Putin om Ukraina

17
767
Putin shutterstock_1837223350

Putin publicerade 11 juli en lång artikel om Ukrainas historia och relationen till Rysssland på Kremls hemsida.här. Kritiseras av Atlantic Council
The world cannot ignore Putin’s Ukraine obsession medan DN tiger.

Jag bifogar en kommentar till artikel av Paul Robinson, professor vid University of Ottawa. Han skriver om rysk och sovjetisk historia, militärhistoria och militäretik och är författare till bloggen Irrussianality.
Kommentaren: Putin’s warning to the West: Moscow sees Ukraine as part of ‘Russian world’ & this is meant to be taken seriously by outsiders.

Det är läsaren Ivan som fäst min uppmärksamhet på detta. Tack Ivan!


Professor Robinsons kommentar till president Putins artikel om Ukraina

Rysslands president Vladimir Putin har avfyrat startpistolen med en ny artikel om Ukraina  den här veckan. Händelserna i fråga är dock inte nya – men väldigt, mycket gamla, där Putin ifrågasätter själva grunden för ukrainsk nation. “Jag anser att muren som de senaste åren har uppstått upp mellan Ryssland och Ukraina, mellan vad som i huvudsak är två delar av ett enda historiskt och andligt utrymme, är en stor vanlig olycka, en tragedi.” Med dessa ord lade Putin fram sin version av rysk-ukrainsk historia i en lång artikel som publicerades på Kremls webbplats tidigare i veckan.

För Putin är de som bor i båda nationerna “ett folk”, vars “andliga, mänskliga och civilisationsrelationer bildades under århundraden.” Presidenten fortsatte med att säga att ”vårt släktskap har förts vidare från generation till generation. Det ligger i våra hjärtan … i blodsband som förenar miljontals av våra familjer. ”

I sin långa redogörelse för rysk och ukrainsk historia framhåller han att Kiev och Moskva förenas genom århundraden av gemensamma politiska och kulturella band. Längs vägen kritiser Putin starkt de nuvarande myndigheterna i grannlandet för sin politik och lägger mycket av skulden för splittringen mellan Ryssland och Ukraina på västmakter, både tidigare och idag.

Tanken att ukrainare är en del av denna enda familj är en röd flagga för en tjur för nationalister i landet. Som en rasande reaktion som publicerades i Kyiv Post uttryckte det: ”Putins påstående är mer propaganda än historia. Ryssar och ukrainare har historiskt varit distinkta. Ryssland har i århundraden främjat myten om att ryssarna, ukrainerna och vitryssarna är en nation med Moskva i centrum. ” Enligt artikeln “har teorin använts för att förankra den ryska imperialismen och undergräva de ukrainska och vitryska nationella identiteterna.”
Detta är inte Putins första historiska analys. Förra året, till exempel, publicerade han en artikel om bakgrunden till andra världskriget.

Man måste undra varför han skriver detta nu. Det är inte som att så många människor verkligen bryr sig om alla detaljer i Bogdan Khmelnitskys förhållande till antikens Moskva, till exempel. Varför fokusera på historia snarare på dagens problem?

En förklaring är att Putin riktar sig mot inhemska väljare före valet i september till det nationella parlamentet. Detta förklarar dock inte varför Putin publicerade sitt senaste stycke på både ukrainska och ryska. Det är uppenbart att den ryska ledaren har en publik utanför Rysslands gränser lika mycket i åtanke som den inom dem.
I sin artikel betonar Putin alltså sin övertygelse att “projektet” anti-Ryssland “helt enkelt är oacceptabelt för många i Ukraina – och det finns miljontals sådana människor.” Problemet, säger Putin, är att denna grupp “skräms, drivs till att tiga.” Artikeln representerar därför kanske ett försök att gå över huvudet på den ukrainska regeringen för att vädja direkt till dessa miljoner vanliga ukrainare som Putin tror kommer att vara sympatiska för hans berättelse. Utöver det representerar den den växande betydelsen av diskussion om historia i östeuropeisk politik.

Var hungersnöden 1932-33, känd som ”Holodomor” i Sovjetunionen av ukrainare, omständigheterna som ledde till andra världskriget, eller – att gå ännu djupare in i tidens dimma – de ryska och ukrainska folkens långa gemensamma historia tolkningar av historia har en avgörande politisk nyans. Politiker på alla sidor tror att den som styr den historiska berättelsen kommer att få en avgörande fördel framför sina motståndare. Putins artikel visar att han inte har för avsikt att överge detta slagfält.

