Kommer Etiopien att bli en drivkraft för afrikansk renässans eller hamna i USA:s klor?

4
561

 

Denna artikel av Matthew Ehret https://www.strategic-culture.org/news/2021/12/05/will-ethiopia-become-bidens-libya-2-or-driver-for-african-renaissance/ har översatts av Rolf Nilsson. Matthew J.L. Ehret är journalist, föreläsare och grundare av Canadian Patriot Review.

_____________________________________________________________________

Kommer Etiopien att bli Bidens Libyen 2.0, eller en drivkraft för en afrikansk renässans?

Situationen i Etiopien är ganska enkel att förstå, så länge man inte tror på västerländska medias spindoktorer, skriver Matthew Ehret.

Många västerlänningar, som försöker förstå händelserna på den ”mörka kontinenten” i Afrika, har många barriärer som står i vägen för deras sinnen och verklighet. Detta är nödvändigt, för utan sådana filter av spinn, vilka proklamerar att Afrikas problem är självförvållade (eller konsekvensen av kinesiskt skuldslaveri), kan vi i väst faktiskt känna oss tillräckligt förskräckta för att kräva systemförändringar. Vi kanske kommer att inse att Afrikas svåra situation har mindre att göra med Afrika och mer att göra med ett avsiktligt program för avfolkning och exploatering av livsviktiga resurser.

Trots en rik historia och över en miljard människor som bor på kontinenten, lider Afrika av världens lägsta per capita tillgångar för el och dricksvatten. Av de 30 000 barn som dör i onödan varje dag, av orsaker som kan förebyggas (sjukdomar, tillgång på vatten, hunger, etc.), är majoriteten från Afrika. Levnadsstandarden är i sin tur förfärande låg för de 340 miljoner afrikaner som lever i extrem fattigdom, samtidigt som sjukvårdsinfrastrukturen är otillräcklig, och de sanitära förhållandena har resulterat i en enorm spädbarnsdödlighet, som når så högt som 80-100 dödsfall per 1000 för många afrikanska nationer.

Denna fasad har bibehållits till den grad att vissa obekväma fakta hålls fördolda.

Nyligen har en sten kastats mot det skyltfönster med falska berättelser, som har försökt upprätthålla tron ​​att Afrikas problem uppstår p.g.a. auktoritära regeringar eller ”inte tillräckligt med demokrati”.

Den 23 november offentliggjordes ett zoom-konferens-samtal, som involverade amerikanska, brittiska och finska och franska diplomater, efter att ha filmats och läckts ut av en icke namngiven deltagare. Det som gjorde detta zoomsamtal relevant är, att ämnet för samtalet handlade om behovet av ett regimskifte i Etiopien, och huvudtalaren i samtalet var Berhane Gebre-Christos, tidigare Etiopiens utrikesminister (2010-2012) och nu talesman för Tigray People’s Liberation Movement.

Själva samtalet hölls i regi av Peace and Development Center International, som är ett upplägg efter mall, i samarbete med National Endowment for Democracy och USAID (båda beprövade CIA-fasader) och det avhölls dagar innan Tigray Peoples Liberation Front attackerade den etiopiska regeringens nordliga kommando den 3 november 2020, vilket inledde ett år av väpnade illdåd.

 

 

Bland deltagarna i telefonkonferensen fanns ingen mindre än Vicki Huddleson (tidigare USA:s biträdande biträdande försvarsminister för afrikanska frågor), Donald Yamamoto (tidigare USA:s ambassadör i Somalia), Tim Clark (tidigare EU-ambassadör i Etiopien), Robert Dewar ( tidigare brittisk ambassadör i Etiopien) och en uppsjö av andra regelbaserade budbärare (orderistas). Den linje som drivs är behovet av att tvinga internationella påtryckningar på den nuvarande etiopiska regeringen med Ahmed Abiy, för att behandla TPLF:s utlandsstödda uppror som en legitim grupp i att skapa en omstrukturerad etiopisk regering ELLER helt enkelt avsätta Abiy direkt, med alla nödvändiga medel.

