Mer än bara motstridiga åsikter. Lärdomar för Sverige från Australien!

5
247
Australien-USA

Denna artikel av den australiensiska juristen och geopolitikern James O’Neill har publicerats i Off-Guardian 13/2 2019. More thah cognitive dissonance
Den har översatts av tandläkare Martin Gelin i Australien, som har låtis oss i ta del av James O’Neills högklassiga artiklar.

James O’Neills analys av Australiens stora felbedömning har stor relevans för Sverige. Vi (Regering och partiledare i oppositionen) gör samma allvarliga felbedömning – och ökar risken för krig i/från Sverige.

“Kognitiv dissonans är en (obehaglig) känsla som uppstår när man har flera motsägelsefulla idéer samtidigt. Teorin om kognitiv dissonans är att människan har en drift att minska sin dissonans genom att ändra sina attityder, åsikter och handlingar. Dissonansen minskar genom att människan motiverar, klandrar och förnekar saker. Kognitiv dissonans är ett av de mest inflytelserika och omfattat undersökta områdena inom socialpsykologi.” Wikipedia.


 

Mer än Kognitiv Dissonans

Australiens allians med USA och handeln med Kina bildar ett komplicerat dilemma för regeringen i Canberra. Man verkar att ha missförstått tiden, historiskt sett från åren innan andra världskriget till idag. Likaledes tycks man ha misslyckats med att förstå vad framtiden bär i sitt sköte.

I en ny artikel i “Pearls och Irritations” Pearls and Irritation redogjorde Richard Broinowski för flera orsaker till Canberra-elitens (dvs. DFAT = Departementet för Utrikespolitik och Handel, MOD = Försvarsministeriet, och PMC = Premiärminister och Cabinett departementet) kognitiva dissonans. Varför följer regeringen i Canberra en pro-amerikansk utrikespolitik modell?

Begynnelsen kan spåras till dåvarande premiärminister John Curtins tillkännagivande år 1941, då Australien i grund och botten bytte ut sin tillit till England mot ett liknande beroendeförhållande till Förenta staterna.

Mr Broinowski räknade upp en rad faktorer, varför detta skulle vara fallet, åtminstone fram till 2017 års utrikespolitiska vitbok, även om han nu tycker sig upptäcka svaga förhoppningar om en eventuell politisk förändring. Enligt min åsikt, saknas solida bevis för Broinowskis optimism.

Det verkar som om en klar insikt om Kina saknas inom Australiens Utrikesdepartement, vilket överensstämmer med Cairin Morris (Morris artikel i Australian Outlook 25 november 2018) sätt att se det.

Tydligen behöver man en klar analys av perioden efter andra världskriget, efter vilken anslutningen till USAs världsåskådning blev den dominerande hållningen.

Genuina fördelar som tillfallit Australien genom denna politiska hållning är försvinnande få. Man kan hävda att nackdelarna vida uppväger de enstaka erhållna fördelarna, av vilka “blowback terrorism” (ung. terroristattacker utförda som svar på USA och allierades politik/krigföring och skadat anseende är två viktiga av många nackdelar .

Annorstädes hävdar man att Canberras politiska och offentliga elits påstådda förtroende för ANZUS-fördraget är malplacerat. Felaktigt är också, som Broinowski påstår, att ANZUS-fördraget förpliktar att Australien “går med i de krig som Förenta staterna börjar.”

Den operativa klausulen i ANZUS-fördraget, närmare bestämt artikel IV, ålägger parterna att bemöta den gemensamma faran vid anfall på någon av parterna “i enlighet med dess fastlagda konstitutionella formulering.”

Området för eventuella attacker är begränsat till specifika objekt/situationer i Stilla havet. Konsultation är åtagande nummer ett.

Vad som alltid förbises är, att artikel 1 i ANZUSfördraget, kräver att parterna ska försöka att lösa en internationell osämja “med fredliga medel” och i enlighet med deras egna skyldigheter enligt Förenta Nationernas stadga.