Huruvida Putins detaljerade redogörelse för antropologi och människors rörelser i artikeln är korrekt är en sak som bäst lämnas till professionella historiker. Utan tvekan kommer deras åsikter att variera. Historien är sällan tydlig. Viktigare är vad Putins berättelse om ett gemensamt rysk-ukrainskt arv betyder för politiken idag. I detta avseende framgår några viktiga punkter från hans artikel.

Den första avser väst. Den ryska ledaren anklagar externa makter för att splittra Ryssland och Ukraina. Historiskt sett var de skyldiga Polen och Österrike. Idag är det väst mer generellt. Ukraina har blivit ”ett protektorat, under kontroll av västmakter”, skriver Putin. Återigen, om Putin har rätt eller fel kan diskuteras. Det som är viktigt är att han anser att väst agerar onskefullt. Detta tyder inte på att han troligen kommer att påverkas av västerländskt tryck.

Den andra punkten avser det pågående kriget i Donbass i östra Ukraina. Putin lägger fast skulden på konflikten på regeringen som tog makten efter Maidan 2014 och på sin politik för ”tvångsassimilering, bildandet av en etniskt ren ukrainsk stat.” Kiev vägrar att avsluta kriget, hävdar Putin, eftersom det är nödvändigt att rättfärdiga ett nationalistiskt projekt som försöker definiera Ukraina som ”anti-Ryssland”. Extrema nationalister “väntade på sin chans” för att rensa Donbass, vars befolkning var berättigad att slåss för att “försvara sina hem”.

Användningen av ordet “vår” är avslöjande, eftersom det antyder att Putin betraktar vissa delar av Ukraina som rättmässigt ryska. Han undviker att göra ett direkt territoriellt krav och upprepar faktiskt sitt stöd för Minsk II-avtalet 2015 om att Donbass skulle återintegreras i Ukraina om det uppfylls. Men när det gäller hans retoriska stöd för separatism i regionen finns det ett tydligt budskap här. Putin ser östra Ukraina som en del av den ryska världen och tror att om Moskva överger Donbass kommer det att utsättas för ett folkmordsattack.

Den tredje punkten gäller Ukrainas territoriella integritet. I viss utsträckning kan det ses som motiverande av klagomål om att Putins retorik “ett folk” möjliggör rysk imperialism. Sovjetisk nationalitetspolitik, som överförde territorium från en nationell republik till en annan, innebar att ”Ryssland rånades”, säger Putin. “Vi kommer aldrig att tillåta att våra historiska territorier … används mot vårt land”, tillägger han.
Följaktligen misstar sig alla som tror att Putin någonsin kommer att ge efter för västerländskt tryck och kasta Donbass till Kievs regering och dess styrkor.

Utöver det finns det dock ett djupare budskap. Om Ukraina försöker lösa Donbass-problemet med våld, kommer Ryssland inte att känna sig begränsat av frågor om Kievs självförklarade territoriella suveränitet. Därför att Kreml, djupt inne, inte tror att de aktuella områdena verkligen är ukrainska.

Putin skrev inte den här artikeln eftersom han anser att det är en trivial fråga. Det är uppenbart att det ligger något nära hans hjärta.
Följaktligen måste man dra slutsatsen att det är troligt att han inte kommer att dra tillbaka i frågor som rör Ukraina. Artikeln innehåller också en dold varning. Det är inte en som ledare i Kiev eller väst kommer att tycka om. Det är emellertid en som de skulle göra bra att lyssna på.

Föregående artikelMassiv desinformationskampanj mot Kuba avslöjad, bråk av exilkubaner i Stockholm
Nästa artikelSäkerhetstjänst söker troll. Men hur ser ett troll ut? Hur hittar du det?
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

17 KOMMENTARER

  1. ”De som försöker bita oss eller bita av en del (av landet) måste veta att vi slår ut deras tänder” Vladimir Putin

      • Det låter som en typisk ”Putinare” – de ryska ordspråken är kända för sin slagkraft. Den amerikanske ledaren R. Reagan sägs ha samlat på just ryska ordspråk.

        ”Välj svärmor först” är min favorit…

  2. Strategin att bryta ut Ukraina på ett nationalistiskt manér påbörjades som ett CIA-projekt redan på 1950-talet där denna tjänst, som alltid anser sig ha rätt att rota och härja i andra länders inre angelägenheter, redan då den ukrainske nationalisten Stepan Bandera (som var dömd till döden för nazistiska krigsbrott i sin frånvaro) var vid liv och hölls gömd i före detta Västtyskland under falskt namn. CIA:s största bryderi med Bandera var att han ansågs opålitlig och ”sadistisk” (rapporten kan läsas bland offentliggjorda CIA-dokument helt öppet).