Trots det faktum att TPLF har befunnits delaktigt i försöken att iscensätta ett inbördeskrig i Etiopien och även att ha blivit ertappade med att använda barnsoldater och användande av terrorism, är det samma team från Obama-eran som ledde Biden-administrationen som delade upp Sudan och skapade humanitär förstörelse av Libyen och Syrien, som har fortsatt att ge stöd till rebellerna. Under de senaste månaderna har detta tagit formen av sanktioner, upphävandet av civila låneprogram, som påverkar miljontals liv, och konsekvent krävande att Addis Abeba behandlar rebellerna som en legitim maktfaktor.

Varför insatserna för att ändra regimen i Etiopien?

Situationen i Etiopien är ganska enkel att förstå, så länge du inte tror på västerländska medias spindoktorer.

För det första är Etiopien den enda nationen i hela Afrika söder om Sahara, som framgångsrikt har motstått koloniseringen. Etiopien är därmed också bland de ekonomiskt mest suveräna nationerna i Afrika, kapabla att släppa ut egna obligationer för storskaliga infrastrukturprojekt (vilket man har gjort sedan 2011 för att bygga den stora renässansdammen på Blå Nilen) och även en av de nationer som är mest intresserade av nära samarbete med Kina och det framväxande Belt and Road Initiative.

Under de senaste åren har Etiopien också motstått trycket att böja sig för avfolkningslobbyn, som utövar stort inflytande över Washington, Bryssel och London.

Man har inte bara sagt nej till avfolkningsregimer, utan har gått framåt med byggandet av det största infrastrukturprojektet, sett på denna kontinent under generationer: Grand Ethiopian Renaissance Dam (GERD). När den är färdig kommer den här dammen att generera över 6200 megawatt (mW) elektricitet för, inte bara sina egna 118 miljoner människor, utan för hela Afrikas horn, som för närvarande representerar 255 miljoner själar.

 

Viktigast av allt är att denna damm, den största i Afrikas historia, kommer att bli en drivkraft för industriell utveckling för hela kontinenten, tillhandahålla elektricitet till alla invånare och etablera en framgångsrik modell för andra nationer i Afrika att följa.

Med tillväxten av den multipolära ordningen, ledd av Kinas framgångsrika win-win-modell för samarbete, ersätts idén om att ”hantera fattigdomen” i Afrika snabbt av den viktigare drivkraften att utrota fattigdomen genom industriella framsteg. Denna känsla förmedlades högljutt av ledare i den globala södern mitt i den fanatiska pressen på att under COP26 påtvinga hela världen de-karboniseringregimer.

Etiopien har varit en av Kinas närmaste vänner, ett Kina som har tillhandahållit expertutbildning, finansiering och diplomatisk hjälp till Addis Abeba under de senaste åren (som är en aktiv medlem i Belt and Road Initiative). Bland de främsta kinesisk-sponsrade projekten är den 756 km långa järnvägen Addis Abeba-Djibouti, med standardspår och som har kopplat samman det inlands-belägna Etiopien med dess granne vid Röda havet och gett upphov till nya industrikorridorer, som Världsbanken aldrig hade tillåtit i landet.

Även om byggandet av Grand Renaissance Dam var en vision av den store panafrikanske ledaren, Haile Selassie, (som hjälptes med tekniska undersökningar, utförda av JFK:s USA), dödades projektet med Selassies avgång 1974, och återupplivades först 2011, genom den framlidne premiärministern Meles Zenawis outtröttliga ansträngningar.

Tidigt rekryterades en begåvad ingenjör och nationsbyggare, vid namn Simegnew Bekele, för att övervaka byggandet av projektet. Sigmenew hade övervakat byggandet av flera stora vattenkraftsdammar i Etiopien och blev känd som ”GERD:s offentliga ansikte” tills han ’begick självmord’ i sin bil 2018. När västmakterna vägrade att finansiera dammen beslutade Etiopien att göra det själva, genom att samla befolkningen till att köpa 5 miljarder dollar i obligationer, vilket ironiskt nog är exakt hur Abraham Lincoln finansierade den transkontinentala järnvägen under inbördeskriget och hur USA betalade för stora delar av andra världskriget.

