Sven Wollter dog igår i sviterna av Covid-19.Han var kommunist livet ut, och i en artikel från 2009 talar han om varför, liksom i en Youtube-film.
Uppfostrad i en anti-kommunistisk tradition vill jag påstå att den stora majoriteten som uttalar sig negativt om ”kommunism” är felinformerad, för att använda ett vänligt ord. Ett undantag bland flera är den hyllade svenske filosofen Martin Hägglund. Kommunismen är ett stort hot mot dagens primitiva, orättvisa och odemokratiska system – kapitalismen – därför att den ger en vision om en bättre värld. Stater som Sovjetunionen, Kina etc var aldrig kommunistiska utan en slags socialistiska stater med ganska stora brister, vilket är något mycket annorlunda.
Nedanståenden text publicerades ursprungligen här .
Därför är jag kommunist!
Jag får ofta den frågan. ”Du som är en sån duktig skådespelare och verkar vara en hygglig människa, hur kan du vara med i det Kommunistiska Partiet?” Ibland ställs frågan aggressivt, provocerande, liksom ”är du inte klok i huvet, eller…?” och då finns det inte mycket att svara annat än möjligtvis ”om du skulle ta och nyktra till!”
Men oftast vill folk verkligen veta. Ja, påfallande ofta vill folk verkligen veta. Som om de anade att de kanske missat något. Och jag brukar svara:
– Det handlar i grunden om att i dagens värld av våld, grymhet, överhetens förakt, de rikas omättliga girighet, imperiets terror och det ohyggliga hot som den globala kapitalismen utgör för mänsklighetens fortlevnad på detta stackars pinade lilla klot i oändligheten, att mitt i allt detta bevara sin värdighet, sin hederlighet.
Det finns en tankemässig sida:
Hur kan någon människa blunda för att det är storbolagens fria härjande överallt där det finns minsta vinst att vinna, som skapar hunger, sjukdomar och massdöd överallt på vår jord, framför allt i den fattiga världen, men inte bara där? Hur kan man se detta och inte vilja göra något åt det?
Då måste vi börja med oss själva här och nu. Därför är jag kommunist.
De däruppe, eliterna, har hittills inte visat vare sig vilja eller handling att göra annat än att bevara orättvisorna som de är. Och hur skulle de kunna annat? Utslagning och klassklyftor är ju själva den grundbult på vilket det kapitalistiska systemet vilar. Rättvisans absoluta motpol.
Jag är kommunist därför att jag vill försöka vara en rättvisans förkämpe. Efter bästa förmåga. Under min korta stund på jorden.
Men framför allt är jag kommunist av känslomässiga skäl. Jag känner det i magen, i huden. Jag blir spyfärdig när jag upplever lögnerna och sveken från dem som tycks ha gjort till livsuppgift att framför allt annat bevara sin egen makt, sin egen plats i toppen. Men samtidigt tycker jag oändligt synd om dem när jag känner de iskalla vindarna mot min hud, när de strömmar mot mig från bonusmogulernas lufttunna salar, bombar-barbarernas uniformsstinna tempel, från alla dessa skojare och brottslingar som styr världens öden.
Jag är kommunist för jag vill känna mig som en människa.
Jag är kommunist för att alla skall veta var de har mig.
Jag är kommunist av solidaritet med mänskligheten och i tro på livet.
SVEN WOLLTER
Skådespelare, kulturarbetare och kommunist
De flesta är inte kommunister, eftersom de vet att priset för politisk egendomsstöld i masskala är massmord. Varje gång, inte bara alla gånger förr, utan också nu och i framtiden.
Han var väl ett barn på vissa sätt, det är attraktivt för många.
Hela kapitalismen är byggd på stöld av arbetarklassen och lönearbetarna som arbetar ihop vinsterna som ett fåtal beslutar om utan demokratisk insyn i ett mycket primitiv system. ”Fria världens ledare” USA, är stormästare i massmord enligt historisk empiri.
Problemet med arbetarklassen är att den numera inte är ett allmängiltigt begrepp.
Hur mycket syftar till arbetare och hur mycket syftar till akademi och kulturelit?
För mig är saken solklar.
Sven Wollter var ingen arbetare.
Sven Wollter tillhörde kultureliten.
Men absolut inget som förminskar hans livsgärning.
Det är precis tvärt om.
Det är över eliten det reses statyer och monument.
Men sällan över en arbetare.
Skulle det göra det så kommer den vältas eller få en hink färg över sig.
Ty sådan är jantelagen.
Men arbetaren har alltid funnits i bakgrunden som den större mängden.
Värdefull för eliten för sin arbete och sin möjlighet att påverka valet av vilken elit som ska ges makten.
Bravo Anders
Sven var en omvittnat mycket sympatisk person.
Och att han inte hymlade med sin ideologiska tro på kommunismen, gjorde honom mer dimensionell, än ”bara skådis”. Heder och tack Sven.
