Stålår – viktigt bidrag till Vänsterns historia

1
604

Detta är en beskrivning och analys av Gunnar Lindstedts bok “Stålår”, skriven av Ulf Karlström – en samtida aktör som kan historiken och tänkandet.


Stålår

Gunnar Lindstedt är journalist och författare. Av hans tidigare böcker har jag bara läst Olja 2005 och Svart jord 2008, vilka bägge är lysande skrifter. Titeln på hans senaste bok – Stålår – syftar antagligen på hans år som smed 1972-77 på Bofors, och hans poliska år som kommunist i den dåtida bruksorten Karlskoga. Det är kring dessa två poler boken är centrerad.

Bofors var ett stort företag under cirka 30-40 år, med sin vapentillverkning, med anor från Alfred Nobels kruttillverkning. Eftersom ”bruket” var stort dominerade det helt Karlskoga, både vad gäller politik och ideologiproduktion – bruksandan.

Och Boforsskandalen 1984-1989 var en stor sak i Sverige. En avgörande roll, som visselblåsare, spelade ingenjören Ingvar Bratt; han slutade på egen begäran 1984, och omskolade sig till lärare, trött på dilemmat kring vapenproduktionen. Det handlade om att kringgå svensk lagstiftning vad gäller tillstånd till export av vapen och mutbrott.

Till slut dömdes tre Boforsdirektörer till milda straff – vilkorliga domar och böter. Med Singapore som förmell beställare – mellanhand – såldes robotsystem till Bahrein och Dubai, trots att exporttillstånd saknades. Vidare levererade Bofors ett stort antal kanoner till Indien, och med all sannolikhet förekomm mutor, för att få affären till stånd.

Olof Palme spelade en tvivelaktig roll som förnekare och kontaktlänk med Indiens dåvarande ledare, Rajiv Gandhi.

Parentetiskt måste jag nämna att Lindstedt redovisar en härlig paradox. Boforsdirektörerna var förvisso inga anhängare av Sovjetsfären, men inte sällan tycks profiten vara nummer 1 i ett direktörshuvud, även före vad deras politiska hjärtan klappar för. Efter Berlinmurens fall hittade svenska journalister uppgifter i Stasiarkiven att Bofors levererat specialkrut och ammunition till DDR. Ja, anarkin under kapitalismen är väldokumenterad, även i det lilla, tycks det.

Den andra polen inrymmer både det generella, vänsteruppsvinget på 1960-talet i Sverige, och Lindstedts roll lokalt i Karlskoga. Redan under gymnasietiden blir han en av de drivande i FNL-gruppen på orten. Engagemanget till stöd för Vietnams folk mot angriparen USA öppnade världen för Lindstedt, jag själv och en stor del av vår generation.

Kriget var ingen isolerad fråga för USA, utan en del i dess containmentpolitik – att försöka hålla tillbaka den s k kommunismen överallt, för att själv kunna exekvera sin globala, imperialism. De stora ekonomiska skillnaderna mellan den Första och Andra världen – Väst och Sovjet – och den Tredje världen var iögonfallande, och väckte naturligtvis frågor om orsakerna.

Sådana svar tillhandahölls av vänstersocialdemokrater och kommunister, och Lindstedt sög begärligt i sig budskapen. Han började i VUF (Vänsterns UngdomsFörbund), det blev sedan KFMLr (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna – revolutionärerna) och slutligen SKP (Sveriges Kommunistiska Parti, 1973-1987) . Lindstedt, liksom många medlemmar, lade ner enormt med kraft på t ex valrörelsen 1970. Det resulterade i 58 röster för KFML i Karlskoga, och drygt drygt 21 000 röster i hela Sverige, ungeför 1/10 av VPK:s röstetal. Det var inget roligt resultat för medlemmarna.

