Planerad nedväxt: Ekosocialism och hållbar mänsklig utveckling

Illustration av nedväxling. Figur 1 från Hoehn D, et al, ”Introducing a Degrowth Approach to the Circular Economy Policies of Food Production, and Food Loss and Waste Management: Towards a Circular Bioeconomy”, Sustainability 13(6):3379 (2021).

Detta är början på en artikel av den i klimatfrågan mycket kunnige chefredaktören för Monthly Review John Bellamy Foster.

________________________________________________________

Ordet ’degrowth’ (nedväxt) står för en familj av politiskt-ekonomiska synsätt som, inför dagens accelererande planetära ekologiska kris, förkastar obegränsad, exponentiell ekonomisk tillväxt som definitionen av mänskligt framåtskridande.

Att överge ekonomisk tillväxt i rika samhällen innebär att övergå till noll nettokapitalbildning. Med kontinuerlig teknisk utveckling och förbättring av mänskliga förmågor kan enbart ersättningsinvesteringar främja stadiga kvalitativa framsteg i produktionen i mogna industrisamhällen, samtidigt som exploaterande arbetsförhållanden elimineras och arbetstiden förkortas. Tillsammans med global omfördelning av den sociala överskottsprodukten och minskning av avfall skulle detta möjliggöra enorma förbättringar i de flesta människors liv.

Degrowth, som särskilt riktar sig mot de jämförelsevis rikare sektorerna av världsbefolkningen, syftar således till att förbättra levnadsvillkoren för den stora majoriteten samtidigt som man upprätthåller de miljömässiga förutsättningarna för existens och främjar en hållbar mänsklig utveckling. (2

Vetenskapen har utan tvekan fastställt att det i dagens ”fullvärldsekonomi” är nödvändigt att verka inom en övergripande jordsystembudget med avseende på tillåten fysisk genomströmning. (3

Men snarare än att utgöra ett oöverstigligt hinder för mänsklig utveckling kan detta ses som inledningen till ett helt nytt stadium av ekologisk civilisation, baserat på skapandet av ett samhälle med substantiell jämlikhet och ekologisk hållbarhet, eller ekosocialism.

Degrowth, i denna mening, syftar inte till åtstramning utan till att hitta en ”välmående väg ner” från vår nuvarande utvinnande, slösaktiga, ekologiskt ohållbara, underutvecklade, exploaterande och ojämlika, klasshierarkiska värld. (4

Fortsatt tillväxt skulle ske inom vissa områden av ekonomin, möjliggjort av nedskärningar på andra håll. Utgifterna för fossila bränslen, vapen, privata jetplan, sportbilar, fritidshus och reklam skulle behöva minskas för att ge utrymme för tillväxt inom områden som regenerativt jordbruk, livsmedelsproduktion, anständiga bostäder, ren energi, tillgänglig hälsovård, allmän utbildning, samhällets välfärd, kollektivtrafik, digital uppkoppling och andra områden relaterade till grön produktion och sociala behov. (5

När de första systemen för nationalräkenskaper utvecklades efter andra världskriget ansågs alla ökningar av nationalinkomsten, oavsett källa, utgöra ekonomisk tillväxt. Bruttonationalprodukten, BNP, blev det främsta måttet på mänskliga framsteg. (6

Mycket av detta var dock tveksamt ur en bredare social och ekologisk synvinkel. Enligt det rådande systemet för nationalekonomisk redovisning utgör allt som ger ”mervärde”, i enlighet med den kapitalistiska värderingsprocessen, ”tillväxt”. Detta inkluderar sådana saker som krigsutgifter, produktion av slösaktiga och giftiga produkter, lyxkonsumtion av de mycket rika, marknadsföring (som omfattar motivationsforskning, inriktning, reklam och säljfrämjande åtgärder), ersättningar av social med privat konsumtion, som i ersättningen av den privata bilen med kollektivtrafik, expropriering av allmänningarna;

Företagens utgifter för att öka exploateringen av arbetstagare, juridiska kostnader i samband med förvaltning, kontroll och förbättring av privat egendom, företagsledningens antifackliga verksamhet, det så kallade straffrättsliga systemet, stigande läkemedels- och försäkringskostnader, sysselsättning inom finanssektorn, militära utgifter och till och med kriminell verksamhet. (7

Maximal utvinning av naturresurser ses som avgörande för snabb ekonomisk tillväxt, eftersom det utnyttjar naturens ”fria gåva…till kapitalet.” (8

I motsats till detta ansågs icke-marknads- och självhushållningsproduktion som utförs över hela världen, hushållsarbete som huvudsakligen utförs av kvinnor, många utgifter för mänsklig tillväxt och utveckling (ses som relativt improduktiva), miljöskydd och minskningar av produktionens toxicitet alla ”räknas för ingenting” eller tilldelas ett minskat värde, eftersom de inte ökar produktiviteten eller direkt främjar ekonomiskt värde. (9

