Välkände Seymour Hersh har 29 juni intressanta synpunkter på Progorzhins protest och dess följder i en artikel som jag återger obetydligt förkortad. https://seymourhersh.substack.com/p/prigozhins-folly
____________________
Biden-administrationen hade några strålande dagar förra helgen. Den pågående katastrofen i Ukraina försvann från rubrikerna, ersatt av ”upproret”, som en rubrik i New York Times kallade det, av Jevgenij Prigozjin, chef för legosoldaten Wagner-gruppen.
Fokus flyttades från Ukrainas misslyckade motoffensiv till Prigozhins hot mot Putins kontroll. Som en rubrik i Times uttryckte det: ”Upproret väcker en brännande fråga: Kan Putin förlora makten?” Washington Posts krönikör David Ignatius bjöd på denna bedömning: ”Putin tittade in i avgrunden i lördags – och blinkade.”
Utrikesminister Antony Blinken – administrationens go-to-man i krigstid, som för några veckor sedan stolt talade om sitt åtagande att inte söka vapenvila i Ukraina – dök upp på CBS:s Face the Nation med sin egen version av verkligheten: ” För sexton månader sedan, trodde de ryska styrkorna … att de skulle utplåna Ukraina från kartan som ett självständigt land”, sa Blinken. ”Nu, under helgen, har de varit tvungna att försvara Moskva, Rysslands huvudstad, mot legosoldater från Putins egen hord. . . . Det var en direkt utmaning mot Putins auktoritet. . . . Verkliga sprickor syns i den.”
Blinkningen motsagdes inte av att hans intervjuare, Margaret Brennan fortsatte med att antyda att avhoppet av den galne Wagner-ledaren skulle vara en välsignelse för Ukrainas styrkor, som ryska trupper slaktade medan han talade. ”I den mån det är en verklig urspårning för Putin tror jag att det skapar ännu större öppningar för ukrainarna att lyckas på marken.”
Talade Blinken för Joe Biden? Ska vi förstå att det är vad överbefälhavaren tror?
Vi vet nu att den kroniskt instabile Prigozhins uppror försvann inom ett dygn, när han flydde till Vitryssland, med en garanti för att inte bli åtalad, och hans legosoldatarmé absorberades i den ryska armén. Det fanns ingen marsch mot Moskva, och det fanns inte heller något betydande hot mot Putins styre.
Synd om Washington-kolumnisterna och nationella säkerhetskorrespondenter som verkar förlita sig starkt på officiella bakgrundskonversationer med tjänstemän i Vita huset och utrikesdepartementet. Med tanke på de publicerade resultaten av sådana genomgångar verkar dessa tjänstemän inte förstå verkligheten under de senaste veckorna, eller den totala katastrof som har drabbat den ukrainska militärens motoffensiv.
Så låt oss ta en titt på vad som verkligen händer, som det berättades för mig av en kunnig källa inom den amerikanska underrättelsetjänsten:
”Jag trodde att jag kan rensa bort lite av röken. Först och främst har Putin nu en mycket starkare position. Vi insåg redan i januari 2023 att en uppgörelse mellan generalerna, med stöd av Putin, och Prigo (Prigozhin), med stöd av ultranationalistiska extremister, var oundviklig. Den urgamla konflikten mellan de ”speciella” krigarna och en stor, långsam, klumpig, fantasilös reguljär armé. Armén vinner alltid eftersom den äger de perifera resurserna som gör segern möjlig, oavsett om den är offensiv eller defensiv. Det viktigaste är att de kontrollerar logistiken. Specialstyrkor ser sig själva som den främsta offensiva tillgången. När den övergripande strategin är offensiv tolererar den stora armén deras hybris och offentliga skryt eftersom specialstyrkorna är villiga att ta höga risker och betala ett högt pris. Framgångsrika offensiver kräver stora uppoffringar av män och utrustning.
”Wagner-medlemmar ledde den ursprungliga ryska Ukraina-offensiven. De var de ”små gröna männen”. När offensiven växte till en allomfattande attack av den reguljära armén fortsatte Wagner att assistera, men var motvilligt tvungen att ta en plats i baksätet under perioden av instabilitet och omställning som följde. Prigo, inte precis en blyg fiol, tog initiativet till att öka sina styrkor och stabilisera sin sektor.
”Den reguljära armén välkomnade hjälpen. Prigo och Wagner tog plats i rampljuset och tog åt sig äran för att de stoppade ukrainarna. Pressen slukade den historien. Samtidigt ändrade den större ryska armén och Putin långsamt sin strategi från offensiv erövring av det större Ukraina till försvar av det de redan hade. Prigo vägrade acceptera förändringen och fortsatte offensiven mot Bakhmut. Däri ligger sakens kärna. Istället för att skapa en offentlig kris och krigsrätt för Prigozhin, höll Moskva helt enkelt undan resurser och lät Prigo använda sina styrkor och eldkraftsreserver och dömde honom till stopp.
”Vad vi aldrig hört talas om är att Wagner för tre månader sedan drogs ut från Bakhmutfronten och skickades till en övergiven baracker norr om Rostov-na-Donu [i södra Ryssland] för demobilisering. Den tunga utrustningen omfördelades till största delen och styrkan reducerades till cirka 8 000, varav 2 000 gick till Rostov eskorterade av lokal polis.
”Putin stödde fullt ut armén som tillät Prigo att göra sig narr och försvinna i skam. Allt utan att anstränga sig militärt eller få Putin att möta en politisk strid med fundamentalisterna, som var ivriga beundrare av Prigo. Ganska smart.”