Kapitalismen passar den mänskliga naturen bättre än kommunismen. Ända sedan barnsben är ju var och en sig själv närmast. Så något rättvist samhälle lär vi aldrig få. Det närmaste vi kan komma är troligen lokala samhällen där makten under en kort tid kanske kan kontrolleras. Men tanken är ju god.
Kapitalismen har varit verksam i knappt 150 år i litet större skala, och mändkligheten i uppemot 100 000 år. Varför skulle detta orättvisa, klimatförstörande ekonomiska system vara ”naturligt?”
Men egoismen lär ha regerat under hela mänsklighetens historia, tyvärr.
Samarbete har varit mer grundläggande. ”Forskning har visat att handlingen att ge något åt någon ofta medför större lycka, större självtillfredsställelse än då man får något från någon. Man har funnit ungefär samma förändringar i hjärnans belöningssystem av osjälviska handlingar som av annat som ger tillfredsställelse, alltifrån sex till fysisk träning, god mat och fina naturupplevelser. Detta har bekräftats vetenskapligt, bl.a. i ett experiment av professor Martin Ingvar och medarbetare på Karolinska Institutet. Detta är ett tema i Stefan Einhorns böcker och i en debattartikel i DN. DN Debatt 24/12 2013 framgår Stefan Einhorns inställning om ökad givmildhet, tolerans och förståelse är tilltalande, men han saknar enligt min mening anknytning till dagens ekonomiska system, klasser och socioekonomiska förhållanden.” låt oss arbeta för en bättre värld.
En stor opinion i USA är positiv till socialism Rädda klimatet och mänskligheten – nödvändigt att avskaffa kapitalismen? Olika energialternativ diskuteras också.
Samarbete lär vara vårt enda alternativ, annars är vi dömda till undergång. Tack för en bra blogg, men jag fattar inte hur du orkar 🙂
Man lever bara en gång. Hur kan man bästa använda sin tid som pensionär i 70-årsåldern bäst som medlem av homo sapiens?
Tänka på sig själv den tid man har kvar känns viktigast för mig 🙂
Man inser förändra världen inte är så enkelt men lätt att tro det vid unga år.
Jag tror du fortfarande har gott om energi och ett privatliv med begränsade krav.
Det tillsammans med ett genom livet brinnande intresse för politik gör att du orkar hålla på.
Jag skulle aldrig kunna ersätta dig.
Då skulle jag bli prillig av att inte få göra det jag vill och behöver göra.
Men bra för mig att du håller på. För då får jag utlopp för ett sido- och allmänintresse som passar så bra när man sitter vid köksbordet och laddar upp inför dagen eller vilar och inte orkar göra något. Eller kanske den där natten då det inte gick att sova så bra?
Jag gör detta frivilligt och lever i övrigt ett tämligen bra liv med fru, familj och vänner med olika politiska åsikter. Viktigt är att kunna delta i olika politiska aktiviteter också.
Girigheten kan och bör tyglas för det allmännas bästa. Det är statens uppgift
En av Statens främsta uppgift är att beskatta medborgarna och fördela inkomster på ett rättvist och rimligt sätt. För att hålla ihop en statsapparat och en trovärdighet för de institutioner som bär upp den, måste den ha stöd hos befolkningen. Det visar sig nu ha klart mycket sämre stöd än tidigare.
När klassklyftorna i samhället ökar (som det gjort under senare tid i Sverige och på andra håll), leder spänningarna och motsättningarna till sociala oroligheter och i sin tur till politiska slitningar mellan olika samhällsgrupper. Därmed tappar Staten sin trovärdighet och legitimitet. Detta är tecken på vad vi ser i dag.
De mer eller mindre statsbärande etablerade mediernas funktion, har blivit att vilseföra människor med trams och trivialiteter, manipulation och propaganda, i ställer för att upplysa medborgarna om verkligheten och om vad staten bör ägna sig åt och titta på hur den utövar sina befogenheter gentemot medborgarna.
Staten kan genom medierna tillfälligtvis vidmakthålla den rådande ordningen endast med intensiva propagandakampanjer i sina medier, tills människor avslöjar dem. Alternativmediernas existens är nu redan föremål för politiska ingrepp och censurattacker. När rasar det?
Titta på Sovjet, Nordkorea, Cuba, Kina och Venezuela. Alla länder och stormakter med skitekonomi och diktaturer alltihop. Det är vad kommunism är. Tråkigt att en man som levt i över 80 år lärde sig aldrig om verkligheten. Verkligheten är att människan är egoist och har alltid varit. Det är inte kapitalismens fel. Kapitalismen tar bara vara på människans girighet efter att ha mer. Walter säger att han tänker med känslor. Därav är också problemet – känslor. Känslor betyder ingenting för sanningen. Det är logiken som är viktig.