Kinas närvaro i Etiopien skrämmer många västerländska spelmästare som är rädda för att förlora Afrika till utsikten för ett win-win-samarbete, eftersom de redan har börjat förlora Mellanöstern. I mars 2021 undertecknade de två nationerna ett samförståndsavtal för att ”skydda stora projekt inom ramen för BRI”, där Etiopiens generalkommissionär säger:

”Etiopien och Kina är länder med lång historia, uråldrig civilisation och fantastisk kultur. För att uppnå vårt mål spelar stödet från Kina och dess uppskattade ambassad en viktig roll… Vi vill se en fortsättning på våra gemensamma ansträngningar för att bygga ett långsiktigt och strategiskt partnerskap och dagens händelse sker vid ett viktigt ögonblick.”

Mera nyligen, den 2 december, besökte Kinas utrikesminister Wang Yi premiärminister Abiy och försäkrade återigen om Kinas åtagande att försvara Etiopiens suveränitet. Wang Yi stod bredvid Abiy och sa: ”Kina kommer inte att blanda sig i några länders inre angelägenheter. Vi blandar oss inte i Etiopiens inre angelägenheter heller.” Med adress till dem som vill skilja de två nationerna sa Wang Yi också att ”vänskapen mellan Etiopien och Kina är mycket solid och okrossbar.”

Efter att ha misslyckats med att bryta Belt and Road-initiativets tillväxt i centrum av Mackinders världsö, där Ryssland stoppade regimändringsoperationen i Syrien under Obamas mörka år, och nu med Kina, som presenterar en kraftfull vision av öst-västliga utvecklingskorridorer genom Mellanöstern, har samma gamla tricks plockats fram och utplacerats till Etiopien, med hjälp av rebellkrigare från Afrikas horn.

President Ahmed

TPLF: Mer Terror and Mindre Uppror

Tigray Peoples Liberation Front (nu omdöpt till Tigray Defense Forces) är inte en ”demokratisk folkrörelse” som västerländsk propaganda framställer det.

Faktum är att den här gruppen har ertappats med att utföra massövergrepp i ockuperade städer, som Mai Kadra och Lalibela, med brutna avtal om eldupphör, användning av barnsoldater och att arbeta nära utländska anglo-amerikanska intressen för att driva fram regimförändring i Etiopien, vilket det läckta Zoom-konferenssamtalet visar. Den som tvivlar på dessa påståenden behöver bara läsa de noggrant sammanställda essäer som producerats av en av de mest kompetenta undersökande journalisterna som bor i Etiopien, Jeff Pearce, vars artiklar finns här.

Faktum är att för bara en månad sedan, den 5 november, tillkännagav TPLF en ny ”United Front of Ethiopian Federalist and Confederalist Forces” på National Press Club i… Washington D.C.!

Denna nya upprorsgrupp har försökt att koppla ihop lika många etniska minoritetsintressen i Etiopien under en paraplyorganisation, för att skapa ett sken av legitimitet till denna, uppenbart odemokratiska, aktion. I gruppens pressmeddelande stod det: ”Denna enhetsfront bildas som svar på de mängder av kriser som landet står inför; att vända de skadliga effekterna av Abiy Ahmed-styret på folken i Etiopien och utanför; och som ett erkännande av det stora behovet av att samarbeta och förena krafterna mot en säker övergång i landet.”

Vid presskonferensen hotade Berhane Gebre-Christos Adiys regering och sa: ”Vi försöker få ett slut på denna fruktansvärda situation i Etiopien, som skapas på egen hand av Abiy-regeringen. Tiden rinner ut för honom.”

Allt handlar om hur det uppfattas

Faktum är att ingen av dessa grupper har möjlighet att förverkliga sina mål under nuvarande förhållanden, där den etiopiska befolkningen, både i Afrika och bland diasporan, avvisar den västerländska propagandan. Protester över hela världen för att försvara etiopisk suveränitet, och regeringens framgång i att bekämpa dessa spridda rebellstyrkor, indikerar att verkligheten skiljer sig mycket från den prognos som uppfattnings-hanterare önskar ska bli trodd.

