Putin lättar på krigsdimman i Ukraina

Bild i Indianpunchline: En segerviss rysk soldat patrullerar i Maryinka-bosättningen i Donetsk, Ukraina, som befriades den 25 december 2023

Ny artikel av pensionerade indiske karriärdiplomaten M.K. Bhadrakumar https://www.indianpunchline.com/putin-lifts-the-fog-of-war-in-ukraine/

Rysslands särskilda militära operation i Ukraina går in i en ny fas. President Vladimir Putin skingrade krigsdimman och antydde vad som kan förväntas framöver i ett banbrytande tal vid det nationella försvarskontrollcentret när han talade vid ett möte med det ryska försvarsministeriets styrelse den 19 december.

Ryssland har fått övertaget i proxykriget medan USA kämpar för att återskapa en ny berättelse. För Putin är detta ett ögonblick av triumf där han inte har någon anledning att dra fördel av krigsdimman i Ukraina, medan krigsdimman för president Biden fortsätter att tjäna ett nyttigt syfte som förställning inför det avgörande val som väntar där han strävar efter en andra mandatperiod.

Putins tal utstrålade en upplyftande stämning. Den ryska ekonomin har inte bara återfått den fart den hade före 2022, utan håller på att accelerera mot en tillväxttakt på 3,5 procent vid årets slut, vilket kännetecknas av stigande inkomster och köpkraft för miljontals medborgare och en ökad levnadsstandard. Arbetslösheten är rekordlåg och Ryssland har slagit tillbaka de västliga sanktionerna och försöken att isolera landet på den internationella arenan.

Ledmotivet i Putins tal är att detta är ett krig som Ryssland aldrig har sökt, utan som USA har påtvingat landet. Putin hade i februari förra året listat fem tydliga mål för den ryska militära operationen – säkerhet för den ryska befolkningen, avnazifiering av Ukraina, demilitarisering av Ukraina, strävan efter en vänligt sinnad regim i Kiev och att Ukraina inte skall tas upp i Nato. Dessa mål är naturligtvis sammankopplade. USA och dess allierade vet det men fortsätter att låtsas som något annat, eftersom deras fokus i kriget genom ombud har varit en militär seger och ett regimskifte i Ryssland.

Putins budskap är att varje ny västlig berättelse om kriget är dömd att gå samma öde till mötes som den tidigare, om man inte inser att Ryssland inte kan besegras militärt och om man inte erkänner landets legitima intressen.

Sakens kärna är att väst hela tiden uppfattade Ukraina som ett geopolitiskt projekt riktat mot Ryssland. I dag, till och med med nederlaget framför ögonen, prioriterar väst att tvinga Ryssland att gå med på vapenvila på grundval av den befintliga kontaktlinjen utan några geopolitiska eller strategiska skyldigheter för Washington eller den transatlantiska alliansen – vilket i praktiken skulle innebära att man lämnar dörren öppen för upprustning av den misshandlade ukrainska militären och för Kievs anslutning till Nato genom bakdörren.

Det räcker med att säga att den misskrediterade agendan att använda Ukraina som en bricka i spelet för att fullfölja västs antiryska politik fortfarande är mycket aktuell. Men Moskva kommer inte att gå i USA:s fälla en andra gång och riskera ett nytt krig som kan bryta ut vid en tidpunkt som passar Nato.

Föga förvånande ägnade Putin i sitt tal stor uppmärksamhet åt att få fart på Rysslands försvarsindustri för att möta eventuella militära krav som kan uppstå. Men mot slutet av sitt tal uppehöll sig Putin också vid Rysslands politisk-militära alternativ under rådande omständigheter.

På den militära sidan är det uppenbart att Ryssland kommer att driva utnötningskriget till dess logiska slut, dvs. att driva den ukrainska militären in i en strategisk återvändsgränd, vilket skulle innebära att man söker taktiska förbättringar längs frontlinjen, undergräver Ukrainas ekonomiska potential, tillfogar landet militära förluster och stimulerar Rysslands egen försvarsindustri i en omfattning som får styrkebalansen att väga över mot eventuella militära äventyr från NATO:s sida.

