldrig.

        För mig som härstammar från tiden för WW2 känns det som något identiskt till nazistpropagandan, ett omsorgsfullt utstuderat system för att missleda och indoktrinera ett folk, vilket hände i Tyskland mellan 1910 och 1946 med känt resultat. Just nu pågår en identisk process i Sverige. Som berömde Josef Goebbels sa, skapa en lögn, sedan repetera den ändlöst tills den blir sanningen. Det pågår just nu i Sverige, och inte enbart när det gäller Krim. Jag tror det nu finns åtminstone ett hundratal artiklar i Bonnierpressen och statliga media med förfalskad information om tortyr, etniska och religiösa förföljelser, och koncentrationsläger i Ryssland, Iran och Kina.

        Jag uppmanar alla att studera nazisternas propagandametoder. Skapa betalda falska vittnen, skapa falska dokument – man blandar helt enkelt korrekt information med påhittad mycket skickligt och sprider informationen, och sedan repetera lögnerna ändlöst, och samtidigt stoppar alla som säger emot, bland annat genom uthängningar, drev, förföljelser, trakasserier och falska beskyllningar. Etablera en ”kör” av ”experter” helst med trovärdiga titlar som ”forskare”, ”vetenskapsman”, ”expert”, eller ”professor”, som stöder lögnerna.

        Låt inte historien upprepa sig – i Sverige

        • För det första, det verkar som journalisterna inte känner till den faktiska innebörden av ordet annektering, annars skulle dom inte upprepa detta i all oändlighet.
          För det andra, ukrainska myndigheter straffar dom som besöker Krim utan deras tillstånd. Anledningen kan inte vara någon annan än att sanningen om Krim inte skulle komma fram. Med andra ord det som svenskmedia skriver är det som ukrainska myndigheter påstår.
          Poroshenko (största lögnaren) har vid flera tillfälle, i FN, anklagat ryssarna för brott mot mänskliga rättigheter på Krim, bl annat för diskriminering av ukrainska- och tatariska minoriteter. Som följd även HRW i sina rapporter om Krim, och utan ha varit där, kör med samma lögner. Man ska inte bli förvånad att svenska tidningar skriver om Ukrainas lögner. Ingen har skrivit om sprängningarna av elkraftledningarna (hela Krim berördes) av tatariska terrorister och inte heller att Ukraina har stängt av vattensystemet (byggt på 70-talet!) till Krim.
          I januari 2017, Ukraina anmälde Ryssland till ICJ för brott mot CERD (the Elimination of Racial Discrimination).
          Av ovan artikel framgår ganska tydligt att det inte förekommer brott mot mänskliga rättigheter på Krim.

          • Vad vi egentligen talar om är att framför allt Bonnier och statliga media bedriver politisk indoktrinering och politisk verksamhet. Dom är i praktiken bara förlängningar av den amerikanska propaganda maskinen. Vi har ju just sett ett massivt propagandadrev mot kineser som bäst kan liknas vid de indoktrineringsdrev vi hade i Tyskland mellan 1910 och 1946, bara att det nu är andra folkgrupper som är målet som man vill förtala och smutskasta. Precis vad du beskriver pågår även Kina. Alla dessa påstådda avslöjade ”koncentrationsläger”, det är ju bara att åka dit och kolla, vilket många har gjort, men det vill man inte. Sanningen skulle ju rasera den noggrant uppbyggda propaganda bilden.

  3. Jag ser att benämningen “ryssland” nu officiellt försvunnit från ett land i Sveriges och Finlands geografiska närhet. Svenska UD (och finska, gissar jag) har beslutat att det i fortsättningen ska heta Belarus och inte Vitryssland.

    Utrikesministrarna från Sverige och Finland är på plats i Minsk, dagen till ära.

    År 2012 känns nu avlägset. I augusti 2012 bröts de diplomatiska förbindelserna mellan
    Sverige och Vitryssland. Den vitryska ambassaden in Stockholm stängdes, och den svenske
    ambassadören, som pratade bra vitryska, tilläts inte att återvända till Minsk. Samma kväll hade jag
    och min fru skype med en av de högsta företrädarna för vitrysk vetenskap. Hur skulle
    samarbetet som pågått i flera år, och som skulle resultera i en svensk-vitrysk konferens,
    kunna fortsätta?

    Viseringen tog två månader, naturligtvis baserad på en formell inbjudan från Vitrysslands
    strategiskt viktiga Vetenskapsakademi (tillsammans med KGB:s högkvarter, den mest framträdande
    byggnaden i Minsk), och administrerad genom Vitrysslands ambassad i Helsingfors.

