”Min politiska självdeklaration” – avseende konflikten mellan Öst och Väst

”Min politiska självdeklaration med avseende på konflikten mellan Ryssland och Ukraina – eller snarare mellan Öst och Väst 

Demonisering av kritiker i vår tid

Demonisering av individer är ofta ett sätt att slippa ta en diskussion i en viktig sakfråga. Det är ingen ny metod, men den används betydligt mer idag än tidigare.

Den första frågan är vad som avses med ofta använda benämningar som ”Putinkramare”, ”Putinapologet”, ”Putintroll” eller ”Putinist”. Syftet med benämningarna är att demonisera meningsmotståndare i den aktuella debatten. Om det avser personer som på ett allmänt sätt hyllar Rysslands president finns det en saklig grund, även om det är en otrevlig demonisering. Det finns många personer i Sverige som försöker förstå vad som gjorde att Ryssland anföll Ukraina 24/2 2022. Jag har svårt att se att det skulle göra en person till Putinist eller något dylikt – även om slutsatsen som dras är att USA och NATO bär ett stort ansvar.

De som använder benämningarna hänvisar ofta till att en person spridit det ”ryska narrativet” (ungefär åsikt/ståndpunkt eller bild av verkligheten). Det är oftast mycket oklart vad som avses. Argumentet är mycket svagt. Om någon ledande politiker i Ryssland har sagt att jorden inte är platt utan rund och jag säger detsamma – sprider jag då det ”ryska narrativet”. Om de som använder benämningarna kan visa att det som påstås av Vladimir Putin, eller andra i den ryska presidentens närmaste krets, är sakligt felaktigt och jag flera gånger spridit sådant finns det god grund för kritik. Det är dock möjligt att jag någon gång spridit information om sådant som jag trodde var korrekt, men som senare visat sig vara fel. Inte heller då är beteckningar som ”Putinist” adekvata.

Metoden med demonisering med nedvärderande benämningar används tillsammans med metoden att avfärda någon för att personen har någon anknytning till en annan person som det tas för givet att man ska ta avstånd ifrån, dvs ”guilt by association”. Ytterligare en metod att avfärda en meningsmotståndare är klassa vissa argument som ”whataboutism”, dvs att någon tar upp argument och fakta som anses vara irrelevanta för en pågående diskussion. Syftet är att slippa svara på argument om frågor som kan vara relevanta. Men sådana metoder behandlas inte i den här artikeln.

En underrubrik till den här artikeln kunde ha varit: Är jag en ”Putinist”? Svaret på den frågan kommer var och en som läser artikeln att få svar på.

Min första reaktion den 24 februari 2022

I den allmänna debatten startade kriget i Ukraina den 24/2 2922. På ett plan är det korrekt, men det finns en förhistoria som bör tas med i diskussionen. Annars blir beskrivningen som helhet falsk.

Jag hänvisar till min första reaktion med avståndstagande som jag la ut på Synapze före lunch den 24/2 2022. [i]

Nu efter drygt ett år av krigande med några hundra tusen döda, många allvarligt skadade och omfattande förstörelse har antalet personer som förordar förhandlingar ökat kraftigt. En förhandlingslösning i februari-mars 2022 skulle ha gett Ukraina betydligt bättre villkor än vad som är realistiskt nu ett år senare. Min bedömning var redan i februari förra året att den militära stormakten Ryssland med stor sannolikt skulle vinna militärt och att förlängning av kriget skulle vara mycket mindre fördelaktigt för Ukraina än det som då krävdes av Ryssland. Det handlade om att lämna Krim, Luhansk och Donetsk samt garantera fortsatt ukrainsk neutralitet. Det är inte en fråga om hur det borde vara eller moral utan om realism. [ii]

Jag skrev en artikel den 4/3 2022 om det svenska beslutet om vapensändningar som pekar på att Sverige tidigare under lång tid varit neutralt när krig brutit ut i världen. I de fall Sverige blandat sig i har vårt land ställt sig på det angripande landets sida, ofta USA med eller utan allierade, utom när det gäller kriget mellan Sovjetunionen och Finland 1939, då Sverige även skickade vapen. Artikeln avslutades med: ” Inga svenska vapen till Ukraina!  Verka för dialog, avspänning och fred! ” [iii]