Det finns en enorm klyfta mellan det sätt som proffsen i den amerikanska underrättelsetjänsten bedömer situationen och vad Vita huset och den slarviga pressen i Washington släpper ut till allmänheten genom att okritiskt återge uttalanden från Blinken och hans gäng av krigshökar.
Den aktuella statistiken från slagfältet som jag fått av underrättelsetjänsten tyder på att Biden-administrationens övergripande utrikespolitik kan vara i fara i Ukraina. De väcker också frågor om NATO-alliansens inblandning, som har försett ukrainska styrkor med utbildning och vapen för den pågående låsta motoffensiven. Jag fick veta att under de första två veckorna av operationen erövrade den ukrainska militären endast 44 kvadratkilometer av territorium som tidigare kontrollerats av den ryska armén, mycket av det öppet land. Däremot har Ryssland nu kontroll över 40 000 kvadratkilometer av ukrainskt territorium. Jag har fått höra att ukrainska styrkor de senaste tio dagarna inte har kämpat sig igenom det ryska försvaret på något nämnvärt sätt. De har bara återtagit ytterligare två kvadratkilometer av ryskt kontrollerat territorium. I den takten,
Washingtonpressen verkar under de senaste dagarna sakta ha fattat katastrofens enorma omfattning, men det finns inga offentliga bevis för att president Biden och hans seniora rådgivare i Vita huset och utrikesdepartementet förstår situationen.
Putin har nu inom sitt räckhåll total kontroll, eller nära den, över de fyra ukrainska oblasterna – Donetsk, Cherson, Lubansk, Zaporizhzhia – som han offentligt annekterade den 30 september 2022, sju månader efter att han började kriget. Han kunde helt enkelt stanna där han är och se om den militära verkligheten kommer att accepteras av Vita huset och om man kommer att söka ett vapenstillestånd, med formella samtal för att avsluta kriget. Det blir ett presidentval i april nästa år i Ukraina, och den ryske ledaren kan sitta och vänta på det – om det äger rum. Ukrainas president Volodymyr Zelensky har sagt att val inte kommer att hållas medan landet är i krig.
Bidens politiska problem, när det kommer till nästa års presidentval, är akuta – och uppenbara. Den 20 juni publicerade Washington Post en artikel baserad på en Gallup-undersökning under rubriken ”Biden borde inte vara lika impopulär som Trump – men han är.” Artikeln som åtföljde undersökningen av Perry Bacon Jr. sa att ”Biden har nästan universellt stöd i sitt eget parti, praktiskt taget inget stöd från oppositionspartiets väljare och fruktansvärda siffror bland oberoende.” Biden kämpar, liksom tidigare demokratiska presidenter ”för att få kontakt med yngre och mindre engagerade väljare.” Bacon hade inget att säga om Bidens stöd för Ukrainakriget eftersom undersökningen uppenbarligen inte ställde några frågor om administrationens utrikespolitik.
Den hotande katastrofen i Ukraina, och dess politiska konsekvenser, borde vara en väckarklocka till de demokratiska kongressledamöterna som stöder presidenten men inte håller med om hans vilja att kasta miljarder bra pengar efter dåliga pengar i Ukraina i hopp om ett mirakel som inte kommer. Demokratiskt stöd för kriget är ytterligare ett exempel på partiets växande löskoppling från arbetarklassen. Det är era barn som har utkämpat det senaste förflutnas krig och kommer att kämpa i alla framtida krig. Dessa väljare har vänt sig undan i ökande antal när demokraterna närmar sig de intellektuella och pengaförmögna klasserna.
Om det finns några tvivel om det fortsatta seismiska skiftet i dagens politik rekommenderar jag en god dos av Thomas Frank, den hyllade författaren till 2004 års bästsäljare What’s the Matter with Kansas? How Conservatives Won the Heart of America, en bok som förklarade varför väljare i den staten vände sig bort från det demokratiska partiet och röstade emot deras ekonomiska intressen. Frank gjorde det igen 2016 i sin bok Lyssna, liberal: Eller vad som hände med folkets parti? I ett efterord till pocketutgåvan beskrev han hur Hillary Clinton och det demokratiska partiet upprepade – i förstärkt grad – misstagen som gjordes i Kansas på vägen mot att förlora ett säkert val till Donald Trump.
Det kan vara klokt av Joe Biden att tala rakt ut om kriget och dess olika problem för Amerika – och förklara varför de förmodade mer än 150 miljarder dollar som hans administration har lagt upp hittills visade sig vara en mycket dålig investering.
Jag hörde Erdogan, säga i en intervju för ett tag sedan att väst inte förstår sig på Putin, och att Putin inte alls är den hatfulla person som han utmålas till i väst.
F.d. överste Douglas Macgregor håller ett starkt försvar för Putin i denna intervju, där båda männen som intervjuar honom ser ut att ha svårt att ta till sig allt beröm som han ger till Putin och hur Putin har lyckats få Ryssland från fattigdom till bättre välstånd. Han säger att Putin kämpar för det, men det är en process som inte är enkel och det kommer ta tid.
Han talar om hur Ryssland lyckats få olika etniska grupper att leva tillsammans och känna samhörighet med varandra, vilket USA inte har lyckats med.
De etniska grupperna behandlas väl, som jämlikar säger han.
Han nämner också hur Putin försökte närma sig väst, speciellt Tyskland, och att Putin talar nästan flytande tyska. Det ryska folket tyckte inte om att han kom närmare väst, de litade inte på väst. Han ger dem rätt nu, väst var inte att lita på.
