Minskade förväntningar på en amerikansk-saudiarabisk säkerhetspakt

1
104

Collage på The Cradle.

En ny artikel av den indiske pensionerade diplomaten MK Bhadrakumar https://thecradle.co/articles/dialing-down-expectations-on-a-us-saudi-security-pact

Förvänta dig ett ”allt mindre” resultat från varje framtida amerikansk-saudiarabisk säkerhetspakt. Israels krig mot Gaza har skadat Washingtons planer på att driva på för normalisering mellan Tel Aviv och Riyadh och att dra saudierna bort från Ryssland-Kinas inflytandesfär.

Av MK Bhadrakumar.

En historisk säkerhetspakt kan vara på väg att ingås mellan USA och Saudiarabien som kan bana väg för kungadömets normalisering med Israel. Båda sidor är ivriga att sluta ett avtal som kommer att ersätta deras berömda  ”olja-för-säkerhet”-kupp som slogs till 1945.

En varning måste dock läggas till. Det 80 år gamla avtalet mellan president Franklin Roosevelt och kung Abdulaziz Al-Saud har satts på prov de senaste åren då den globala maktbalansen har förändrats och urholkat en del av deras ömsesidiga förtroende.

Med de arabiska upproren under det senaste decenniet ansträngdes de en gång pålitliga kommunikationslinjerna mellan Riyadh och Washington. Frågor om tillförlitlighet på grund av förtroendebrist och avtagande amerikanskt inflytande började tynga den en gång så solida alliansen. Tre speciella händelser underströk att pelarna i relationen mellan USA och Saudiarabien hade börjat vackla:

För det första, skapandet av OPEC+, uppfinningen av den ryske presidenten Vladimir Putin och den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman (MbS), som lanserade en era av mer oberoende produktionspolitik, för det andra, Riyadhs beslut att gå med i multipolära BRICS och Shanghai Cooperation Organization ( SCO) och för det tredje, det saudiska beslutet att normalisera förbindelserna med Iran, ett åtagande som formaliserades i ett av Kina förmedlat fredsavtal i mars 2023.

Parterna känner utan tvekan ett behov av ett förnyat partnerskap mellan USA och Saudiarabien. De dramatiska händelserna den 7 oktober 2023 i Gaza krossade Biden-administrationens föreställning om att det palestinska problemet skulle ”lösa sig självt” och att allt som behövdes var en ordnad Saudi-Israelisk normalisering.

Istället återvände frågan om Palestina som en ökenstorm till centrum för västasiatisk säkerhet, och det finns inget utrymme kvar att lura regionen, lösa upp empatin för den palestinska saken eller spankulera runt som en barmhärtig samarit på den arabiska gatan.

På samma sätt spelade Iran sina kort effektivt för att lyfta fram motståndsaxeln, vilket fick de arabiska regimerna i viken att darra, och i sin tur gav Biden-administrationen ett fönster för att åter engagera sina gamla allierade.

Kopplingen mellan regionala krav på vapenvila, den humanitära krisen i Gaza och krav på frigivning av israeliska fångar som hålls av Hamas har gjort det möjligt för Washington att återta fotfästet som en viktig samtalspartner på det diplomatiska spåret.

Ändå är det fortfarande en hal backe för USA att återuppstå som den viktigaste influencern i regionen. För mycket har förändrats i Västasien och världen under tiden.

Den breda strategi som Biden-teamet eftersträvar är att vårda det nya ekosystemet kring Abrahamsavtalet som Donald Trump patenterade genom att föreställa sig ett israelisk-saudiarabiskt avtal som grundbulten i en bredare politisk överenskommelse. Vita huset föreställer sig att detta kommer att bana väg för Gazas återuppbyggnad och skapandet av en palestinsk stat som skulle gå långt mot att integrera Israel i det arabiska grannskapet, samtidigt som Washington tillåts rikta sin uppmärksamhet mot Asien-Stillahavsområdet och Eurasien för att förhindra Kinas öka och undergräva Moskvas förmåga att tillhandahålla strategiskt utrymme för Kina på den globala scenen.

Red: Abraham-avtalen eller på engelska The Abraham Accords är en serie överenskommelser om normalisering av förbindelserna mellan Israel och de fyra arabiska länderna Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan. Avtalen som stadfäste överenskommelserna undertecknades från september 2020 till januari 2021.[1][2][3] Tidigare hade Egypten (1979) och Jordanien (1994) som enda arabländer slutit fred med Israel.[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Abraham-avtalen

Snarare än en robust strategi är det här scenariot en förföriskt ambitiös dröm mot bakgrund av Washingtons växande lista av existentiella utmaningar: en ekonomi som krånglar under tyngden av sin aldrig tidigare skådade skuldbörda, motstrategierna för axeln Ryssland-Iran-Kina, och hotet om ”de-dollarisering” som passar in i världsekonomin när fler och fler länder i det globala södern experimenterar  med alternativa valutor i sina internationella handelsuppgörelser.