Efter Andra världskriget nämndes olika platser i Clinton Fernandes bok, (Öar utanför Asiens kust, 2018) Innehållet av boken blev granskat och upprepat i Broinowskis artikel “Korea, Malaya, Vietnam”. Fernandes tog också upp störtandet av president Sukarno. Indonesien ligger som alla vet, inte i Stillahavsområdet. Inte heller attackerades territorier eller intressen tillhörande USA, Australien eller Nya Zeeland (det sistnämnda landet var på den tiden medlem i ANZUS pakten, bestående av Australien, Nya Zeeland och USA).

Nya Zealand, under ledning av David Langes Labour-regering, beslöt att förbjuda USA-fartyg (Ös anm: USA skepp med last av kärnvapen) i sitt territorialvatten, vilket ledde till att Nya Zeeland tog avsked från ANZUS-alliansen med medföljande nedgradering (också formulerat på DFATs egen webbplats) från statuset “allierad” till “vän.”

Dåtidens Nya Zeeländske premiärminister Lange, hade legitima farhågor om hur USA skulle reagera på Nya Zeelands modiga beslut. Han trodde nog inte att Nya Zeeland skulle bli invaderat, utsättas för en färgrevolution eller sanktioneras av USA, på liknande sätt som länder som inte levt upp till önskad standard eller beteende.

Snarare var han mycket uppmärksam på Australiens erfarenheter från november 1975 när MI6 och CIA konstruerade en konstitutionell kupp mot Whitlam-regeringen.(Ös a: Den s.k. “The forgotten Coup”.)

Den australiensiska regeringen hade begått kardinalsynden (i amerikanska ögon) att erkänna Folkrepubliken Kina, ta hem de australiska trupperna från Vietnam och var just i färd med att utvisa Förenta staterna från spioncentret Pine Gap i centrala Australien. Avskedandet av premiärminister Whitlam, inträffade dagen innan han skulle göra detta tillkännagivande i parlamentet.

Nya Zeeland överlevde utträdet ur ANZUS och tills i dag har de följt en mer självständig utrikespolitisk kurs än Australien. Nya Zeeland blev det första “västerländska” landet som undertecknade ett MOU (ung. Memorandum av förståelse ) med Kina med anledning av Belt and Road initiativet.

Australien misslyckades att på liknande sätt anpassa sig till de möjligheter som BRI representerar, vilket Australiens nuvarande premiärminister Morrison citerar som förklaring på Canberras fientlighet mot Kina.

Broinowski identifierar med rätta, Ryssland (på samma sätt som Kina) som Canberraledarnas föremål för liknande, allrådande misstankar om motiv och uppförande.

Broinowski uttrycker sig alltför snällt.

Förenta staterna och England engagerar sig i vad den amerikanske forskaren Stephen Cohen (Krig mot Ryssland? 2018) kallar en aldrig tidigare skådad och enastående farlig kampanj av desinformation och ärekränkningar mot Ryssland.

De är villigt stödda och upprätthållna av amerikanska MSM med typiskt bristfällig objektivitet. En liknande situation gäller för de Australiska MSM; de förvränger, missrepresenterar eller helt enkelt ljuger om händelser som t.ex. Krims återinförlivande i den Ryska federationen, MH17s nedskjutning och den påstådda förgiftningen av Sergei och Yulia Skripal.

Förutom de utländska misslyckandena som identifierats av Fernandes, borde man lägga till Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien. Inget av dessa länder ligger i Stillahavsområdet. Inget av dem attackerade USA (och det inkluderar 9/11), och inget av dem utgjorde något som helst hot mot Australien, direkt eller indirekt.

I vart fall, stred USA:s och Australiens interventioner i dessa länders affärer inte bara mot internationell rätt, utan gjorde deras situation mycket värre.

Som jurist blir det speciellt förargelseväckande att läsa och höra den ständiga upprepningen av Australiens påstådda åtagande att lyda under en “Regelbaserad Internationell Ordning”, i “liberal” mening eller på annat sätt, även om skillnaden saknar juridisk innebörd.