Macgregor nämner även att han fortfarande har kontakter på marken i Ukraina och Polen så han får uppdateringar av vad som händer. Han upprepar flera gånger att Ryssland inte är den aggressiva partnern i detta krig och förklarar varför de är så försiktiga.
Han själv som var med i Irak kriget, säger att det var mycket mera brutalt och han förstår de militärer i Ryssland som vill gå hårdare fram för att avsluta kriget fortare.
https://www.youtube.com/watch?v=bUQI6fBxG9I
Rysslands President Vladimir Putin – vad mer kan man säga?
https://www.youtube.com/watch?v=gvHmL2qenWw&t=24s
Vivianne Månsson. Utmärkta kommentarer kan inte bli bättre.
Håller med
”The Russian people are heads and shoulders above the American public when it comes to political erudition — a legacy of the extraordinary heights of social formation in the Soviet era. That is why the Orwellian media censorship that is happening in America today cannot work in the Russian society where people are literate enough to glean facts — unlike the gullible average American.
The Russian people have no love lost for oligarchs and will overwhelmingly endorse the Kremlin’s moves to bring Prigozhin to justice. Equally, there is no question that all sections of Russian society have rallied behind Putin who scattered the coup plotters without bloodshed. The western attempt to portray Prigozhin as some charismatic figure with mass base is all bunkum.”
https://www.indianpunchline.com/the-failed-coup-in-russia-through-american-looking-glass/
Det finns många analyser om vad som egentligen hände då Progorzhin var tvungen att lämna Ryssland till Belarus.
”Redacted” är ett bra program med Clayton Morris, som här intervjuar Scott Ritter om hans syn på vad som hände och vad som föregick händelsen.
Scott Ritter är rasande arg på Progorzhin som han utmålar som en stor förrädare, en affärsman och inte en militär, som använder en krigsstrategi som för många av hans män till en säker död.
Han säger att han hade 60% förluster, och skulle den reguljära ryska armen strida likt honom skulle många ha skickats i döden i onödan.
Han tar affärsbeslut, och genom det mördade flera av sina män.
Scott säger att han är en psykopat och massmördare som endast lever kvar för att Putin inte ville att ryssar skulle döda ryssar. Bara hans mest fanatiska män gick mot Moskva, de flesta av Wagner stödde inte denna planerade kupp.
Scott säger att man vet att CIA och MI6 visste om detta, och att MI6 skulle sagt åt Ukraina att stoppa upp offensiven, för att avvakta vad som blev kvar efter det inre upproret i Ryssland.
Det man vet säger Scott är att Progorzhin haft kontakt med någon rysk oligark som samarbetar med underrättelsetjänsten i England.
Clayton Morris säger att Lavrov uttalat att man från rysk sida undersöker inblandning av utländsk underrättelsetjänst i kuppen.
Med anledning av ovanstående text, så kan man lägga ihop puzzelbitar och tänka på vad professor i sociologi Pino Arlacchi skrivit i artiklar och böcker. Utdrag ur hans artikel om oligarker i Ryssland.
//Chefen för den ryska Cosa Nostra var Boris Berezovsky, den som intervjuas av italienska tidningar som en politisk flykting i England. En man som kan beordra ett mord på morgonen och sedan äta middag med en George Soros fast besluten att lösa in honom (se Soros konto på sidan 223 i min bok ”The Entrepreneur Mafia”)//
//för att undvika arresteringsorder sökte Berezovsky tillflykt i Storbritannien, varifrån han finansierar antivirusaktiviteter med godkännande av engelsk underrättelsetjänst. Khodorkovsky tänkte istället utmana Putin politiskt, finansiera partier som är fientliga mot honom, i hopp om att störta honom..//
//Berezovsky var en matematiker, medlem av den ryska vetenskapsakademin, och Khodorkovsky själv var en framstående partiledare
Utan denna intellektuella nivå kunde den ryska kriminella oligarkin inte ha utformat det som fortfarande är det största bedrägeriet i historien. Född från en allians mellan de ”magnifika 7” som ingicks i Davos under det årliga världsforumet för att stödja Jeltsin i valet, har denna bluff överlämnat nästan hälften av Rysslands rikedom i deras händer.//
Berozovsky och Khodorkovsky både tillräckligt rika för att Progorzhin skall lockas att ingå partnerskap med dem.
Intressant att följa utvecklingen och se vad Ryssland kommer fram till.
Länken till programmet ”Redacted” med Clayton Morris och Scott Ritter
https://www.youtube.com/watch?v=hjuWCuAHN4o
Många av Wagners fotsoldater inte visste om denna planerade kupp och lämnade styrkan när de fick veta att de blev förda bakom ljuset.
Å andra sidan är det riktigt dårskap att ge sig mot Moskva med 25 000 man. Därför misstänker många analytiker att detta var planerat för att avslöja förrädarna inom militären och politiken. Man pratar om flera som hade lämnat Ryssland med privata flygplan när Prigozhin ”lugnade ner sig” och avblåste marschen mot Moskva.
Vi ska inte glömma att den kriminelle Khodorkovsky BENÅDADES av Rysslands President Vladimir Putin. Som tack driver denne skurk en anti-Putin politik bland annat genom att finansiera Navalny (Khodorkovsky gelike i brott).
Vi ska inte heller glömma att 6 av de 7 oligarker tillhörde stammen. Det sätter den anti-Ryssland politik som förs av hela väst i dess rätta perspektiv. Notera att även Prigozhin tillhör stammen. City of Lönndom är stammens huvudkvarter där även MI6 ligger.
