Mexiko slits mellan en ljus multipolär framtid och en feodal nordamerikansk union

1
716

Artikel på Strategic Culture av Matthew Ehret 21 januari som upphittats och översatts av Rolf Nilsson.

Stora ledares andar, som Lincoln, Juarez, FDR och Cardenas skulle säkert le åt Mexikos framväxande potential.

 

President Lopez Obrador i Mexiko.

. Å ena sidan fördes de oligarkistiska kraven på global styrning, befolkningsminskning (under täckmantel av ”hållbar utveckling”) fram, med en Declaration of North America. Denna deklaration är en tydlig förberedelse för en integrerad nordamerikansk union som bygger på en nolltillväxt.

Å andra sidan tog den mexikanska presidenten ställning för att kräva ett slut för Monroe-doktrinens tid och att den nationella suveräniteten ska återupprättas som grund för internationell rätt.

Obrador har befunnit sig i en otroligt fientlig miljö som Mexikos president sedan 2018, där han har tvingats till en balansgång med kompromiss mellan den djupa statens krafter, som är lojala mot Wall Street och City of London å ena sidan, samtidigt som han har försökt att skydda det mexikanska folket mot ambitionerna hos en internationell finansmannaklass om en minskad befolkning.

Eftersom det historiska sammanhang, som formar detta slagfältet i Mexiko, är så lite förstått, och eftersom varje uppskattning av de anti-oligarkistiska traditionerna i USA självt har avlägsnats ur de officiella historiska berättelserna, måste en kort översikt över vissa bortglömda strider skisseras här och nu.

Lincoln-Juarez-alliansen för framsteg

År 1865 var Lincolns användning av nationella bankrutiner (Greenback) avgörande för att rädda unionen från ett av britterna iscensatt inbördeskrig – även om mordet på honom hindrade denna dynamik till en fullständig industriell återuppbyggnad av sydstaterna.

Under denna period hade Storbritannien, Frankrike och det spanska Habsburgska imperiet inlett parallella krig för att förstöra den nyuppkomna mexikanska republiken, som då leddes av Benito Juarez, en president som beundrade Lincoln, först med reformkriget 1858-1860 och sedan med den franska invasionen 1862-1867. Trots denna existentiella utmaning lyckades Juarez driva ut imperialisterna med politiskt och militärt stöd från Lincoln-patrioter i Amerika, samtidigt som han införde tullar som uppmuntrade uppbyggnaden av industrier och frigjorde Mexiko från dess status som odlare av exportgrödor. Sociala och utbildningsmässiga reformer som förbättrade folkets hälsa och välfärd växte enormt under Juarez’ ledning.

När Juarez beskrev en amerikansk-mexikansk politik för ömsesidig respekt och utveckling 1865, sade han följande:

”Om denna republik snart skulle avsluta sitt inbördeskrig och agera som en vän och inte som en herre och vilja låna oss hjälp i form av pengar eller styrka, utan att kräva förödmjukande villkor, utan att vi offrar en tum av vårt territorium, utan att undergräva vår nationella värdighet, skulle vi acceptera det, och vi har gett konfidentiella instruktioner till vår minister i detta syfte. Det verkar som om det inte finns något annat alternativ än att fortsätta kampen med det vi har, med det vi kan och så långt vi kan. Det är vår plikt: Tiden och uthålligheten kommer att hjälpa oss. Framåt då! Ingen får tappa modet!”

Även om Lincolns republikaner stödde Mexikos suveränitet i opposition till utländska imperier, så såg man efter McKinleys död 1902 ett allvarligt missbruk av Monroe-doktrinen, som alltför ofta blev en imperial hammare för att underkuva bananrepubliker, vilket man såg under Teddy Roosevelts, Woodrow Wilsons och Calvin Coolidges brutala ledarskap.

Detta var en period av cancerartad angloamerikansk tillväxt som styrdes av strukturen i Milner-Rhodes Round Table Movement, som inrättade Nationernas Förbund, gav upphov till ett London-styrt fascistmaskineri i Europa, USA, Kanada och till och med Mexiko, och förberedde sig på att konsolidera en global bankdiktatur som en ”lösning” på den stora depressionen.

