Många förutspådde att Natos expansion skulle leda till krig. Dessa varningar ignorerades

16
3504

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett eller flera år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som verkar vara aktuell i högsta grad. Står sig inte denna bedömning lika bra idag?

Detta är en artikel av Ted Galen Carpenter i The Guardian, som Rolf Nilsson översatt

The Guardian: https://www.theguardian.com/commentisfree/2022/feb/28/nato-expansion-war-russia-ukraine?fbclid=IwAR2sNLXN4G-9rDLl52Rpwml4dZz3x9QPjvjFmOwUs9kn0F8YYybj2-Aebkk

Ted Galen Carpenter är senior fellow för försvars- och utrikespolitiska studier vid Cato Institute. Carpenter var Catos chef för utrikespolitiska studier från 1986 till 1995 och som vicepresident för försvars- och utrikespolitiska studier från 1995 till 2011.

____________________________________________________________

Många förutspådde att Natos expansion skulle leda till krig. Dessa varningar ignorerades

Det har länge stått klart att Nato-expansion skulle leda till en tragedi. Vi betalar nu priset för USA:s arrogans

Rysslands militära offensiv mot Ukraina är en aggressionshandling som kommer att göra redan oroande spänningar mellan Nato och Moskva ännu farligare. Västs nya kalla krig mot Ryssland har blivit hett. Vladimir Putin bär huvudansvaret för denna senaste utvecklingen, men Natos arroganta, tondöva politik gentemot Ryssland under det senaste kvartsseklet förtjänar också en stor del. Analytiker, som engagerat sig i en amerikansk utrikespolitik av realism och återhållsamhet, har i mer än ett kvartssekel varnat för att det inte skulle sluta bra att fortsätta att expandera historiens mäktigaste militärallians mot en annan stormakt. Kriget i Ukraina ger en definitiv bekräftelse på att det inte gjorde det.

Att tänka igenom Ukrainakrisen – orsakerna

”Det skulle vara utomordentligt svårt att expandera Nato österut utan att den handlingen av Ryssland betraktas som ovänlig. Även de mest blygsamma planerna skulle föra alliansen till det gamla Sovjetunionens gränser. Några av de mer ambitiösa versionerna skulle få alliansen praktiskt taget att omge Ryska federationen själv.” Jag skrev dessa ord 1994, i min bok Beyond Nato: Staying Out of Europe’s Wars, vid en tidpunkt då expansionsförslag bara utgjorde enstaka spekulationer på utrikespolitiska seminarier i New York och Washington. Jag tillade att expansion ”skulle innebära en onödig provokation av Ryssland”.

Vad som inte var allmänt känt vid den tidpunkten var att Bill Clintons administration redan föregående år hade fattat det ödesdigra beslutet att driva på för att inkludera några före detta Warszawapaktsländer i Nato. Administrationen skulle snart föreslå att Polen, Tjeckien och Ungern skulle bjudas in att bli medlemmar, och den amerikanska senaten godkände att dessa länder skulle läggas till i Nordatlantiska fördraget 1998. Det skulle bli den första av flera vågor av medlemsexpansion.

Även detta första steget framkallade ryskt motstånd och ilska. I sina memoarer medger Madeleine Albright, Clintons utrikesminister, att ”[Rysslands president Boris] Jeltsin och hans landsmän var starkt emot utvidgningen, eftersom de såg det som en strategi för att utnyttja deras sårbarhet och flytta Europas skiljelinje österut och lämna dem isolerade.”

Strobe Talbott, biträdande utrikesminister, beskrev på liknande sätt den ryska attityden. ”Många ryssar ser Nato som en rest av det kalla kriget, som till sin natur är riktat mot deras land. De påpekar att de har upplöst Warszawapakten, deras militära allians, och frågar varför väst inte ska göra detsamma.” Det var en utmärkt fråga, och varken Clintonadministrationen eller dess efterföljare gav ens något övertygande svar.

