Denna kommenterande artikel av fil doktor Knut Erik Aagard diskuterar kritik av Putin ”Från galen sida” av den ryskfödde israelen Iakov Kedmi, född 1947, är en pensionerad generallöjtnant och tidigare chef för en av Israels tre underrättelsetjänster. Kedmi är en frekvent och mycket profilerad deltagare i den ryska debatten, med den nästan unika fördelen att han förstår både öst och väst, och dessutom statens uppgifter. (Han presenteras närmare i slutet av artikeln) . Aagard har översatt artikeln från ryska. Den har upphittats och rekommenderats av Rolf Nilsson. Och har publicerats i Pål Steigans nättidning. href=”https://steigan.no/2022/05/fra-den-gale-siden/”>https://steigan.no/2022/05/fra-den-gale-siden/.
Artikeln säger också något om debattklimatet om kriget i Ryssland. Är det mer öppet än i Sverige kanske?
Säkert finns olika bedömningar. Kedmin tar inte upp Putins bidrag till att framgångsrikt utveckla en nära relation till Kina och tillandra stater.
En transkribering av Kedmis bidrag i de här debatterna kan du läsa här.
_______________________________________
Kritik mot Putin från motsatt sida
Vi är vana vid att höra kritik av president Putin, som vi ser honom ur vår synvinkel. Vi hör mindre om den kritik han faktiskt förhåller sig till, den han möter från sina egna. En sak som går under radarn för våra riktade mediekanoner är att, och på vilket sätt, kriget i Ukraina utgör det slutliga nederlaget för Putins utrikespolitik, efter 22 år.
I 22 år har Putins politik haft följande allmänna mål: Börja på nytt efter 10 år av maffiavälde, en ekonomi och infrastruktur i ruiner, 70 år av Stalins konformistiska kommunism, två världskrig och en förlegad, feodal tsarregim. Han har velat befästa staten, som förvittrade, och återupprätta ryssarnas självförtroende, stoltheten över sitt eget land, som till stor del var ödelagd. Han ville också skapa något som knappt funnits: medborgaranda i befolkningen, som grund för meningsutbyte och demokrati. Han har varit tvungen att acceptera Jeltsins uppdelning av det ryska imperiet, ett egennyttigt schackdrag för att bli av med Gorbatjov, vilket ledde till att ryssarna är det största av de splittrade folken. Han vill ha en marknadsekonomi, men också en välfärdsstat.
Ingen vet vad Putin menar politiskt. Frågan är irrelevant. Putin omfattas inte av begreppen höger och vänster, centrum och periferi, folk och elit, dem och vi, men han omfamnar själv begreppet staten (se ”Putin i fri dressyr”, steigan.no 07.11.21). Han bygger social och fysisk infrastruktur, och han förstod från dag ett att religion förenar nationer. Få bygger fler katedraler, moskéer, tempel och pagoder än Putin.
Han visste att statsmaskineriet var nedsmutsat av korruption, och kunde därför inte starta kampen mot mutor på allvar förrän han satt säkert i sadeln och samhället var tillräckligt moget, runt 2007. Alla vet att det ryska försvaret var en demoraliserad och rostig ruin när Putin tog över, men alla blev förvånade när han den 1 mars 2018 demonstrerade att Ryssland plötsligt hade vunnit kapprustningen inom löpande ordinarie budgetar.
Men det här är ingen solskenshistoria. Med kriget i Ukraina gick Putin på ett frontalt nederlag.
Under Putin har Rysslands utrikespolitik haft två mål:
- Återställa Rysslands internationella status till en passande nivå för ett stort, resursrikt land med 145 miljoner invånare, och
- Skapa ett gemensamt säkerhetssystem från San Francisco till Vladivostok, inte över Stilla havet, utan över Atlanten. Eller om inte annat, kunna uppnå en acceptabel överenskommelse med Europa och USA.
