Rustar inte Nato upp i Europa?

3
989

 

Clarte-profilen Benny Andersson publicerade en intressant artikel om Nato på Clarte-bloggen  

Om Nato och små hundar med stora hundars ambitioner.

Min kommentar

Benny Andersson skriver:

”Det påstådda militära hotet mot Ryssland krymper till ett intet om man betraktar de militära resurser som stod till västalliansens förfogande före Rysslands invasion av Ukraina.” Men är det så?

En artikel av Lars Drake i augusti 2021 visar Natos stora överlägsenhet i innehav av olika vapen https://www.synapze.se/2021/08/02/hur-ar-det-militara-styrkeforhallandet-mellan-nato-och-ryssland/.

Nato-dominanten USA spenderade 877 miljarder dollar på militären 2022, nästan 40 % av den globala summan, 10 gånger mer än Ryssland (86,4 miljarder dollar).

NATO spenderade totalt 1,23 biljoner dollar, drygt hälften av de globala militärutgifterna och 14 gånger mer än Ryssland. (SIPRI 2023). (https://www.globalpolitics.se/usa-svarar-for-40-av-de-globala-militarutgifterna-10-ganger-mer-an-ryssland-och-3-ganger-mer-an-kina/

Och Nato har massor av militärbaser runt Ryssland.

De inflationsjusterade militärutgifterna i Europa är de högsta sedan 1989. Potentiellt offensiva vapenbärande som Aegis finns på Nato-baser nära Ryssland och kärnvapen finns i några Nato-länder. Europa är den region som har de snabbast växande militärutgifterna. (https://www.sipri.org/media/press-release/2023/world-military-expenditure-reaches-new-record-high-european-spending-surges).

Nato och USA har utnämnt Ryssland till en huvudfiende. Man har bedrivit mycket framgångsrika demoniseringskampanjer mot Ryssland med påtagligt bristfälligt underlag (MH17, Skripal, Navalny, Russiangate). Många länder i Nato och övriga Väst (t.ex. Sverige) deltar i illegala sanktioner mot Ryssland.

Man har framgångsrikt byggt på Rysslands – folkrättsstridiga- annektering av Krim med stort befolkningsstöd och lyckats att helt sopa den av bl.a. USA, EU stödda statskuppen mot folkvald president i februari 2014 under mattan (https://www.synapze.se/2022/01/21/maidan-2014-och-faktaresistens/), liksom Kievs tolerans för nynazism.

Och ersatt av FN och Ryssland stödda Minsk 2 om ökad självständighet för Donbass inom Ukraina med stöd i praktiken till ett från Kiev initierat, ihjältiget inbördeskrig med 14 000 döda enligt FN.

Under åren efter statskuppen i Kiev 2014 upprustades Ukraina starkt.

”Ukrainas armé (enligt uppgifter från februari 2022) hade 700 000 soldater i aktiv tjänst och en miljon man i reserv. USA har den största andelen trupper till Nato – 2 307 630, följt av Turkiet med 1 069 900 man. Ukrainas styrka är större än Frankrike, Storbritannien och Tyskland tillsammans. Vi vet nu att Nato planerade att använda Ukraina som chocktrupper för att försvaga Ryssland så att Nato kunde göra slut på Putin och hans militär.” (https://sonar21.com/why-nato-was-obsessed-with-ukraine-and-is-now-in-a-panic/)

Dagen före Rysslands angrepp, 23/2 2022, ska Zelensky ha sagt ” President Zelensky Suggests Ukraine May Pursue Nuclear Weapons To Counter Russia, Putin Responds”

(https://www.dailywire.com/news/president-zelensky-suggests-ukraine-may-pursue-nuclear-weapons-to-counter-russia-putin-responds)

Hade Ryssland något val sedan dess krav på rimliga säkerhetsgarantier hade avvisats? Ja, Ryssland kunde ha avstått från angreppet som medfört stora nackdelar inte bara för Ukraina utan för Ryssland. Upprustningarna runt Ryssland hade fortsatt liksom demoniseringen. Putin säger 28/7 att ”Neutralt status för Ukraina är fundamentalt för Ryssland”. Förståeligt?