I dag finns den grundläggande tragedin i detta överallt omkring oss. Det är nu allmänt erkänt att ekonomisk tillväxt, baserad på oavbruten kapitalackumulation, är den främsta orsaken till att jorden förstörs som en säker plats för mänskligheten. Jordsystemets kris visar sig i att planetära gränser överskrids i samband med klimatförändringar, havsförsurning, förstörelse av ozonskiktet, utrotning av arter, störningar i kväve- och fosforcyklerna, förlust av marktäcke (inklusive skogar), utarmning av sötvatten, aerosolbelastning och nya ämnen (som syntetiska kemikalier, radioaktiv strålning och genetiskt modifierade organismer). (10

Drivkraften till kapitalackumulation skapar således en ”beboelighetskris” för mänskligheten under detta århundrade. (11

Det vetenskapliga samförståndet i världen, som representeras av FN:s mellanstatliga panel för klimatförändringar (IPCC), har fastställt att den globala medeltemperaturen måste hållas under en ökning på 1,5°C jämfört med förindustriella nivåer under detta århundrade – eller annars, med en oproportionerligt högre risknivå, ”långt under” en ökning på 2°C – om inte klimatdestabilisering ska hota med absolut katastrof när positiva återkopplingsmekanismer träder i kraft.

I IPCC:s sjätte utvärderingsrapport (AR6, som släpps i sina olika delar under 2021-23), är det mest optimistiska scenariot en ökning av den globala medeltemperaturen i slutet av århundradet över preindustriella nivåer på under 1,5 ° C. Detta kräver att gränsen på 1,5 °C inte överskrids förrän 2040, att den stiger med en tiondels grad till 1,6 °C och sedan faller tillbaka till en ökning på 1,4 °C i slutet av århundradet. Allt detta bygger på att vi når nettonollutsläpp (i själva verket verkliga nollutsläpp) av koldioxid senast 2050, vilket ger en femtioprocentig chans att klimat-temperaturgränsen inte kommer att överskridas. (12

Men enligt den ledande klimatforskaren Kevin Anderson vid Tyndall Center for Climate Change Research är detta scenario redan föråldrat. Enligt IPCC:s egna siffror är det nu nödvändigt att nå nollutsläpp av koldioxid senast 2040, för att ha samma 50-procentiga chans att undvika en ökning med 1,5 °C. ”Från och med nu”, skrev Anderson i mars 2023, krävs, för att inte överstiga 1,5°C uppvärmning, 11% årliga utsläppsminskningar, vilket faller till närmare 5% för 2°C. Dessa globala genomsnittliga värden ignorerar dock kärnbegreppet rättvisa, som är centralt för alla FN: s klimatförhandlingar, vilket ger ”utvecklingsländer” lite längre tid att minska koldioxidutsläppen. Om man inkluderar rättvisa måste de flesta ”utvecklade” länder nå nollutsläpp av koldioxid mellan 2030 och 2035, medan utvecklingsländerna följer efter upp till ett decennium senare. Varje försening kommer att krympa dessa tidslinjer ytterligare. (13

Världsmeteorologiska organisationen angav i maj 2023 att det finns en 66-procentig risk för att den årliga genomsnittliga globala temperaturen nära ytan tillfälligt kommer att överstiga en ökning på 1,5 °C jämfört med förindustriella nivåer under ”minst” ett år fram till 2027. (14

IPCC:s befintliga scenarier är en del av en konservativ process, utformad för att uppfylla den kapitalistiska ekonomins förutsättningar, som bygger in fortsatt ekonomisk tillväxt i de rika länderna i alla scenarier, samtidigt som alla väsentliga förändringar i sociala relationer utesluts. Den enda metod som används i sådana klimatmodeller är att anta prisinducerade teknikskiften. Befintliga scenarier bygger därför i hög grad på teknik för negativa utsläpp, som bioenergi och avskiljning och lagring av koldioxid (BECCS) och direkt koldioxidavskiljning i luften (DAC), som för närvarande inte finns i stor skala och inte kan införas inom den föreskrivna tidsramen, samtidigt som de också utgör enorma ekologiska risker i sig själva. Denna betoning på i princip obefintliga tekniker som i sig är miljöförstörande (med tanke på deras enorma krav på mark, vatten och energi) har ifrågasatts av forskare inom IPCC självt.