Internationell lag, hittar vi till exempel i FN:s stadga, i internationella konventioner, fördrag, konventioner och domar. Kanske inte alltid perfekt, men det är allt vi har.

Om man följde dess principer och skyldigheter skulle situationen vara oändligt mycket bättre, jämfört med vad som nu är fallet. När man tittar på de geopolitiska och rättsliga händelserna under de senaste decennierna, är det inte Ryssland eller Kina som kränker gällande internationella normer för acceptabelt beteende.

USA däremot, är den nation som har utövat nära nog alla kontinuerliga krig efter andra världskriget och därför bär ansvaret för tiotals miljoner människors våldsamma död. I detta avseende ligger Förenta staterna i en egen klass och förtjänar beteckningen “en enastående nation” dock i negativ bemärkelse.

En hörnsten i de flesta rättssystemen, internationella eller inte, är att brott mot dessa lagar är straffbara. Återigen hamnar inte Förenta staterna under effektiva sanktioner för egna brott och misstag, men till på köpet vägrar de att erkänna jurisdiktion av exempelvis den Internationella brottmålsdomstolen.

Till yttermera visso, riskerar varje enskild person eller land att bli utsatt för våld och sanktioner, skulle de drista sig till att försöka få amerikanska lagbrytare till att lyda under internationell lag och rätt.


Den sista punkten hänvisar till Broinowski, som påpekar att Australiens ledare anser att Rysslands och Kinas växande makt är ett hot mot USAs globala hegemoni. Dessa ledare borde läsa Alexander Lukins bok: Kina och Ryssland: det nya närmandet (2018).

Dr Lukin beskriver i en sofistikerad analys, förhållandet mellan de två supermakterna. Han erkänner att svårigheter minsann inte har saknats, men pekar på en gemensam deklaration som undertecknades i Peking mellan Jeltsin (en västfavorit) och dåvarande Kina-ordföranden Yang Shangkun.

Deklarationen upprepade kravet på att de två staterna skulle bygga upp relationer på grundval av bland annat “ömsesidigt fördelaktigt samarbete i enlighet med FNs stadga, baserat på principerna om ömsesidig respekt och territoriell integritet, icke-aggression ………. fredlig samexistens plus andra universellt erkända normer gällande internationella rättigheter.”

“Ett antal efterföljande avtal mellan de två nationerna har förstärkt dessa punkter, och betydelsen därav”, som Lukin säger, inte kan överdrivas.

Orsakerna som driver de två supermakterna Ryssland och Kina till större samarbete och strategiskt partnerskap, grundas till stor del på USAs och allierades oupphörliga fientlighet.

De senaste två årtiondena uppvisar ett antal enormt viktiga utvecklingar i Eurasien, vilka knappt nämns i västs MSM, samma gäller australiska media.

Projekten inkluderar, men är långt ifrån begränsade till: Shanghai Samarbetsorganisation, och Belt and Road Initiativet. BRI är ett multitrillion-dollar-infrastruktur projekt. Investeringsprogrammet täcker praktiskt taget hela Stilla havet, Afrika och Latinamerika, utöver det primära fokuset i Eurasien.

USAs globala hegemoni är “inte hotad”, den är omkörd. Dess tidigare militära dominans har övertagits genom överlägsen rysk och kinesisk teknik, som Andrei Martyanov beskrev i sin senaste bok (Förlorat Militärt Övertag 2018) sedermera förstärkt genom president Putins första mars tal förra året, 2018, till det Ryska parlamentet.

Rysk-kinesisk överlägsenhet har motsträvigt erkänts på högsta nivå i Förenta staterna (Trots detta, fortsätter Australien att köpa underlägsen militär utrustning från USA till oskäliga kostnader).

Trots erkännandet, har amerikanerna ännu inte ändrat sitt hegemoniska beteende på något meningsfullt sätt. Canberra försöker med stor envishet att hålla fast vid illusionen av ett allenarådande USA.

När kommer Australien att erkänna den nya multipolära världens realitet?

