Vid Socialdemokraternas kongress 22 – 24 mars liknade Stefan Löfven 2019 års januariavtal med uppgörelsen 1933 mellan dåvarande SAP och Bondeförbundet, av högern föraktfullt benämnd ”kohandeln”. I Sydöstrans ledare 25 mars refereras till detta.
Löfvens parallell är ohistorisk, men saknar inte poäng. I båda fallen ledde uppgörelserna nämligen till att samarbetet mellan de traditionellt borgerliga partierna splittrades.
Den så kallade ”kohandeln” var en framsynt reformistisk politik som i 1930-talets depression undandrog den framväxande nazismen dess potentiella massbas. Ett omfattande program mot arbetslösheten och till stöd för bönderna beslutades. ”Utan bönder och arbetslösa, ingen verkligt farlig nazism” kommenterade den sociala ingenjörskonstens mästare Ernst Wigforss.
Märk väl att Bondeförbundet när ”kohandeln” ingicks var ett främlingsfientligt och rasistiskt parti. Men Per Albin, Per-Edvin Sköld och i synnerhet Wigforss var kunniga i den socialistiska materialismens vetenskap och förstod att ideologi (falskt medvetande) inte fick skymma att småböndernas objektiva materiella intressen till stor del sammanföll med arbetarklassens.
Detta är del av en insändare i Sydöstran, skriven av Ulf Bjerén. Sydöstran.
Wigforss analys bekräftades redan 1934 när de tidigare växande nazistpartierna i landstingsvalet fick endast fem promille av rösterna. Massbasen för högerextremismens framgångar var raserad och nu återstod endast överklassnazismen och den utbredda tyskvänligheten i etablissemanget som potentiell inre fara för Sverige inför det kommande världskriget.
”Kohandeln” 1933 kan ses som en startpunkt för det sociala reformarbete som bildade grunden för vad Per Albin kallade det socialdemokratiska folkhemmet.
Januariavtalet 2019 är något helt annat. Grunden för januariavtalet är en nyliberal politik. Dess reaktionära reformagenda tillgodoser sannolikt det härskande finans-monopolkapitalets intressen bättre än en regering med de traditionella högerpartierna.
Tidigare M-ledda regeringar vågade inte fullt ut angripa reglerna på arbetsmarknaden och hyresmarknaden. De skulle då ha mött hårt motstånd av LO och hyresgäströrelsen. Något som socialdemokraterna genom vad de kallar facklig-politisk samverkan har lättare för att avstyra eller åtminstone mildra.
I detta sammanhang fungerar alltså inte den konventionella etiketteringen av höger och vänster i politiken. Januariavtalet innebär inte någon mittenpolitik även om det låter bra att kalla nyliberal höger för mitten, precis som Macron gjorde i Frankrike.
S-ledningen vill ersätta den verkliga klasskonflikten mellan arbetarklass och finansoligarki med att huvudmotståndaren är SD. Därvid har de stöd av en del av det som tidigare varit vänster, men som förirrat sig i nyliberal ideologi.
Det är en ideologisk utgångspunkt utan stöd i en klassanalys och leder till att S väljarbas på sikt eroderar och att V som dess stödparti alltmer förlorar resterna av identitet som ett parti för arbetarklassen.
Kommentar:
Tecknaren BertilA (bilden högst upp) sammanfattar 9 bild landstingsvalet 1934 och kohandelns politiska resultat. ”Nazisterna var politiskt förintade. Bondeförbundet (föregångare till Centerpartiet) ökade med 51 765 röster till 16,55% och Socialdemokraterna ökade med 122 103 röster till 41,5%. Nationalsocialisterna, Furugårdare och Lindholmare tillsammans, fick blott 8 754 röster d.v.s. 0,5%. Ur artikel av Jan Myrdal i Folket i Bild Kulturfront nr 11 2017.”
Jan Myrdal: Varför nådde fascismen inte verkshöjd i Sverige?
Oavsett vad dom än kallas – Reformister, Roosevelt, Socialdemokrater, vänstern, o s v – så räddar dessa kapitalister kapitalismen. New Deal i USA var under samma tid motsvarigheten till ’kohandeln’ i Sverige. Vissa ickereformister (alltså är för kampen för reformer men emot reformism) talar varmt för New Deal.
