Så banaliseras Europas historieskrivning

16
825
Chamberlain, Daladier, Hitler, Mussoloni träffas i München 11 månader för Andra Världskrigets utbrott och ger OK för hjitler att stycka Tjeckoslovakien

Professor Lennart Palm i historia i Göteborg har publicerat denna debattartikel i Göteborgsposten. Så banaliseras Europas historieskrivning


Så banaliseras Europas historieskrivning.

När Hollywood skriver historia handlar världskrigen om västvärlden och förintelsen. Ur allmänbildningens synvinkel är detta förödande. Sovjets betydelse för krossandet av nazismen och den närmast ofattbara förödelse som nazisterna orsakade i Sovjet görs till en anmärkning i marginalen, skriver historikern Lennart Palm.
Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna:

Historieämnet har länge varit styvmoderligt behandlat i skolan. Påståendet att vår historia numera skrivs av Hollywood är berättigat. Ta andra världskriget som exempel. Den ena efter den andra storfilmen handlar om de amerikanska krigen i Stilla havet, Pearl Harbor och så vidare.

Patriotismen flödar, påfallande litet har handlat om atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. På senare tid har tyngdpunkten flyttats till Europa. Förintelsen har ägnats kanske 100 filmer, men också nya hjälteepos om den amerikanska insatsen för Europas befrielse i form av Band of brothers, som sprids på film och tv.
Ur allmänbildningens synvinkel är detta förödande. Bilden blir otydlig och viktiga bitar faller bort. Den svenska regeringen har också uppfattat det så genom att inrätta myndigheten Forum för levande historia med särskild uppgift att koncentrera sig på förintelsen av judarna under världskriget.
Även om syftet är gott slår de in öppna dörrar. Förintelsen har, som redan nämnts, behandlats i väldig omfattning i film och andra dominerande media.
Den analytiska nivån hos Forum har knappast tillfört något nytt utöver vad vi redan vet:
Hitler var ond och mördade miljoner judar. Judeutrotningen som en länk i en lång komplicerad historisk kedja från första världskriget och framåt uppmärksammas däremot knappast. Inte minst faller imperialismen och de västeuropeiska eliternas antikommunism under mellankrigstiden ur bilden. Historien förenklas och banaliseras; det blir svårt att dra lärdomar.
Balter på tyska sidan
Våren 2005 har Forum uppmärksammat baltutlämningen, där Sverige i början av år 1946 utlämnade 167 balter som deltagit i kriget på tysk sida till Sovjet. Baltutlämningen lyfts fram som en skamfläck för Sverige, trots vad de utlämnade deltagit i.
Varför väljer man inte också att tala om den stora uppslutningen av hundratusentals balter på tysk sida och deras entusiastiska deltagande i Hitlers “Einsatzkommandon”?
Särskilt i Estland och Lettland köade man för att hjälpa nazisterna i kriget och därmed utrota judar och kommunister. I bägge länderna bildades hängivna SS-legioner. Redan i januari 1942 rapporterade nazisterna att Estland var “Judenfrei”. Litauens judar drabbades hårdast. Av Lettlands bortåt 200 000 judar överlevde 320.
Forums syn på vad som är viktigt att lyfta fram faller tyvärr in i en allt stridare strömfåra inom också en allmännare europeisk historieskrivning. Gång på gång märks ett kraftigt vinklat historiskt utbud i media.
Allt oftare får en tvivelaktigt reviderad bild av det förflutna legitimera dagens politik.
Den skonsamma behandlingen av “det nya Europas” historia framgår när vi ser hur dess fascistiska och antisemitiska förflutna (och närvarande) mönstras ut ur diskursen. Ukrainas hyllade Justjenko kan vinna ett val i allians med antisemitiska krafter och det får passera.
Den 22 april 1945 lyckades de sista överlevande bryta sig ut ur Jasenovaclägret i Kroatien. Detta var det tredje största utrotningslägret i det fascistiska Europa, där det systematiska utrotandet av serber, judar, romer och kommunister började redan ett halvår före nazisternas Wannseekonferens om “den slutgiltiga lösningen”. Enligt Wiesenthalcentret mördades i Jasenovac 600 000 människor.
Veterligen inte ett ord på 60-årsdagen av denna händelse från något håll i Sverige! Tystnaden här är lätt att sätta in i ett mönster där dagens västallierade i före detta Jugoslavien skonas, där hyllandet av den bosnienmuslimska SS-divisionen Handzar kan pågå i stort sett opåtalt och Pristinas judiska församling drivas ut av albanska ärkenationalister framför näsan på NATO.
Samtidigt har man varit kvick att framställa serberna, historiskt antifascistiska och ett av de få europeiska folk som inte deltog i judeförföljelserna, som nazister.