Sedan hände det otänkbara, och en pro-Lincoln- och antifascistisk reflex i Amerika slog mot oligarkin och bankernas diktaturplaner från 1933 gick om intet, vilket Franklin Roosevelt konstaterade: ”Penningväxlarna har flytt från sina höga platser i vår civilisations tempel. Vi kan nu återställa templet till de gamla sanningarna. Måttet på återställandet ligger i den utsträckning i vilken vi tillämpar sociala värden som är ädlare än enbart monetär vinst.”

I ett tidigare tal attackerade FDR ordentligt Wall Streets övertagande av det republikanska partiet och konstaterade: ”Jag tror att det är dags för oss demokrater att hävda att Lincoln är en av våra egna”.

Roosevelt och Cárdenas

Franklin Roosevelt var den första presidenten, som slog tillbaka mot det pro-imperiala Wall Street-folket, sedan mordet på McKinley, vilket han förde in med Good Neighbor Policy, där han förklarade:

”När det gäller världspolitiken vill jag ägna denna nation åt politiken för den goda grannen – den granne som bestämt respekterar sig själv och, eftersom han gör det, respekterar andras rättigheter – den granne som respekterar sina skyldigheter och respekterar okränkbarheten i sina överenskommelser i och med en värld av grannar”.

FDR bröt med sina marionettföreträdare genom att stödja Mexikos rätt att kontrollera sin egen olja och sina egna resurser (efter att president Lazaro Cárdenas exproprierat utländska oljeinnehav) och även kraftigt utökade krediter från den amerikanska Export-Import Bank för att finansiera massiva mexikanska infrastrukturprojekt, med inriktning på vatten, energi och transport. Detta fungerade som en av de tidigaste internationella utvidgningarna av New Deal, med vilket FDR hade för avsikt att befria alla jordens nationer från kolonialism.

1943 sa FDR till kongressen: ”Politiken med goda grannar har visat sig vara så framgångsrik på det amerikanska halvklotet att en utvidgning till hela världen verkar vara det logiska nästa steget.”

Som jag beskrev FDR:s antikoloniala vision för efterkrigstiden hade den store ledaren upprepade gånger drabbat samman med den rasistiska degenererade Churchill om villkoren för efterkrigstiden, och han hade för avsikt att helt och hållet utplåna kolonialismens onda kvarlevor för alltid från jordens yta, genom en internationalisering av sin New Deal. FDR:s storslagna plan var mycket mer i harmoni med dagens win-win-initiativ Den nya sidenvägen (eller BRI. ö.a.) och även om vissa sociopatiska bankirer skulle hävda motsatsen, har det i sanning inget samband med ”Green New Deals”avfolkningsagenda, som ironiskt nog bara är en eugenikbaserad bankirdiktatur under ett nytt namn.

FDR:s tidiga död den 12 april 1945 och Storbritanniens djupa stats övertagande av amerikansk utrikespolitik krossade hans stora plan, vilket Stalin beklagade: ”Den stora drömmen har dött”.

En ny era av CIA-styrda kupper och ett återkoloniserings-program, under den av London City/Wall Street kontrollerade Världsbanken och IMF, skapade ett nytt ondskefullt system av skuldslaveri och exploatering inom ramen för ett program som Churchill kallade ”British brains enforced by American brawn” (brittisk hjärna förstärkt av amerikanska muskler).

Detta system för global förslavning, avfolkning, avreglering och nationsutplåning förstörde allt motstånd utmed vägen (inklusive flera stora amerikanska statsmän) och modigt mexikanskt ledarskap var sällsynt under dessa år av kallt krig … tills president José López Portillo valdes 1976.

Fallet López Portillo

Portillo stod trotsigt upp mot Wall Streets och Londons Citys imperium och insåg att hans nation hade blivit måltavla för avfolkning och förstörelse. Henry Kissingers National Security Study Memorandum 200 (NSSM 200) från 1974 hade beskrivit 13 utvecklingsländer som strävade efter att göra slut på sina koloniala stigman genom att följa den japanska modellen med avancerade vetenskapliga och tekniska framsteg.

I NSSM 200 (med titeln ”Implications of Worldwide Population Growth for U.S. Security and Overseas Interests”) beskrivs målet: ”Bistånd till befolkningsbegränsning bör ges till de största och snabbast växande utvecklingsländerna där det finns ett särskilt amerikanskt och strategiskt intresse”. Av de 13 länder som utgjorde måltavlan var Mexiko i topp. Bland de främsta åtgärderna mot befolkningstillväxten angav NSSM-200 födelsekontroll och att hålla inne med mat. Kissinger skrev: ”Är USA berett att acceptera livsmedelsransonering för att hjälpa människor som inte kan/vill kontrollera sin befolkningstillväxt?”.