Georg Kennan

George Kennan, den intellektuella fadern till USA:s inneslutningspolitik under det kalla kriget, varnade lyhört i en New York Times-intervju i maj 1998 för vad senatens ratificering av Natos första expansionsomgång skulle sätta igång. ”Jag tror att det är början på ett nytt kallt krig,” sa Kennan. ”Jag tror att ryssarna gradvis kommer att reagera ganska negativt och det kommer att påverka deras politik. Jag tycker att det är ett tragiskt misstag. Det fanns ingen som helst anledning till detta. Ingen hotade någon annan.”

Han hade rätt, men USA och Natos ledare fortsatte med nya omgångar av expansion, inklusive det provocerande steget att lägga till de tre baltiska republikerna. Dessa länder hade inte bara varit en del av Sovjetunionen, utan de hade också varit en del av Rysslands imperium under tsartiden. Den expansionsvågen fick nu Nato att hamna på gränsen till Ryska federationen.

Moskvas tålamod med Natos allt mer påträngande beteende höll på att ta slut. Den sista någorlunda vänliga varningen från Ryssland om att alliansen behövde backa kom i mars 2007, när Putin talade vid den årliga säkerhetskonferensen i München. ”Nato har placerat sina frontstyrkor vid våra gränser”, klagade Putin. Natos expansion ”representerar en allvarlig provokation, som minskar nivån av ömsesidigt förtroende. Och vi har rätt att fråga: mot vem är denna expansion avsedd? Och vad hände med försäkringarna som våra västerländska partners gav efter upplösningen av Warszawapakten?”

I sin memoarbok, Duty, uttalade Robert M Gates, som tjänstgjorde som försvarsminister i administrationerna för både George W Bush och Barack Obama, sin tro att ”relationen med Ryssland hade blivit allvarligt misskött efter att [George HW] Bush lämnade sitt presidentskap 1993”. Bland andra felsteg. ”USA:s avtal med de rumänska och bulgariska regeringarna om att rotera trupper genom baser i dessa länder var en onödig provokation.” I en underförstådd tillrättavisning till den yngre Bush, hävdade Gates att ”att försöka få Georgien och Ukraina in i Nato var verkligen överdrivet”. Detta drag, hävdade han, var ett fall av att ”vårdslöst ignorera vad ryssarna ansåg vara sina egna vitala nationella intressen”.

Året därpå, 2008, visade Kreml att dess missnöje med Natos fortsatta intrång i Rysslands säkerhetszon hade gått bortom verbala invändningar. Moskva utnyttjade en dåraktig provokation från Georgiens provästliga regering för att starta en militär offensiv, som förde ryska trupper till utkanten av dess huvudstad. Därefter frigjorde Ryssland permanent två secessionistiskt sinnade georgiska regioner och satte dem under effektiv rysk kontroll.

Västerländska (särskilt amerikanska) ledare fortsatte dock att blåsa förbi det ena efter det andra av röda varningsljus. Obama-administrationens chockerande arroganta inblandning i Ukrainas interna politiska angelägenheter 2013 och 2014, för att hjälpa demonstranter att störta Ukrainas folkvalda, pro-Rysslands president, var den enskilt mest fräcka provokationen, och det fick spänningarna att öka. Moskva svarade omedelbart med att inta och annektera Krim, och ett nytt kallt krig var på gång med revansch.

Kunde Ukrainakrisen ha undvikits?

Händelser under de senaste månaderna utgjorde den sista chansen att undvika ett hett krig i Östeuropa. Putin krävde att Nato skulle ge garantier i flera säkerhetsfrågor. Kreml ville specifikt ha bindande försäkringar om att alliansen skulle minska omfattningen av sin växande militära närvaro i östra Europa och aldrig erbjuda medlemskap till Ukraina. Han backade upp dessa krav med en massiv militär uppbyggnad vid Ukrainas gränser.