Tyst om Sovjet

Förintelsen tillhör det blodiga 1900-talet och är en del av en historisk process där det ena gav det andra. Nürnbergrättegångarna dömde nazisterna i första hand för att de startat kriget; alla deras andra brott sågs som en följd av detta. Vad får vi då till livs om detta krig i de breda medierna? Att det var Band of brothers som räddade Europa har redan sagts.
När det gäller Sovjet, som enligt beräkningar tillfogade tyskarna 93 procent av deras förluster, får vi inte mycket av vare sig spelfilm eller tv-serier. Det främsta undantaget är filmen Enemy at the gates om Stalingrad, som dock gör slaget till en fånig duell mellan två prickskyttar. Filmen bojkottas i Ryssland av veteraner på grund av sin förljugenhet.
Cynisk demonstration
Den 9 maj minns Ryssland den enorma mänskliga och materiella katastrof landet utsattes för genom det tyska anfallet 1941 och firar 60-årsminnet av segern. Flera baltiska ledare avstår från att resa till festligheterna i Moskva. De kräver i stället en ursäkt från Ryssland. Tidpunkten för deras demonstration är sällsynt illa vald.
I cynism och brist på empati finner den bara sin like hos de liberala skribenter här hemma som föreslår att firandet av segern över nazismen bör slås ihop med firandet av kommunismens fall.
Sovjets betydelse för krossandet av nazismen undervärderas och den närmast ofattbara mänskliga och materiella förödelse som nazisterna och deras allierade orsakade i Sovjet görs, i bästa fall, till en anmärkning i marginalen.
När man nämner följande siffror uppfattas de därför beklämmande nog som nyheter av många: 1941-1945 förlorade Sovjetunionen 11 miljoner soldater i döda och 18 miljoner i sårade. De civila offren var ännu fler: 17 miljoner döda. Detta kan jämföras med Storbritanniens cirka 500 000 och USA:s 302 000 döda soldater under hela kriget.
Till Sovjets mänskliga förluster skall också läggas de materiella: Tyskarna och deras allierade förstörde helt eller delvis 15-20 storstäder, 2 000 mindre städer och 70 000 byar. Över sex miljoner byggnader lades i grus och aska. 32 000 fabriker, över 60 000 kilometer järnvägsräls, 90 000 kilometer landsväg och 90 000 broar lades i spillror.
Tusentals gruvor och oljekällor förstördes och väldiga mängder industriutrustning fördes till Tyskland.
98 000 kollektivjordbruk plundrades när tyskarna och deras allierade lade beslag på sju miljoner hästar, 17 miljoner nötkreatur, 20 miljoner grisar och 27 miljoner får och getter, allt antingen slaktat eller fört till Tyskland.
Om detta må vi också berätta. Skall vi lära något av historien måste den granskas i sin helhet. De nya stora krigen och folkmorden skymtar redan vid horisonten.

16 COMMENTS

  1. Den enda sanning om andra världskriget är att det var Sovjet/Ryssland som vann kriget. Resten verkar vara humbug.

  2. En film som behöver visas är Krigsspel av Peter Watkins. Då kommer kanske fram lite mer om de allierades terrorbombningar i krigets slutskede och konkreta konsekvenser av bombningarna av Hiroshima och Nagasaki…

  3. Palm tycks tråkigt nog ha blivit gaggig.
    ”Ukrainas hyllade Justjenko kan vinna ett val i allians med antisemitiska krafter och det får passera”

  4. Den som 1945 i London eller New York hade berättat de historier som media och västpolitiker idag slår i folk om Hitler och Stalin som samma sak skulle omgående ha fått ett kok stryk. Och nu har självaste EU-parlamentet likställt Stalin med Hitler. Med den skam man drar över sig själva hånar man även sina egna far- och morföräldrar som hade en betydligt korrektare uppfattning och också själva fick offra mycket för att bära krigsinsatsen. Krigsgenerationen bevarade troligen sin bild men följande generation blev offer för det kalla krigets propaganda och på den vägen har det fortsatt.