Henry Kissinger 2009

Kissinger fick sällskap i denna malthusianska revolution av sin kollega Zbigniew Brzezinski, ledare för Trilaterala kommissionen, och rådgivaren William Paddock från utrikesdepartementet.

Brzezinskis öppna stöd för William Paddocks plan för mexikansk avfolkning 1975, tog denna folkmordsagenda till en ny nivå. William Paddock var medlem av Club of Rome och grundare av Environmental Fund 1973, som visade vägen för en ny malthusianisk väckelse som uppstod i kölvattnet av morden på viktiga moraliska ledare i USA under 1960-talet och 1971 års upplösning av den amerikanska dollarns knytning till guld.

I en intervju med tidskriften EIR 1975 beskrev Paddock sin bestialiska lösning för Mexiko, vars befolkning han ansåg borde halveras, på följande sätt: ”Stäng och försegla gränsen och se på när de skriker”. På frågan om vad han ansåg om vetenskaplig och teknisk innovation som en lösning på överbefolkningen svarade Paddock att ”amerikanska agrovetenskapliga organisationer [borde] neka forskning till länder som inte kunde få sin befolkningstillväxt under kontroll”. Om man gör något för att öka livsmedelsproduktionen genom mer jordbruksteknik är allt man gör att man ökar det framtida lidandet, eftersom det kommer att bli fler människor, befolkningen kommer att expandera för att absorbera denna mat och resultatet blir en större katastrof … tillväxt är något man måste stoppa. Det finns inget alternativ.”

Kissinger och Paddock hävdade båda att om dessa nationer skulle lyckas med sina utvecklingsambitioner skulle de orsaka en överbefolkningskris. USA:s plikt, i Kissingers förvridna sinne, måste bli kopplad till en strikt politik för avfolkning, med hjälp av alla tillgängliga mekanismer, med fokus på ekonomisk krigföring. Mexiko stod högst upp på denna lista.

Mexiko och andra nationer i det globala syd var fångade under åratal av villkorade lån från IMF och Världsbanken, och de var fångade under ockerliknande skulder, underutveckling (lånen gavs på villkor att pengarna sällan skulle spenderas på någon avancerad infrastruktur eller industrialisering) och fattigdom utan något hopp i sikte.

Lopez Portillo satt fast i en fälla. Men till skillnad från många andra vid denna tid gav han inte upp.

För att undkomma denna fälla fattade Portillo vid denna tid flera viktiga (men föga kända) beslut som ledde till hans krigsförklaring mot oligarkin.

Hur Portillo spelade LaRouche-kortet

Det första stora beslutet inträffade när Portillo bjöd in den amerikanske ekonomen Lyndon LaRouche till presidentpalatset i Los Pinos i maj 1982, där Portillo efter ett långt möte bad ekonomen att utarbeta ett politiskt program för Mexikos motstånd mot imperiet och en bredare ekonomisk återhämtning. Detta program överlämnades till Portillo i augusti 1982, med titeln Operation Juarez (uppkallad efter Mexikos första revolutionära president Benito Juarez).

Inom några veckor följde Portillo LaRouches råd och försökte få stöd från Argentina och Brasilien för att de skulle stå tillsammans mot oligarkin med hjälp av deras mäktigaste vapen: skuldbomben (ett hot om att inte betala sina ockerliknande skulder). Den 1 september 1982 nationaliserade Portillo Mexikos banker till finansoligarkins vrede.

Portillo agerade snabbt för att nationalisera en stor del av Mexikos olja, samtidigt som han förberedde sig för kapitalkontroller för att bekämpa spekulation, och han manövrerade för att använda Mexikos oljeintäkter för att maximera avancerad teknisk tillväxt inom jordbruk och kärnkraft, vilket beskrivs i detalj i Operation Juarez. Sedan kom Portillos största ögonblick, när han den 1 oktober 1982 talade i Förenta nationerna, i ett tal som måste höras för att tros.