I den ursprungliga Summary for Policymakers for the mitigation report, del 3 av AR6, var de forskare som författade rapporten överens om att sådan teknik inte är genomförbar inom en rimlig tidsram och föreslog att lågenergilösningar baserade på folklig mobilisering kan erbjuda det bästa hoppet om att genomföra de massiva ekologiska omvandlingar som nu krävs. Allt detta uteslöts dock från den slutliga publicerade Summary for Policymakers, vilket bestämdes av regeringarna, som en del av den normala IPCC-processen, som tillåter censur av forskarna.(15

Prisdrivna tekniska lösningar, som skulle möjliggöra fortsatt ekonomisk tillväxt och bibehållande av nuvarande sociala relationer, finns inte i närheten av den skala och det tempo som krävs. Därför krävs det stora socioekonomiska förändringar i produktions- och konsumtionssättet, som går stick i stäv med den rådande politisk-ekonomiska hegemonin.

”Tre decennier av självbelåtenhet”, skriver Anderson, ”har inneburit att tekniken på egen hand nu inte kan minska utsläppen tillräckligt snabbt.” Det finns därför ett drastiskt behov av lågenergilösningar som bygger på förändringar i produktions- och konsumtionsförhållanden som också tar itu med djupa ojämlikheter. De nödvändiga utsläppsminskningarna är ”endast möjliga genom att omfördela samhällets produktiva kapacitet från att möjliggöra privat lyx för ett fåtal och åtstramningar för alla andra, till bredare allmänt välstånd och privat tillräcklighet. För de flesta människor kommer hanteringen av klimatförändringarna att innebära många fördelar, från prisvärda bostäder till trygga anställningar. Men för de få av oss som har gynnats oproportionerligt mycket av status quo”, insisterar Anderson, ”innebär det en djupgående minskning av hur mycket energi vi använder och saker vi samlar på oss.” (16

Här är det avgörande med en strategi för nedväxt och ackumulering som utmanar det ackumulerande samhället och den ekonomiska tillväxtens primat. Sociala åtgärder för att tillgodose mänskliga behov och kraftigt minskad ojämlikhet är viktiga delar av en övergång till en låg energiförbrukning i ekonomin och eliminering av ekologiskt destruktiva former och skalor av produktion. På detta sätt kan de flesta människors liv förbättras både ekonomiskt och ekologiskt. För att åstadkomma detta krävs dock att man går emot kapitalismens logik och mytologin om ett självreglerande marknadssystem. En sådan radikal omvandling kan bara uppnås genom att införa betydande nivåer av ekonomisk och social planering, genom vilken, om den drivs till sin spets, de associerade producenterna skulle arbeta tillsammans på ett rationellt sätt för att reglera arbets- och produktionsprocessen som styr den sociala metabolismen hos mänskligheten och naturen som helhet.

Den klassiska 1800-talssocialismen i Karl Marx och Frederick Engels arbeten såg behovet av en institution för kollektiv planering som svar på kapitalismens ekologiska och sociala motsättningar, liksom dess ekonomiska motsättningar. Engels analys insisterade på behovet av socialistisk planering för att övervinna den ekologiska klyftan mellan stad och land, medan Marx teori om metabolisk klyfta, som verkar på en mer allmän nivå, insisterade på behovet av en hållbar mänsklig utveckling.

Planering har varit avgörande för alla ekonomier, både kapitalistiska och socialistiska, i krigstider. Gigantiska, monopolistiska företag har själva på eget initiativ infört vad ekonomen John Kenneth Galbraith kallade ett ”planeringssystem”, även om det till stor del fungerar inom, snarare än mellan, multinationella konglomerat. (17

Hela idén med ekonomisk planering ses dock, enligt den gängse ideologin, som en motsats till den kapitalistiska marknaden och har effektivt förbjudits från offentlig diskussion – förklarats vara ogenomförbar och en form av despotism – efter kapitalismens triumf i det kalla kriget och Sovjetunionens undergång.

Detta håller nu snabbt på att förändras. Som den franske ekonomen Jacques Sapir nyligen konstaterade är ”plan och planering åter på modet”, på grund av de inre och yttre motsättningarna i det kapitalistiska marknadssystemet. (18

Det står nu klart att det inte finns någon möjlighet att framgångsrikt ta itu med den nuvarande planetära nödsituationen och säkerställa det industrialiserade samhällets fortlevnad och den mänskliga befolkningens överlevnad om inte planering och miljöstatlig reglering av ekonomin återinförs i ett sammanhang där kapitalet växer och ackumuleras.

