Kommittén för bedrägeri: Del I – Hur CIA och US Navy lurade svenskarna på 1980-talet

2
631

Foto: Marinmuseum, Karlskrona.

Detta är den första av två artiklar av Ola Tunander om The Deception Committee (Kommittén för bedrägeri) på hans site 26/1. https://olatunander.substack.com/p/the-deception-committee-part-i. Artikeln har flera referenser.

 

Ola Tunander. Upphovsrätt: Fredsforskningsinstitutet Oslo (PRIO)

I oktober 1981 strandade den sovjetiska Whiskey-klassade ubåten S-363 – i västerländska medier kallad ”Whiskey on the Rocks” – på en ö i den svenska skärgården vid Marinbas Syd i Karlskrona  Vissa trodde att det var ett navigationsfel, andra inklusive det officiella Sverige trodde att det var en spionage- eller utbildningsoperation djupt inne i den svenska fjorden, men varför skulle ryssarna gå med en ubåt på ytan för spionage i en fjord som är så grund att du inte kunde dyka och så smal att du hade svårt att vända? Å andra sidan, hur kunde de nå den extremt smala inloppet till fjorden i mörker och sedan, just i detta ögonblick, vända till 30 grader, vilket var kursen för den smala fjorden? När ubåten strandade på stranden till en liten ö, varför körde den sin propeller framåt (dykarna hittade en vall av grus bakom propellrarna) som om den ville komma högre upp på stranden? Varför hade de amerikanska marinattachéerna anlänt till Karlskrona just vid tidpunkten för strandningen – redan 12 timmar innan någon svensk förmodligen visste om det? Varför dök de två attachéerna upp på örlogsbasen och träffade örlogsbasens chef Lennart Forsman tidigt på morgonen, i mörkret före ordinarie arbetstid och innan ubåten hade upptäckts av svenskarna? Varför föranmäldes inte Marinbasens stabschef Karl Andersson om det förestående högnivåbesöket som han gjorde varje gång före och efter denna händelse? Den sista dagen navigerades och kommenderades ubåten inte av den unge ubåtskaptenen och inte av hans ordinarie navigationsofficer utan av en senoirofficer, som tog över kommandot i ett avgörande ögonblick, och varför fick stabschefen Karl Andersson, som var ansvarig för att förhöra besättningsmedlemmar, order om att inte förhöra den förste naigationofficeren, den enda officer ombord som verkligen visste vad som hade hänt? Och varför gömde sig chefen för örlogsbasen Forsman, som gav denna märkliga order och som var tidigare svensk marinattaché i Washington och vän med de två nya amerikanska attachéerna i Stockholm, på sitt kontor medan han lät Andersson framträda inför världens medier? Den strandade ubåten var verkligen ett test av den svenska beredskapen och de följande åren förändrades Sverige drastiskt och blev ett annat land, nu fientligt inställt till Sovjet.

[Denna artikel använder material från kapitel 3 i min svenska bok Det svenska ubåtskriget, Medströms förlag, Stockholm, 2019. Referenser finns i min svenska bok och endast ett fåtal länkar har lagts till i texten. Bildtexten under ovanstående foto av ”the Whiskey on the Rocks” är från min svenska bok Navigationsexperten (Karneval Publishing House, Stockholm, 2021). Några citat är från de tysk-franska TV-kanalerna Arte och ZDF och från den svenska TV-kanalen SVT: Några av de senare citaten finns i min artikel från 2012 ”Subs and PSYOPs: The 1982 Submarine Intrusions”, Intelligence and National Security].

Försvarsminister Caspar Weinberger från SVT:s intervju i mars 2000.

Weinberger säger att det inte förekom några västliga intrång utan konsultationer med svenskarna (navy-to-navy). Och [dessa intrång var] i både Sveriges och NATO:s intresse att detta gjordes.

Den brittiske marinministern Keith Speed sade i SVT-intervjun i april 2000 att britterna möjligen skulle kunna använda ubåtar för att nästan gå upp till ytan i Stockholms hamn. Inte riktigt, men en sådan sak. Hur långt kan vi komma utan att du vet om det?