Biden-administrationens svar på Rysslands strävan efter meningsfulla västerländska eftergifter och säkerhetsgarantier var ljummet och undvikande. Putin bestämde sig då tydligt för att eskalera saker. Washingtons försök att göra Ukraina till en Nato-politisk och militär bricka (även utan landets formella medlemskap i alliansen) kan komma att stå det ukrainska folket dyrt.

Den Ukrainska tragedin

Historien kommer att visa att Washingtons behandling av Ryssland under decennierna efter Sovjetunionens undergång var ett politiskt misstag av episka proportioner. Det var helt förutsägbart att Natos expansion i slutändan skulle leda till ett tragiskt, kanske våldsamt, brott mot förbindelserna med Moskva. Insiktsfulla analytiker varnade för de troliga konsekvenserna, men dessa varningar förblev obeaktade. Vi betalar nu priset för det amerikanska utrikespolitiska etablissemangets närsynthet och arrogans.

Den här artikeln dök ursprungligen upp i 19fortyfive

Föregående artikelLeve den Internationella Kvinnodagen 2024! Fortfarande radikal och socialistisk? Få manifestationer
Nästa artikelFick Nuland sparken för sin roll i Ukraina-debaclet?
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

16 KOMMENTARER

  1. Kloka ord av Georg Kennan. Det var så sant. Usa hade ändå ALDRIG lagt ner,eller ändra sin VIDRIGA försvar och utrikespolitik. Pentagon och dess krigsindustrin är ständigt på jakt efter att suga ut och plundra andra länder,och alltid har det varit straffritt. Decennier efter decennier. Nato borde ha avskaffats på 90talet rakt igenom. Och istället kunde man ändå ju bilda andra nya allianser eller sammarbeten. Kortfattat,så borde Nato avskaffats på 90talet efter att Warsawapakten upplöstes.

    • Och fram med det fredliga Ryssland!
      (Så snart specialoperationen är färdig som jag tror ytterst är avsedd för att förhindra västmakternas stöld av det ryska urhemmet Donbass!)

      • Kanske lite fel där men jag menar Rysslands urhem för den stora industrialiseringen i tidiga men även sena Sovjetunionen.
        Kolgruvorna i Donbass lär väl få allt mindre värde då kolets fasas ut som energikälla men området blir inte mindre ryskt för det.

        Jag tycker mig börja se konturerna.
        ”Storukrainas” tid är förbi och lär falla isär precis som Sovjetunionen och sedemera Jugoslavien efter Titos död.
        Ett försök till självständighet för Ukraina gjordes i cirka 30 år med uruselt resultat samt ett direkt hot mot Ryssland på grund av västmakternas samt USA:s hunger efter mer utökad inflytelsesfär, utnyttjande samt direkt press mot Ryssland.
        Det är en frigörelseprocess mot ett misslyckat social experiment under demokratiskt inflytande och går därför inte att stoppa.
        Så snälla västvärlden, sluta skicka vapen till Ukraina.
        Det göra bara skadan än värre, fler döda och mer förstörelse.
        Era vapen kommer inte göra nytta.
        Jag läste på högertabloiden Fria Tider för ett par dagar sedan att Polen drar tillbaka sitt löfte om skicka stridsflygplan till Ukraina men däremot tar de emot stora mängder flyktingar.
        Jag vill att mitt Sverige gör precis lika.
        Sverige tar emot flyktingar från Ukraina och ger dem hjälp och beskydd men för Guds skull skicka inga vapen.
        Regeringens oförsiktighet där kan leda till att Sverige dras in i kriget och det vill absolut inte jag.
        Alla vänstermänniskor som brukar vara kloka, tänk efter nu riktigt här.

        De liberala borgarnas krigshets tar jag direkt avstånd för.
        De måste vara totalt urblåsta och korkade om de skulle lita till USA:s hjälp mot ett totalt utplånat Sverige.

        Högst märkligt progressiva människor försöker försvara ett Ukraina som inte längre fungerar som helhet när all utvecklingsteori pekar på att Ukraina måste byggas om till något kompatibelt som man säger i datorsystemen när en gammal teknik inte längre fungerar ihop med den nya.