Lägger man Nuland, Blinken, Sullivan, R Blumenthal, Schumer, mm, mm till pusselbitarna så uppdagas det varför USA/Nato/västs för krig mot Ryssland i syfte att förstöra landet helt och hållet.
Inte heller ska man glömma bort att Polen&Co leder kampen att störta Lukashenko. EU har erkänt Tykanovskaya exilregim.
Om Moskva bestämmer sig att störta clownen Ze, Vitrysland är mycket närmare Kiev än Moskva!
Prigozhin och wagneriterna passar bra i Vitrysland!!
Wagner passar bar. De håller hyenor borta. Inte Prigozhin.
Om Lukashenko se nedan
https://twitter.com/MyLordBebo/status/1673461316525146114
Tja, även Putins barndomskamrater, oligarkbröderna Rotenberg, tillhör väl då skribentens omnämnda stam…? Stammen finns kanske överallt och alltför oroväckande nära skribentens hjälte?
@DE NAUCLÉR, Johan 6 juli, 2023 At 15:07
”… även Putins barndomskamrater, oligarkbröderna Rotenberg…”
Hade bröderna Rotenberg rummet intill??
”Putins far blev svårt sårad vid Nevskij pjatatjok, en plats för avgörande och blodiga strider under belägringen av Leningrad, men överlevde även om han blev halt för resten av livet. Putins mor hittade honom på sjukhuset,[18] och efter att han blivit demobiliserad började han arbeta som verkmästare vid Jegorovs vagnfabrik som gav paret ett rum i en kommunal kollektivlägenhet utan några som helst bekvämligheter.”
https://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Putin
Putins far var ursprungligen ubåtsman i RKKF, Baltijskij flot.
M missar min poäng: det finns många män och oligarker kring Putin med judiska, safardiska eller azjnaziska namn, som varit med under många decennier; medan vår här tredje skribent letar namn på nedgång från ”stammen”, d.v.s. förtäckt judehat. Jag tycker vi kan bespara oss det, och ägna oss åt att jaga äkta faktorer och vektorer i det just nu ganska struliga putinistiska systemet där alla inte tycks lita på varandra, oavsett familjeefternamn. Att sonen Putin tränat kampsport och läst till underrättelsetjänsten med t.ex. Vekselbergs och Rotenbergs är bara biografiska data. De har dock funnits mycket länge i hans omgivning sedan pojk- och studentåren.
Det kanske finns en gammal äkta fruktan ändå från det gamla sovjetiska kommunistpartiet att just inte släppa in de överaktiva, ivriga och självtänkande ”leningradarna” i maktens högsta echelon: nu är de där sedan ett kvartssekel tillbaka.
F. William Engdahl skriver i en artikel, några utdrag:
//Chodorkovskijs verkliga brott var inte att stjäla Rysslands tillgångar för en spottstyver under Jeltsins banditera. Hans verkliga brott är att han var en nyckeldel i en västerländsk underrättelseoperation för att demontera och förstöra det som finns kvar av Ryssland som en fungerande stat. När fakta är kända är rättvisan mot honom mild i jämförelse med USA:s eller Storbritanniens standardbehandling av de som dömts för förräderi mot staten. Obamas tortyrfängelse i Guantánamo är bara ett exempel på Washingtons dubbelmoral.//
//Han greps, som Wikipedia helt riktigt säger, för skattebrott. Vad de inte sa är att han vid 40 års ålder hade stigit till att bli den rikaste mannen i Ryssland värd cirka 15 miljarder dollar genom bedrägligt förvärv av statliga tillgångar under den laglösa Jeltsin-eran.//
// Chodorkovskij byggde några imponerande band i väst . Med sina nya miljarder stulna från det ryska folket fick han några mäktiga vänner. Han bildade en stiftelse efter modell av den amerikanske miljardären George Soros ’Open Society’ och kallade den Open Russia Foundation. Han bjöd in två mäktiga västerlänningar till dess styrelse – Henry Kissinger och Jacob Lord Rothschild. Sedan började han utveckla band med några av de mäktigaste kretsarna i Washington där han utsågs till Advisory Board för det hemlighetsfulla private equity-företaget Carlyle Group där han deltog i styrelsemöten med andra rådgivare som George HW Bush och James Baker III .//
//Vid tidpunkten för sin arrestering var Khodorkovsky dessutom i färd med att förhandla via sin Carlyle-vän George HW Bush, far till dåvarande presidenten George W. Bush, försäljningen av 40 % av Yukos till antingen Condi Rices tidigare företag, Chevron eller ExxonMobil i ett drag som skulle ha gett ett förödande slag mot den enda tillgången som lämnade Ryssland och Putin att använda för återuppbyggnaden av den havererade ryska ekonomin: olja och export via statliga rörledningar till väst för dollar.//
//Hillary Clintons och Barack Obamas krokodiltårar för kränkningarna av Chodorkovskijs mänskliga rättigheter döljer en mycket djupare agenda som inte medges. Washington använde ryssen för att försöka nå sitt mål att totalt förstöra den enda makt som finns kvar på jorden med tillräcklig militär slagkraft för att utmana Pentagons strategi för fullspektrumdominans – kontroll över hela planeten. Sett i det ljuset får de söta laddade orden ”mänskliga rättigheter” en helt annan innebörd.//
Med sin enorma förmögenhet kan han lätt köpa människor för att gå sina ärenden.
De kommentatorer här som envist upprepar hur förfärlig Putin är, om de inte redan är betalda av Khodorkovsky, skulle de kunna få bra betalt för sitt arbete, för det är vad han gör, betalar alla som är nyttiga för honom.