I mars 2000 sade USA:s tidigare försvarsminister Caspar Weinberger i en lång intervju i SVT att USA under hans ämbetstid (1981-87) ofta och regelbundet hade använt västerländska ubåtar i svenska vatten för att testa det svenska kustförsvaret. En månad senare sade den brittiske marinministern Keith Speed samma sak. Från tid till annan var vi tvungna att testa det svenska kustförsvaret, sade de. Från 1982 dök små ubåtar upp i svenska skärgårdar, hamnar och flottbaser och visade sina periskop, ibland till och med sina ubåtstorn. I Sverige och i Europa som helhet trodde nästan alla att det rörde sig om sovjetiska ubåtar. Sovjetunionen ansågs vara fienden och ”the Whiskey on the Rocks” 1981  var definitivt en sovjetisk ubåt. En journalist med goda militära källor skrev i en bok 1984 att ubåtarna kom från väst. Några högre officerare antydde samma sak och 1983 berättade en före detta svensk försvarsstatssekreterare för sin son att dessa ubåtar hade kommit från väst. De sovjetiska ledarna undrade varför de svenska amiralerna försökte begränsa användandet av våld.

Jurij Andropov, uppmanade svenskarna att sänka varje inkräktande ubåt, så att de själva kunde se vem som var ansvarig, men mer än 99 % av medierna och regeringstjänstemännen tog för givet att ubåtarna kom från Sovjetunionen. Man kunde inte föreställa sig att det var västerländska ubåtar. Sverige protesterade kraftigt mot de sovjetiska intrången. På tre år ändrades antalet svenskar som betraktade Sovjetunionen som fientligt eller ett hot från 25-30 procent till 83 procent.

Vänster: USA:s marinminister John F. Lehman vid Arte-intervjun 2009. Till höger: Marinminister Lehman och författaren, Bodø Maritime Strategy Conference 2007.

John Lehman är välklädd, eftersom han ska hålla talet vid middagen efter vår resa på Vestfjord, där Lehmans hangarfartyg skulle söka skydd i ett krig.

På en konferens 2007 frågade jag Caspar Weinbergers marinminister John Lehman, vem som hade fattat beslutet om de operationer i svenska vatten som Weinberger hade talat om i svensk TV. John Lehman svarade att dessa operationer i svenskt vatten hade beslutats av en ”Deception Operation Committee” under ledning av chefen för Central Intelligence (DCI) William Casey. I denna kommitté ingick också Dick Allen, presidentens särskilde assistent för nationella säkerhetsfrågor (den nationella säkerhetsrådgivaren), samt en representant från utrikesdepartementet och en från försvarsdepartementet. Denna kommitté hade fattat beslutet om de svenska operationerna, sade Lehman. Han kunde ha undvikit min fråga. Han kunde ha sagt: ”Jag vet inte vad du pratar om?” Men det gjorde han inte. Han namngav kommittén och de inblandade personerna. År 2009 berättade Lehman för TV-kanalen Arte:

”[U]nder övergången [av Reagan-teamet nov. 1980 – jan. 1981] övertygade Bill Casey, som blev chef för CIA, president elect Reagan att utöver den stora militära uppbyggnaden, som han [Reagan] redan hade åtagit sig och gått med på, skulle det göras en stor insats med vad vissa kom att kalla ’bedrägerikommittén’. Vi skulle bygga upp Natos militära kapacitet så att den blev 10 fot lång. Med hjälp av bedrägeri kunde vi få Sovjet att tro att den var 20 fot lång. Och egentligen kom Stjärnornas krig ursprungligen från denna bedrägerikommitté. Casey var en del av OSS och mycket involverad i operationen för att lura den nazistiska generalstaben. [… USA] hade general Patton med ett falskt högkvarter, och de övertygade den nazistiska generalstaben om att det fanns en hel extra armé som de inte hade […] Casey var mycket involverad i detta och insåg att man kunde använda bedrägeri mycket effektivt och särskilt om man har en paranoid fiende [som Sovjet…] Vissa av [bedrägerioperationerna har] fortfarande inte avhemligats [En var] ska vi säga, nära Sovjetunionen [med] den här djupdykande ubåten Alvin. [Arte fortsatte: ”På tal om flankerna. Vi har de svenska ubåtskriserna där. Caspar Weinberger erkände att amerikanska ubåtar eller åtminstone västerländska ubåtar hade befunnit sig i svenska vatten. Var det också en del av bedrägeriet mot Sovjet?’] Jag kan inte säga om det var avsiktligt eller inte, men vi ville att Sovjet skulle veta att vi kunde göra saker på platser som de inte trodde att vi kunde. Och vi ville inte att de skulle lära sig för mycket, uppenbarligen […] Men ändå förstärka deras paranoia genom att visa lite av vår ankel, så att de skulle säga: ’Wow, om de gör det, vad mer kan de göra’, och få dem att känna sig sårbara. Jag vet att försvarsminister Weinberger verkar [ha] erkänt något. Jag skulle inte säga emot honom, men du vet att det är bäst att jag inte kommenterar det. [Arte: ”I det här fallet skadades en ubåt. Sände det chockvågor till den amerikanska flottan?”] Tja, det korta svaret är nej.”