Det viktigaste skälet att säga nej till ett svenskt medlemskap i Nato är inte att det auktoritära Turkiet har kunnat påverka svensk inrikespolitik och lagstiftning (Flamman). Det är heller inte kärnvapnen (Vänsterpartiets Håkan Svenneling), eller att processen som ledde fram till det svenska riksdagsbeslutet att ansöka var allt annat än demokratisk (Miljöpartiet).

Dessa saker är förvisso dåliga. Men det finns något mer grundläggande och värre: Natos i särklass mäktigaste medlem, USA, är en imperialistisk supermakt med många övergrepp mot mindre länder på sin meritlista. Medlemmarna av den föregivna försvarsalliansen Nato riskerar därför att reduceras till hjälpredor i en imperialistisk politik som syftar till att befästa USA:s maktställning i världen.

Uttalandena från toppmötet i Madrid om att Nato nu också måste rikta blicken mot Asien och Kina talar ett tydligt språk! Och Sveriges statsminister är med på noterna. Efter Erdogans besked att Turkiet kommer att säga ja till ett svenskt medlemskap, försäkrade en glädjestrålande Ulf Kristersson att Sverige kommer att verka för att Europa återgäldar det amerikanska stödet till Europa och Ukraina genom ”att visa intresse för de säkerhetsfrågor som USA ser i helt andra delar av världen.”  Som exempel nämnde han stillahavsregionen och Kina och fortsatte: ”Vill vi vara transatlantiska på riktigt är det inte bara att förvänta sig amerikansk närvaro i Europa, utan också europeiskt engagemang för gemensamma frågor globalt”. (Dagens Nyheter 12 juli). Ett häpnadsväckande uttalande från en statminister som försäkrat det svenska folket att ett svenskt medlemskap i Nato innebär att vi blir medlemmar i en försvarsallians! Och likt sin föregångare från kenneln som fostrar små hundar med stora hundars ambitioner försäkrar försvarsminister Pål Jonsson att ” svenska trupper vid ett medlemskap  kommer att delta i alliansen i stor omfattning. Sverige kommer inte att tillhöra Natos periferi vare sig geografiskt eller maktmässigt.” (Dagens Nyheter 14 juli)

Men världen är komplicerad. Det finns flera imperialistmakter som konkurrerar om hegemoni. Kampen mot ett svenskt medlemskap i Nato kan bara föras på en konsekvent antiimperialistisk grund. Man får inte göra samma misstag som Nils Flyg och hans avsomnade Socialistiska parti, som av det faktum att Storbritannien på hans tid var världens dominerande imperialistmakt drog slutsatsen att man borde stödja det nazistiska Tyskland. Den föregivna vänster som gör ett påstått militärt hot från Nato till den grundläggande orsaken bakom Rysslands invasion av Ukraina traskar i farlig närhet av Nils Flygs fotspår.

Det påstådda militära hotet mot Ryssland krymper till ett intet om man betraktar de militära resurser som stod till västalliansens förfogande före Rysslands invasion av Ukraina. Natos utvidgning österut ledde inte till någon ökning av det militära hotet mot Ryssland, utan till en minskning, eftersom nedrustningen i Västeuropa fortsatte. Mellan 1990 och 2014 minskade Natos i särklass viktigaste medlem, USA, sina styrkor i Europa med 85 procent. Vändningen mot Asien innebar att Pentagon styrde över resurserna mot en upprustning av flottan. I Kreml visste man mycket väl att man inte hade något att frukta från Nato, eftersom man samtidigt genomförde en stor omstrukturering av sina styrkor. Värnpliktsarmén med dess stora divisioner ersattes av yrkessoldater och rörliga mindre brigader. Alltsammans innebar en omställning från invasionsförsvar till mer begränsade insatser utanför Rysslands gränser. Det vill säga en liknande reform som de som samtidigt genomfördes av Sverige och Natoländerna i Västeuropa.