    På den vägen är det: det mörka imperiet bryr sig självklart inte om att Ukrainas folk i över 30 år fått genomgå ett stålbad och en brutal eklut och är idag lika genomkorrumperat som utfattigt och som enda f.d. sovjetrepublik fallit så djupt att nationalinkomsten idag är 30% av vad den var år 1990.
    Så länge som detta arma land som genomgått en handfull olika slags ”revolutioner” (utan, naturligtvis, att de kriminella ekonomiska maffiastrukturerna ändrats det minsta vilket omöjliggör all politisk-ekonomisk utveckling) kommer man att få leva med dagens politiska och ekonomiska kaos. Det permanenteras och så har Förenta staterna ännu en gång fått en följsam och formbar vasall, nu mitt i Europa: ett riktigt kap!

    Jag tror mycket väl (jag känner många ukrainare personligen) att när ukrainarna till slut, förhoppningsvis, inser att de är blåsta av det amerikanska projektet, kommer att överge dagens undergångspolitik som knappast konstruerar något annat än en farlig försvagad paranoid zon som amerikanarna MÅSTE ha för att försvaga europeisk integration och rentav Europas efterlängtade enande mellan Lissabon och Vladivostok som en gång Frankrikes president general de Gaulle drömde om. Det kan naturligtvis inte Förenta staterna gå med på, då faller den amerikanska stormakten på världsbasis. Det är ett dödligt pris för Washingtons vapensmedja. Denna politiska tankenivå är likaledes för svår att inse också i Kyiv.

    De amerikanska Förenta staternas eviga försök att skapa en permanent geopolitisk kaoszon mitt i Europa är tyvärr ett sätt att hålla Europa nere på mattan. Tro inget annat; det är det långsiktiga målet – i längden är det Europa liksom det ukrainska folket självt som är de stora långsiktiga förlorarna på den amerikanska härskarpolitiken i den europeiska regionen. Det är ingen slump att vissa amerikanska republikaner häromåret ansåg att man måste starta ett hemligt projekt för att förstöra den europeiska valutan Euron.

    Det är inte heller en överraskande slump att Turkiets statsledning beslutat att köpa in världens effektivaste luftvärnssystem S-400 från Ryssland: med det, kan man till skillnad från ”Nato-utrustning” skjuta ned alla amerikanska militära plan. Turkiet har, till skillnad från precis alla andra länder, fullt förstått vilket spel som pågår i regionen och att de själva står på tur för en amerikansk statskuppsomgång.

    Ukraina är det oerfarna land som naturligtvis inte kan inse och förstå detta faktum: och är idag ett land med en korruptions- och fattigdomsnivå som tidvis är värre än genomsnittet för Afrika(!!). Sådan är domen för Ukraina att följa den amerikanska utvecklingsvägen, eller ska vi kalla det avvecklingsvägen.

    Good night and Good luck, Kiev.

  3. Inte bara Ukraina står på knä med utsträckt hand och tigger mer pengar från EU.
    Fredagen den 16 juli anordnade den lokala administrationen till och med en presskonferens om “Bedömning av Ukrainas ekonomiska förluster från den tillfälliga ockupationen av Krimhalvön”.
    Under evenemanget sa Dmitry Goryunov, seniorekonom vid det ukrainska centrumet för ekonomisk strategi, att återföreningen av Krim med Ryssland berövade Ukraina cirka 135 miljarder dollar, vilket dessutom borde indexeras, eftersom denna mängd förluster avser 2014 .
    Några dagar tidigare publicerade Oksana Ishchuk, chef för Kiev Center for Global Studies “Strategy XXI”, en artikel om att landet måste inleda förhandlingar med Europeiska unionen om kompensation för förluster för den turkiska strömmen, som “tog bort” gastransit från Ukrainas territorium. Ischuk räknade 450 miljoner dollar per år för 10-12 miljoner kubikmeter “förlorad” transitering.
    Till och med Ukrainas premiärminister Denis Shmygal, som offentligt tvivlade för en vecka sedan att den ryska gasledningen Nord Stream 2 skulle kunna lanseras, sade också parallellt att Kiev alltid är redo att komma överens om ömsesidig ersättning för vissa ekonomiska förluster om pipeline är kommer att fungera. När det gäller turkiska och Nord Stream 2 försöker den ukrainska ledningen med all sin kraft att lyfta kommersiella rysk-europeiska projekt till rang av politiska. En sådan strategi öppnar upp möjligheten att sätta press på sina deltagare för att få olika preferenser.
    Experten konstaterar att detta inte är ett nytt fenomen: de baltiska länderna gillar att uppträda i ungefär samma stil, som också hela tiden tror att någon är skyldig dem något. Till exempel lyckades Litauen förra veckan återigen kräva av Europeiska kommissionen en del på 10 miljoner euro för att bekämpa illegala migranter som påstås översvämma landet efter att ha kommit från Vitrysslands territorium.”
    En annan aspekt av den avundsvärda ställning som Ukraina och Baltikum befann sig i är relaterat till det faktum att externa sponsorer, främst USA, aktivt blandade sig i deras inhemska och internationella angelägenheter”, hävdar Olenchenko. ”De pressades in i olika äventyr, destabiliserade inrikespolitiken och förvärrade förbindelserna med andra länder. Samtidigt vill USA inte bära kostnaderna för dessa händelser”.
    För Förenta staterna spelar Ukraina rollen som ytterligare irriterande för Europa. I verkligheten kommer ingen att erbjuda pengar till Ukraina, men sådant beteende introducerar konflikt i Kievs bilaterala relationer och i situationen i landets regioner.
    För de nuvarande ledarna i Ukraina gör “kompenserande” retorik det också möjligt att förklara för sin egen befolkning varför det inte är möjligt att förse dem med ett normalt liv och återställa den förstörda ekonomin, och samtidigt på något sätt rättfärdiga deras makthållning .
    Med tanke på Ukrainas omfattning medför sådant beteende destabilisering inte bara regionalt utan också i europeiskt sammanhang, vilket är vad Washington behöver, avslutade experten.
    https://rueconomics.ru/531788-naiti-i-vozmestit-vlasti-ukrainy-reshili-ozdorovit-ekonomiku-trebovaniyami-kompensacii

