Krigsbrotten i Indokina måste granskas!

3
180
Two U.S. Air Force Boeing B-52D Stratofortress bombers over Cambodia, 1970. Original description: “Aerial bombing of Cambodia: Operation Menu”. https://commons.wikimedia.org/wiki/File:B-5222.jpg

Denna artikel har skrivits av Gunnar Olofsson, tidigare pressekreterare i De Förenade FNL-Grupperna (DFFG).

Publiceras på dagen 58 år efter det att enhetsfronten FNL bildades i Vietnam.


När nu två höga tidigare ledare för de Röda Khmererna (Khmer Rouge) i Kambodja dömts för folkmord och brott mot mänskligheten under Pol Pot-åren 1975-79 finns det anledning att granska Indokinakrigen i ett bredare sammanhang och inte minst varför andra – och större – förbrytare riskerar att gå ur tiden utan att någonsin ha behövt stå till svars för sina brott.

Kambodja var före 1970 ett fattigt men relativt välfungerande jordbrukssamhälle under prins Sihanouk. En av de nu dömda, Khieu Samphan, var en av landets mest populära politiker och hade doktorerat i Frankrike på en avhandling om kambodjansk jordreform. Men allt reformarbete fick ett abrupt slut med USA:s invasion av landet 1970 – som ett led i det redan pågående kriget i grannlandet Vietnam – och installerandet av Lon Nol som militärdiktator.

Kambodjas opposition gick under jorden, formade motståndsrörelsen FUNK och sedemera den kungliga exilregeringen GRUNK. Vid krigsslutet 1975, när USA tvingats ut ur såväl Kambodja som Vietnam, var Kambodja ett förött land. Landsbygden var sönderbombad, ½-1 miljon människor hade mist livet under bombningarna och runt ½ miljon flyktingar som drivits in i huvudstaden Phnom Penh stod nu helt utan försörjning. Läget var desperat – liksom möjligen beslutet från den nya Khmer Rouge-regimen att till varje pris få ut folk på landsbygden för att åter odla upp jorden.

Uppenbart begicks svåra brott under denna ”nystart”. Mest väldokumenterat är tortyren och avrättningarna i Tuol Sleng-fängelset i Phnom Penh. Men i övrigt finns ganska bristfällig dokumentation om vad som verkligen hände åren 1975-79, hur mycket av dödandet som var medvetet och hur många människor som egentligen gick under av fattigdom, svält och sjukdomar till följd av kriget, odetonerade bomber och nya krigshandlingar (som Vietnams invasion 1979), och omvärldens likgiltighet för lidandet. Den som besökte ”Forum för levande historia”:s utställning ”Middag med Pol Pot” i Stockholm 2009, kunde slås av dels hur oerhört nedtonad och perifer roll kriget som föregick Pol Pot-tiden tilldelats, dels hur undermålig och tvetydig den fotodokumentation som presenterades – förutom vad gäller Tuol Sleng – var. Förhoppningsvis innehåller domarna mot de nu dömda Khmer-ledarna mer och tydligare dokumentation – och förhoppningsvis kommer den också att bli mer allmänt tillgänglig.

Det är möjligt att ett visst mått av rättvisa nu skipats i Kambodja. Men den stora tragedin är att det aldrig hållits någon rättegång eller krigsförbrytartribunal om krigen och övergreppen som helhet. Ingen amerikan, mer än någon obetydlig underlöjtnant, har någonsin dömts för några brott. Således finns inga ansvariga för de förödande B52-bombningarna av civila mål, risfält, städer och byar, dammar, sjukhus, folkfördrivningarna, koncentrationslägren, ”tigerburarna” på Con Son, användandet av växtgifter som ”Agent orange”, massakrer som i Song My (My Lai), 40.000 mördade under ”Operation Phoenix”. Morden på uppemot 4 miljoner människor saknar förövare! Det har tagit årtionden för Vietnam, Laos och Kambodja att återhämta sig. Människor dör fortfarande av odetonerade minor och av cancer och missbildningar orsakade av giftbombningarna. Inget krigsskadestånd har utbetalats.

Många av de ansvariga har gått ur tiden. Men av de sannolikt mest skyldiga, dåvarande utrikesministern och säkerhetsrådgivaren Henry Kissinger, lever fortfarande och kunde höras. Intresset för detta är dock obefintligt. Inga politiker i vare sig USA eller här hemma har – till skillnad från i fallen Armenien, Rwanda eller Jugoslavien – engagerat sig i frågan om folkrättsbrott i Indokina.
Svenska Amnesty, som nu hyllar domarna i Kambodja, har flera gånger avslagit motioner jag som medlem lagt i frågan. Inga av folkmordens apologeter i vårt land har ställts till svars för sina ställningstaganden, inga krav på att ”göra upp med sin historia” har rests. Fyrtio år efter krigen går det tvärtom att läsa på ledarsidan i en stor svensk morgontidning att man – à propå utvecklingen i Afghanistan – ”inte gjorde jobbet färdigt” i Indokina.

Den ena handen tvättar den andra, och det överenskomna tigandet är kompakt. I avsaknad av vittnesmål och domar glider krigen och övergreppen i Indokina långsamt in i historiens skuggor för att sedan, i omskriven och friserad form, tas fram när det gäller att motivera nya av väst planerade folkmord och brott mot mänskligheten runt om i världen.

I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.

3 KOMMENTARER

  1. USA försökte rädda folket undan Pol Pot, och borde få medalj. Sannolikt vill de inte ha en röd stjärna som medlaj, lika lite som en svastika.

    • Va? Det var USA:s krig och bombningar Indokina som gjorde det möjligt för en typ som Pol Pot att ta makten! Det var Vietnam som 1975 befriade Kambodja från Pol Pot inte USA! Tvärtom så fick de röda Khmererna stöd från USA i gerillakriget som khmererna fortsatte efter att Vietnam besegrat Pol Pot och drivit ut honom i djungeln. En del borde verkligen läsa på om historia i stället för löjlig USA-propaganda! Så är det några som ska medalj för att ha befriat Kambodja från Pol Pot är det väl Vietnam…

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here