Ett av huvudproblemen i det frenetiska amerikanska tankesättet är att få Saudiarabien och Förenade Arabemiraten att ta avstånd från en samordnad attack mot petrodollarn vid det kommande BRICS-toppmötet i Kazan, Ryssland, 22-24. Oktober – ett möte som förväntas bli en game changer i ”de-dollariseringsprocessen”.

Det kommande toppmötet i Peking denna månad mellan president Xi Jinping och Rysslands president Vladimir Putin förväntas prioritera omstruktureringen av den internationella finansordningen. De senaste uppgifterna som publicerades av det amerikanska finansdepartementet den 17 april visade att Kinas innehav av amerikanska statsobligationer sjönk till 775 miljarder dollar i februari, en minskning med 22,7 miljarder dollar från bara en månad tidigare. Global  Times hävdade att ”nedgången markerar en strukturell anpassning av Kinas valutareserv, påverkad av faktorer som inkluderar landets externa betalningsbalans och avkastningen på amerikanska statsobligationer”.  Den kom också till följande slutsats:

När den globala trenden mot de-dollarisering har börjat, har många länder påskyndat diversifieringen av sina reserver genom att öka sina innehav av guld och använda lokala valutor för internationella betalningar. Kinas guldreserver i slutet av mars nådde 72,74 miljoner uns, en månatlig ökning med 160 000 uns, och markerade den 17:e månaden i rad med ökning av guldinnehavet.

Siffrorna talar för sig själva. Som en insiktsfull  amerikansk mediakommentar nyligen påpekade:

Inga konkreta planer har åtagit sig eller lagts fram [av BRICS], men bara att artikulera denna idé på världsscenen flyttar Overton-fönstret för vad som är acceptabelt att diskutera offentligt när det gäller att motverka den amerikanska dollarns dominans i internationell handel. Även om ingen BRICS-valuta är nära förestående ligger idén på bordet och är inte längre något extremt eller osannolikt.

Övertonsfönstret är bredden av idéer som tolereras som en del av det offentliga samtalet, etc.)

Det räcker med att säga att de amerikansk-saudiarabiska förhandlingarna om en säkerhetspakt i dag antingen är redo för en spännande slutsats på Riyadhs villkor – eller kan slingra sig framåt utan förankring, åtminstone tills efter valet i november i USA (33 platser i USA). Senaten och alla 435 platser i representanthuset är också aktuella för val den 5 november).

En framstående saudisk kommentator  noterade att ”hela regionen är på gränsen till en sista touch mot bakgrund av kriget i Gaza. Detta kan antingen leda till en affär som får någon att antingen falla av sin höga häst eller springa till kanten av avgrunden. I båda fallen kommer de att betala ett högt pris.”

En insiktsfull  rapport i The  Guardian denna vecka avslöjade att även om USA-saudiarabiska utkasten till avtal om säkerhet och teknikdelning är tydliga, ligger osäkerhet framför sig eftersom dessa avtal var tänkta att kopplas till en bredare västasiatisk lösning som involverar Israel och palestinierna. Med andra ord måste premiärminister Benjamin Netanyahu ställas inför svåra ämnen som en permanent vapenvila i Gaza och skapandet av en palestinsk stat. Och en offensiv i Rafah kommer att kunna förstöra det här spelet.

Så det är inte alls förvånande att saudierna nu ”driver för en mer blygsam plan B, som utesluter israelerna”, skriver Guardian. Ur ett geopolitiskt perspektiv kan en urvattnad plan B fortfarande vara attraktiv för Bidens diplomater, eftersom den ”skulle cementera ett strategiskt partnerskap med Saudiarabien som skulle hålla kinesiskt och ryskt inflytande på avstånd. [Men] Det är långt ifrån klart om administrationen – än mindre kongressen – skulle acceptera ett sådant mindre för mindre resultat”.

Netanyahu är nästan säker på att betrakta ett normaliseringsavtal med saudierna vid denna tidpunkt som ”ett  minfält som inte kan korsas på grund av de politiska kostnaderna det medför.”

Det är en berömd rad från en satirisk sång skriven 1931 av den sovjetiske låtskrivaren  Vasily Lebedev-Kumach, som grovt översätts som ”Dokumentet är det viktigaste i livet / Håll det säkert så länge du lever / Som utan ett ordentligt dokument, du är bara en flopp”.