  4. Visst är det så.

    I en ekonomi som den ukrainska där ingen har lärt sig ta etiskt ansvar, se långsiktiga för- och nackdelar liksom se förhållandet mellan orsak och verkan och hela tiden se till att ANDRA ska se till pengarna ramlar in och att ANDRA skall involveras att sköta och rusta det militära, kan på sikt inte klara sig som självständig stat; och man har tyvärr inte utvecklats ekonomiskt sedan året 1991. Det är statistiska fakta i klartext.

    På sätt och vis är detta ett arv från det sovjetiska centralstyrda arvet, men man har haft 30 år på sig att agera som SJÄLVSTÄNDIG stat och misslyckats med att själva sköta sin ekonomi och långsiktig produktiv politik.

    Få vet om att den ryske presidenten Putin betalade av hela den ukrainska utlandsskulden för över 15 år sedan: broderlig hjälp. (Av förklarliga skäl nämns naturligtvis aldrig detta i vare sig amerikansk eller europeisk press och media). Nu igen är naturligtvis den ukrainska skuldnivån himmelshög och situationen tidvis värre än den grekiska krisen för ett decennium sedan.

    Hur märkligt det än kan låta så bedriver de facto de amerikanska Förenta staterna ett ytterst lågintensivt krig mot Europa som helhet på det ekonomiska och geopolitiska planet. Förenta staterna kämpar i dessa år för sitt geopolitiska liv och imperiala överlevnad; det är lika desperat otäckt som skrämmande sant, och det sker helt och hållet på europeisk bekostnad. Världens rikaste kontinent håller det sjuka amerikanska imperiet under armarna; men det innebär också att vi har den fulla makten att också slå av respiratorn, om vi etiskt skulle ta oss samman och bli herrar i eget hus.

    Så länge vi européer inte ser Europa som EN ENDA sammanhållen säkerhetszon där det råder lika säkerhet för alla eller ingen alls, så är Europa tyvärr dömt att vara små geopolitiska potatisåkrar som ett slags pseudodelstater som lyder Washingtons minsta lilla order.

    Zbigniew Brzezinski uttryckte det i exakt klartext i sin bok The Grand Chessboard: de europeiska länderna var, ja; vasaller.

    Tänk på det nästa gång när quislingarna på Transatlantiska och Atlantis council uttalar sig om Europa. De jobbar inte med sin propaganda FÖR Europa, utan för dess svaghet och beroendeställning. Intresset ljuger aldrig.

    Om Europa bad de amerikanska Förenta staterna att inom ett år avveckla sina kärnvapenbaser liksom flyg- och marinbaser inom Europeiska unionen: skulle de frivilligt lämna Europa då? Det är skärningspunkten.

    Ingen seriös klok europé kan tro på att det skulle inträffa.

    Så enkelt är det: vi är ockuperade och ofria. Vi springer ännu i det imperiala hundkopplet.