Precis som att vi upprepade gånger fick veta att Venezuela skulle falla under den demokratiska rörelsen med Juan Guaidó, eller att Navalnyjs demokratistyrkor skulle avsätta Putins auktoritära system, eller att syriska rebellstyrkor skulle störta ”Slaktaren Assad”, eller att Hongkong och Taiwan säkerligen skulle vinna sin frihet från det onda Peking… härskarna i det unipolära systemet har visat sig varande föga bättre än dagens illusionister, som påkommits en gång för mycket när de försöker lura godtrogna stadsbor.

Som Geopolitics.Press på ett utomordentligt sätt beskrev i detalj, har återupprepningen av perceptionshanterings-operationer som används i Syrien, tagit formen av ett Command and Control Fusion Center (C2FC) baserat i Kenya, vilket ger den amerikanska regeringen möjligheten att ”utföra sammanhållna flerdelade operationer mot Etiopiens regering över områdena ekonomi, information, diplomatisk och kinetisk krigföring”… [C2FC] har delegerat några av sina uppgifter till olika underordnade fusionsceller, som åtnjuter en viss grad av operativ autonomi, men organisatoriskt är beroende av fusionscentret.”

Risken för ett Libyen 2.0

Om detta misslyckas, vilket det kommer att göra, är den större faran som väntar i kulisserna, att den transatlantiska befolkningen kommer att vara så förvirrad och felinformerad om karaktären på den etiopiska krisen att de kommer att ge sitt samtycke till en USA-ledd attack mot nationen, liksom det gjordes i Afghanistan och Irak i kölvattnet av 9/11. I en 9 november 2021 Bloomberg op ed  uppmanade förre högsta allierade befälhavaren för NATO, James Stavridis, amerikanskledda styrkor att ingripa i inbördeskriget, både ”för att motverka kinesiskt inflytande” och för att undvika att en ny massaker i rwandisk stil inträffar.

Den afrikanske analytikern, Lawrence Freeman, upprepade nyligen vältaligt  denna fara i en intervju med Addis Media Network den 18 november och sa:

”Etiopiens fiender kommer att använda oro för den humanitära situationen som en ursäkt för att potentiellt sätta in militära styrkor, under förevändning att skydda det etiopiska folket från deras egen regering. Denna doktrin, känd som R2P – ansvaret att skydda – skapades av George Soros och Tony Blair. Samantha Power och andra i Obama-administrationen använde R2P för att rättfärdiga störtandet av president Kaddafi och förstörelsen av Libyen.”

Författaren gav en intervju om detta ämne till Etiopiens Prime Media vilken kan ses här:

 

Föregående artikelSå tystades kritiken mot USA!
Nästa artikelDebatt i DN ”För Sveriges säkerhet: Samarbeta militärt även med Ryssland – inte med Ukraina”
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

4 KOMMENTARER

    • När jag läser artikel tycker jag mig i bakgrunden, men utan att synas tydligt, skönja samma retorik, samma metoder och samma mördarregim som blev avhysta från Hong Kong, Tibet, Xinjiang, och Afghanistan, med flera platser, och som fortfarande agerar aggressivt på platser som Ukraina, Taiwan, Sydkinesiska Havet, och ett flertal platser runt om i världen.

  1. Etiopien har en komplicerad historia, har aldrig varit koloniserade men har själv koloniserat speciellt i de södra delarna. Det har varit flera regimers problem, en politik one-size-fits-all har aldrig fungerat i hela landet. Ett exempel var Mengistus kollektivisering av jordbruket som välkomnades i syd där storgodsägare fått sin jord tillskänkt av Sellassie medan norr hade en dominans av småjordbruk där motståndet mot kollektiviseringen var starkt. När Mengistu störtades fick landet en federal lösning men allt dominerades i praktiken av Tigreis TPLF. Jag upplevde sist jag var i Etiopien att folk tröttnat på uppsplittringen av landet byggd på etnicitet och att Abiy Ahmed hade ett stort stöd för en sammanhållen politik. Till och med hörde jag positiva omdömen om Mengistu. Den politiken har också visat sig ekonomiskt framgångsrik och jag tror att den erfarenheten inte kommer att glömmas bort i första taget.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here