I den slutliga analysen hävdade Putin att Ryssland är fast beslutet att återta de ”stora historiska territorierna, ryska territorier, tillsammans med befolkningen” som bolsjevikerna överförde till Ukraina under sovjettiden. Han gjorde dock en viktig distinktion när det gäller de ”västra delarna” av Ukraina (väster om Dnepr) som är ett arv från andra världskriget och som Polen, Ungern och Rumänien kan göra territoriella anspråk på, vilket åtminstone i Polens fall också är kopplat till överföringen av ”östra tyska områden, Danzigkorridoren och själva Danzig” efter Tredje rikets nederlag.

Putin noterade att ”människor som bor där (västra Ukraina) – många av dem, åtminstone, jag vet detta säkert, till 100 procent – de vill återvända till sitt historiska hemland. De länder som förlorade dessa territorier, främst Polen, drömmer om att få tillbaka dem.”

Med detta sagt är det intressant att Putin helt enkelt tvådde sina händer från alla territoriella tvister som kan uppstå mellan Ukraina och dess östra grannar (som alla är NATO-länder.) Om vi blickar framåt kommer detta att bli ett stort problem för USA. Nyligen använde Rysslands underrättelsechef Sergey Naryshkin en kraftfull metafor och varnade för att USA kan drabbas av ett ”andra Vietnam” i Ukraina som kommer att hemsöka landet under lång tid framöver.

Slutsatsen, som Putin formulerade den, är följande: ”Historien kommer att sätta allt på sin plats. Vi (Moskva) kommer inte att lägga oss i, men vi kommer inte att ge upp det som är vårt. Alla bör vara medvetna om detta – de i Ukraina som är aggressivt inställda till Ryssland, och i Europa och i Förenta staterna. Om de vill förhandla, låt dem göra det. Men vi kommer bara att göra det baserat på våra intressen.”

Putin avslutade med att säga att om den slutliga domaren är militär skicklighet, förklarar det varför Ryssland fokuserar på en ”stark, pålitlig, välutrustad och motiverad försvarsmakt” med stöd av en stark ekonomi och ”stödet från det multietniska folket i Ryssland”.

Det är mycket troligt att de ryska militära operationerna kommer att förflyttas längre västerut mot Dnepr under de kommande månaderna, långt bortom de fyra nya territorier som anslöt sig till Ryska federationen förra året – Luhansk, Donetsk, Zaporozhia och Kherson. I avsaknad av en förhandlingslösning kan Ryssland välja att ensidigt ”befria” de södra delarna av Ukraina som historiskt sett tillhörde Ryssland, vilket förmodligen skulle omfatta Odessa och hela Svartahavskusten, eller Charkov norr om Donbass-regionen.

Ryssland förväntar sig att de ukrainska styrkornas stridsförmåga kommer att minska kraftigt inom en snar framtid och armén har redan svårt att få nya rekryter. Det innebär att styrkebalansen vid fronten kommer att förändras under det kommande året på grund av den ukrainska militärens stora förluster och det minskade biståndet från väst, och vid någon tidpunkt kommer Ukrainas försvar att börja falla sönder.

Rysslands senaste vinster i militära operationer – t.ex. Soledar, Artyomovsk (Bakhmut), Avdeevka, Maryinka, etc. – vittnar redan om en förskjutning i styrkebalansen mellan de två arméerna. Denna förskjutning kommer att accelerera ytterligare eftersom Rysslands militärindustriella komplex fungerar optimalt och Ryssland massivt använder nya typer av vapen, såsom glidande flygbomber, vilket har förändrat det ryska flygvapnets roll i konflikten.

Dussintals tunga flygbomber fälls varje dag och på samma sätt ökar användningen av modern spärrammunition och vissa andra system, inklusive precisionsstyrd ammunition. T-90M stridsvagnar och nya typer av lätta pansarfordon har också dykt upp på slagfältet.

I jämförelse står Ukraina inför en minskning av vapenleveranserna på grund av begränsad produktionskapacitet i väst, där en hållbar produktionstillväxt i industriell skala inte är möjlig på kort sikt. Samtidigt blir krisen i Mellanöstern och spänningarna kring Taiwan stora distraktioner för USA.

Med alla dessa faktorer i åtanke är en avgörande förändring av styrkeförhållandena mot Ukraina fullt tänkbar i slutet av nästa år, vilket skulle leda till ett slut på konflikten på Rysslands villkor.