    • På tal om vasallmentalitet är det å ena sidan obligatoriskt för japanska politiker att medverka till diverse appeller som gäller kärnvapen och därvid även påminna om det öde som drabbade Hiroshima och Nagasaki. Det bisarra i sammanhanget är att förövaren av dessa dåd mot de japanska städerna aldrig nämns vid namn: USA.
      Japanska ungdomar är så okunniga om fakta att många tror att det var Sovjetunionen som fällde bomberna. Samtidigt som ovärderliga naturvärden offras till ockupationsmaktens förmån på Okinawa och nya missiler är tänkta att utplaceras vilka underminerar Japans egen säkerhet till förmån för USA:s aggressionsplaner mot Japans grannar.

  5. Topp ryska lagstiftaren säger att den före detta ukrainska presidenten Porosjenko är en “drömmare” över nya påståenden att Kiev kommer att återta Krim inom ett år

    (min anm: före detta ukrainska presidenten Porosjenko inte är en “drömmare, utan en av de största ökända lögnhalsarna. Under sin tid som president lovade han att Ukraina kommer att vara både i EU och NATO 2020!?)

    Ukrainas tidigare president, Petro Poroshenko, har utlöst ett explosivt ordkrig med ryska politiker efter att ha insisterat på att Kiev snart kommer att återupprätta kontrollen över den omtvistade Krimhalvön inom det kommande året.

    Som en del av ett tal till muslimer inför firandet av den heliga perioden av Eid al-Adha på måndag, uppmanade Porosjenko Krim historiska islamiska tatariska befolkningen att stödja Kievs krav på suveränitet över regionen.

    “Jag tror att vi genom gemensamma ansträngningar säkert kommer att besegra angriparen och återvända Krim hem”, skrev han och tillade att semestern skulle firas på halvön som en del av Ukraina nästa år.

    Som svar på kommentarerna på tisdag sa Vladimir Dzhabarov, den första vice ordföranden för federationsrådets utskott för internationella relationer, att den engångs ukrainska presidenten var en ökänd “drömmare” och var ur kontakt med verkligheten. ”Han har bevisat detta regelbundet”, fortsatte Dzhabarov, “när han var på kontoret och efter det. Tydligen förbereder han sig för en ny presidentkampanj. ”

    Samma dag sa Oleg Kryuchkov, rådgivare till chefen för Krim om informationspolitik, att Porosjenko endast skulle kunna besöka halvön som svarande i ett brottmål. Han tillade att en domstol skulle vänta på honom och “efter det hade vi en bra fängelsekoloni i staden Kerch.”

    Krimborna status har blivit ett långvarigt stridsspår i förbindelserna mellan Moskva och Kiev sedan halvön återupptogs av Ryssland 2014. Invånarna röstade överväldigande för att återförenas med världens största land i kölvattnet av Ukrainas Maidan-uppror (läs kupp, min anm.). Omröstningens giltighet bestrids emellertid av Kiev och ett stort antal andra nationer och praktiskt taget alla västländer.

    Förra månaden korsade det brittiska marinfartyget HMS Defender två mil till Krim territorialvatten. Medan Ryssland anser att detta är sitt suveräna territorium insisterade London att det helt enkelt ägde sig åt en “oskyldig passage” inom Ukrainas sjöfartsgränser. Den ryska flottan skickade fartyg och jetplan för att eskortera typ 45-jagaren och avfyrade varningsskott innan den återvände till internationella vatten.

    Talade senare samma månad frågade Rysslands president Vladimir Putin ”varför var det nödvändigt att göra en sådan provokation? För vad?” han krävde. “Att visa att de inte har någon respekt för Krimbornas val att gå med i Ryssland?”
    ”Även om vi hade sjunkit det skeppet, skulle det fortfarande vara svårt att föreställa sig att världen skulle vara på randen till tredje världskriget,” tillade Putin. “Eftersom de som gör detta vet att de inte kan komma med segern ur detta krig.”
    https://www.rt.com/russia/529741-poroshenko-crimea-ukrainian-territory/?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=RSS

  6. Nato har redan i våras avvisat att Ukraina kan bli Nato-medlem: motståndet från de europeiska länderna som Frankrike, Tyskland och Italien är massivt helt emot( det räcker med en enda medlems veto inom Nato). Dessutom är det emot Nato-stadgan att upptaga nya medlemmar som har pågående gräns- och territorialkrav mot andra länder; det är alltså formellt omöjligt att Ukraina -med sina krav på Krim- kan bli Natomedlem.