År 2021 fick han möjlighet att tala inför EU-parlamentet, utan något som helst bevis fick han diktera upp sin historia.
Vilket ledde till kraftig kritik från Clare Daly, att han fick den möjlighet som innebar att EU blev inblandat i Rysslands inrikes politik, vilket EU inte borde enligt henne.
En som däremot inte fick tala var en lettisk EU-parlamentariker som med bildbevis ville visa hur civila i Donbass blev beskjutna av ukrainsk militär. Henne förde man bort från talarstolen då man förstod vad hennes budskap var.
Som den italienska professorn i sociologi Pino Arlacchi sa, att Khodorkovsky borde ångra sina stölder från det ryska folket och ge tillbaka till dem pengarna som han stulit, och som han i dag använder för att krossa det Ryssland vi ser i dag.
Mer information om kampen mot oligarkerna i Ryska federationen, kan vi vänsteranhängare få på den ryska sajten http://www.anticapitalist.ru som drivs av den breda ryska socialistiska rörelsen: Rossijskoje sotsialistitjeskoje dvizjenie (RSD).
Osäker om rutten berg tillhör kategorin … men säger du så
Du bjuds på detta: https://www.youtube.com/watch?v=gvHmL2qenWw&t=24s
Se Putin charma och charmas av en liten flicka!
Fast Prigogyn var närmare folk och soldater och brydde sig om soldater, hade militära framgångar i Bahmut. Wagner intog Bahmut och inte Putin och inte Shoigy som aldrig deltagit i en armé. Jag kan förstå Prigogins ilska faktiskt mot högsta befäl. Jag har mer respekt till Prigogin och Kadyrov än Shoigu
Prigozhin var inte militär. Det var kommisionen med verkliga militärer som skötte kriget. Det är ingen ”framgång” precis då man offrar ca 25,000-30000 Wagner-soldater för att inta Bakhmut
https://www.youtube.com/watch?v=OlOcPwaQf2M
Var kommer alla dessa fantasisiffror ifrån? 25.000-30.000 döda Wagnersoldater? Finns det ens så många? Däremot var Bakmut en katastof för Ukraina..
Jag läser idag på SVT Public Service att en ”oberoende” (oberoende från vad?) tidning i Ryssland rapporterar om en undersökning som visar att president Vladimir Poutin har stöd av cirka två tredjedelar av folket.
Vladimir Poutin är populär och ses som en försvarare av Ryssland och det ryska folket.
”25,000-30000 Wagner-soldater för att inta Bakhmut” låter för många.
Som jag fattat är det Rysslands totala förluster i soldater under hela Specialoperationen.
Det ska givetvis jämföras med ukrainska förluster som förmodligen uppgår till flera hundra tusen soldater.
Josef Stalin fick byta ut många ryska generaler under det Stora Fosterländska kriget.
Det var helt enkelt inte dugliga.
Historien upprepar sig.
Det talas ibland om fredsgeneraler och krigsgeneraler.
Den förra sorten fungerar bra i fred men inte i krig.
SVT är ”oberoende” ekonomiskt för att vi tvingas betala för skiten och dessutom helt oberoende av verkligheten vilket ofta tar sig komiska utryck!
@Johan de Naucler 9 juli, 2023 At 13:04
”Att sonen Putin tränat kampsport och läst till underrättelsetjänsten med t.ex. Vekselbergs och Rotenbergs är bara biografiska data.
Du har faktiskt missat att Putin gått jurist utbildning för att bli antagen till underättelsetjänsten.
”I hård konkurrens lyckades Vladimir komma in på universitets juristutbildning – med omkring 40 sökanden till varje plats[24] – och under hans fjärde år vid universitetet värvades han till KGB.[25]”
Putin är utbildad jurist. Han har en juristexamen med specialisering i internationell rätt vid Leningrads universitet 1975.
Hur har ”Vekselberg och Rotenberg” kommit in på ”underättelsetjänsten”?? Har de gått juristutbildning som Putin?
”Den 27 juni 1997 på Sankt Petersburgs gruvinstitut försvarade Putin sin Kandidat nauk-avhandling i nationalekonomi med titeln ”Strategisk planering av regionala resurser under bildandet av marknadsförhållanden””.[37][38]
”Putin är den person, som blivit rankad som världens mäktigaste person i Forbes flest antal gånger och dessutom fyra år i rad – 2013, 2014, 2015 och 2016”.[13]
https://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Putin
Ärligt talat vet jag inte vad M avser eller ens frågar om. Majoriteten av rekryterna till ”gamla” KGB hade verkligen och sannerligen ingen juridisk examen i ryggen. Det avkrävdes ofta fullgjord militärtjänst, kanske en polisexamen eller något år på något universitet., I Tjekans första tid var tsarens gamla fängelser den allra bästa utbildningen.
Mitt svar med namn som klassiska gamla Putin-allierade av idag, som tillika ofta räknas in i dagens nya ryska oligarki-nomenklatura, som Rotenberg och Vekselberg som liksom många andra i dagens ryska maktsfär är de facto sedan många decennier tillbaka ungdoms- och karriärvänner ur Putins yngre tid och är väl måhända, av mig lite tillspetsat, de som numera är de av de gamla ”fruktade leningradarna” som det sovjetiska kommunistpartiet ända sedan Stalins tid satte stopp för att nå t.ex. Politbyrån; det slutade inte väl för vare sig Kirov, Voznesenskij, Kuznetsov, Zjdanov eller en gång Gorbatjovs konkurrent Romanov; samtliga med bas i Leningrad. Det var en speciell stämning i denna stad -och från denna tänkande stad- som aldrig från Stalins epok och senare fungerade för Kreml och Moskva, och var ett irritationsmoment för resten av makten.