        Kanske de östra delarna av nuvarande Ukraina tillhör Ryssland och de västligaste delarna Polen och mitt i det lilla Kiev-riket som det var för länge sedan?
        Folket kan sedan flytta tillbaka till de nationaliteter som de egentligen trivs bäst med?

        Sovjetunionens fall gick nästan helt smärtfritt.
        Jugoslavien blev ett blodbad.
        Ukraina ser ut som en orgie av vapen och förstörelse.
        Som den värsta krigsfilm, fastän jag aldrig sett en krigsfilm i hela mitt liv.

  2. USA försöker hårt att kapa världens syn på Ryssland, men fler länder som inte köper den.
    Samtidigt som de uppmanar Kina att fördöma Ryssland, pressar västvärlden, särskilt USA, även Indien att ta en tydligare ställning i konflikten mellan Ryssland och Ukraina.
    Enligt New York Times på tisdagen skulle Indien ”kunna stå inför granskning” eftersom dess balansgång mot Ukraina inte är tillräckligt tillfredsställande.
    Sedan spänningen mellan Moskva och Kiev eskalerade har Washington gjort alla ansträngningar för att dra New Delhi in i sin anti-ryska enhetsfront.
    I ett samtal med Indiens utrikesminister Subrahmanyam Jaishankar på fredagen betonade USA:s utrikesminister Antony Blinken ”vikten av ett starkt kollektivt svar för att fördöma Rysslands invasion”. Indien har dock hittills inte ändrat sin neutralitet i frågan.
    Indien har gjort sitt bästa för att hitta en balans mellan USA och Ryssland redan innan den pågående spänningen, eftersom Indiens juniorminister för utrikesfrågor Rajkumar Ranjan Singh sa den 24 februari att Indien är ”neutralt” i konflikten mellan Ryssland och Ukraina.
    Men USA vill att Indien ska bryta en sådan balans och luta mot den. Och Washington kommer sannolikt att försöka hårdare för att repa i New Delhi genom att pressa den senare ännu mer, sa Liu Zongyi, generalsekreterare för forskningscentret för samarbete mellan Kina och Sydasien vid Shanghai Institutes for International Studies, till Global Times. Liu tror att även om USA lyckas kommer det att bli svårt för Indien att kompromissa i denna fråga.
    Yuan Zheng, biträdande direktör och senior stipendiat vid Institute of American Studies vid den kinesiska akademin för samhällsvetenskaper, utesluter dock inte möjligheten av några mindre förändringar i Indiens ställning till Ukrainakrisen för att visa en mer pro-amerikansk gest. ”Det är dock osannolikt att New Delhi kommer att fördöma eller kritisera Moskva öppet på grund av deras nära relation”, noterade Yuan.

    Indien har ovilligt engagerat sig i den pågående väpnade konflikten i Ukraina: En indisk student dödades i beskjutning i den östra ukrainska staden Charkiv på tisdagen, enligt Indiens utrikesministerium. En sådan tragedi har gett New Delhi ännu mer anledning att hoppas på en fredlig lösning av Ukrainakrisen. USA borde ge Indien utrymme att bestämma sin ståndpunkt i frågan, snarare än att försöka blanda sig i dess beslut via den allmänna opinionen och diplomati.

    Washington, som grundorsaken till spänningen i Ukraina, är inte i någon position att be andra länder att följa den noga för att fördöma eller sanktionera Ryssland. Den kan inte be hela världen att betala för det kaos den har skapat. Inget annat parti än USA och dess nära allierade i Nato bör bära ansvaret.