    Jag tror även att Ukraina skulle bli medlem av Europeiska unionen är just nu omöjligt för lång tid framöver: man har nyligen infört diskriminerande språklagar mot sin ryskspråkiga befolkning och i alla statliga instanser måste alla nu tala ukrainska enbart. Det kan knappast Europeiska unionen acceptera där minoritetsspråk inom en medlemsstat är en helig paragraf i traktaten.

    I min bedömning traskar just nu den ukrainska politiska klassen rakt ut i ödemarken, det är verkligen svårt att förstå i vilken avsikt och slags tankevärld liksom parallellverklighet man befinner sig: jag undrar om inte dagens ukrainska politiska inriktning faktiskt är på väg mot en oundviklig krasch. Med de överallt hyllande stämningarna mot gamla krigsförbrytare från 1940-taket som Bandera och Sjusjkevitj säger till och med det högerreaktionära grannlandet Polen tvärstopp -och bara det säger väl i sig hur illa rustat den politiska klassen i Ukraina är för framtida utsikter.

    Inte är det principiella europeiska värden man vandrar emot i Ukraina, trots att man påstår detta.

    Vill man ha ett riktigt blodigt inbördeskrig i Ukraina ska man naturligtvis ge sig in på ett anfallskrig mot Krim. Frågan är med VEMS stöd? Det blir förmodligen det sista dagens politiska ukrainska klass utför: då krossas man mycket snabbt av en numera mycket stark rysk krigsmakt som bara behöver dagar om inte timmar för att till och med knäcka vilken europeisk krigsmakt som helst (Tyskland eller Storbritannien till exempel).

    Ser vi slutet på den ukrainska tragedin sedan år 2004 som närapå knäckt detta land som förtjänar så mycket mer och bättre!

      • Kan det verkligen stämma egentligen?

        Inte många människor känner till att sovjetrepublikerna Ukraina liksom Vitryssland blev medlemmar på egna stolar i FN redan året 1945. Då en stat upptas av FN erkänns den statens exakta gränser av medlemsstaterna.

        Trettio år senare, 1975, hölls Helsingforskonferensen om Europas säkerhet där man ödesdigert nog också inkluderade de amerikanska Förenta staterna och Kanada (Albanien bojkottade dock som enda land detta möte): där skedde också ett gränserkännande i kompromiss: alla sovjetrepublikernas gränser erkändes liksom de båda tyska staternas, något som Förenta staterna vägrat tills just året 1975. Kompromissen blev att alla länderna skrev på traktaten om grundläggande mänskliga rättigheter som blev het i östra Europa då människorättsgrupper kunde hänvisa till detta dokument i sin verksamhet; det är därför de kallas ”Helsingforsgrupper” ända in i vår tid.

        Såvitt jag kan bedöma är bl.a. Ukrainas gränser fastslagna med FN-inträdet redan 1945 och i Helsingfors 1975; sovjetledningen och utrikesminister Gromyko såg gränsernas erkännande som en stor politisk-diplomatisk seger efter 30 års politiska konflikter om bl.a. efterkrigstidens gränser för Polen och Tyskland där bl.a. amerikanerna hela tiden krånglat i detta ämne när det gällde nytt polskt territorium på bl.a. f.d. tyska Ostpreussens och Pommerns gamla territorier liksom den nya Tyska Demokratiska Republiken (DDR), som alla erkändes av Washington.

      • Ukraina kan inte behålla Sovjetunionens territoriella arv. Processen med det ryska imperiet och dess efterträdare Sovjetunionens kollaps är inte över, vilket framgår av den ihållande instabiliteten i det Postsovjetiska, rummet inklusive Ukraina sade statsvetaren och experten Kost Bondarenko.
        Enligt Bondarenkos åsikt kan Ukraina inte heller göra anspråk på gränserna för den ukrainska SSR om Ukraina förklarar avsaknad av sitt sovjetiska förflutna.
        ”När vi talar om att det ryska imperiet kollapsade under första världskriget var denna kollaps faktiskt ett ganska tillfälligt fenomen som sträckte sig över tiden fram till 1991. Och man vet inte hur det kommer att fortsätta. Dessutom har vi redan sagt att gränserna för den ukrainska sovjetiska socialistiska republiken definierades ganska konventionellt. De sammanfaller inte med de etniska gränserna, de sammanfaller inte med de politiska gränserna eftersom flera politiska organismer bildades på det ukrainska territoriet och de tävlade ständigt med varandra inom en enda stat, sade experten.
        ”Men det faktum att dessa administrativa enheter, som bildades på grundval av tidigare sovjetrepubliker, ständigt är feberaktiga är en följd av det faktum att vi fortsätter Sovjetunionens kollaps och revision av vad som hände 1991. Om vi om vi går bort från Sovjetunionens arv, om vi helt sträcker bort Sovjetunionens arv och säger att det som hände före 1991 bara måste glömmas eller visas i svarta färger, låt oss säga att det territoriella arvet från Sovjetunionen kommer också att bli sårbar, det kommer också att vara mycket svårt att hålla det, säger Bondarenko.
        https://www.donbass-insider.com/2021/07/28/ukraine-is-unable-to-retain-the-ussr-territorial-legacy/

  7. Tre små grisar vill komma in i huset där de inte är välkomna
    EU försöker stärka Ukrainas, Georgiens och Moldavias antiryska attityd. Låt dessa otacksamma stater skylla sig själva för vad de gör.