    Judeförföljelserna är viktiga att minnas men medan dessa beskrevs sakligt i några årtionden blev de ett nytt Hollywoodnummer på 80-talet efter att Västernfilmer inte längre sålde. Judeförföljelserna brukades därefter som alibi av Israel för att urskulda den hänsynslösa politik de bedrev mot palestinierna. Deras chockverkan har även använts som dimridå bakom vilken mycket annat av krigets historia kunnat döljas. Det var ju inte så att miljoner civila i Sovjetunionen dödades bara genom att de hamnade under tyskt bombardemang utan de avrättades planmässigt liksom judarna. Och gällande Hitler och hans anhang var det inte bara dessa som stod bakom kriget. Stöd och sympati kom från förmögna kretsar över hela västvärlden och krigsruset drabbade Tyskland brett och djupt. I det dåtida Väst skulle nog ingen ha förväxlat Stalin med Hitler. Ju mer pengar man hade på kontot desto större var sympatierna för den senare eftersom han sågs som ledaren som skulle krossa den röda faran.

    • “Det var ju inte så att miljoner civila i Sovjetunionen dödades bara genom att de hamnade under tyskt bombardemang utan de avrättades planmässigt liksom judarna.”

      Att slaver skulle bort var en förutsättning för Tysklands expansion österut, och dagens polsk höger borde komma ihåg det i stället för att välkomna de NATO-baser som kommer att förvandla Polen till aska vid vedergällningsbeskjutning under nästa storkrig. Att ty sig till Vatikanen kommer inte att hjälpa ett dugg då.

      Dagens tyskar och italienare borde göra vad de kan för att tömma Italien och Tyskland från NATO-baser, så att de slipper bli måltavlor i nästa krig.

      Vad gäller den katastrofala inledningen av senaste storkriget läste jag helt nyligen att minst 100 000 *sovjetiska krigsfångar hamnade i Frankrike, och att många av dessa arbetade i kolgruvorna där. Inte så få schappade och anslöt sig till motståndsrörelsen, så många faktiskt att hela sovjetiska enheter deltog i befrielsen av flera städer i södra Frankrike efter landstigningen i Provence. Inte direkt någonting som jag läste i den franska skolan (eller senare i MSM).

      * Ces Soviétiques qui se sont engagés dans la Résistance française pour libérer le pays –
      16:08 28.04.2020 (mis à jour 16:55 28.04.2020) https://sptnkne.ws/CkZS Par Anastasia Patts

      Att använda krigsfångar från ett land som arbetskraft i ett annat ockuperat land torde säga en del om bristen på arbetskraft i Tyskland, alltså visar det att man gapade efter för mycket när man tömde landet på män för att bemanna hären.
      De tyska generalerna visste redan före WWI att Tyskland kunde vinna blott mycket korta krig; alltså var de tyska trupperna lika fatalt ej vinterutrustade när de tågade mot Moskva som Napoleons soldater tidigare.

      “L’intendance suivra” (det blir trängens bekymmer) påstås någon fransk ledare ha invänt när en kritiker dristade sig till att anföra faktorn logistik i jag mins inte vilken kolonial äventyr.

      Att fångläger blev arbetsläger som blev dödsläger torde ha mycket att göra med att “trängen” sällan står högt i kurs hos stridspittarna, som har en viss tendens till att vakna till verkligheten först när slaget snart är över.
      Å andra sidan finns de som hävdar att det var Churchill, inte Hitler, som ville ha krig – till varje pris. Tänker man logistik är det ingen dum tes.
      På den f.d. **slavägande anglosaxiska sidan fanns ju en enorm arbetskraftsreserv, inte minst i kolonierna.
      Det fanns också gott om kanonmat där.
      2,5 miljoner indier stred till exempel i de trupper som höll försörjningsleden till Sovjetunionen öppna.