Den bortgångne Mikhail Gorbatjov beklagade att han inte krävde ett ”riktigt dokument” om Natos expansion. Saudiarabiska kronprins Mohammed bin Salman bör ta Gorbatjovs ånger som en varning.


 

Föregående artikelRegeringens proposition om DCA bekräftar alla farhågor
Nästa artikelDen grumliga vänsterns grumliga föreställningar
Anders Romelsjö (red)
Anders Romelsjö är redaktören för Global Politics. Han drev tidigare under sex år bloggen Jinge.se som nu främst är ett arkiv med tusentals artiklar. Aktivist i den antiimperialistiska rörelsen på 1970-talet. Han har en bakgrund som läkare och professor med inriktning på forskning om alkohol, droger och folkhälsa.

1 KOMMENTAR

  1. Temat, och naturligtvis artikeln, är högintressanta – men vi vet ju klart att arabvärlden idag från alla (tillförlitliga?) uttalanden kräver idag en etablerad stat Palestina och dess problem och status helt lösta för att ge sig i lag med förhandlingar och undertecknade dokument med Israel.

    I många länder i regionen finns fenomenet ”the Arab street” (d.v.s. allmänheten ute i samhället) som är allt annat än Israelvänliga och definitivt inte efter de folkmordsbrott och brott mot mänskligheten som begåtts i tv:s direktsändning i nu över ett halvår.

    Så länge som amerikanska sidan lägger in veton i FN:s säkerhetsråd mot precis allt som rör Palestina, går knappast dessa politiska ekvationer ihop; för att inte tala om hur det skulle gå om den osmidige och helt okunnige Trump skulle börja härja runt i regionen.

    Den här delen av sydvästra Asien har gått in i den post-amerikanska epoken. Washington har haft 34(!) år på sig med sin ”fredsprocess” sedan Osloprocessen (helt styrd av israeliska sidan, vet vi nu från släppta intervjuer med norska diplomater och politiker, kan ses i al-Jazera i dess utmärkta dokumentär kring Osloprocesserna, vilka kan ses på engelska på kanalens hemsida, titta gärna och lär!).

    Washington kan inte längre lura den här delen av världen och är i det närmaste helt isolerade i frågan endast med stöd av ”diplomatiska jättemakter” i världen som öländerna Nauru och Papua Nya Guinea (d.v.s. ”köpta röster”).

    Washington är idag ett hinder för fred och utveckling i västra Asien, där Israel bara sedan länge har enbart våld och bombningar kvar i sin ”politiska” verktygslåda.

    Den hårdföra Israellobbyn i Washington sprider sitt politiska gift bland de amerikanska politikerna och hindrar dem att se klart på regionens verkliga problem. Det var på Washingtons uppmaning och i dess idévärld det skulle hållas politiska demokratiska val i ”Mellanöstern”. Det skulle på underligt vis lösa Israels alla framtida problem. Gazas befolkning valde med stor majoritet Hamas-rörelsen att styra Gaza. Det är klara historiska fakta. Denna Hamas-rörelse har i många år (rentav decennier) fått israeliska statsstöd för att då vara ”en anti-marxistisk” motvikt till al-Fatah och PLO.

    Washington och staten Israel har själva fött upp Hamas. En öppen hemlighet ingen talar om idag; precis som Washington en gång byggde upp islamistiska extremgrupper på 1970- och 1980-talen i Pakistan och Afghanistan.

    Det är dags för Washington att lämna alla förhandlingsroller och formbara processer i denna region. Washington är som vanligt denna regions kommissarie Clouseau: man lämnar bara efter sig en brutal scen, vars trassel och intriger är helt outredbara, och som är långt värre innan utredningen skulle inledas. Regionens belastning är Washington självt, som i många år styrts och rentav ”kapats” av religiösa kristna och judiska fanatiker och extremister på båda sidor Atlanten.

    Förr sköttes såväl den israeliska som palestinska politiken av dessa sidors vänsterrörelser, som var strikt sekulära – och man kunde föra rimliga sakförhandlingar och tidvis sällsynt rentav lita på varandra.

    Idag gäller det hårdföra israeliska högerpartiet Likuds slogan i denna region (som ingen någonsin nämner i någon media) ända sedan 1970-talet: ett Storisrael ”från havet till floden (Jordan)”.

    Så illa är det. Arabvärlden måste idag se till att denna region blir just post-amerikansk, då har regionen en chans till återhämtning och rentav återfödelse.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here