    Association Trio som är oönskad i EU söker EU-medlemskap
    Den 19 juli undertecknades i Batumi, inom ramen för konferensen EU Gravitational Force and Regional Transformation, den gemensamma förklaringen från Association Trio of Georgia, Moldova och Ukraine.

    Förutom Charles Michel Europeiska rådets president, var Moldaviens president Maia Sandu och Ukrainas president Vladimir Zelensky bland gästerna hos Georgiens president Salome Zurabishvili. Association Trio-avtalet undertecknades i maj.

    Zurabishvili, Sandu och Zelenskiy uppgav gemensamt att det europeiska perspektivet var ett kraftfullt incitament för de tre länderna att fortsätta driva djupare reformer.
    “Vi stöder våra folks starka önskan att bli en del av den europeiska familjen och förena oss i vår strävan att erkänna det europeiska perspektivet för Georgien, Moldavien och Ukraina, vilket kommer att bana väg för det framtida medlemskapet för våra tre länder i EU. ”Uttalandet lyder.

    Georgien har till och med redan beslutat när det ska lämna in ansökan. Enligt Georgiens premiärminister Irakli Garibashvili kommer detta att hända 2024. Den georgiska iverna var dock tvungna att komma tillbaka på jorden mycket snabbt:
    “Vi räknar med ditt engagemang för att främja reformer, inte för att behaga Bryssel, utan för ditt folks och dina samhällsintressen” , sa Charles Michel, ordförande för Europeiska rådet.

    Sårad av Ryssland, gråter de tre små grisar
    Förutom deras strävan att gå med i Europeiska unionen fann de tre länderna ett annat vanligt ämne – de klagade på den ryska “aggressionen”
    ”Det är uppenbart att Rysslands försök att annektera och olagligt ockupera Georgien, dess aggression i östra Ukraina och den tillfälliga ockupationen av Krim, liksom den olösta konflikten i den transnistriska regionen Moldavien utgör ett allvarligt hot mot regionen och Europa som helhet. Vi är redo att tillsammans med EU analysera sätt att uppnå fredliga lösningar på konflikterna och säkerställa långsiktig fred, stabilitet och säkerhet i regionen, bland annat genom att stärka EU: s roll och engagemang, “sade de tre presidenterna.

    Charles Michel, förmodligen inte för att uppmuntra de tre länderna för mycket, bestämde sig för att begränsa sig till löftet om ekonomiskt stöd. Han noterade att Europeiska unionen har förbundit sig till ett investeringsprogram värt 2,5 miljarder euro för de tre länderna med en potential att öka det till 17 miljarder euro i offentliga och privata investeringar för regionen.

    Det är värt att notera att EU nu saknar Storbritanniens bidrag till EU med 12 miljarder dollar per år. Detta bidrag är nu borta och kommer sannolikt inte att ersättas. Privata företag kommer inte till instabila länder. Georgien verkar inte blomstra, än mindre Ukraina och Moldavien.

    Idén om Association Trio kom inte från Georgien, Moldavien och Ukraina
    Sergey Lavrinov, en expert vid Institute of CIS Countries, tror att idén om associeringstrion inte kommer från Georgien, Moldavien och Ukraina. Alla lever i en eller annan grad under extern kontroll, sa experten till Pravda.Ru.

    Det finns bara en idé: att skapa eller återställa GUAM (Georgien, Ukraina, Azerbajdzjan, Moldavien) – en välkänd organisation vars mål var att begränsa Rysslands växande inflytande i Östeuropa.

    Experten anser inte att föreningstrions inträde i Europeiska unionen ser realistisk ut.
    “Detta ser inte alls realistiskt ut, eftersom Europeiska unionen inte är redo att expandera ytterligare. Detta innebär en extra börda för dess budgetpolitik, som har sprängt i sömmarna på grund av massiva översvämningar som har förstört flera EU-stater nyligen. Där är ett annat program, det östliga partnerskapet, som förutser vissa preferenser för deltagare utan formell anslutning till Europeiska unionen, säger experten.