    Det verkar som förespråkandet av fördömande och sanktioner från det internationella samfundet har tillfredsställt främst USA:s intressen. Genom att ytterligare förvärra situationen har USA fört sina europeiska allierade närmare och mer beroende av den. Samtidigt har den äntligen förverkligat sin dröm om att hänsynslöst förtrycka sin gamla fiende Ryssland så mycket den vill.
    Men Washingtons intressen är inte lika med hela världens intressen. USA har tidigare försökt manipulera det internationella samfundets åsikt till dess fördel under sken av att ”upprätthålla den regelbaserade internationella ordningen”. Lyckligtvis kan USA inte använda samma gamla knep för att lura världen längre. Fler och fler länder har redan insett Washingtons skamlösa syfte att använda dem som schackpjäser för att främja sina egna intressen.

    Detta kan bevisas av att länder som har bestämt sig för att noga följa USA:s sanktionsbeslut generellt sett är USA:s närmaste allierade, varav majoriteten också är NATO-medlemmar. Tvärtom, Mexiko och Turkiet har hävdat att de inte kommer att införa några ekonomiska sanktioner mot Ryssland.
    I Latinamerika vägrade Bolivia, Argentina, Brasilien och Panama att uttryckligen fördöma eller sanktionera Ryssland.
    Dessa länder visar en sådan attityd till USA genom sina handlingar: Vi följer er inte eftersom det varken ligger i vårt intresse eller bidrar till att lösa krisen.
    I slutändan, oavsett hur hårt de försöker pressa andra länder, borde USA och dess NATO-allierade vara de enda som stuvar i sin egen juice.
    Samtidigt som de uppmanar Kina att fördöma Ryssland, pressar västvärlden, särskilt USA, även Indien att ta en tydligare ställning i konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Enligt New York Times på tisdagen skulle Indien ”kan stå inför granskning” eftersom dess balansgång mot Ukraina inte är tillräckligt tillfredsställande.

    Sedan spänningen mellan Moskva och Kiev eskalerade har Washington gjort alla ansträngningar för att dra New Delhi in i sin anti-ryska enhetsfront. I ett samtal med Indiens utrikesminister Subrahmanyam Jaishankar på fredagen betonade USA:s utrikesminister Antony Blinken ”vikten av ett starkt kollektivt svar för att fördöma Rysslands invasion”. Indien har dock hittills inte ändrat sin neutralitet i frågan.
    Indien har gjort sitt bästa för att hitta en balans mellan USA och Ryssland redan innan den pågående spänningen, eftersom Indiens juniorminister för utrikesfrågor Rajkumar Ranjan Singh sa den 24 februari att Indien är ”neutralt” i konflikten mellan Ryssland och Ukraina.
    Men USA vill att Indien ska bryta en sådan balans och luta mot den. Och Washington kommer sannolikt att försöka hårdare för att repa i New Delhi genom att pressa den senare ännu mer, sa Liu Zongyi, generalsekreterare för forskningscentret för samarbete mellan Kina och Sydasien vid Shanghai Institutes for International Studies, till Global Times. Liu tror att även om USA lyckas kommer det att bli svårt för Indien att kompromissa i denna fråga.
    Yuan Zheng, biträdande direktör och senior stipendiat vid Institute of American Studies vid den kinesiska akademin för samhällsvetenskaper, utesluter dock inte möjligheten av några mindre förändringar i Indiens ställning till Ukrainakrisen för att visa en mer pro-amerikansk gest. . ”Det är dock osannolikt att New Delhi kommer att fördöma eller kritisera Moskva öppet på grund av deras nära relation”, noterade Yuan.
    Indien har ovilligt engagerat sig i den pågående väpnade konflikten i Ukraina: En indisk student dödades i beskjutning i den östra ukrainska staden Charkiv på tisdagen, enligt Indiens utrikesministerium. En sådan tragedi har gett New Delhi ännu mer anledning att hoppas på en fredlig lösning av Ukrainakrisen. USA borde ge Indien utrymme att bestämma sin ståndpunkt i frågan, snarare än att försöka blanda sig i dess beslut via den allmänna opinionen och diplomati.
    Washington, som grundorsaken till spänningen i Ukraina, är inte i någon position att be andra länder att följa den noga för att fördöma eller sanktionera Ryssland. Den kan inte be hela världen att betala för det kaos den har skapat. Inget annat parti än USA och dess nära allierade i Nato bör bära ansvaret.