I sitt tal sade Portillo:

”Mexikos mesta och ständigt aktuella angelägenhet och aktivitet på den internationella arenan är övergången till en ny ekonomisk ordning” (….). Vi utvecklingsländer vill inte bli underkuvade. Vi kan inte lamslå våra ekonomier eller kasta våra folk in i ännu större misär för att betala en skuld, vars underhåll har tredubblats utan vår medverkan eller vårt ansvar och med villkor som påtvingas oss. Vi länder i syd är på väg att få slut på spelmarkerna, och om vi inte kan hålla oss kvar i spelet skulle det sluta med ett nederlag för alla. Jag vill vara tydlig: Vi länder i syd har inte syndat mot världsekonomin. Våra ansträngningar att växa för att besegra hunger, sjukdomar, okunnighet och beroende har inte orsakat den internationella krisen….

 ”Vi har varit ett levande exempel på vad som händer när en enorm, flyktig och spekulativ kapitalmassa åker över hela världen i jakt på höga räntor, skatteparadis och förmodad politisk och valutapolitisk stabilitet. Den avkapitaliserar hela länder och lämnar förstörelse i sitt kölvatten. Det är otänkbart att vi inte kan hitta en formel som, utan att begränsa nödvändiga rörelser och flöden, skulle göra det möjligt att reglera ett fenomen som skadar alla. Det är absolut nödvändigt att den nya internationella ekonomiska ordningen upprättar en koppling mellan refinansiering av utvecklingen i länder som drabbas av kapitalflykt och det kapital som har flyttat.

 ”Minskningen av tillgängliga krediter för utvecklingsländerna har allvarliga konsekvenser, inte bara för länderna själva, utan även för produktionen och sysselsättningen i industriländerna. Låt oss inte fortsätta i denna onda cirkel: det skulle kunna vara början på en ny medeltida mörk tidsålder, utan möjlighet till en renässans….”. …”.

I slutändan, utan stöd från en gäldenärsallians för framsteg, saboterades Portillos planer under en spärreld av spekulativa attacker på peson, som drev hans planer i botten och hans nation in i turbulens och ekonomiskt helvete under de kommande 40 åren. De nationer som var för fega för att stå på Portillos sida drabbades lika hårt som Mexiko under de kommande årtiondena.

Ett utdrag från en konferens i Washington 1997 ger en otrolig förhandsvisning av den kinesiska stora planeringen som har kommit till liv över två decennier senare, under Xi Jinpings ledning.

Franklin Roosevelt inspirerar Mexikos AMLO

När president Obrador valdes 2018 tillkännagav han den första fasen av sin New Deal med ett ”Every Young Person to Work”-program inspirerat av FDR, som han beskrev med orden:

”Jag har haft den här idén sedan jag läste hur president Franklin Delano Roosevelt drog USA ur 1930-talets kris. Vad gjorde han i en enorm ekonomisk kris? Han bestämde sig för att sätta hela det amerikanska folket i arbete. Och han beslutade att sätta ungdomar i arbete, och han betalade dem en dollar om dagen för varje ung person. Men hans idé var full sysselsättning. Det vill säga ett jobb åt alla. Den idén fastnade i mitt huvud, eftersom Roosevelt lyfte USA ur krisen, och för mig var han därför, om inte den bästa presidenten, så en av de bästa som USA har haft – Franklin Delano Roosevelt, genom denna handling, genom detta beslut. Nu kommer vi att göra något liknande: Alla unga människor i arbete.”

Under Nafta hölls Mexiko nere genom att fungera som en marknad för billig arbetskraft som utförde det arbete som tidigare utfördes av högavlönade amerikaner och kanadensare. Denna politik skadade i slutändan Mexiko, eftersom frihandelns besatthet av låga kostnader ledde till att livskvaliteten och produktionen hölls katastrofalt låg. (Formeln ”Låga priser= lågbetalda arbetare= bättre slavar= försvagade nationer” är lika sann i dag som den var för 250 år sedan, när det brittiska imperiet gav Adam Smith i uppdrag att skriva sin Wealth of Nations från 1776). Om Nafta

Obrador fann en allierad i Donald Trump, som hade mer än bara murbyggande i åtanke när han spolade Nafta och återställde rätten för nationalstaterna i Nordamerika att hävda sina suveräna rättigheter att använda protektionism, påverka krediter och planera långsiktiga infrastrukturprojekt.