    När det gäller det utlovade biståndet anser Sergei Lavrinov att detta bara är ett löfte som vanligtvis blir till intet efter valet.

    “Moldavien har tilldelats, om än formellt, 600 miljoner euro för ekonomisk återhämtning. Detta är långt ifrån tillräckligt för att återuppliva den moldaviska ekonomin. Landet behöver minst 2-3 miljarder euro för att genomföra de investeringsprogram som Chisinau räknar med. Man bör komma ihåg att även om EU var intresserad av proeuropeiska styrkor för att komma till makten i Moldavien, brukade det finnas fler preferenser. Nu när detta faktiskt har skett kommer intresset i detta avseende sannolikt att avta,” han sa.

    Vi vill här notera att de pengar som EU avsätter till ryssofoba nationer är avsedda att spenderas på anti-ryska politiska spel snarare än reformer. EU strävar också efter att beröva dessa länder industriella utsikter och lämnar dem bara turism och jordbruk för att fylla på deras BNP. Alla deras resurser kommer att konsumeras utan mervärde och attraktiva statliga tillgångar kommer att privatiseras.
    Löfte och inget annat än löfte i gengäld
    “När du blir fullvärdiga européer med en månadslön på 2000 euro, kommer vi att acceptera dig till EU. Fram till dess kan du distribuera våra militärbaser på dina territorier, men vi kommer inte att betala för dem, för dessa baser kommer att finnas för att skydda dig från “aggressor.” Du kommer att bli kanonfoder, men detta är vad du vill. ”

    Otacksamma stater är dömda
    De otacksamma georgierna hade utrotats nästan fullständigt av Irans shah – bara 80 000 av dem var kvar. De skrev ett brev till den ryska kejsaren och bad om skydd, och nu finns det mer än 3 miljoner av dem. Precis som bulgarerna överlämnade de sig emellertid till turkarnas nåd, som antingen kommer att fördriva eller förstöra dem förr eller senare.

    De otacksamma moldaverna och ukrainarna skapade sin stat på bekostnad av bolsjevikerna och utvidgade sina territorier efter resultatet av det stora patriotiska kriget.

    Alla dessa nationer började förtrycka delar av deras befolkning under den post-sovjetiska perioden och berövade dem deras identitet. De förlorade delar av sina territorier för det. Idag klandrar de Ryssland för sin egen kollaps, men de verkar inte kunna inse att de förlorar sin egen suveränitet i sin vänskap med väst mot Ryssland.
    https://english.pravda.ru/world/147649-three_little_pigs/

  8. Angela Merkel uttryckte däremot en viktig sak för ett år sedan, precis i samma ton yttrade sig president Macron: det går inte i vår tid skapa europeisk säkerhet utan Ryssland. Alla framtida säkerhetsarrangemang måste inkludera Ryssland på jämlik ärlig basis.

    Det kunde inte ha sagts bättre.

    En annan aspekt -som få talar om- är att Europeiska unionen egentligen inte vill ha in fler USA-trogna medlemmar i unionens strukturer, som potentiellt bara orsakar låsningar och problem inom unionen. Macron uttryckte att han gärna såg just Serbien som nästa unionsmedlem som är en bro över till gott framtida samarbete med just Ryska federationen.

    EU kan därför inte långsiktigt ha dåliga samarbetsformer med just Ryska federationen eftersom det kraftigt hämmar europeiska företag i länder som Tyskland, Frankrike och Italien.
    EU kommer knappast upp lång sikt vilja isoleras från vare sig Ryssland eller Kina hur mycket amerikanerna än önskar detta. EU kommer på sikt knappast rädda den ekonomiska konkurrenten USA bara för att USA vill det. Detta är Europas styrka.

    • I USA är man livrädda för att få spela tredjefiolen efter Kina, EU/Ryssland och det är därför man så ihärdigt saboterar EU:s samarbete med Ryssland som är har världens ojämförbart största naturtillgångar! Det som hänt är att politiken USA bedrivit har fört Ryssland närmare Kina i stället vilket ju är ännu värre för USA så nu håller man på att misskreditera och baktala Kina! Ibland undrar man ju hur kontraproduktivt USA kan agera för sig själva och det verkar inte finnas gränser för idiotin som härjar i Washington! Det ena misstaget efter det andra utan konsekvensanalys…Man kan tro att utrikespolitiken i USA drivs av dagisbarn! I USA måste man förstå att det trots allt är ett ganska litet land befolkningsmässigt och inse att resurserna helt enkelt inte finns för att fortsätta leka världspolis utan anpassa sig till en ny värld!

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here