Här en mycket bra intervju med historien Peter Kuznick om New Deal och han anser precis som jag att Roosevelts reformpaket New Deal var speciellt utformad för att rädda kapitalismen genom att skapa ett socialt skyddsnät, och inte socialism.
https://therealnews.com/stories/undoing-the-new-deal-roosevelt-created-a-social-safety-net-not-socialism-pt3
Slarvigt om socialdemokratisk väljarbas och Vänsterpartiet. Bjerén skriver att S:s väljarbas ”eroderar”. Och det beror enligt mig på att sosseväljarna är övergivna och förvirrade av en partiledning som har kompromissat bort sig bland de 73 punkterna i januariöverenskommelsen. Till skillnad från S är Vänsterpartiet mycket tydligt med sin politik, som har en klar vänsterprofil. V tar också klar ställning för LO-fackliga intressen, arbetarklassintressen, även när det innebär kritik mot LO-ledningen, t ex hamnarbetarkonflikten. V är också det enda parti som verkligen motarbetar den nyliberala marknadiseringen av skattefinansierad välfärd och infrastruktur.
Det enda Bjerén har att säga om V är att ”V som dess stödparti alltmer förlorar resterna av identitet som ett parti för arbetarklassen”. (Stödparti till S antar jag att han menar.) Tack vare sin tydliga vänsterprofil går också V framåt i opinionen. Väljarna behöver veta vad de olika partierna vill för att medvetet kunna använda sin rösträtt i demokratiska val. De partier som profilerar sig politiskt vinner röster. För närvarande gäller det förutom Vänsterpartiet KD och SD. (Intressant för övrigt att KD växer med hjälp av röster från SD. Vad kan det leda till?)
SD:s trumfkort är partiets kritik mot den ”globalistiska eliten” som sviker och myglar över huvudet på det ”nationalistiska folket”. De har en viktig poäng. Den politiska eliten driver verkligen sitt eget spel över väljarnas huvuden. Och SD lyckas ganska väl med att framställa sig som den raka och hederliga, men av eliten avskydda rösten som för ”folkets” talan.
Därför var det fel av S m fl att ingå och av V att släppa fram januariöverenskommelsen med motivet att hålla SD utanför den politiska makten. SD saknar inte alls politisk makt. Sitter hotfullt i baksätet och är en faktor som alla andra politiker måste ta hänsyn till, utan att behöva dela ett politiskt ansvar och öppet stå för sin extrema rasistiska högerpolitik.
Vi styrs idag av en M-, KD- och SD-budget och en S- och MP-regering som för en nyliberal politik, dikterad av C och L. Hur kunde det bli så när senaste riksdagsvalet gav de rödgröna partierna majoritet – visserligen med ett enda mandat, men ändå!?
Britta Ring, är inte Vänsterpartiet ett opportunistiskt parti som inte vill avveckla kapitalismen, utan de vill reformera kapitalismen. Visst står det i Vps program att målet ska vara ett socialistiskt samhälle. Emellertid har jag hört att Jonas Sjöstedt och m fl i Vp vill förändra det programmet.
Du säger att ’Väljarna behöver veta vad de olika partierna vill för att medvetet kunna använda sin rösträtt i demokratiska val’. Men är det inte så att vänsterpartiets väljare, när de gick till valurnorna i höstas för att lägga sin röst på Vp, inte hade någon aning om att Vp skulle välja att rösta fram en socialdemokratisk/liberal/centerpartistisk – alltså en kapitalistisk regering? Så vad är Vänsterpartiets profil? Stödja kapitalismen mot andra kapitalistiska partier? All kapitalism exploaterar (oavsett om det är keyneansk eller nyliberal kapitalism) arbetarklassen, ställer grupper mot varandra, klassamarbete, etc.
@Britta Ring
Jag tycker artikeln var utmärkt. Jag antar att du är med i Vänsterpartiet eller åtminstone röstade på Vänsterpartiet som satt sig i knät på den EU-vurmande marknadsliberalismen?
Personligen skulle jag vilja sammanfatta vänsterns problem med att de är vilseledda av monopolkapitalismens medvetna konfliktskapande. Det gör att de använder storvulenhet, hets, argumentationsfel och osanning mot SD, vilket gör att SD får sympati hos arbetarklassen och växer, vilket är att gynna högern (vilket inkluderar de extrema marknadsliberalerna S och MP idag) och har resulterat i att det kunde bli som det blev.
Endast genom att stå i OPPOSITION till fulmedia och HELA högern, inkl. S:s och MP:s EU-vurm, så kan vänstern växa tror jag, INTE annars.