Enligt Lehman var bedrägerikommittén lika viktig för att ”vinna det kalla kriget” som den militära uppbyggnaden med hans 600-fartygsflotta. ”Deception Committee”-operationerna med små ubåtar ”should we say close to the Soviet Union” är fortfarande hemligstämplade, sade Lehman, och han bekräftade indirekt deras svenska operationer. Han berättade också uttryckligen för mig och andra att USA hade drivit dessa operationer. Lehman motsatte sig inte vad Weinberger hade sagt om amerikanska eller västliga operationer i svenska vatten, men han pekade på deras indirekta implikationer för Sovjet. Intrången i svenska vatten övertygade inte bara svenska och europeiska politiska ledare från att samarbeta med Moskva, dessa intrång fick också en paranoid sovjetisk ledning att oroa sig för vad mer USA kunde göra ”vilket fick dem att känna sig sårbara” eller kanske skulle Sovjet också oroa sig för lojaliteten hos sina egna styrkor. Operationerna i svenska vatten var indirekt riktade mot Sovjetunionen. Lehmans försvarsminister Caspar Weinberger sade till SVT år 2000 att USA hade opererat ubåtar ”regelbundet” och ”ofta” i svenska vatten efter konsultationer mellan flottorna. Weinberger sade:

”[De svensk-amerikanska konsultationerna var] Navy-to-Navy, den amerikanska marinen till den svenska marinen, tror jag. Den svenska marinen är en del av den svenska statsmakten, och den amerikanska marinen är en del av den amerikanska statsmakten. Ansvariga tjänstemän på båda sidor skulle ha diskussioner, samråd och avtal skulle följa av detta för att se till att de får all hjälp som behövs för att skydda sin suveränitet i sina vatten. Om till exempel Sverige [den svenska marinens representant] hade sagt att ni inte får göra några intrång i det området under den här månaden skulle det säkerligen ha hedrats och respekterats av Nato …]. Vad jag säger är att Nato inte vid något tillfälle, såvitt jag vet, helt enkelt skickade en ubåt direkt in på svenskt vatten utan samråd och föregående diskussioner och överenskommelser om att detta kunde göras. Under dessa omständigheter var det inte ett akut problem. Det var en del av en rutinmässig och schemalagd serie försvarstester som NATO gjorde och faktiskt var tvungna att göra för att vara ansvarigt och pålitligt. [… ”Whiskey on the Rocks”] var en klar överträdelse, och ubåtar kan ta sig in där de inte är önskade, och det är just därför vi gjorde dessa defensiva tester och dessa defensiva manövrar för att försäkra oss om att de inte skulle kunna göra det utan att bli upptäckta. Just den ubåten [Whiskey on the Rocks] var ganska synlig för alla, och det var precis den typen av sak som NATO försökte testa försvaret för att inte tillåta att det hände. Det låg väldigt mycket i Sveriges intresse att det inte skulle hända. […] Förutom den enda kränkningen av en Whiskey-klassubåt, fanns det inga överträdelser, inga möjligheter för Sovjet att göra en attack som inte kunde försvaras mot, och det var Natos uppdrag, och det krävde samarbete mellan många länder. […] Poängen var att det var nödvändigt att ofta testa alla länders kapacitet, inte bara i Östersjön – som naturligtvis är mycket strategiskt – utan i Medelhavet och asiatiska vatten och allt det andra. [SVT: Hur ofta gjordes det i Sverige?] Jag vet inte. Tillräckligt, för att uppfylla de militära kraven på att se till att de var uppdaterade. Vi skulle veta när Sovjet skaffade sig en ny typ av ubåt. Vi skulle då behöva se om vårt försvar var tillräckligt mot den. Och allt detta gjordes regelbundet och på en överenskommen basis.”