Natos utvidgning var inte något som drevs fram av USA. De drivande var de östeuropeiska länderna själva och motivet var fruktan för den store grannen i öst. En fruktan som visat sig vara väl motiverad. Ryssarna gjorde heller inget för att motverka denna rädsla hos sina forna satellitstater. 1993, alltså under Rysslands mest liberala fas, rapporterade den tyska diplomaten Wolfgang Ischinger, från ett möte med en högt uppsatt kollega i det ryska utrikesministeriet, att den senare på en direkt fråga hade svarat: ”Vad är det för fel om våra grannar fruktar oss?” Efter Rysslands invasion av Krim 2014 påbörjade USA en begränsad upprustning av sina styrkor i Europa. Men det var först efter att Ryssland hade inlett sitt försök att invadera Ukraina 2021 som USA och dess allierade i Västeuropa påbörjade det som den västtyske kanslern Olaf Scholz kallade ”Die Wende”, vändningen. Det vill säga en storskalig militär upprustning av Natos militära styrkor.

Det här visar förstås inte att den amerikanska imperialismen hade tappat sina tänder och förvandlats till fredsapostel. Man hade bara sina huvudsakliga intressen på annat håll och hoppades på lugn och stabilitet i Europa. Den ryska invasionen av Ukraina har ändrat på detta, men bara till en del. Washingtons perspektiv på världen är fortfarande betydligt mer omfattande än att bidra till försvar av Natomedlemmarnas gränser. Det är något som även de mest blåögda Natoförespråkarna i små länder som Sverige bör hålla i minnet.

Föregående artikelCFA-franc – hur Frankrike underutvecklade Afrika
Nästa artikelBevarar Nato frihet – eller orsakar man krig? Sveriges roll. Alexander Mercouris, Alex Christophoros, Cyrus Jansen och andra diskuterar
Anders Romelsjö (red)
Anders Romelsjö är redaktören för Global Politics. Han drev tidigare under sex år bloggen Jinge.se som nu främst är ett arkiv med tusentals artiklar. Aktivist i den antiimperialistiska rörelsen på 1970-talet. Han har en bakgrund som läkare och professor med inriktning på forskning om alkohol, droger och folkhälsa.

3 KOMMENTARER

  1. Finns det exempel på någon som lyckas upprätthålla en karriär med ngn form av försörjning inom någon del av det politiska utan att vara partisk mot Ryssland?

    Alla dem som stämmer in i den antiryska logiken vilka ekonomiska beroenden har de?

  2. Artikelns fråga är nog berättigad, men samtidigt töms de västeuropeiska militära förråden på allehanda utrustning och fordon för att snabbt användas och rentav förintas på, ja, vad skall vi kalla det, ”östflanken” eller rentav ”östfronten” -det mest förbjudna ordet i sammanhanget?

    Det är kanske, som undertecknad redan sagt vid flera tillfällen, trots allt, är just detta scenario -gentemot den ryska sidan- ÄR Washingtons våldsetablissemangs krigsscenario för Rysslands del, att låta Moskva självt tugga sönder sin ekonomi, politik och militär i en närmast perfekt geopolitiskt riggad fälla.

    Washington själv vinner inga krig. Man kollapsade politiskt och militärt (kombinerat) i långt fattigare länder som Vietnam, Kambodja, Laos, Nicaragua, Angola, Somalia, Irak, Libyen och Afghanistan. Listan över de kombinerade militära och politiska kaosprojekten för Washingtons del kan säkert göras längre. Men de är och förblir kollapser och misslyckanden. Washington vinner inga krig, nämligen.

    Sverige och andra nyare Nato-aspiranter liksom nya medlemmar lägger, när allt kommer omkring, sin säkerhet i ett Washington som faktiskt inte i modern tid vinner några som helst krig, men däremot funktionellt sprida social-ekonomiskt kaos. Det är ju klara historiska fakta. Men Washington lyckas inte heller sprida sin kaosartade egna social-ekonomiska modell till några länder, och absolut misslyckas detta exakt just i Asien. Det är också fakta. Européerna har bara inte insett och förstått detta än. Det europeiska strategiska tänkandet är lobotomerat sedan många decennier, och Washington kan i det avseendet lura européerna många gånger om.

    Målet måste i sig vara något annat. Washingtons rent militära filantropi fungerar alltså inte. Det måste röra sig om ekonomiska strategier; och de är och förblir att Europa och Asien får inte teknologiskt, industriellt, företagsmässigt, ekonomiskt liksom samarbetsmässigt växa ihop.