Misslyckad sanktionspolitik

Den 6/3 skrev jag om Västs uppenbart mycket väl förberedda sanktionspaket. Min bedömning var då (och nu) att sanktioner inte tidigare varit effektiva i att tvinga något land att i grunden ändra sin politik. Däremot drabbas många som inte är mål för sanktionerna. Jag skrev också att många bland de fattigaste i världen kommer att dö av svält som en följd av ökade matpriser. Tyvärr visade det sig att jag hade rätt. [iv]

En avgörande faktor för att få sanktioner att ge avsedd effekt är att huvuddelen av världen deltar aktivt i sanktionspolitiken. I fallet med sanktionerna mot Ryssland 2022 och 2023 har knappt 10% av världens länder deltagit. Resultatet är att sanktionerna inte har gett avsedd effekt. En särskild aspekt är att det inte fanns något skäl att tro att sanktioner – även om det mot all förmodan skulle visa sig effektiva – skulle kunna förkorta kriget. Den ryska staten hade ekonomiska reserver som gjorde att det inte fanns ekonomiska hinder för flera månaders krig. Sanktionerna fungerade som bestraffning mot enskilda och företag, men p.g.a. möjligheten för Ryssland att sälja produkter till flertalet av världens länder blev det inte mycket mer än en politisk markering. De har dock bidragit till dagens inflation som drabbat i stort sett alla världens länder. [v]

Spänningen mellan Ryssland och USA/NATO

Det är mycket som gjorts i USA och några andra västländer knutna till NATO och inom organisationen NATO som har påverkat det ryska beslutet att starta den speciella militära operationen som insatsen benämns i Ryssland.

USA har i flera decennier verkat för inre splittring i Sovjetunionen och Ryssland. Syftet har varit att försvaga en konkurrent om politisk, ekonomisk och militär makt. USA:s beteende under 1990-talet var bedrägligt. Det såg jag tecken på när jag arbetade i två EU-finansierade projekt i Sibirien (med början under 1996), men jag förstod inte då vad som i sin helhet pågick eller nyligen pågått. Flera miljoner människor dog och ett fåtal blev väldigt rika som en följd av ”chockterapin” som genomfördes för att nedmontera det sovjetiska systemet. Jeffrey Sachs och svensken Anders Åslund var drivande krafter i sina roller som rådgivare åt president Boris Jeltsin och nyckelpersonen för privatiseringspolitiken i Anatolij Tjubajs. Det finns naturligtvis andra faktorer också och grundläggande systembyten är generellt besvärliga. [vi]

Utvidgningen av NATO öster om det förenade Tyskland är ett grovt brott mot de muntliga löften som gavs till Michail Gorbatjov av fyra västländers ledare. NATO:s expansion har jag varit mot under lång tid. Jag var med och bildade Riksföreningen Nej till NATO och var under 2021 dess ordförande. Jag har skrivit ett flertal artiklar och hållit flera tal på olika platser om NATO där bl.a. utvidgningen österut tagits upp. Jag var även aktivt för att Estland, Lettland och Litauen skulle ges rätt att lämna Sovjetunionen eftersom en majoritet av befolkningen var för det. För Ryssland är det definitivt ett hot att vid sin gräns ha länder i militär allians med USA och med offensiva vapen installerade på sina territorier. USA har efter andra världskriget krigat mot fler länder än varje annat land. USA är i en klass för sig – ”Det finns ingen tvåa”. Antalet döda i USA:s krig efter 1945 har beräknats till mellan 20 och 30 miljoner. [vii]

Det ryska försöket under slutet av 2021 att få en seriös förhandling om ömsesidig säkerhet i Europa avfärdades av USA och EU. Jag ansåg att det var en chans till fred.

Anders Romelsjö och jag publicerade ett inlägg i Hufvudstadsbladet i Helsingfors som uppmanade parterna att förhandla. [viii] Det inlägget har något modifierat även publicerats i Dagens Nyheter 1/2 2022.

Om Västländerna med USA i spetsen hade agerat mer ansvarsfullt inom beskrivna områden, och agerandet under och efter kuppen i Kiev 2014 inte varit som beskrivs nedan, skulle det troligtvis inte vara något krig i Ukraina idag.