Min poäng med dessa gamla vänskaper som Rotenberg och Vekselberg, är ett motsvar mot de synnerligen provocerande anti-judiska påståenden som en skribent här (ständigt med nytt användarnamn i varje kommentar) att det faktiskt rör sig sedan just många decennier just judiska familjevänskaper kring Putin. Det är inget minsta märkvärdigt med det från en sådan lärdomsstad som Petersburg. Det var också under första halvåret år 2001 som under president Putin ryska staten slutligen lät rehabilitera en viss Lev Trotskij. Så åtminstone Putin själv tycks inte vare sig leta eller frukta några judiska fiender och intriger omkring sig. Han är -i det avseendet- alldeles för slug, erfaren och klok för sådana grumliga slutsatser. Tilltro och lång pålitlig vänskap tycks vara det som fungerar i Putins krets, och det är ju i sig ett normalt tecken som fungerar i de flesta politiska system.
Hur är läget? Ja, inte alls bra. Faktiskt katastrofalt. Kolla här: https://simplicius76.substack.com/p/azov-commanders-return-6th-column
https://www.youtube.com/watch?v=yE1UUW4Or4k
Ryssland har slut på krut?🤭🤭🤭
https://www.gazeta.ru/comments/column/bovt/17254940.shtml
Huvudfrågan för Natos toppmöte den 11-12 juli i Vilnius kommer att vara behandlingen av Ukrainas ansökan om anslutning till alliansen, som lämnades in i september förra året. Inte i den meningen att det ska fattas beslut om det nu, utan i den meningen att det ska diskuteras: vad ska man göra? Låt oss försöka analysera situationen utan känslor, även om det i den nuvarande situationen inte är lätt att avstå från dem.
Kiev är envis: vi, säger de, behöver en tydlig signal, en ”vägkarta” eller vad som helst som krävs. Helst ett löfte om ett så kallat snabbspår, det vill säga inträde, kringgå traditionella förfaranden, vilken väg man tog i fallet med Sverige och Finland, Turkiet var dock först i vägen och löste sina bilaterala problem med Stockholm.
Samtidigt håller Kiev med om att fullt medlemskap är möjligt först efter att fientligheterna upphört och, som de fortfarande tror där och i Bryssel, Ukrainas seger. I Nato är stämningen nära konsensus i den meningen att Ukraina förr eller senare borde bli medlem i alliansen. Samtidigt tolkas ”förr eller senare” av vissa länder som ”någon gång”, men en sådan minoritet.
Ett fåtal enheter (som Ungern) anser generellt att detta i princip är en dålig idé. Och väldigt farligt. Men Europa, och västvärlden som helhet, har redan blivit så djupt involverade i denna militära konflikt att de inte politiskt ser möjligheten till reträtt för sig själva: en rysk seger ses som absolut politiskt oacceptabel (hittills i alla fall), Kievs allierade förbereder sig för att slåss under lång tid. Periodvis klingande anspelningar på eventuell ”trötthet” från Ukraina bör inte tas på allvar. Kriget mellan militärindustriella komplex börjar, planer på att öka produktionen av vapen – ”de har det där, för Ukraina” – görs upp för kommande år. Än så länge är ingen fraktur synlig.
Zelenskij hotade i allmänhet att inte komma till Vilnius (vid tidpunkten för detta material skrevs det ingen officiell bekräftelse på hans deltagande) om han inte fick en tydlig signal om att han inte skulle åka dit förgäves. För västerländska ledare skulle en sådan förolämpning, trots Kievs kritiska beroende av de allierades militära och ekonomiska bistånd, vara en oacceptabel skandal, som, de säger, ”häller vatten på Putins kvarn . ” Under de senaste veckorna har därför lusten växt att ”ge något till Kiev.”
Det finns en energisk grupp – främst de baltiska länderna och Polen – som insisterar på att Ukraina ska gå in i alliansen så snart som möjligt. Litauens president Gitanas Nauseda tror att ett sådant beslut ”kommer att stärka striderna i Kiev, medan Moskva kommer att betrakta all försiktighet som svaghet.” Tyvärr är han inte ensam om sin åsikt. Många, inklusive de i Tyskland, tror att ett misstag gjordes vid NATO-toppmötet 2008 i Bukarest. Sedan lovades Ukraina och Georgien medlemskap ”någon gång senare”, men till stor del under tryck från Angela Merkel avfärdade de faktiskt detta löfte, utan att ta några praktiska steg i denna riktning. Och detta, säger de, ledde till den nuvarande situationen. Med tanke på andra alternativ och, viktigast av allt, anledningarna till att hamna ”i den här situationen”, är västvärlden, som inte är särskilt förtjust i självkritik i ”ryska frågan”, naturligtvis inte benägen.
Symtomatisk var den senaste förändringen i position för den mest erfarna Henry Kissinger, som motsatte sig Ukrainas Nato-medlemskap förra året för att, grovt sett, inte helt förstöra relationerna med Moskva. Nu är han för fullt medlemskap. Och inte bara för att förhindra en upprepning av den nuvarande konflikten i framtiden, utan också för att ”binda”, kontrollera Ukraina inom blocket, vilket Kissinger tror (vi kommer inte att ge uppskattningar, vi kommer helt enkelt att ge hans logik för resonemang), kommer att komma ur den nuvarande konflikten beväpnade med de modernaste vapnen, med stridserfarenhet och förhöjda (låt oss kanske säga termen ”överskattade”) ambitioner. Särskilt, återigen i den tidigare amerikanska utrikesministerns logik, om Ukraina misslyckas med att återvända till 1991 års gränser. Hon kommer då att kläcka planer på hämnd, så det är viktigt att allt sker under kontroll av ”seniorkamrater”.