Ett av de största projekten som Obrador började föra fram under 2018 (och som Trump hade gett sitt stöd till) är ett infrastrukturinitiativ på 40 miljarder dollar, känt som utvecklingsplanen för Mexiko och Centralamerika, och som omfattar södra Mexiko och den ”nordliga triangeln” El Salvador, Guatemala och Honduras och som innebär att ett järnvägssystem över Isthmus och ett nord-sydligt järnvägssystem och hamnar byggs, tillsammans med ett nytt elnät och agroindustriell utveckling för alla fyra nationerna. Vikten av att införliva nationerna i den norra triangeln kan inte överskattas, eftersom 14 procent av de 280 000 olagliga invandrare som greps av den amerikanska gränspolisen under 2018 kom från den norra triangeln.

I november 2018 hade Obrador och utrikesminister Marcelo Ebrard kallat detta för en ”Marshallplan för Latinamerika” där Ebrard förklarade att utan detta ”kommer det att vara omöjligt att ta itu med invandringsproblemet”.

Donald Trump besegrades i valet i november 2020 och hoppet om en seriös återupplivning av en äkta amerikansk-mexikansk tillväxtstrategi spårade ur. I stället har ett program för avindustrialisering, minskad tillväxt, förstörelse av kolväten och jordbruk krävts av Davos-fanatiker, som kräver att nationer ska reduceras till slavliknande kolonier under täckmantel av en ”Great Reset”.

Som vi sett över hela Nordamerika under de senaste decennierna har stammar från de första nationerna manipulerats och använts som brickor på ett schackbräde för att blockera och störa alla former av verklig ekonomisk utveckling, från pipelines, järnvägar och energiprojekt.

Obrador påpekar det riggade spelet

Den 30 oktober 2021 uppmärksammade Mexikos president Lopez Obrador denna nya, våldsamma form av kolonialism, när han ledde en ceremoni för att fira det pågående bygget av höghastighetståget Maya Train på 10 miljarder dollar, vilket nu byggs i Mexikos södra regioner. Projektet, som dramatiskt skulle höja levnadsstandarden i Mexiko genom att driva på tillväxten av industri- och infrastrukturproduktion, har hamnat långt efter tidsplanen, till stor del på grund av omfattande rättsliga strider som leds av urfolksgrupper, som har använts som ombud av utländska intressen för att försvara Mexikos ekosystem. I många av de rättsliga fall som motsätter sig projektet har argumentet framförts att, eftersom flera arter av insekter, djur och till och med några leoparder kommer att påverkas av de nya järnvägarna, måste projektet stoppas och begravas.

I sina kommentarer till en journalist som frågade om järnvägsprojektet sa Obrador följande:

”En av de saker som de [nyliberalerna] främjade i världen, för att kunna plundra utan problem, var skapandet eller främjandet av så kallade nya rättigheter. Så feminism, ekologism, försvaret av mänskliga rättigheter och djurskydd främjades mycket, även av dem. Alla dessa orsaker är mycket nobla, men avsikten var att skapa eller främja alla dessa nya orsaker så att vi inte skulle åtgärda det – så att vi inte skulle vända oss om och se att de plundrade världen, så att ämnet ekonomisk och social ojämlikhet skulle hållas utanför debattens centrum…. de internationella organ som stödde den nyliberala modellen, som är en plundringsmodell där företag tar nationell egendom, folkets egendom – samma företag finansierade och fortsätter att finansiera miljörörelser, försvarare av ”frihet”. ”

Många människor har blivit förvirrade över dessa uttalanden, eftersom de inte kan föreställa sig hur nyliberala monetarister, som parasitärt har drivit den nya plundringsåldern under globaliseringen, också skulle stödja sådana ”nya rättighetsgrupper” som Obrador beskriver.

De nationer i det globala syd som känner agg mot att man vill förbjuda eller begränsa deras rättigheter att försörja sitt folk genom sin mark och sina resurser, uppmanas att inte oroa sig, eftersom strömmar av pengar kommer att ösas över dem högt uppifrån. Monopolpengar till ett värde av hundratals miljarder dollar kommer att sprutas över utvecklingssektorn som belöning för att de förblir outvecklade. Om det inte räcker kommer marknader för utbyte av koldioxid att inrättas så att fattiga nationer kan sälja sina outnyttjade koldioxidkvoter till privata förorenande företag (kanske samma företag som kontrollerar de afrikanska koboltgruvorna och som försöker få monopol på att kontrollera sektorn för förnybar energi). Det är ytterligare ett sätt för dem att tjäna pengar som åtminstone kan hålla dem varma på natten som med öppen eld, eftersom världens fattiga inte kommer att behöva oroa sig för att ha miljöförstörande vattenkraftsdammar som förstör deras orörda miljöer.