Lindstedt politiska utveckling är ganska tidstypisk. Medlemskapet i VUF upphörde då en fraktion med Per-Åke Lindblom i spetsen lämnade ungdomsförbundet. Mer radikala paroller lockade. Efter tvekan, vid splittringen av KFML, blev det KFML(r), och smedjobbet på Bruket meriterade till en plats i ledningen; t o m lagbas för sitt skiftlag på Bruket under en period.

Från arbetet i KFML(r) ges en del dråpliga skildringar. Emellertid bidrog efterhand politisk stelbenthet (dogmatism) och toppstyrning till att Lindstedt drogs till SKP. Nu gällde inte längre parollen ”Ställ facket åt sidan”, utan ”Gör facket till en kamporganisation”. De stora visionerna – drömmarna – väckte hopp om resultat, genombrott, men dessa uteblev.

Entusiasmen falnade så sakta. Dock hann författaren prya på Gnistan och deltog i en 4-veckor ”reportageresa” till Kina. I ett övergripande perspektiv tycks Lindstedt mena att han därigenom kom att ”ägna ytterligare ett antal år åt testuggandet”. Lindstedt gjorde en rep-månad 1976 och då gällde inom SKP en tokvänstersyn att Sovjet var huvudfienden och skulle anfalla.

Så lämnar då Lindstedt Karlskoga 1977; ”det politiska livet har blivit allt dystrare”. Han får tjänstledigt från Bruket, och AMS betalar omskolning. Det blir inledning till en framgångsrik, ny inriktning som journalist, i början på Arbetslivscentrum och Metallarbetaren, och författare.

I slutet av boken reflekterar Lindstedt kring politiken i allmänhet, både globalt och i Sverige, förändringen i Karlskoga genom att Bofors delas upp och säljs ut, bl a till brittiska BAE Systems, antalet anställde minskar radikalt och en stor invandring sker från 2014, cirka 10 % av befolkningen. Han lägger följande ord i munnen på en invandrad syrisk kvinna, men det är nog lika mycket Lindstedts politiska credo. ”Varför ville ni göra revolution? Här är ju fint. Det fanns väl inget att göra revolution mot?”.

Lindstedts bok är välskriven och han har ett mycket fint och klar språk, För yngre personer, eller de som blivit politiskt intresserade först på äldre dagar, är boken en guldgruva och vägvisare att försöka förstå vår dåtid och samtid.

Förutom Boforsskandalen redovisar Lindstedt ganska ingående den politisk viktiga striden om IB-affären, där (s)-regeringen, med Olof Palme i spetsen, spelade en mycket ful roll. Spioner och infiltratörer från IB, knuten till (s), och finansierade med bidrag från Försvarsdepartement, friades helt, medan två modiga journalister – Peter Bratt och Jan Guillou – dömdes till fängelse. Den rättsrötan kan (s) aldrig slingra sig ur, i synnerhet som den yttersta ”försvarslinjen” var att det – under Kalla kriget – gällde att rädda Sverige från ”kommunismen”.

En del, på 1960- och 70-talen, unga kommunister har helt avsvuret sig allt vad vänster heter. Rekordet har nog Göran Skytte – med bibel i hand och kors runt halsen. Tvärtom har Lindstedt behållit sitt kritiska öga. Några av de korta slutkapitlen är klockrent vänster, och ger en utmärkt summering hur den beskrivna vänstervågen ebbar ut och övergår på 1980-talet i nyliberalism och höger. Med stora inkomstklyftor, nyfattigdom och ökad segreation i Sverige som följd.

Även om jag och Lindstedt nog inte har samma syn på marxismen längre, så skall jag krama om honom, om vi råkas framöver.


Redaktörens kommentar: I recensionen nämns FNL-gruppen på orten. Ulf Karlström var ordförande i DFFG, De Förenade FNL-grupperna i Sverige 1969-71 och spelade en viktig roll för DFFG:s utveckling till an alltmer inflytelserik organisation och Europas starkaste solidaritetsrörelse med Vietnams folk. “Med över 200 lokalavdelningar var DFFG på sin tid också en av de största svenska folkrörelserna.” Wikipedia.

1 COMMENT

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here