    För kan Euroasien, ty mellan Europa och Asien går världens största och viktigaste ekonomiska axel (den amerikanska ekonomin ingår inte på något vis i just den), växa ihop, så försvinner behovet och existensberättigandet för den amerikanska före detta supermakten. För att försena detta så mycket och så länge som möjligt behöver de amerikanska Förenta staterna sin klassiska kaoszon från Polen/Litauen i nordväst genom Ukraina/Georgien, genom Irak, Näraöstern med Israel/Palestina liksom Irak, Iran ned till Pakistan och Indien. Denna klassiska amerikanska kaoszon hindrar effektivt fred och samförstånd mellan olika länder, kulturer och ekonomiska system SAMT mellan Europa och Asien. Fientligheterna kan hållas på plats och den exklusiva amerikanska exceptionalismen och messianska (anti-)fredsmodellen med stor vapenexport och diverse försvarsallianser hållas på plats.

    Washingtons handikapp är och förblir att detta land i princip ligger ”på fel världsdel” för att längre tid kunna upprätthålla en ohotad stormaktsstatus. Att bomba sönder Chile eller en kanadensisk grannprovins ger inga stormaktspoäng i denna stora världen.

    Att som nu kunna försätta det ryska systemet i svaghet, anti-europeiska respektive anti-ryska känslor i svängning och avbrutna europeisk-ryska projekt och hindra ett europeiskt strategiskt oberoende, fungerar just nu utmärkt för Washington. De anti-kinesiska känslorna sätts upp i samma spel: precis allt tycks numera vara fel med och kring Kina. Allt kinesiskt är farligt och hotfullt (trots att till exempel amerikanerna själva just redan effektivt sedan länge övervakar alla européer med elektroniska metoder, upp till avlyssning av höga europeiska politiker, som Angela Merkel). Den anklagade ”hotfulla gulingen” ställs till svars för de brott amerikanska sidan själv utför. Med bravur dessutom.

    Men med Nato och Washington vinns aldrig några militära krig, åtminstone inte historiskt sett. Inte ens en religiös sekt med orakade grabbar från de afghanska grottorna utan utbildning och elektricitet kunde fås att införa det amerikanska systemet. Men att låta det ryska militära systemet försvaga och förgöra sig självt bakvägen, kan möjligen fungera, sett från Washingtons horisont.

    Men att lägga Europas hela framtid i Washingtons händer och tänkande är bara kortsynt, politiskt korkat och historiskt obildat. Det måste faktiskt Europa, världens största ekonomi med över 800 miljoner invånare, klara av helt själv i det 21:a århundradet. Det kommer vi snart att bli varse. Att lämna över det på de pseudointellektuella tomtarna från de amerikanska tankesmedjorna är helt enkelt europeiskt oansvarigt. De-amerikanisering och åter-europeisering är den nyckel som kan ge Europa säkerhet, harmoni och sann gemenskap i samförstånd. Det är bara att se på kartan. I det 21:a århundradet är utrikespolitik grundad på geografi -och inte på suddiga amerikanska ”värderingar”- som kommer att vara gällande. Det kommer det rysk-ukrainska kriget och de tomma -och tömda- europeiska militära förråden också att visa; där målet är att försvaga Europas position till förmån för Washingtons ränksmiderier. Putins Ryssland har perfekt gått i den utlagda amerikanska geopolitiska fällan. Inte heller det inser det strategiskt korkade Europa.

    • Ryssland kan ompröva sitt beslut att inte använda förbjuden klustervapen i Ukraina. Detta sade Rysslands försvarsminister Sergej Shoigu
      https://ura.news/news/1052676029

      ”Ryssland använde inte klustervapen under JMD i Ukraina, det här beslutet kan omprövas”, sa Sergei Shoigu under Moskvakonferensen om internationell säkerhet. Den sänds av TV-kanalen Ryssland 24.
      Tidigare har USA skickat förbjudna klustervapen till Kiev, som Ukrainas väpnade styrkor redan har börjat använda vid fronten. FN fördömde detta beslut från det ukrainska kommandot. Användning av klustervapen är förbjudet enligt 2008 års konvention. 111 länder har anslutit sig, men Ryssland och Ukraina är inte bland dem.
      Läs URA.RU i Telegram ! Vi pratar om alla viktiga nyheter i Ryssland och världen före våra konkurrenter. Prenumerera .

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here