Notes

1. ↩Herman E. Daly, Beyond Growth (Boston: Beacon Press, 1996), 2.
2. ↩In Marxist terms, degrowth stands for a shift from expanded reproduction in terms of material throughput to simple reproduction. See Paul M. Sweezy, The Theory of Capitalist Development (New York: Monthly Review Press, 1970), 75–95. The pre-eminent theorist of a steady-state economy (aimed at simple reproduction in the context of a full-world economy) is the late Herman E. Daly in works such as Beyond Growth and Steady-State Economics. Daly was a sharp critic of the existing capitalist economy and frequently made use of Marx in his analysis. However, his approach to steady-state economics was originally inspired by John Stuart Mill’s conception of the “stationary state” and like Mill, sought, in Marx’s words, to “reconcile the irreconcilables” of capital and labor, seeing a no-growth economy as compatible with capitalism or at least a market system, and implemented by government policy, licensing, and caps. The irrealism of this was partly recognized by Daly, who dealt with the implementation of a no-growth economy as a matter of faith, ending his great work Beyond Growth with God and a “Creation-centered economy.” Nevertheless, his analysis was at its core deeply critical and even radical. See Herman E. Daly, Beyond Growth (Boston: Beacon Press, 1996), 216–24; Herman E. Daly, Steady-State Economics (Washington, D.C.: Island Press, 1991); Herman E. Daly and John B. Cobb Jr., For the Common Good (Boston: Beacon Press, 1989). For a criticism of attempts to reconcile a no-growth economy with capitalism, see John Bellamy Foster, Capitalism in the Anthropocene (New York: Monthly Review Press, 2022), 363–72.
3. ↩Herman E. Daly, “Economics in a Full World,” Scientific American (September 2005): 100–7.
4. ↩Howard T. Odum and Elisabeth C. Odum, A Prosperous Way Down (Boulder, Colorado: University Press of Colorado, 2001).
5. ↩Jason Hickel, Less Is More (London: Windmill, 2020), 30.
6. ↩For ecological critiques of national income accounting, see Daly and Cobb, For the Common Good, 64–84, 401–55; John Bellamy Foster and Brett Clark, The Robbery of Nature (New York: Monthly Review Press, 2020), 260–61; Marilyn Waring, Counting for Nothing (Toronto: University of Toronto Press, 1999).
7. ↩For a discussion of waste in capitalism see Victor Wallis, Red-Green Revolution: The Politics and Technology of Ecosocialism (Toronto: Political Animal Press, 2022), 24–30.
8. ↩Karl Marx and Frederick Engels, Collected Works (New York: International Publishers, 1975), vol. 37, 732–33.
9. ↩Waring, Counting for Nothing, 153–81.
10. ↩Johan Rockström et al., “A Safe Operating Space for Humanity,” Nature461, no. 24 (2009): 472–75; Will Steffen et al., “Planetary Boundaries,” Science 347, no. 6223 (2015): 736–46; Sadrine Dixson-Declève et al., Earth for All (Gabriella, BC: New Society Publishers, 2022): 13–19.
11. ↩Carles Soriano, “Anthropocene, Capitalocene, and Other ‘-Cenes,’” Monthly Review74, no. 6 (November 2022): 1.
12. ↩United Nations Intergovernmental Panel on Climate Change, Sixth Assessment Report, Working Group I: The Physical Science Basis(2021), 14, ch; Andrea Januta, “Explainer: The U.N. Climate Report’s Five Futures Decoded,” Reuters, August 9, 2021; International Energy Agency, “Net Zero by 2050 Scenario (MZE),” Global Energy and Climate Model, October 2022, www.iea.org.
13. ↩Kevin Anderson, “IPCC’s Conservative Nature Masks True Scale of Action Needed to Avert Catastrophic Climate Change,” The Conversation, March 24, 2023; see also David Spratt, “Faster, Higher, Hotter: What We Learned About the Climate System in 2022,” part 1, Resilience.org, February 20, 2023.
14. ↩“Global Temperatures Set to Reach New Records in Next Five Years,” World Meteorological Organization, May 17, 2023.
15. ↩Leaked Scientist Consensus Report on Mitigation, AR6, part 3, section B4.3; “Notes from the Editors,” Monthly Review 74, no. 2 (June 2022). On low-energy solutions to climate change, see Joel Milward Hopkins, Julia K. Steinberger, Narasimha D. Rao, and Yannick Oswald, “Providing Decent Living with Minimum Energy: A Global Scenario,” Global Environmental Change65 (November 2020); Jason Hickel et al., “Urgent Need for Post-Growth Climate Mitigation Scenarios,” Nature Energy 6 (2021): 766–68.
16. ↩Anderson, “IPCC’s Conservative Nature”; Hickel, Less Is More, 126–64.
17. ↩John Kenneth Galbraith, Economics and the Public Purpose(New York: New American Library, 1973), 77–204; Paul M. Sweezy, “Utopian Reformism,” Monthly Review 25, no. 6 (November 1973): 1–11.
18. ↩Jacques Sapir, “Is Economic Planning Our Future?,” Studies on Russian Economic Development33, no. 6 (2022): 583–97.