    Det verkar som förespråkandet av fördömande och sanktioner från det internationella samfundet har tillfredsställt främst USA:s intressen. Genom att ytterligare förvärra situationen har USA fört sina europeiska allierade närmare och mer beroende av den. Samtidigt har den äntligen förverkligat sin dröm om att hänsynslöst förtrycka sin gamla fiende Ryssland så mycket den vill.
    Men Washingtons intressen är inte lika med hela världens intressen. USA har tidigare försökt manipulera det internationella samfundets åsikt till dess fördel under sken av att ”upprätthålla den regelbaserade internationella ordningen”. Lyckligtvis kan USA inte använda samma gamla knep för att lura världen längre.

    Fler och fler länder har redan insett Washingtons skamlösa syfte att använda dem som schackpjäser för att främja sina egna intressen.
    Detta kan bevisas av att länder som har bestämt sig för att noga följa USA:s sanktionsbeslut generellt sett är USA:s närmaste allierade, varav majoriteten också är NATO-medlemmar. Tvärtom, Mexiko och Turkiet har hävdat att de inte kommer att införa några ekonomiska sanktioner mot Ryssland.
    I Latinamerika vägrade Bolivia, Argentina, Brasilien och Panama att uttryckligen fördöma eller sanktionera Ryssland.
    Dessa länder visar en sådan attityd till USA genom sina handlingar: Vi följer er inte eftersom det varken ligger i vårt intresse eller bidrar till att lösa krisen.
    I slutändan, oavsett hur hårt de försöker pressa andra länder, borde USA och dess NATO-allierade vara de enda som stuvar i sin egen juice.
    https://www.globaltimes.cn/page/202203/1253786.shtml

    • Den slovakiska presidentkandidaten vägrade att kalla Ryssland en angripare.
      Ryska federationen, under en speciell militär operation (SVO), försvarar sina intressen i Ukraina och är inte en angripare. Detta uttalande gjordes av det slovakiska parlamentets vice talman och en av landets presidentkandidater, Andrei Danko.
      ”Ryssland är inte en angripare, Ryssland försvarar sina intressen”, sa Danko.
      Han är säker på att om du tar Ukrainas sida kommer detta inte att lösa konflikten, utan bara förvärra situationen. Enligt Danko är lösningen på den ukrainska konflikten skapandet av en demilitariserad zon mellan de två länderna.
      Enligt honom, genom att lansera det norra militärdistriktet, kom Ryssland sitt folk till hjälp.
      https://www.mk.ru/politics/2024/03/08/kandidat-v-prezidenty-slovakii-otkazalsya-nazyvat-rossiyu-agressorom.html

  3. Det är omöjligt att säga med säkerhet hur utvecklingen hade sett ut utan NATO och alla kontrafaktiska historieresonemang med ”om” hit och ”om” dit blir ganska så meningslösa då vi aldrig kommer att få svar. Dessutom kan du på samma sätt vända på resonemanget. Om NATO expansionen istället hade gått längre/fortare hade vi heller inte fått något krig. Hade tex Ukraina redan varit medlem i NATO så hade ju Ryssland aldrig vågat anfalla.

    Sen är det ju rent struntprat att försöka påskina att US har tvingat fram utvidgningen mot de nya NATO medlemarnas vilja. Alla nya NATO länder som har anslutit sig till NATO efter 1990 har gjort det med stort folkligt stöd och det stödet är ju om möjligt ännu starkare idag.

    ””Många ryssar ser Nato som en rest av det kalla kriget, som till sin natur är riktat mot deras land. De påpekar att de har upplöst Warszawapakten, deras militära allians, och frågar varför väst inte ska göra detsamma.” Det var en utmärkt fråga, och varken Clintonadministrationen eller dess efterföljare gav ens något övertygande svar.”