      **Detta fick jag inte heller läsa i skolan, fast det säger en hel del om hur det engelska imperiet och sedan USA blev till:
      https://www.unz.com/article/whites-in-servitude-in-early-america-and-industrial-britain
      Whites in Servitude in Early America and Industrial Britain
      MICHAEL HOFFMAN • JULY 18, 2018 • 2,600 WORDS •

  5. Nyutgivna krigstidsdokument berättar om myter om WWII:s befrielse av Warszawa.
    https://www.rt.com/news/478443-poland-warsaw-liberation-myths/

    Warszawa befriades av sovjetiska styrkor för 75 år sedan men polska tjänstemän har mörklagt den viktigaste händelsen i myter sedan dess. Officiella Warszawa hade inga planer på att fira detta datum 9-maj 2020, men det är inte första gången som Polen ignorerar befrielsen av sin statliga huvudstad.
    Sedan Sovjetblockens kollaps i början av 1990-talet har politiker i Östeuropa drivit uppfattningen att Sovjetunionen och Nazi-Tyskland var lika ansvariga för att inleda andra världskriget – och idén att Röda arméns soldater ledde en brutal ockupation, istället för befriande Polen, har verkligen hittat sin plats i landets historieböcker. Den åsikten fortsätter också att råda i vissa andra europeiska stater – men en tro av nyligen avklassificerade krigsdokument, publicerad av det ryska försvarsministeriet, berättar en annan historia.

    Myt 1: “Endast hemarmén var sanna hjältar”
    Med Polen under nazistisk ockupation blev hemarmén (Armia Krajowa / AK), som stödde landets London-baserade regeringsförflyttning, en dominerande motståndsrörelse. Årtionden fortsätter AK av många i det moderna Polen som historiens verkliga hjältar och patrioter, medan poler som hjälpte sovjetiska styrkor ofta demoniseras som förrädare.
    AK hyllas vid årliga ceremonier runt en vit obelisk som uppfördes på 90-talet i centrala Warszawa för att hedra sina ansträngningar. År 2019 hedrade president Andrzej Duda överlevande AK-medlemmar som förebilder och en “värdefull skatt av historien.”

    Myt 2: “Den röda armén krossade upproret 1944”
    Ivrigt att kasta bort något positivt minne från den sovjetiska befrielsen av Warszawa, väljer Polen idag istället att fokusera på ett heroiskt men misslyckat uppror som ägde rum på stadens gator under hösten 1944. Duda anklagade förra året Röda armén för att ta ett “passivt” ” Hållning under upproret, förmodligen för att tillåta nazisterna att utplåna polackarna som senare skulle kunna stå upp mot sovjeterna.
    Detta yttrande är vanligt i polska medier. En artikel som publicerades i den ledande tidningen Rzeczpospolita förra året hävdade att Sovjetunionen vägrade att hjälpa rebellerna eftersom den såg upproret som “en unik möjlighet att förstöra den polska nationens oberoende elit med tyska händer.”
    I verkligheten, när den polska revolten mot nazisterna var i full gång, befriade Röda armén Warszawas Praga-distrikt på Vistula-flodens vänstra bredd – men trupperna saknade tillräckliga medel för att gå vidare och attackera Warszawa direkt, säger de avklassificerade dokumenten. Trots stark brist i flygbränsle visar utskrifter av Röda arméns radioutsändningar att sovjeterna fortfarande lyckades förse polska rebeller med mat, vapen och ammunition. Röda armén beskjuter också vissa delar av staden på upprorens begäran.
    Däremot var luftdroppar som genomfördes av USA och Storbritannien “ineffektiva”, noterar dokumenten. På en gång satte allierade ut 80 flygplan på ett flyg-stött uppdrag, men 95 procent av deras droppar landade i tysk-kontrollerade områden.
    De sovjetiska rapporterna indikerade också att upproret i sig var dåligt tänkt från början. Sändningar beskriver hur rebeller, beväpnade endast med handvapen och granater, inte lyckades fånga viktiga strategiska utposter och förstöra järnvägarna, som tyskarna använde för att transportera styrkor runt staden. I slutändan var rebellernas provisoriska gatubarrikader ingen match för tanks och artilleri.