En av de mest insiktsfulla analyser av vad konflikten mellan USA och Ryssland i relation till bl.a. Ukraina orsakats av har gjorts av professor John Mearsheimer. [ix] Att det är fråga om ett proxykrig för USA:s räkning klargjordes av krigshöken Leon Panetta, f.d. CIA-chef och Secretary of Defense (försvarsminister), redan den 21/3 2022. [x]

Utvecklingen i Ukraina från 2014

Jag skrev en översiktlig genomgång av felaktiga påståenden om vad som hände i Ukraina 2014, dvs statskuppen i Kiev, skjutningarna på Maidan och massakern i Odessa. [xi] En mer ingående beskrivning som visar att det utan tvekan handlade om en statskupp med omfattande inblandning från USA har publicerats i Consortium News. [xii]

En viktig grundorsak till utvecklingen i Ukraina är hur splittrat landet är mellan öst- respektive västsympatier. Det visas tydligt av resultaten i de två presidentvalen som föregick kuppen 2014. Längst österut fick en av kandidaterna runt 90% av rösterna och längst västerut röstade runt 90% för den andra kandidaten. [xiii]

I svenska medier beskrivs Ryssland genomgående som en diktatur och Ukraina som en demokrati. Det finns massor av källor – om man inte bara förlitar sig på DN, SVT m.fl. som visar att det är en felaktig klassificering.

Om man söker på t.ex. ”banned parties ukraine” finner man en lista på 18 partier.[xiv]  Zelenskis parti är inte med på listan av 18 som förbjudits – inte heller något av de högerextrema.

Ledaren för det största oppositionspartiet Viktor Medvedchuk fängslades. Det finns lite info om det i denna lilla artikel om fångutväxling som jag skrev i höstas. Det finns en hel del info om behandlingen av honom på nätet. [xv] I den här länken redovisar Viktor Medvedchuk som är okänd för de flesta i Väst sin syn. [xvi]

Även angående pressfrihet finns det massor av info för den intresserade, [xvii]

De numera kända dödslistorna och CIA:s bidrag nämns i den här länken. [xviii] Scott Ritter (och många andra) har skrivit om dödslistorna. Några av dem som förts upp på listorna har dödats. Han tar även upp den ukrainske ”nationalhjälten” – nazisten Bandera. [xix]

NEJ det är inte korrekt att hävda att …. ”Ukraina är en hyfsat väl fungerande demokrati” som jag har sett skrivet. Det finns goda skäl att kritisera såväl Ryssland som Ukraina när det gäller demokrati och rättssäkerhet. Jag har listat några förhållanden som visar hur illa det är i Ukraina och i Västpress finns det fakta som visar på brister i det ryska samhället.

Vad har hänt på slagfälten m.m.

Vi har utsatts för en extremt ensidig mediebild av vad som utspelar sig på slagfältet i Ukraina, vilket uppenbarligen även gäller bakgrunden till kriget. Det har jag beskrivit i några artiklar. [xx] Det finns analyserat i ett stort antal artiklar av andra skribenter också.

I krig är sanningen det första offret får vi ofta höra. Parterna i kriget, Ryssland, Ukraina, USA/NATO, överdriver motståndarens förluster och egna framgångar och förminskar motsatsen. Frågan som bör ställas är varför svenska medier okritiskt vidarebefordrar ena sidans bild.

Att det ljugs i tider av skarpa motsättningar vet vi. En som ljög på ett ineffektivt och t.o.m. för ukrainska förhållanden överdrivet sätt var Lyudmyla Denisova som var ansvarig för humanitära frågor. Hon kom med ogrundade anklagelser om massvåldtäkter m.m.. Denisova blev en belastning och avsattes av Radan. [xxi]

I svenska medier överdrivs de ukrainska framgångarna och underskattas de ryska. Faktum är att tillståndet för den ukrainska armén är katastrofalt. Det är en form av självbedrägeri som sannolikt syftar till att ge stöd för fortsatta vapensändningar. När verkligheten kryper fram kommer det att bli en chock för många. [xxii]

Antalet krigsfångar i Ryssland är mycket större än antalet i Ukraina, vilket är ytterligare ett tecken på vilken sida som har övertaget i kriget. Det skulle blivit fler fångutväxlingar om Ukraina hade fler att byta med. I en av fångutväxlingarna var 65% av dem som fördes från Ukraina till Ryssland civila (bes­­ättningen på ett fartyg som låg i Odessa den 24/2 2022 hade fängslats). Från Ryssland till Ukraina i samma fångutväxling var 11% klassade som civila (från Mariupol). [xxiii]

Alternativa världsbilder

EU fattade tidigt under 2022 ett beslut om att införa förbud för sändning och återsändning av program från RT och Sputnik. Vad var de rädda för? Kanske att det egna ”narrativet” ska utmanas av ett annat.