    Nja det var nog inte så mycket att Ryssland ”upplöste” Warszawapakten som att dess medlemar lämnade den fort som en oljad blixt när de inte längre var tvingade att vara med.

    • Hade Ukraina varit med i Nato hade det nästan varit folktomt idag för Azov-bataljonen och de andra nazistiska trupperna hade sett till att det blivit så! Och hur hade det sett ut om Nato haft en medlemsstat som styrs av nynazister? Nä du Christian, det finns ju en orsak till varför Ukraina inte var aktuellt för ett Natomedlemskap! I USA och EU visste man hela tiden vilka typer som styr Ukraina efter 2014 och att man idag använder dessa för egna syften är en skandal lika stor som skandalen att USA stödjer terrorister i Syrien! Nato skulle upplösas som en oljad blixt om vasallerna Tyskland, Frankrike, Italien vågade trotsa USA! Inte ens i Sverige den 51:a delstaten finns någon större entusiasm för Nato! Att USA inte upplöst Nato är ju för att då slipper USA offra alla soldater för deras krig runt om i världen utan vasallerna ska också skicka soldater som stupar i de meningslösa krig som USA startar.

      • Även om det finns nazister i Azov och nazistorgaisationer i Ukraina, så finns det inga nazister i regeringen efter vad jag vet.

      • Visa gärna vilka belägg du har för att Tyskland, Italien och Frankrike skulle vilja lämna NATO. Att du har läst i RT att så skulle vara fallet är tyvärr inga belägg…

        • Men Christian, Benny läser även iranska press.tv och palestinska electronic intifada. OK, det står väl ungefär samma sak där.

  4. ”The chickens coming home to roost” – verkligheten har kommit ikapp Europa.

    Att utföra attacker på andra nationer för att ”degrada” deras militärer som Israel gör dagligen,
    mot i Syrien, det är vardagsmat, att krossa en federal stat som USA/Nato/Sverige gjorde med Jugoslavien, 1999, 78 dagar av bombning, 38.000 bombuppdrag, = nästan 500 bombuppdrag/ om dagen, mot civila, fördrivning av serber, avskiljning av Kosovo.På marken vågade de sig inte mot jugoslaviska armén.

    Hur kan alla dessa gruppande svennebananer, dagisgenerationen, glömma bort USA-kriget mot Irak, som var en farlig fiende till Israel, som skulle sas ” degradas” 2003, Sveriges roll i Afghan-istan, i 15 år, krossandet av Libyen 2011, som Sverige/JAS deltog i med stor lust, USAs ockupation av Syrien och stöld av olja/vete, nu kommer kriget till Europas hycklare, ryssarna har lärt sig av USA/Natos krigsmakter, deras taktik, allt som avspeglas, då är det inte lika roligt längre. Men flygstyrkan kommer nog inte att användas, med Stingerrobotar på marken.

    De ryska planen kommer att nosa på svenskt luftrum, istället, alla dessa skrivbordsgeneraler, etablissemang, som har dragit kriget och flyktingarna på oss. De kan flyga mycket där ute på Östersjön, och mala ner svenska flygvapnet, som Kina gjorde med Taiwan. Men hav ingen medkänsla med dessa svenska krigare, de vill nog inte gå ut och stupa, garanterat inte ! Ett krig har länge varit på gång i Europa, bara att se tillbaka på folks frisyrer, krigiska uniformerade kläder och bilar, militanta suvar, extremsporter, allt tyder på krig, krig , krig, Apocalypse Now, man behöver inte vara Adorno för att se detta.

    Det kanske är historiens gång, bara kärnvapnen håller emot, men även dessa har Sverige lobbat för att kunna använda. USA och Nato avslöjade, förödmjukade, därför de mullrar, manegen är krattad, vi vet ju vilka som jobbat för att få detta europeiska krig, varje dag, trots protester. Ryssarna kommer att köra på, som till Berlin, 1945.