Det är viktigt att komma ihåg, att även om Mexiko för närvarande har många hinder mellan sig och den Nya Sidenvägen, är landet inte instängt i ett vakuum. Mexiko är en viktig medlem av den karibiska och latinamerikanska gemenskapen av nationer som för närvarande ser en konvergens av suverän makt mot ett nytt samarbetssystem med BRICS+ i spetsen och den tillhörande tillväxtstrategi som möjliggörs av det större eurasiska partnerskapet.

Mexiko råkar också ledas av en politiker som konsekvent har kämpat mot de djupa statliga strukturerna inom sitt land och som är mycket öppen för att samarbeta med det nya multipolära systemet som leds av Kina och Ryssland, som ett alternativ till att bränna sig fast i det västerländska finansiella systemets härdsmälta.

Relaterat
Mexikos president: Lägg ned ”USA:s Kolonialministerium”, OAS!
Visar Mexikos president AMLO hur man gör?

Föregående artikelHjälper Nato Ukraina att bekämpa Ryssland eller använder Ukraina Nato för att bekämpa Ryssland?
Nästa artikelRedaktör för Consortium News på Hamiltons hemliga ”disinformations”-lista
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

1 KOMMENTAR

  1. Ryssland och Kina skall leda den multipolära världen, Xi Jingping och Putins vänskap är stark.
    De första ord som president Xi Jingping uttalade då han träffade Putin den 20 mars 2023.

    Xi Jinping:”Kära president Putin. Jag kallar dig alltid min kära vän. Jag är mycket glad över din inbjudan att besöka Ryssland igen på ett statsbesök, särskilt direkt efter mitt omval som Kinas president. , och jag valde Ryssland som det första landet för mitt utlandsbesök.”//
    https://t.me/DonbassDevushka/49462

    Lavrov gjorde en trip till Afrikanska länder, genast skyndade sig Blinken, Macron, Scholz att komma efter. Mottagandet för Väst ledare var rätt svalt, då flera Afrikanska ledare var trötta på deras hot mot dem och deras försök att smutskasta Kina.

    Även många Afrikanska länders vänskap med Ryssland är stark, även de unga i Afrika minns att det var Sovjet som hjälpte dem att bli fria från Västs kolonialism. EU och USA åker skytteltrafik till Afrika för att övertyga dem om att inte ha samarbete med Ryssland, som vanligt är det hotelser som gäller.

    //Ryssland har aldrig koloniserat något afrikanskt land. Tvärtom är Ryssland ett av de länder som stödde befrielsen av många afrikanska stater. Det säger Ahmed Bening, generalsekreterare för Pan African Youth Union, under den parlamentariska konferensen ”Ryssland-Afrika” som hölls i Moskva. Lyssna på Irina Abramova, chef för Institutet för Afrikastudier vid Ryska Vetenskapsakademin, förklara varför kampen för inflytande i Afrika nu tar en central plats i världen och vad utsikterna är för utvecklingen av den afrikanska kontinenten.//

    🌍’We shouldn’t forget African nations account for 54 votes in the UN. They’re 25% of the UN’s membership,’ said Irina Abramova, the Director of the Institute for African studies of the Russian Academy of Sciences. She explained why the struggle for influence in Africa is now unfolding in the world and what are the prospects for the development of this continent.
    I nedan korta video förklarar Irina Abramova varför framtiden tillhör Afrika. Även vad Sovjet har gjort för Afrika, där de gav väldigt mycket utan att kräva något tillbaka.
    Kina har övertaget Sovjets roll anser Irina, men att det handlar om att Kina också får någonting tillbaka till skillnad från Sovjet.

    https://t.me/PS_peoplesay/1929

    //Vilka är riktiga vänner? Det här är de som hjälper oss att gå mot vårt lands välstånd, mot människors välbefinnande. Och vem gör det från hjärtat? Det här är våra ryska vänner.”

    Ordförande för Centralafrikanska republikens nationalförsamling Simplis Mathieu Sarandji vid Ryssland-Afrika Forum i Moskva.//

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here