Han lyckades med det första, men misslyckades pyramidalt med det andra. Ryssland bet ihop tänderna under bombningen av Jugoslavien, som tog bort det besvärliga blocket av alliansfria länder mellan öst och väst, som liksom med Sverige och Finland nu, har dragit sin sista suck. Putin var för svag för att protestera under den första orangea revolutionen på Maidantorget i Kiev 2004, vilken knäsatte den antiryska ukrainska nationalismen. Putin talade med egen röst i München 2007, när han i FN:s huvudförsamling (dvs. de viktigaste staterna, närvarande på säkerhetskonferensen i München detta år, se här, ö.a.) på allvar varnade för hegemoniskt tänkande inom EU och Nato. Till ingen nytta, men han är en tålmodig man. Under tiden hade han fått sju nya Nato-länder inpå knutarna. Det gläder dem och oss, men det oroar Ryssland.
Som en konsekvens av Putins famlande och fumlande utrikespolitik kämpar nu Ryssland, eller försvarar sig, i ett fullskaligt krig mitt i Europa, ett krig på liv och död. En sådan spektakulär förlust för en utrikespolitik har nog setts förut, men det hör till sällsyntheterna och risken för värre saker är större nu än den någonsin varit. Insatserna är större, om vi ser på det spelteoretiskt.
I vinter har vi hört historien om ett förutsagt krig. I oktober 2021 hade Ryssland samlat hundratusen soldater vid gränsen till Ukraina, och ett ryskt anfallskrig sades vara oundvikligt. I november hade antalet stigit till hela hundra tusen, och vi fick de första möjliga invasionsdatumen (jag tror att den 10 december var det första helt säkra). I december hade den ryska styrkan vuxit till häpnadsväckande hundratusen, och nya säkra invasionsdatum kom varje vecka.
Läs: Putin: – Ni måste ge oss garantier, och det omedelbart! och Vad säger egentligen förslaget till fördrag mellan Ryssland och USA, samt mellan Ryssland och Nato?
I december fick vi också Putins fredsultimatum om Natos utvidgning och kritisk militär infrastruktur, vilket avvisades. Stor var förvåningen när det blev känt att Ryssland i januari utökat den ryska attackstyrkan till astronomiska hundratusen soldater. Då blev det fart på diplomatin, eftersom kartan inte längre stämde med terrängen.
Vi som har följt med lite vet ju att de hundra tusen har stått där, eller varit där permanent stationerade, alltsedan 2014, mellan 20 och 40 mil från gränsen. Men verkligheten är ingen intresserad av under postmodernismen, det är berättelserna som är intressanta.
Putin har varit ett mysterium denna vinter. Ingen vet vad han egentligen tänker, ingen vet varför han vill attackera. Kan det vara för att återupprätta Sovjetunionen? Eller är det så att diktatorer bara attackerar, och varför just nu?
Den som vet lite om Ryssland vet att Putin är allt annat än mystisk, han uppfattas snarare som frispråkig och öppen, men eftergiven mot väst. Den som har följt den europeiska mediebilden lite från sidan sedan i vinter, har kanske frågat sig: Hur mycket provokation till krig skall Ryssland behöva svälja? Svaret på Putins gåta är enkelt och förutsägbart. Putin attackerar när han känner att han är tvungen, och då attackerar han överraskande.
Moskva har aldrig haft för avsikt att ockupera Ukraina, ett konkursbo moraliskt, politiskt och ekonomiskt. Historien visar att Moskva har vikit undan vid praktiskt taget alla vägskäl sedan Sovjetunionen imploderade 1991. Men Moskva har ihärdigt protesterat och kontinuerligt förhandlat för att förhindra att Ukraina blir ett militärt uppmarsch-område för EU och Nato. Sedan oktober 2021 har vi upplevt ett aggressivt propagandakrig sådant som vi inte sett i mannaminne, inte sedan andra världskriget, från väst mot öst.
Längs den ukrainska gränsen mot Ryssland och demarkationslinjen i Donbass har, i alla fall sedan jul, åtminstone mellan 100 000 och 150 000 ukrainska reguljära trupper, paramilitära nazistiska bataljoner inskrivna i nationalgardet och ett territoriellt försvar à la hemvärnet, stått uppställda. Våren 2014 hade Ukraina 6 000 stridsberedda soldater – säger och skriver sextusen. Med reguljära trupper (minst 255 000 soldater, 1 miljon reservister), nationalgardet (nazistiska bataljoner, tidigare under inrikesministern, nu i armén, besättningar på minst 60 000, förmodligen något högre) och territoriella försvaret (bildat 2014, tvångsutskrivet lätt infanteri, besättning ca 130 000, regionalt belägen, mobiliserad 15.02.22), Ukraina har nu en av Europas starkaste arméer, upp till 1,5 miljoner man, instruerad, finansierad och försörjd under åtta år av EU och NATO. Den nuvarande storleken på denna armé har varit något underkommunicerad i Norge i vinter. Men såpass många måste de väl ha, till försvar för så många som hundra tusen ryssar, som ökar utan att bli flera.