    Läs gärna: ”NATO:s luftstridsoperationer i Kosovo” – Dess legalitet ur ett nytt perspektiv, uppsats från Försvarshögskolan, 2013, underskatta dem inte. Skall läsa denna, vet ej slutsatserna,kanske kan lära oss något.

    Hur många ukrainare kan Sverige ta emot, det återstår att se, några 100.000 lär det inte bli, flyktingfrågan och brottsligheten är inte löst. Frånsett lidandet för ukrainarna, som ju är outhärdligt, precis som i Mellan Östern, ända sedan 1991, men de räknas inte, men kanske det sätter våra hemma-amrisar på plats. De har fått sitt krig, och trevligt är det inte, rätt åt dom. Polen kör inga ”push-backs” idag, som i höstas, så ser EUs flyktingpolitik ut.

    Som sagt: 1999: Tänk er 500 vrålande starter, bombraider per dag, i 78 dagar, av alla dessa hycklande Natostater, Norge/Danmarks flygvapen, i strid mot FN-stadgan, Ukraina verkar vara en söndagsutflykt jmf med Jugoslavien,1999, men inga blödiga svenskar protesterade, det säjer allt om detta lilla fredsälskande land, som öppnar sina hjärtan både för flyktingar, men mycket hellre för fascistiska bombkrig mot civila, 1999, 2003, 2011, men öppnar hjärtat och stänger av hjärnan, ett land inte värt att respektera och se upp till, tyvärr. 78 dagars krig i Ukraina, vad blir det ….? då är det klart med lite tur, på Segerdagen 9 maj, då står Putin där och tar emot, det är 78 dagars krig. Det för snart lika glömt som 1999.

  5. EU skulle vara en Handels och Freds union. Länder från EU har utövat anfallskrig direkt eller indirekt så gott som från starten av EU. Dom flesta EU länder lät Uza/Nato utföra anfallskrig i flera länder utan att skrika om handelsembargo mot uza och dom länder inom EU som var medlöpare. Dessa anfallskrig var verkligen hemska med massor av civila dödsoffer, enligt media var det ”värt det”. Varför skrek man inte då, då hade dagens händelser aldrig hänt.

  6. Har tyvärr inte orkat läsa Oliver Stones intervjuer med Putin tidigare. En stor miss! Boken som går att ladda ner gratis visar med all önskvärd tydlighet att de som nu händer var oundvikligt om inte NATO och USA ändrade kurs från upprustning till samarbete. Rekommenderas både till läsning och till spridning. Vad som inte finns med är Putins storryska drömmar som han utvecklat bl.a i artikeln från 2021. (Länken nedan upplever jag som säker)
    https://b-ok.lat/book/5501624/5ae0ab

  7. Glöm inte Kuba krisen. USA placerade kärnvapen i Turkiet på gränsen till Sovjet. Sovjet svarade med att placera kärnvapen på Kuba på gränsen till USA. USA var berett att starta ett krig för att få bort sovjets vapen, resultatet blev all både vapnen i Turkiet och på Kuba togs bort.

    Idag har vi samma situation. I 15 år har Ryssland klargjort att man inte accepterar amerikanska attackvapen vid sina gränser. USA har helt ignorerat det och fortsatt den aggressiva expansionen. Ryssland har gjort en serie av mycket tydliga markeringar, alla ignorerade av USA, till slut tvingades Ryssland att handgripligt agera mot USAs expansion i Ukraina. Där står vi idag. En positiv effekt är att USA makten har alltmer marginaliserats. USAs ekonomiska makt och dollarkontrollen försvinner, RCEP handeln växer, BRI växer, USA får allt större problem, inflation, interna spänningar, interna konflikter, ekonomiska problem, massiva underskott, och detsamma gäller för EU. Förhoppningsvis kommer det att innebära att EU kommer att i ren överlevnads och självbevarelse alltmer ansluta sig till öst, där Ryssland och Kina nu är en mycket framgångsrik kärna.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here