Mina källor är folk som arbetat för en eller flera av USA, NATO och FN. De är väl meriterade experter som har kunskap och/eller erfarenhet av konflikter mellan öst och väst. Det finns ett stort antal sådana, t.ex. fd CIA-chefen och Secretary of Defense Leon Panetta, toppnivå-experten (Sovjetunionen) inom CIA, Ray MacGovern, som varit rådgivare åt några presidenter, professorn i geopolitik, John Mearsheimer, och professorn i militär strategi vid en militärhögskola i USA, Michael Vlahos. Vidare kan nämnas överste Jacques Baud, överste Douglas MacGregor och vapeninspektor Scott Ritter. Dessa har en helt annan syn på konfliktens bakgrund och utveckling än den som basuneras ut från Ukraina, USA och EU och upprepas av svenska ”experter”, medier och politiker. De nämnda personerna är pensionerade – det underlättar om man vill kunna tala fritt. Finns det någon vettig person som tror att alla dessa experter inom relevanta områden i västliga länder är ”Putinister”?

Nyhetsförmedlare och journalister som ger en bild som starkt avviker från den MSM för ut som bör nämns är Redacted, Alexander Mercouris, Duran, The New Atlas, Grayzone, Military Summary Channel. Några västerländska journalister är Vanessa Beeley, Patrick Lancaster, Eva Bartlett. De har rapporterat från Donbas vilket är underrapporterat i svenska medier dvs de borde göra dem högintressanta – men jag har inte ens sett dem nämnda i Sveriges MSM.

Svenskt självbedrägeri

Den oerhört ensidiga bild av bakgrunden till och utvecklingen av kriget i Ukraina som spridits av alla större tidningar, SR/SVT och mer eller mindre av alla riksdagspartier, kommer sannolikt snart att krackelera. Det går inte så dåligt för Ryssland på slagfältet och den ukrainska armén är kraftigt försvagad av stora personella och materiella förluster. Dessutom blir det mer och mer tydligt att det handlar om ett proxykrig i främst USA:s intresse. Det har sedan start förekommit omfattande inblandning som gått långt bortom vapensändningar.

Nyligen har en stor mängd hemliga dokument offentliggjorts. De har sitt ursprung i Pentagon. Dokumenten visar att USA har spionerat på allierade och ljugit om hur kriget i Ukraina utvecklas samt att fem Natoländer har små mängder trupp i Ukraina och en del annat. Sammantaget visar de att den officiella bilden som sprids i västlig press är falsk. [xxiv]

Joakim Paasikivi har angående läckan från Pentagon sagt: ”Det är oerhört pinsamt för USA” ….. att dokumenten har offentliggjorts. [xxv] När ska han inse att det är (borde vara) oerhört pinsamt för honom själv och ett stort antal andra som beskrivits som experter i svensk press och som därigenom använts för att ge trovärdighet för den ensidiga bilden som spridits? Han har gång på gång betonat att det går dåligt för Ryssland och bra för Ukraina, bl.a. baserat på en felaktig bild av Rysslands mål. Det har även påståtts att Ryssland hotats av brist på ammunition när det i stället är Ukraina som har det problemet. Läckor som den från Pentagon får stor effekt när de påvisar en uppenbar skillnad mellan den officiella bilden och den verklighet som en regering är väl medveten om.

Hur kommer medier och politiker att agera när den ensidiga bilden krackelerar? Kommer de att erkänna att de medvetet byggde sina ”analyser” på ena sidans propaganda? Knappast. Kommer de att hävda att de gjort sitt bästa och rapporterat i god tro – men att det blev lite fel? Möjligen. Det mest troliga är att de kommer att beklaga den ukrainska förlusten (som enligt mig var given när kriget bröt ut) och gå vidare som om inget hänt. De kommer att hoppas att det som varit snart faller i glömska. Kritikerna kommer naturligtvis att påminna om den ensidiga och därmed falska bilden som spridits.

Ett litet hopp dök upp i den här länken just när jag var klar med artikeln: After Bakhmut: Draining Battle Leaves Ukraine Battered, Russia Rising | Opinion (newsweek.com). Insikten sprids – om än rätt sakta.