    Myt 3: “Alla polacker såg Röda armén som onda ockupanter”
    Det polska statsstyrda Institute of National Remembrance (IPN) och utrikesministeriet har kastat Röda arméns soldater inte som befriare från nazismen utan bara som “totalitära ockupanter”, som bar liten skillnad från Hitlers trupper.
    I interna rapporter medgav Röda armén att poler i vissa områden verkligen var mer sympatiserade för AK-uppror. I Warszawa var den stora majoriteten av lokalbefolkningen ändå “vänlig och välkomnande” gentemot Röda armén och tackade sina soldater för att befria nazisternas land.
    “Tyskarna ville döda oss men sovjeterna räddade oss, och nu är vi hemma igen” , citerades en lokal man efter att de sovjetiska trupperna räddade 50 polack nära staden Rzeszow, som skulle transporteras till Tyskland för slavarbete.

    Myt 4: “Sovjeterna plundrade Polen efter kriget”
    Enligt IPN förde sovjets trupper inget annat än förstörelse, eftersom ”det polska samhället förblev slavar under sovjetiskt styre och under Moskvas kommunistregim under de kommande decennierna.”
    Polen var i ruiner efter den nazistiska ockupationen, så sovjetstyrkornas primära mål var att distribuera mat och stoppa hungern. En rapport från den sovjetiska militära myndigheten nämner hur armén mellan 1944-45 försåg lokalbefolkningen med 316 000 ton potatis och färska grönsaker samt 138 000 ton spannmål. Människor fick också massor av olika verktyg och varor, som sträckte sig från boskap, plogar, traktorer och skördetröjor till madrasser och symaskiner. Dessutom behandlade fältmedicinerna med den 1: a vitryska fronten tiotusentals lokalbefolkningen på armésjukhus, medan enhetens järnvägstrupper återuppbyggde många järnvägar, vägar och broar som revs under kriget.

  6. Visserligen är artikeln gammal skåpmat men det är inget unikt numera på denna sida…
    Men att göra Hollywood till syndabock för historiavinkling är något märkligt. Har Lennart Palm helt missat alla de hundratals krigsfilmer som Sovjet producerade? Där hyllas verkligen inte bara de sovjetiska hjältarna utan också den fantastiska Stalinregimen. Patriotism i kvadrat.
    När det gäller Estland och Lettland finns det inte en tanke på att dessa länder kanske såg Tyskland som en befriare efter Sovjet tog över 1939. Speciellt med tanke hur många med tyska anor som fanns i länderna.
    Till sist, Baltstaterna och de övriga länderna som kontrollerades av Sovjet anklagas för brist på tacksamhet till Sovjet för att ha blivit befriade från nazismen. Författaren missar totalt att det finns en historia hur dessa länder behandlades när kriget var slut. Irakierna var tacksamma för att Saddam blev av med makten men hur många av dessa hyllar USA som befriare?

    • Är det dessa filmer för mig okända från Sovjetunionen som visas på våra biografer, i TV och på de stora filmfestivalerna.

      • Gammal propaganda med noll vetenskapligt värde. Man upphör aldrig att förvånas över finsknationalismens historieförfalskning och att de på ett ganska makalöst sätt överskattar Finlands betydelse för Sovjet.

    • Nja, i Irak anser många att under Saddam var det bättre ordning och redan! Dessutom vill irakierna idag att “befriarna” dvs ockupationsmakten USA ska åka hem men de verkar vilja stanna kvar och pumpa upp oljan! USA har väldigt svårt att lämna länder de ockuperat så de som är drabbade får nog göra som Vietnam, handgripligen slänga ut packet!

  7. Problemet med dessa filmer är att de var öppet propagandistiska och kommersiellt hopplöst omöjliga. Jag har sett många i bland annat Östtyskland där de sändes varje helg i TV. När jag berättade för lokalbefolkningen stirrade de på mig och undrade varför jag tittade på sådant skräp. Jag var helt enkelt nyfiken på att lära mig Sovjets version av kriget. Hollywood gjorde sina krigsskildringar kommersiella men visst är de allra flesta patriotiska.
    En bra rysk inte alltför gammal film är Leningrad från 2009. En mycket gripande och välgjord film som jag rekommendera.

    • Jag har inte sett Leningrad (2009), men A zori zdes tikhie från 1972 är inte en
      en propagandafilm av typ “The Fall of Berlin” från 1950. I Sverige visades
      filmen från 1972 under titeln “Här är gryningarna stilla” på Filmhuset i
      Stockholm med simultantolkning. Mig veterligt den enda gången den visats
      i Sverige, men jag kan naturligtvis ha fel.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here