    Jag och min fru var alltså de första svenskarna på plats i Vitryssland efter att de diplomatiska
    förbindelserna bröts 2012. Förhandlingarna ägde rum i vid ett jättestort bord, med den stora vitryska
    delegationen på ena sidan, och den svenska (jag och min fru) på den andra. Eftersom min fru
    har ryska som modersmål, kunde vi långa stunder föra samtalen utan tolk, och den vitryska
    inställningen var kristallklar: vi vill ha fortsatt bra samarbete med svenska forskare.

    Och så blev det också. Samarbetet fortsatte, men under flera år åkte jag till Helsingfors
    för att hämta visering. Efter flera år fick jag ett (extremt ovanligt) öppet visum, men
    för några år sedan öppnades Vitryssland för viseringsfritt resande till Minsk. Vad vi ser
    idag är ytterligare ett steg i närmare relationer mellan Sverige/Finland och det land som
    drabbades allra hårdast av Hitlertyskland.

    När jag var i Belarus senast, för ett år sedan i det sydöstra hörnet, nära gränsen till
    Ukraina, så såg man de ukrainska och vitryska fanorna tillsamman över hela staden (Gomel),
    ett uttryck för den nära förbindelsen mellan länderna.

    När jag tillbringade “Segerdagen” den 9 maj 2015 i Minsk, noterade jag att den
    amerikansk orkester var med i segerparaden.

    Det står helt klart att invånarna i Belarus inte vill bli en del av Ryssland. Hur Putin ska
    hantera Belarus i framtiden är en mycket intressant fråga. Spekulationer pågår redan
    att han vill stärka unionen så mycket att han 2024 kan väljas till president i Ryssland/
    Bellarussija.

      • Artikeln handlar i slutändan på relationerna med Ryssland och i sammanhanget relationerna till andra amerikanska vasallstater som Ukraina. Om Belarus får vi veta väldigt lite, när det gäller Krim är det nästan enbart fejknyheter och smutskastning. Intressant att få höra om skillnaderna. Sverige borde väsentligt förbättra förbindelserna österut istället för att bara dansa efter USAs pipa. Sverige framtid ligger i goda förbindelser och goda relationer och bra samarbete österut.

  4. Jätteintressant artikel!
    Jag har bott i Sevastopel 2005 och varit massor med gånger innan och efter på semester och det stämmer allt artikelns författare skriver. Vänner och bekanta som bor där blir förvånade när jag frågar nåt det vi läser här i tidningen. Jag tycker vi ska skicka ner nån från Aftonbladet dit ner så dom får se själva

    • Journalister som vill besöka Krim måste få tillstånd från ukrainska myndigheter.
      Sedan några år tillbaka, Krim organiserar “Ekonomisk forum” som är väl besökt av delegationer från fler och fler länder.
      Sputnik har skrivit rätt mycket om besökarnas intryck från dessa forum.(googla!)

  5. Vi måste fortsätta att publicera sådana här artiklar för att kontra den alltmer intensiva propagandan i svenska statliga och statligt finansierade media som Bonniers. Den propagandan och desinformationen börjar nu bli så grov att jag oblygt har börjar jämföra den med det tyska propagandan mellan 1910 och 1946. Det är rent ut otäckt att se vad som pågår i Sverige i historiskt perspektiv.

    Idag har SVT publicerat vad dom påstår är läckta bilder och dokument från förmenta tvångsläger i Xinjiang, bara att bilderna och informationen har redan flutit runt på webben mycket länge. Så länge att folk har kunnat identifiera platserna och rest dit för att på plats avslöja falsarierna. Det har visat sig vara arbetarförläggningar vid stora projekt, skolor, sjukhus och liknande installationer.

    Idag har jag själv skapat en förfalskning (även vattenmärkt den som en sådan), en artikel från SVT, som är godkänd, stödd, och underskriven av en kinesisk myndighet. Nu får dom bestämma sig om detta är en verkligt endossering, eller ett falsarium likt vad dom publicerat.

  6. Sedan ZE tagit makten i Ukraina, har han vid åtskilliga tillfället hävdat att man kommer att ta tillbaka även Krim (inte bara republikerna)
    Att man helt och hållet struntar i Krim befolkningens viljan, och ännu värre struntar i de olika TV uttalande gjorda av fascisterna 2014 (som sågs även på Krim!).