Den brittiske marinministern Keith Speed bekräftade Weinbergers uttalande. Han sade till svensk TV:

”När jag var marinminister för nitton år sedan var den typ av saker som Weinberger beskrev den typ av saker som jag förväntade mig att den brittiska regeringen skulle [få] att hända; ja, på mitt eget lilla sätt gjorde jag det också möjligt för det att hända. Med andra ord, vi gjorde inte den här typen av tester av andra länders försvar eller utbildning, kalla det vad ni vill, utan båda parters övergripande samtycke. [… Svensk TV: ”Men testerna utfördes i Sverige. Det bekräftar ni?” Speed: ”Ja”. Svensk TV: ”Du bekräftar det?” Speed: ”Ja” …] Om något händer som ”Whiskey on the Rocks”, så hade det inte varit en särskilt bra idé att ha en brittisk ubåt på en övning tio dagar efter ”Whiskey on the Rocks” 1981. Det skulle ha varit politiskt känsligt. Låt oss ta det lugnt. Kanske tänka på det om några månader. Det är sunt förnuft. […] Vi skulle inte nödvändigtvis säga att vi skulle vara just här. För om vi sa det till dem, och om vi försökte sondera eller testa ert försvar, skulle det inte ha varit särskilt förnuftigt, varken ur er synvinkel eller ur vår. […] Det kan mycket väl bli övningar av penetrationstyp. Kan ubåtar faktiskt ta sig in och nästan upp till ytan i Stockholms hamn?

Inte riktigt, men den sortens saker. Hur långt kan vi komma utan att du är medveten om det? […] Som marinminister var jag medveten om dessa utbildningar.”

Keith Speed sade att de hade använt mycket tysta dieselelektriska ubåtar av Oberon- och Porpoise-klass för dessa Östersjöoperationer, och att åtminstone en ubåt av Porpoise-klass, HMS Porpoise, byggdes om för att bära dvärgubåtar för djup penetration av kustområden i Östersjön. En ubåtskapten från Royal Navy berättade för mig om HMS Porpoise hade använts för operationer i svenska vatten. De amerikanska och brittiska testerna ska ha gjorts djupt in på svenskt vatten, vilket skulle öka den svenska medvetenheten om den sovjetiska fienden, och ”så länge någon i högkvarteret i Stockholm var medveten om att det skulle bli några intrång under en viss period” var det OK, sade talesmannen för Jane’s Fighting Ships Paul Beaver till SVT.

Vänster: Royal Navys HMS Porpoise var en moderubåt (MOSUB) ombyggd för att bära två undervattensfarkoster troligen 1979 (foto från Porpoises sista resa 1985). Ett antal rör till externa tankar lades till inuti det yttre skrovet för att kalibrera ubåtens vikt med två undervattensfarkoster när den gick in i Östersjöns bräckta vatten. Porpoise har en typisk vit front på seglet för att göra det lättare för undervattensfarkosterna att hitta hennes exakta position under vattnet. Hon fördes upp på listan över kasserade fartyg 1983 och sjönk 1985. Till höger: Amerikanska USS Cavalla med en DSRV (Deep Submergence Rescue Vehicle) på ryggen och med en liknande vitmålad för på tornet (Foto: U.S. Navy). DSRV:erna användes främst för underrättelseverksamhet. ”R” står också för ”research” som betyder ”underrättelse”.

Åtta år senare frågade Pelle Neroth på Sunday Times Keith Speed om han än en gång kunde bekräfta att dessa operationer genomfördes i svenska vatten. Han svarade: ”Ja, men jag kan inte säga mer eftersom jag är bunden av Official Secrets Act till den dag jag dör”. Minister Weinberger talade om ”NATO”, men han talade också om Navy-to-Navy consultations, vilket innebär att operationerna snarare genomfördes som state-to-state-operationer. Sunday Times frågade Keith Speed om han hade ”informerat den svenska regeringen. Någon minister?” Speed svarade: ”Nej, det var en Navy-to-Navy-fråga. Den [brittiska] chefen för försvarsstaben eller chefen för ubåtsvapnet berättade för sin svenska motsvarighet, och det var upp till dem att informera sin regering.” Sunday Times fortsatte: ”Gjorde de det?” och Speed svarade: ”Det var deras sak. Jag vet inte.” Konsultationerna skedde mellan marinerna.