Den globala medelpunkten, tekniskt, militärt, och när det gäller skapandet av en ny agenda grundad på ömsesidig respekt, non-aggression och fredlig samexistens i enlighet med internationell rätt ligger nu förankrad i Eurasien.

Illusioner och fasthållandet vid det förgångna, kan lätt leda till att Australien missar båten p.g.a. alla nya och snabba förändringar i vår värld. På grundval av tidigare missbedömningar och USA ledd militär förvirring, kan nya nackdelar leda till ytterligar svårigheter för Australien.

5 KOMMENTARER

  1. EU-länderna omhuldar ju exakt samma skeva bedömningar som Australien och därmed gäller denna förträffliga artikel även Europa. Samtidigt nämner skribenten detaljer om Australien som är viktiga att känna till för européer.
    Eftersom fallet Skripal nämns i artikeln och det har gått ett år sedan deras försvinnande kan det vara på sin plats att nämna att Rob Slane skrivit en ny sammanfattning om fallet, denna gång i formen av ett öppet brev adresserat till den brittiska polisen (se theblogmire.com). Även den ryska ambassaden hade på årsdagen lagt ut en omfattande promemoria på sin nätsida där en kronologisk genomgång med kommentarer kan läsas. Nu har britterna dragit igång en särskild smutkastningskampanj mot den ryske ambassadören, kanske för att han visat alltför stort intresse för fallet och bombarderat brittiska myndigheter med en rad skrivelser som lämnats obesvarade.
    Tänk vad tiderna förändras: Sovjetunionens ambassadör Ivan Maiski bör ha varit den mest uppskattade ryska ambassadören genom tiderna, en hjälte för arbetarnas England men också en välkommen gäst i de finare kretsarna. Då var det ännu högt i tak i London på 30- och 40-talet.

  2. En liten iakttagelse. Fotografiet på boken ”Loosing military supremacy” är inte taget i Svarta Havet. Det är en rysk SU-24 som stryker över en svensk jagare i Östersjön. Om inte det finns två nära identiska bilder från olika områden. Överflygningen utlöste det sedvanliga grälet om flygsäkerhet med svenskarna som vanligt grälade om oprofessionella manövrer. Svenskarna vill spionera på Ryssland, för USA’s räkning, utan att Ryssland skall få påpeka deras provokationer.

    • Skarp iakttagelse! Har kommenterat på denna bild på annat håll, där jag framhöll att möjligen kan bilden härröra från 2,5 timmes överflygningar nära USS Donald Cook i Svarta Havet, året bör möjligen vara 2014. 5 dagar innan MH17 skjöts ner. I så fall är planet mycket riktigt en Su 24 M. Om man förstorar fotot syns en bubbla på buken, M för modifikation, beskriven som utstrålande Chebinieffekten? Sägs tysta data traffik.
      Någon med med info?

  3. Skarp iakttagelse! Har kommenterat på denna bild på annat håll, där jag framhöll att möjligen kan bilden härröra från 2,5 timmes överflygningar nära USS Donald Cook i Svarta Havet, året bör möjligen vara 2014. 5 dagar innan MH17 skjöts ner. I så fall är planet mycket riktigt en Su 24 M. Om man förstorar fotot syns en bubbla på buken, M för modifikation, beskriven som utstrålande Chebinieffekten? Sägs tysta data traffik.
    Någon med med info?

  4. Australien som ingår i samväldet har haft många Rhodesstipendiater. Dom utgör det angloamerikanska etablissemangets påverkansagenter överallt.
    Jag råkade nyss läsa om den kanadensiska krigshetsande Cynthia Freeland och hon är exempel på en sån Rhodesstipendiat. Deras uppdrag är att livet igenom företräda Rhodes planer på en värld dominerad av det anglosaxiska imperiet.
    Drottningen av England äger 1/6 av all landyta i sammanlagt 32 länder enligt insidern Kevin Cahill i hans ‘Who owns the world’ från 2011. Visst låter det mycket. Rimligen bör det inbegripa både hela Kanada och Australien.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here