Samtidigt är gruppen länder som är ”försiktiga” med Ukraina (och mot brådskan med dess antagande) också ganska stor och inflytelserik. Med tanke på att det är åtminstone politiskt riskabelt i Europa att uttala frasen ”Ukraina bör inte accepteras i varken EU eller NATO” nu, även om man på något sätt försöker argumentera för det.
Det finns ett sökande efter en kompromissformel, som kan fortsättas vid själva toppmötet. Det finns ingen färdig lösning ännu. Natos generalsekreterare Stoltenberg har upprepade gånger sagt att i Vilnius kommer de allierade inte att diskutera en formell inbjudan till Ukraina, utan kommer att diskutera ”vilka beslut som kommer att göra Kiev närmare att gå med i alliansen.” Denna retorik lämnar mycket utrymme för lösningar och tolkningar.
Samtidigt har under den pågående militära konflikten upprepade gånger visat sig en tendens enligt vilken en avgörande minoritet till en början uttryckte mer långtgående förslag (till exempel om vapenförsörjning, samma Polen erbjöd sig att leverera flygplan till Kiev under försommaren 2022, men stötte på motstånd från USA ), som först avvisades, men sedan lyckades ”passionärerna” ändå driva igenom sin synvinkel. Nu går trenden i väst fortfarande mot att ”öka stödet” för Kiev, och inte mot att begränsa det.
Till och med frånvaron av uppenbara och stora framgångar (”mot toppmötet”) under den nuvarande motoffensiven av Ukrainas väpnade styrkor har ännu inte förändrat denna trend. Även om det kanske kommer att ske en viss justering av nyanserna efter resultatet av sommarkampanjen. President Lukasjenko (och inte bara han) förutspådde i allmänhet häromdagen att fredsförhandlingarna skulle börja i slutet av året. Personligen ser jag dock inga förutsättningar för detta från någon sida. En del av resonemanget om att Amerika – vid valet 2024 – kommer att vilja ha fred verkar naivt, bland annat. Varför i hela friden just till valet? Det finns ingen direkt skada för USA från den nuvarande konflikten. Men det finns många utdelningar, även ekonomiska. Huvudsaken är att amerikanska soldater inte dör i Ukraina, den lokala väljaren bryr sig inte om något annat, för honom är det en slags avlägsen ”kamp av det goda mot det onda”, där det är tydligt vem som utsågs till rollen som ”världsondskan”.
Ungefär 2/3 av Nato-länderna är benägna att tro att Ukraina nu bör visas en specifik väg (vägkarta) – med villkor och parametrar – för att gå med i alliansen omedelbart efter fientligheternas slut. Och tills fullt medlemskap uppnås måste tydliga säkerhetsgarantier tillhandahållas. Endast omkring en tredjedel av allierade föredrar att vara försiktiga i denna fråga, i hopp om att begränsa sig till några symboliska handlingar. Som att höja statusen för den gemensamma Ukraina-NATO-kommissionen till ett gemensamt råd, även om detta steg kan fyllas med seriöst innehåll.
Frågan är fortfarande öppen: kan utsikten till ett ”snabbt antagande till NATO” bli ett incitament för Kiev att vara mer realistisk när det gäller att sätta upp militära mål, samt mer villiga att förhandla och göra några eftergifter? Hittills har en sådan hypotes inte bekräftats av fakta och uttalanden från den ukrainska ledningen.
Tidigare lanserade argument om att Kiev skulle kunna få någon form av säkerhetsgarantier enligt den ”israeliska modellen” (den franske presidenten Macron förespråkade detta alternativ, men sa sedan att fullt medlemskap fortfarande skulle vara ”en starkare garanti för att kriget inte återupptas”), än så länge har inte specificerats och kan redan ha satts åt sidan. Dessutom är den ”israeliska modellen” i sig nästan aldrig formaliserad. I fallet med Ukraina skulle detta vara en fixering av frånvaron av tydliga åtaganden från Natos och västvärldens sida som helhet.
Förslag diskuterades om att lova Kiev samma snabba spår just nu, vilket gör att de kan kringgå de standardförfaranden som andra länder gick igenom innan de blev fullvärdiga medlemmar. Men – efter kriget. London är för här, men otvetydigt emot, hur konstigt det än kan tyckas för någon, låter USA, som anser att Kiev inte behöver göra särskilda undantag, uppfylla alla formaliteter. I denna fråga är de så kallade ”anglosaxarna”, som vi ser, inte förenade.
Vi kan inte utesluta alternativet att, om allt hamnar i en återvändsgränd i Vilnius i huvudfrågan, kan flera eller ett av Nato-länderna tillhandahålla säkerhetsgarantier till Kiev. Till exempel Polen. Andra idéer framfördes nyligen av alliansens tidigare generalsekreterare, Anders Fogh Rasmussen . Tillsammans med Andriy Yermak, chef för Ukrainas presidents kansli , presenterade han konceptet med Kievsäkerhetsfördraget.