När Caspar Weinberger talade om ”NATO” menade han inte NATO som en formell organisation, utan snarare amerikanska eller brittiska operationer i samarbete med en eller flera allierade, fick jag veta av den tidigare ordföranden för NATO:s militärkommitté (1989-93), general Vigleik Eide. Eide läste manuskriptet till min bok, The Secret War against Sweden (Frank Cass 2004), där jag hade beskrivit de amerikanska och brittiska operationerna. Att driva dessa operationer inom NATO-systemet var för känsligt, sa han. NATO:s generalsekreterare George Robertson besökte Sverige tre veckor efter Weinberger-intervjun. Han hade informerats av en amerikansk tjänsteman före sin resa. Robertson förklarade: dessa operationer är ”inte en fråga för NATO”; det är en fråga ”mellan Sverige och enskilda länder”, och han tillade: ”Om pensionerade försvarsministrar [som Caspar Weinberger] vill uttala sig är det deras prerogativ”. Alla dessa höga tjänstemän talade om amerikanska och brittiska styrkors tester av svenskt och allierat kustförsvar efter konsultationer mellan marinerna. Detta var operationer mellan stater, inte NATO-operationer, eftersom de var för känsliga för att genomföras inom NATO:s multilaterala ram. Risken för en läcka var alltför uppenbar. Även som högsta chef för Natos militära kommitté fick general Eide ingen information från amerikanerna och britterna om känsliga frågor, sade han. Mer känslig information, sade han, hade han fått från chefen för den norska militära underrättelsetjänsten Alf Roar Berg. Nato som organisation förvägrades väsentlig information. Eide var bättre informerad som forsvarssjef  (ÖB) i Norge (1987-89) än han hade varit som högsta chef för Nato, sade han.

Alla amerikanska och brittiska ubåtsaktiviteter i östra Atlanten, inklusive Barents hav, Norska havet och Östersjön, samordnades av ett NATO-kommando, av den brittiska COMSUBEASTLANT (Commander Submarines Eastern Atlantic) i Northwood utanför London och av hans amerikanska ställföreträdare, men känsliga operationer som de svenska leddes av nationella kommandon, av befälhavare i enskilda stater, i Storbritannien sannolikt av Flag Officer Submarines (FOSM), som egentligen var samma officer som COMSUBEASTLANT men med en ”nationell hatt”.

Två hemliga NATO-kommittéer med ansvar för Stay Behind-rörelsen ledde dessutom hemliga ubåtsoperationer i skandinaviska vatten, Clandestine Planning Committee (CPC) med SACEUR själv som ordförande (Supreme Allied Commander Europe general Bernard Rogers) och Allied Clandestine Committee (ACC), som hade roterande ordförandeskap. I den senare ingick även neutrala länder som Sverige, berättade Wolbert Smidt, tidigare chef för BND Operative Intelligence, vid en underrättelsekonferens i Oslo i april-maj 2005 och i sitt hem i Berlin året därpå. Han hade varit tysk representant i båda dessa kommittéer. Den senare var den enda av de allierade kommittéerna som hade en svensk representant, sade han. De provokativa operationerna med ubåtar med periskop och ubåtstorn från 1982 och framåt var dock inte ACC-CPC-operationer. Operationerna i svenska marinbaser och hamnar under 1980-talet leddes inte av dessa kommittéer, sade han. Dessa provokativa tester (eller vilseledningsoperationer) var, som general Eide sade, alltför känsliga operationer för att genomföras inom ramen för NATO. Nationella amerikanska och brittiska prov eller vilseledningsoperationer som beskrivs av Caspar Weinberger, John Lehman och Keith Speed ovan och av ledande företrädare för CIA och flottan nedan kunde dock dra nytta av de restriktioner för användning av våld som utvecklats för ubåtar under ACC-CPC-befäl. Dessa senare ubåtar skulle inte vara synliga på ytan.