Kiev har fört ett inbördeskrig mot Donbass-regionen, där 4 miljoner ryssar bor, sedan våren 2014, intensivt fram till Minsk II-avtalet i februari 2015, senare sporadiskt, men varje dag och ständigt från olika platser, främst mot bostadsområden och civila, uppenbarligen för att dra ut på tiden tills armén var redo att anfalla.
Det fanns flera omedelbara skäl till varför Moskva måndagen den 21 februari erkände de två folkrepublikerna Donetsk och Lugansk som självständiga länder, explicit för att försvara civilbefolkningen:
- Konstant och ökande beskjutning av bostadsområdena i Donbass, alltsedan 2015, då en FN-sanktionerad fredsprocess (Minsk II) avtalades, vilket Kiev ignorerade och nu har avvisat).
- Masstransporter av vapen och pengar till Kiev från EU och Nato.
- Den slutliga bekräftelsen på att Ukraina inte kommer att uppfylla Minskavtalet.
- Underrättelseuppgifter om att en blixtattack mot Donbass från Ukraina var planerad att lanseras i mars 2022.
Erkännandet gav en folkrättslig grund att vid behov kunna ingripa. Allt tyder på att en (ukrainsk, ö.a.) blixtattack mot Donbass har varit planlagd under de senaste åtta åren.
I och med erkännandet blev det helt stilla längs demarkationslinjen. Inte ett skott avlossades mot civila tisdagen den 22 februari, för första gången på åtta år. Lugnet före stormen. Onsdagen den 23 februari inledde Kiev, för första gången sedan 2015, en överraskande offensiv längs hela gränsdragningslinjen mot Donbass. Ryssland ingrep sedan torsdagen den 24 februari. Den här gången var Putin tvungen att attackera – och alla blev förvånade.
Putin har säkert många brister, men det här kriget är precis vad han har velat förhindra i 22 år. Han har satt sig på bakhasorna och stretat emot, men har bokstavligen blivit halad och släpad till fronten, som en ovillig och trotsig värnpliktig.
Så detta krig har provocerats fram av en självuppfyllande profetia från ett USA med EU i fickan. Konflikten kunde ha lösts genom att tillgodose Rysslands legitima säkerhetsbehov, till exempel efter Putins fredsultimatum den 23 december 2021. Konflikten hade kunnat lösas, men ingen ville lösa den. De ville ha krig.
När man driver en totalt misslyckad utrikespolitik i 22 år får man kritik, om man inte driver en diktatur. Och det är i grunden den kritiken som denna artikel och dess länk handlar om.
Idag länkar vi till några extremt aktuella betraktelser från en av de mer framstående deltagarna i den ryska samhällsdebatten (blomstrande, för den som inte vet), som går dagligen i statskanalen, i Rysslands mest inflytelserika program. En liten ögonblicksbild av ett land som vi läser om varje dag, tänker mycket på, förstår lite av och som angår oss vitalt. Det kan ju bli kärnvapenkrig i dag, medan du läser.
Dessa debatter inkluderar regelbundet skickliga öst-specialister som vet mindre om väst, och väst-specialister som vet allt om oss, men förstår mindre. Det är annars typiskt för ryssarna att inte förstå mycket av väst. Ukrainare är väl representerade i dessa debatter, både regimtrogna Kiev-anhängare, pro-ryska, ukrainska patrioter och ukrainare som upplever att de är ryssar. I dessa sändningar får alla tre delar av den ukrainska opinionen inflytande i laget, förutom maffiabossarna och nazisterna (Akhmetov, Avakov, Timosjenko, Firtash, Taruta, Pinchuk, Poroshenko, Kolomoiskij, Biletsky, Jarosh, Tjagnibok med flera, några nämnde, resten glömda). De används mer som avskräckande exempel.