Vänstern måste vara ett tydligt Swexit-alternativ som leder till att vänsterpolitik överhuvudtaget kan föras utan att kapitalet flyr landet.
Vänstern bör ex. INTE förirra sig in i repellerande femininisering av pojkar, ohövlighet mot politiska motståndare, Pride-parader eller gullandet med världens mest extrema och kvinnoförnedrande sekt som någonsin existerat, strösslandet med pengar på icke-flyktingar och icke-barn på bekostnad av effektivare bistånd lokalt till riktiga barn och riktiga flyktingar, d.v.s. INTE pyssla med sådant som repellerar en stor del av den mer konservativa delen av arbetarklassen.
Man kan lugnt däremot kalla sig demokratisk socialist, vara för jämställdhet och mer jämlikhet, angripa SD sakligt i debatten för den högerpolitik de faktiskt står för, men INTE saker som de INTE står för.
Man kan vara för människors frihet till sin egen sexualitet, men på ett mer konservativt sätt, där barnen har frihet att vara sig själva men heller inte groomas i någon riktning, varken sexuellt eller religiöst.
Man kan vara för slöjförbud, i syfte att trycka bort den extrema sekterismen ur samhället, eftersom den inte leder till arbetarklassens enhet, inte heller kvinnans frihet. Man kan vara för effektivt lokalt bistånd, men INTE massmigration till Sverige, särskilt inte av de sekter och sekt-poliser som så många andra nya svenskar har valt att fly, D.v.s. de som älskar Sverige och svensk kultur.
Då kan arbetarklassen vinnas tillbaka ur SD tror jag, INTE annars. Jag har det på känn, för jag talar med arbetarklassen. Många proteströstar bara på SD, eftersom vänstern inte lyssnar på dem eller kallar deras Olof Palme-lika patriotism och vänsternationalism för ”Rasism!”, men de är alls inte rasister eller höger. Tvärtom. Det är bara Vänstern som repellerar dem så pass grovt att de inte kan rösta vänster.
”V är också det enda parti som verkligen motarbetar den nyliberala marknadiseringen av skattefinansierad välfärd och infrastruktur.”
Infrastruktur.
Jag är väldigt tacksam att vindkraftsatsningen i Sverige så gott som helt är i privat regi. Därför det är den absolut enda möjligheten för vindkraftsatsningen att lyckas. Hoppas verkligen ägare och entreprenörer får någon krona över för allt arbete och energi de lagt ned och att de inte blir lurade av politikens krumbukter och ändrade villkor. Vindkraftutvecklingen har nu kommit så långt att den kan ”stå på egna ben” utan några subventioner från politiker och skattebetalare. Men du kanske hellre hade föredragit statliga ägda och projekterade halvfärdiga vindkraftverk som inte fungerar och till astronomiska kostnader för Sveriges skattebetalande arbetare? Bidragsarbetare drabbas givetvis inte eftersom skuldsättning fortfarande fungerar. Se bara på Venezuela, det finns alltid något land som caschar ut bara de ser några (natur)tillgångar som säkerhet.
Tänkte i hastigheten inte på att en majoritet med ett mandats övervikt över den borgerliga alliansen inte alls är någon majoritet, eftersom SDs röster inte räknas. En typisk miss, som tänker bort SDs starka politiska inflytande. I verkligheten lever vi med en stabil borgerligt reaktionär riksdagsmajoritet, som innebär att dagens högerbudget och regeringens nyliberala profil är fullt normala mot bakgrund av valresultatet. Det enda verkligt onormala är att S har valt att administrera denna borgerliga allianspolitik. Löfvén lyckades ju ”spräcka Alliansen” men råkade samtidigt kvadda sitt eget parti.
V hade den reella möjligheten att inte släppa fram Löfvens regering med det reaktionära Januariavtalet som politisk grund. Löfven försäkrade redan då att Januariavtalet gäller och ska genomföras. Jonas Sjöstedt ursäktade sitt stöd för Löfven med att V skulle komma att rösta ner regeringen om Januariavtalet genomfördes. Men vilket parti skulle stödja V`s obstruktion mot den nyliberala politiken? Hur skulle majoritet kunna uppnås för det? Det är ju ren humbug. Det är i gärning som den rätta färgen avslöjas. Inte i fraser. Om V menade allvar skulle det hellre arbeta för ett nyval och då gått ut med en politik för att försvara arbetarklassens och det arbetande folkets intressen.