Men varför talade Caspar Weinberger om detta mycket känsliga ”test” av svenska och andras kustförsvar, ”det mest hemliga vi har”? för att citera en högt uppsatt tjänsteman i Vita Huset. En tidigare chef för U.S. Naval Intelligence Europe skrev: ”Jag undrar varför han [Weinberger] lät sig dras in i en sådan diskussion; han borde ha undvikit den (min åsikt)”. Men redan på 1990-talet talade jag med en tidigare assistent till marinministern och assistent till chefen för Naval Intelligence. Jag berättade för honom om de bevis jag hade. De ansvariga på den amerikanska sidan visste redan då att informationen om de amerikanska och brittiska operationerna i svenska vatten skulle offentliggöras. De var rädda för en ”backlash”. De trodde kanske att deras bästa alternativ var att beskriva operationerna i svenskt vatten som ett ”regelbundet test” av kustförsvaret i likhet med hur man testar sina militära styrkor eller ”testar ett vapen”, som Weinberger sade. Han försökte göra intrången till något banalt, men svenskarna var inte beredda att köpa den förklaringen. Det var verkligen något mer. Såväl ”Deception Committee” som CIA och marinen tjänade på detta ”testande” för att använda det i bedrägerisyfte. Detta bedrägeri var ett idealiskt instrument för att ”tweaka den sovjetiska paranoian”, för att citera sekreterare Lehman, men det var också idealiskt för att förändra den svenska politiken. Lehman sade att Sovjet skulle dra slutsatsen: ”Wow, om de [USA] gör det [genomför operationer på svenskt vatten], vad mer kan de då göra – få dem att känna sig sårbara”. Intervjun med Weinberger tvingade statsminister Göran Persson att utse ambassadör Rolf Ekéus till chef för en utredning som skulle undersöka utländska intrång på svenskt vatten. Som generalsekreterare rekryterade han ambassadör Mathias Mossberg. Jag rekryterades som civil expert till denna utredning.

Relaterat
Gladio (NATO:s ”Staybehind”-rörelse) åter på tapeten
Ola Tunander: ”Det svenska ubåtskriget”: Om hur Sverige lät sig luras i det internationella maktspelet.

Föregående artikelLundins utredning av kärnvapenkonventionen – beställningsjobb av USA
Nästa artikelOm kriget i Ukraina
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

2 KOMMENTARER

  1. Vi har väldigt många vetat att det är så här det varit!
    Tunander kallar också ubåten av Projekt 613-klass (av Nato kallad W class) vid dess korrekta sovjetiska namn: ”S-363” ( bokstaven ”U” som i U-137 har aldrig använts om sovjetiska och ryska ubåtar). 137 var fartyget taktiska nummer (pennant) som inte målas på sovjetiska ubåtar dessa decennier (det upphörde på 1960-talet, men har på senare år målats på igen i dagens ryska flotta). Östersjöflottan (Baltijskij Flot, har idag bara EN ENDA ubåt baserad i Östersjön av Varsjavjanka-klass (projekt 877), tillverkad i slutet på 1980-talet (och torde skrotas snart).
    Atomreaktordrivna ubåtar från amerikanska eller engelska flottan är alltför stora för Östersjön (ofta mycket grunt) och har mig veterligen inte besökt detta hav. Men britter och tyskar har eller haft vanliga diesel-elektriska ubåtar, som till skillnad från högljudda atomreaktordrivna ubåtar, mycket tystgående.

  2. Stöön! Det var en tung läsning. Hur som helst, framgår det klart i alla avseenden, att ”allt” har planerats minutiöst av den svenska militärledningen med delar av svenska officerskåren tillsammans med den konspiratoriska amerikanska lögn och propaganda-fabriken CIA och Nato.
    Skälet är amerikansk militär dominans, kontroll och geopolitik och att avsikten hela tiden varit att producera en fiendebild, där det egentligen inte finns någon, utom i propagandavärlden (medierna).
    Ryss- hysterin underblåses tragiskt nog av den svenska statsmakten och storfinansen, som kontrollerar medierna, Där sanning, fakta och bevis för ”påståenden” är fullkomligt oväsentliga och irrelevanta. Bevis är nämligen något som är oerhört störande för drivandet av den politiska agendan.
    Det svenska militära etablissemanget har bett på sina bara knän, om en ”hotfull fiendebild”, för att kunna upprätthålla ett sviktande militärintresse och för att kunna legitimera behållningen av anställningar, löner, förmåner och militära satsningar.
    Nu har stridspittarna äntligen fått sin vilja igenom. (Happy days are here again). En makalös media-teater-uppvisning utan motstycke i svensk historia. kanske till priset att Sverige förvandlas till USA:s nästa proxy-offer efter Ukraina.
    Får man undra vad det är för galningar som styr det här jävla landet?

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here