Donbass är väl representerat, förståeligt nog i dessa tider. Statsvetare, sociologer, ”politologer” som de kallas här, ekonomer, journalister, politiker och kulturförmedlare argumenterar på öppen scen utan att lägga fingrarna emellan, för i så motto är det högt i taket i den ryska debatten.
Okänt för de flesta i väst, riktar dessa sändningar dagligen svidande kritik mot myndigheterna, så som det helst ska vara i välfungerande demokratier. Vladimir Putin kritiseras vanligtvis med respekt (och annars oftast av marginella, västorienterade demokrater, av vilka det fortfarande finns några få kvar, och som inte spelar någon särskild politisk roll, även om de är väl representerade i ministerierna). Inte för att det är förbjudet eller förknippat med risk att kritisera Putin, som lever gott med kritik, utan snarare för att kritik mot personen Putin är att skjuta sig själv i foten inför en publik och ett folk som avgudar honom. Putins kritik ger dåligt utslag i opinionsmätningar, och sådana styr personvalen i rysk tv, där som här.
Putin styr Ryssland ganska autokratiskt, inte i första hand i kraft av sina ganska breda befogenheter, som han delar med presidenterna i Frankrike och USA (två icke-parlamentariska republiker), utan framför allt genom den enorma moraliska auktoritet han åtnjuter bland folket, som Rysslands räddare efter det katastrofala nittiotalet. Kritiken mot Putin kommer snarare från den andra sidan, från de som tycker att han är för västorienterad, för demokratisk så att säga, från dem som kan komma att ta över, om det skulle lyckas oss att försvaga honom.
Har jag så skrivit att jag stöder Putins anfallskrig mot Ukraina? Jag tror inte det, eftersom den här artikeln och bilagan handlar om rysk kritik av hans misslyckade utrikespolitik. Har jag skrivit något elakt om Vladimir Zelensky, vars tv-serie jag har sett och som roat mig? Om historieläraren som blev president efter ett genuint raseriutbrott över det korrupta Ukraina? Serien är mycket bra, och kan med fördel visas av NRK. Dessutom är det socialt självmord att nuförtiden säga något elakt om Zelensky. Jag kan till och med, som en av få i Norge, sjunga hans sång. Låten han sjöng var min egen, under några månader, eftersom jag trodde på honom. Я люблю свою страну, люблю свою жену, люблю свою собаку ..
Den ryskfödde israelen Iakov Kedmi, född 1947, är en pensionerad generallöjtnant och tidigare chef för en av Israels tre underrättelsetjänster, NATIV, med repatriering av judar som arbetsfält. Vid 21 års ålder lyckades Kedmi få ett utresetillstånd till Israel, huvudsakligen genom att göra sig så svår att kommunisterna ville bli av med honom. Han gick omedelbart med i den israeliska armén, där han gjorde en snabb karriär och delade stridsvagn med kommande premiärminister Ehud Barak i Yom Kippur-kriget (domedagskriget) 1973. Sovjetunionen hade inga diplomatiska förbindelser med Israel från sexdagarskriget i 1967 till statens kollaps 1991, så hans arbete var svårt. Kedmi anses vara personligen ansvarig för repatrieringen av mer än en miljon sovjetiska och ryska judar. Kedmi är en frekvent och mycket profilerad deltagare i den ryska debatten, med den nästan unika fördelen att han förstår både öst och väst, och dessutom statens uppgifter. Han talar fyndigt och eftertryckligt, vilket är en fördel för översättaren. Men han har lång resväg till studion. För att karakterisera Kedmi som analytiker räcker det med ett citat, vilket jag lade märke till och tvivlade på när han sa det för tre eller fyra år sedan: Ukraina står inför ett stort blodbad.
Mycket intressant och upplysande text att ta del av utifrån svenska förhållande minst sagt mycket sväva debattklimat som förekommer i det allmänna medieutbudet, med få undantag.
Tänk om SVT Agenda hade haft mod utifrån denna artikel öppet analyserat detta krig, som kan medföra
katastrofala konsekvenser långt utanför Europas gränser, Ja, så även på områden andra sidan Atlanten.