Projektet tillhandahåller överföring av olika typer av vapen med praktiskt taget inga restriktioner (förutom kärnvapen), utökad underrättelsedelning, stöd till den ukrainska militärindustrin och mycket mer. Samtidigt tog den tidigare generalsekreteraren också Tysklands historia som exempel. Att tolka det på ett ganska märkligt sätt. Som att även om hon gick med i NATO 1955, gällde artikel 5 i NATO:s kollektiva försvarsavtal endast den västra delen av Tyskland och täckte inte östra Tysklands territorium. (Här bör Rasmussen påminnas om att fördraget om Tysklands enande faktiskt innehöll specifika klausuler – om att inte bygga ut Natos kärntekniska infrastruktur till det forna DDR:s territorium och att inte stationera utländska trupper på det, och det var den enda begränsningen i termer av ” NATO-expansion” formaliserad genom avtalet österut”).
Rasmussen föreslår att göra samma operation i förhållande till Ukraina, vilket gör det till ännu ett ”delat Tyskland”. Idén har redan fått visst stöd i politiska kretsar i Europa.
Detta, enligt förespråkarna för denna idé, tar bort det formella hindret för inträde, enligt vilket kandidatlandet inte bara ska ha en oavslutad militär konflikt, utan också olösta territoriella tvister. Teoretiskt kan man till och med föreställa sig ett ”fynd”: Ukrainas medlemskap i Nato i utbyte mot att ge upp de territorier som Ryssland redan har skrivit in i sin konstitution, med förbehåll för att fientligheterna upphör. Men politiskt ser det just nu ut som en fantasi. Dessutom ”antivetenskaplig”.
Faktum är att alla formaliteter är subjektiva och rent individuella. Natodokumenten anger inte den tid som krävs för att kandidaterna ska gå med. För de senaste anslutande staterna, Montenegro (2017) och Nordmakedonien (2020), tog ratificeringsprocessen cirka ett och ett halvt år respektive cirka ett år. För Rumänien och Bulgarien – cirka två år. Subjektivt brukar kraven på efterlevnad av politiska, rättsliga och militära förpliktelser i enlighet med vissa Nato-standarder tolkas. Det borde till exempel finnas ett ”fungerande demokratiskt politiskt system”. Men vem bestämmer detta? Dessutom enligt skalan för ”dubbelmoral”.
Så, vilka alternativ har vi på bordet? Hittills verkar det mest troliga scenariot vara en kompromiss: Ukraina kommer att lovas medlemskap i Nato i Vilnius, men ”handlingsplanen” (den så kallade Membership Action Plan – MAP) för starten av det officiella antagningsförfarandet kommer inte att tillhandahållas ännu.
De kan lova acceptans under ett påskyndat förfarande, förbi kartan, omedelbart efter fientligheternas slut. Nato-Ukraina-kommissionen kommer sannolikt att omvandlas till Nato-Ukraina-rådet. I det här fallet kommer rådet att få förtroendet att övervaka militärt samarbete i allmänna termer, det kommer också att bli det viktigaste verktyget för att lösa ”krissituationer”, nämligen att inleda samråd om ytterligare åtgärder enligt den 4:e (men inte den 5:e, den kollektivt försvar) artikel i Washingtonavtalet – i händelse av ett ”hot mot den territoriella integriteten, suveräniteten eller säkerheten” för Ukraina eller något av Nato-länderna. Dessutom kan vissa säkerhetsgarantier tillhandahållas som ligger nära de som beskrivs i Rasmussen-Yermak-konceptet.
Samtidigt, efter slutet av den militära konflikten, om Ukraina överlever i den som en självständig stat, även om den förlorar territorier, det mest troliga alternativet för idag (men allt kan fortfarande förändras), tyvärr verkar det fortfarande vara dess inträde i Nato, som den ryska ledningen fortfarande anser är absolut oacceptabel. I det här fallet kommer Moskva att möta frågan om antingen åtgärder för att förhindra detta ”till varje pris”, eller någon form av ”stort geopolitiskt utbyte”. Konturerna av det senare är dock inte tydligt synliga ännu, men man kan fantisera mycket om detta ämne.
Samtidigt finns det i Ryssland anhängare av en radikal lösning på frågan – genom användning av kärnvapen. De kan till och med kallas ”ryska Shaheeds”, men naturligtvis tänker de inte på sig själva på det sättet, och talar om ett kärnvapenkrig som ett schackspel. Och inte hans egen.
Allt kommer i alla fall att avgöras på slagfältet. Sanningen, enligt vilken ”vinnare inte bedöms”, har inte avbrutits. Men historien visar också att bara fred som passar båda sidor av konflikten på lång sikt kan vara bestående, om det inte är en av parternas kapitulation. Men i det här fallet kommer hotet om hämnd alltid att finnas kvar om förlorarna inte är inskrivna på en värdig plats i det nya efterkrigstidens säkerhetssystem. Kärnvapenkrig skulle naturligtvis göra allt lättare. Multiplicera med noll.
Författaren uttrycker sin personliga åsikt, som kanske inte sammanfaller med redaktionens ståndpunkt.
https://www.gazeta.ru/comments/column/bovt/17254940.shtml
Sedan den så hypade offensiven började den 4 jun har 26,000 ukrainska soldater stupat och 3,000 militärfordon har reducerats till skrot
https://sputnikglobe.com/20230711/ukraine-lost-26000-troops-and-3000-arms-since-start-of-counteroffensive–shoigu–1111814809.html
Zelensky ringde desperat till Kristersson härom veckan och bad honom skicka det värsta Sverige kunde ställa upp med! Han skickade Margot Wallström och Greta…