    Maidan plan gone wrong: Did Putin save Crimea from “drowning in blood”?
    “During the Euromaidan in 2014, the Ukrainian authorities had a plan of dealing with discontent in Crimea – and not by democratic means. This was stated by the ex-chief of the General Staff of the Armed Forces of Ukraine, Yuri Ilyin.
    According to Ilyin, in the winter of 2014 events with the Maidan in Kiev caused discontent among Crimeans. The Ukrainian authorities did not see a reason to resolve this issue by dialogue. They had another plan – “drown Crimea in blood.”
    Thus, the mayor of Kiev, Vitali Klichko, stated that with the Crimea “they will get tougher than with the Ukrainian capital,” and the head of the party “Svoboda”, Oleg Tyagnibok, declared that he would “break the Crimean people like a broom and the Crimeans will wash themselves with blood.””
    http://www.fort-russ.com/2017/11/maidan-plan-gone-wrong-did-putin-save.html

    TV kommentarerna bekräftas av Auslander (en Krim författare) på thesakers blogg:
    “Monday, 24 February 2014, a live interview was conducted on Channel 5 TV in Kiev, this channel owned by P Poroshenko, now the president of Ukraine. In this interview, Oleg Tyagnibuk, a sitting deputat in Kiev Rada, clearly stated, live and on camera, that he would bring his three thousand fighters, the victors of maidan, to Sevastopol and ‘make the streets run red with blood’ to teach ‘them’, read us, how to be proper Ukrainians. Not to be outdone, Dmytro Yarush, the leader of Right Sector Party, live and on camera, stated that he would bring his two thousand five hundred fighters, the other victors of maidan, to Krimea and ‘put every Russian there to the knife’. Both parties are avowedly Nazi and both parties cleaned their web sights by early March of 2014 but not before the sites were copied and archived for posterity.”
    Han berättar vidare om vad som hände på Krim:
    “After the initial shock of Tyagnibok’s and Yarosh’s comments in that live interview, the locals within hours were seething and arming up rapidly. It didn’t help the Ukrainians at all when our Berkut and Militsiya arrived on that Saturday after literally fighting their way down here from Kiev after Yanukovich betrayed them and ran, bringing their dead and wounded with them. Their welcome in Naxhimova Square in City Center was tumultuous and huge.
    All the Ukrainian military bases and facilities were blockaded from that Tuesday and Wednesday after the coup in Kiev, this action by unarmed locals. There was no ‘behind the curtain’ armed backup, it was just local citizens, many of them pensioners, who in essence locked up the Ukes behind their own gates.”
    http://thesaker.is/the-saker-poses-a-legal-question-to-alexander-mercouris-email-exchange/

    Poroshenkos besök på Krim 28022014:
    “Get out of Crimea!” – Poroshenko was booed by Crimean residents
    https://www.youtube.com/watch?v=1n0ey9H2UOY

    Behind Closed Doors: Ukraine’s Panicked Meeting Ahead Of Crimean Seizure
    https://www.rferl.org/a/ukraine-crimea-seizure-panicked-meeting/27569836.html

    Hur Ukraina behandlade Mejlis tatarerna innan 2014:
    … in 1998, Kiev made the process for obtaining citizenship more difficult for Crimean Tatars and abolished the quota for their representation in the Supreme Council of Crimea (14 seats). In response, the Mejlis’ activists blocked the motorways and railway to Simferopol on the eve of the parliamentary elections and demanded 25 seats in the Crimean Parliament instead of 14. Skirmishes began with police and Kiev sent tanks into Crimea. In the elections, the Mejlis did not win a single one of the 100 seats in Crimea’s legislative body.

    In 1992, the Supreme Court of Crimea recognised the organisation’s activities as unconstitutional – following a riot by Mejlis members on 5-6 October in Simferopol. This kind of behaviour suited Kiev at the time, however – it even turned a blind eye when the Mejlis began organising armed units. But this is what’s interesting: Ukraine did not officially recognise the Mejlis as representing the interests of Crimean Tatars until… Crimea joined Russia. Which is why it is now so surprising to hear Ukraine making demands on Russia with regard to the Mejlis, a body that Ukraine refused to recognise for 23 years and against which it used military force in 1998.
    https://www.newcoldwar.org/crimean-tatars-myths-reality/

    Ukrainians Came Up With Plan to Return Crimea in 3 Easy Steps
    http://thesaker.is/ukrainians-came-up-plan-return-crimea-in-3-easy-steps/

    One year later crimeans prefer Russia
    http://www.bloombergview.com/articles/2015-02-06/one-year-later-crimeans-prefer-russia

    Reports of Russian Harassment of Crimean Tatars ‘Lies,’ Turkish Officials Claim
    Groups including Human Rights Watch and news agency Al-Jazeera have criticized Russia’s harassment of the Crimean Tatars, reporting that mosques, schools and homes were being repeatedly raided in a campaign of harassment.

    “All this news is made of lies,” Cengiz said at a press conference. “Life for the Crimean Tatars is going well.”
    The official said that the construction of a new central mosque proved that Tatars had the right to freely practice their religion and speak their own language.
    https://themoscowtimes.com/news/reports-of-russian-harassment-of-crimean-tatars-lies-turkish-officials-claim-56318

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here