Vad som också kan anses vara ett stort demokratiskt underskott är när Socialdemokraterna, som bygger
hela sin historia på yttrandefrihet och folkets röst, helt fallit till föga för högern krigshetsande tecken och ensidigt anammat militärmaktens omfattande lobbyism. Minst sagt blir detta vägval sorgligt att ta del av när kommande historieböcker beskriver arbetarrörelsens historia.
27 maj 2022, 12:32
Ryssarnas förtroende för Putin uppgick till mer än 81 %.
Enligt en undersökning från All-Russian Centre for the Study of Public Opinion ( VTsIOM ) har nivån på ryssarnas förtroende för Rysslands president Vladimir Putin växt under veckan.
81,3 % av de tillfrågade svarade positivt på en direkt fråga om förtroende för Putin, 63,8 % till Mikhail Mishustin , 30,4 % i Gennadij Zjuganov och 29,5 % till Sergei Mironov.
Som undersökningen visade, godkänner 52,3% av de tillfrågade den ryska regeringens verksamhet och 52,5% av de tillfrågade godkänner premiärminister Mikhail Mishustins arbete.
Enligt VTsIOM, bland de tillfrågade, var stödnivån för partiet Enade Ryssland 41,2 %, kommunistpartiet – 11,2 %, det liberala demokratiska partiet – 8,4 % (-0,3 procentenheter för veckan), ” Rättvist Ryssland – Patrioter ”. – För sanningen” – 5,7 % och ”Nya människor” – 4,5 %.
Undersökningen genomfördes den 16-22 maj bland 1,6 tusen ryssar över 18 år.
Tidigare rapporterades det att graden av godkännande av presidentens aktiviteter från 2 maj till 8 maj var 77,2% och förtroendet för Putin – 79,9%.
Ger detta bilden av en diktatur? Bara drygt godkänner regeringens arbete.
26 maj 2022 09:38
Statsvetaren Bashirov: Ryssland kommer inte att tillåta plundring av ukrainska hamnar
Ryssland tillkännagav de sin ”beredskap för dialog” om att av-blockera Ukrainas hamnar och exportera en del av spannmålslagren därifrån.
Enligt FAN , en rysk statsvetare, före detta chef för ministerrådet i Luhansk Folkrepubliken Marat Bashirov , i det här fallet kan vi bara prata om frisläppandet av de fartyg där de redan kontrakterade varorna finns.
Som Rysslands biträdande utrikesminister Andrey Rudenko sade är Ryssland redo för dialog om att lösa situationen med blockerade fartyg med spannmål i Ukraina. ”Vi är alltid redo för dialog med alla som söker en fredlig lösning på alla problem. Jag lämnar uttalandet av Ursula von der Leyen på hennes samvete”, sa han och kommenterade det nyligen uttalade uttalandet från EG-chefen att “Moskva använder livsmedelsfrågan som ett vapen.”
”Lösningen på livsmedelsproblemet kräver ett övergripande tillvägagångssätt relaterat till avskaffandet av sanktionsrestriktioner mot rysk export och finansiella transaktioner. Det kräver också att Ukraina rensar alla hamnar där fartyg ligger till kaj.
Ryssland är redo att tillhandahålla den nödvändiga humanitära passagen”, sa Rudenko. Han avvisade fullständigt västerländska mediers rapporter om att den ryska militären påstås ”stjäla” spannmål i Ukrainas hamnar. ”Vi stjäl ingenting från någon”.
”Jag tror att vi först och främst pratar om att avblockera dussintals utländska fartyg som har befunnits sig i hamnarna i Mariupol och Berdyansk sedan starten av Ryska federationens militära specialoperation. Nu är minröjningen av razzian i Mariupols hamn avslutad.
Därför tror jag att dessa kommer att inspekteras noggrant, kontrolleras för lagligheten av lasten, för frånvaron av ukrainska nationalister ombord, och efter det kommer de att ges en ”grön korridor” för att gå till sjöss, säger statsvetaren Marat Bashirov.
Han uttryckte också tvivel om att den ryska federationens militära massivt skulle släppa fartyg med ett sista spannmål från blockerade hamnar. ”Jag är säker på att det inte kommer att ske någon fullständig avblockering av ukrainska spannmålsförsörjningar utomlands sjövägen.
När allt kommer omkring kan detta delvis ge mening för de ekonomiska sanktioner som Ryssland införde mot väst som svar på det ”sanktionskrig”.
Andrey Rudenko, ryska federationens biträdande utrikesminister, antydde ganska rimligt detta . sådant fartyg att släppas från hamnen utan problem .När det gäller den direkta plundringen av ukrainska reserver, export av spannmål från hissar till örepriser, Ryssland kommer inte att tillåta detta, avslutade Bashirov.
Minns att den 25 maj sa direktören för avdelningen för den ryska spannmålsunionen , Elena Tyurina , att ryska spannmålsexporterande företag hade en chans att avsevärt utöka försäljningsgeografin på bekostnad av de tidigare marknaderna i Ukraderna.
”Nu har många länder-köpare av ukrainskt vete och majs börjat leta efter nya leverantörer och först och främst vända sig till Ryssland. Det vill säga, idag har ryska exportörer möjlighet att avsevärt utöka försäljningsgeografin och leveransvolymen genom att ersätta ukrainsk spannmål på marknaderna i de största importländerna”, sa Tyurina.
Enligt henne gjorde Etiopien en sådan begäran till Ryska federationen, där 45% av importen av vete ockuperades av ukrainsk spannmål. Vasily Taran speciellt för FAN.
https://riafan.ru/23456775-politolog_bashirov_rossiya_ne_dopustit_razgrableniya_ukrainskih_elevatorov
[…] av Hultkvist som på norrländska repeterar datumet den 24:e, utan att få kritiska frågor om vad som hände den 22:e och den 23:e, samt inte kommer ihåg år 2014, Maidan eller i Odessa. Partiell […]
USA:s allmänna tips om militära alternativ för att hjälpa exportera ukrainskt spannmål..
General Cavoli är nominerad att bli Natos nästa befälhavareav Dave DeCamp Postat på26 maj 2022KategorierNyheterTaggarUkraina
Den amerikanska generalen som nominerats till nästa befälhavare för NATO föreslog i en senatsutfrågning på torsdagen att han kan erbjuda militära alternativ för att underlätta spannmålsexporten från Ukraina och hjälpa till att bryta Rysslands blockad av Ukrainas södra kust.
På frågan om vad Nato skulle kunna göra åt Rysslands blockad, sa general Christopher Cavoli, som för närvarande tjänstgör som befälhavare för amerikanska arméstyrkor i Europa och Afrika, att om han är bekräftad skulle han tillhandahålla de militära alternativ som krävs av våra civila ledare.
”Det är klart hur vi skulle närma oss det måste vara en helhet av regeringens tillvägagångssätt, som kan eller kanske inte inkluderar en militär komponent,” tillade han.
Det framgår inte av Cavolis svar om han menar att alternativen skulle inkludera att USA konfronterar ryska krigsfartyg eller om militären bara skulle vara inblandad i att hjälpa till med alternativa sätt att frakta spannmål. Han fortsatte med att nämna ansträngningar som görs för att frakta mer ukrainskt spannmål med järnväg till hamnar i västra Europa.
Medan Washington skyller den globala spannmålsbristen på Rysslands blockad, finns det faktorer, inklusive amerikanska sanktioner och det faktum att Ukraina har brutit sina hamnar . Ryssland meddelade på torsdagen att man röjde minor runt Mariupol och att hamnen i Azovsjön nu är öppen för civila fartyg.
Tidigare under utfrågningen insåg Cavoli att amerikanska sanktioner förvärrar den globala spannmålsbristen. ”Den spannmålsbrist som vi upplever från att både Ryssland och ukrainsk produktion inte kan komma ut ur länderna i stora volymer eller sanktioneras och inte säljs märks på den afrikanska kontinenten”, sade han.
President Biden har erkänt att sanktionskampanjen han leder kommer att orsaka matbrist. ”När det gäller matbrist, ja … det kommer att bli verkligt,” sa Biden i mars . ”Priset för dessa sanktioner åläggs inte bara Ryssland, det åläggs en hel del länder också, inklusive europeiska länder och vårt land också.”