Inget av dessa länder var eller ansåg sig vara kommunistiska. De var mycket fattiga länder som försökte bygga upp en slags socialism, ett förstadium till kommunism som är något mycket annorlunda. Läs filosofen Martin uppmärksammade bok ”Vårt enda liv”. Stora misstag – och stora framgångar.
Kina: * Tillväxten i Kina var mycket god även under en stor del av Maos tid, omkring 5-6 % per år, dvs. nästan lika bra som nu, enligt uppgifter jag sett. Enligt uppgifter från Världsbanken var medellivslängden i Kina 36,3 år 1960 , 66,8 år 1980, 70,3 år 2000. Motsvarande siffror i Indien var 44,3 år, 54,2 år och 62,9 år. Medan medellivslängden i Kina ökade med 30,5 år mellan 1960 och 1980, en period då Maos politik i stort sett tillämpades uppgick ökningen i demokratiska, kapitalistiska Indien till 9,8 år.
Källa: Världsbanken. World Development Indicators online. I Minqi Li. The rise of China and the demise of the capitalist world economy. New York:Monthly Review Press, 2008.
* Ur en intervju med den kände vänstermannen och lingvisten professor Noam Chomsky i Counterpunch
”Se på det maoistiska Kina, som alla förväntas avsky. Om man ser på det så sparades 100 miljoner liv jämfört med det demokratiska kapitalistiska Indien, tack vare hälsoprogrammen på landsbygden. 100 000 000 (100 miljoner) människoliv är inget litet antal (motsvarar c:a drygt 15 % av befolkningen, dvs. c:a 1,5 miljoner av Sverige befolkning), och siffran innefattar den stora hungersnöden. Ingen kan tala om det. Och om man ser på de kapitalistiska reformerna så minskade dödligheten mycket kraftigt under Mao, men började plana ut 1979.” – Intervju med Noam Chomsky
Mao Tse Tung noterade att hälso- och sjukvården främst var inriktad på de 15 % som bodde i städerna och initierade en ökad satsning på landsbygden och på förebyggande mediciner. Kinas system med barfotaläkare visade sig framgångsrikt och WHO såg de som ett mönster för utvecklingsländerna.
Dessutom genomförde Mao omfattande jordreformer som frigjorde hundratals miljoner kineser från slaveriliknande förhållanden, vilket vi påminns om av Åsmund Egge i Klassekampen 15/12 2012, sid 33.
II. Sovjetunionen: ”Förvisso var livet för de flesta sovjetmedborgare svårt och levnadsstandarden låg. Men för den som på allvar vill diskutera livsvillkor i ett samhälle är den förväntade livslängden en viktig variabel. Den var i Sovjet – Ryska kejsardömet – år 1880 27,7 år; 1900 32,4 år; 1930 42,9 år och 1950 64,0 år. Åter ett mysterium för den som läser nya grundboken!10
Särskilt det industriella uppbygget måste rimligen betraktas som en central förklaring till Sovjets förmåga att militärt besegra Nazityskland. Hårdstedt har dock en annan uppfattning: ”Femårsplanernas införande framställdes som en succé, men verkligheten var en annan eftersom statistiken gav en falsk bild av utvecklingen”.11 Framhävandet av svält och armod accentuerar bilden av ett entydigt ekonomiskt fiasko.
Här kan man jämföra med den grundbok i historia på A-nivå som länge dominerat vid svenska universitet, McKay et al, A History of World Societies. Enligt den var de industriella framstegen i Stalins Sovjet ”indeed, quite spectacular”. Mellan 1928 och 1937 femfaldigades produktionen. ”Inget annat stort land hade någonsin uppnått en så snabb ekonomisk industriell tillväxt.”12
Forskningen har varit överens om att det socialistiska planprojektets andra del – kollektiviseringen av jordbruket och införandet av kollektivjordbruk – inledningsvis blev en katastrof med flera miljoner döda de två svältåren 1932–1933. Den nya boken framställer emellertid denna svält som avsiktligt framkallad från Sovjetledningens sida. Här kan man åter jämföra med den tidigare grundboken, McKay et al. Enligt denna var svälten 1932–1933 följden av en misslyckad ekonomisk politik: hellre än att lämna över sin boskap och spannmål till kollektiven valde många bönder att slakta sina djur och bränna skördarna i protest. Nästan hälften av boskapen försvann mellan 1929 och 1933.” Sovjetunionen under mellankrigstiden – historien skrivs om nu.
Med fokus på kommunism.
Intressant på Sverigedemokraternas Samtiden idag.
Opinionsundersökningar visar att avregleringarna och privatiseringarna har kommit för att stanna.
Väljarna vill det trots motstånd från vänsterpolitikerna.
Jag menar de vänsterpolitiker från Socialdemokraterna och vidare åt vänster.
Den liberala vänstern (C, L) verkar istället stå på väljarnas sida.
Hur vill redaktören här kommentera?
Som radikal vänster borde det kännas motigt att inte stå på folkets sida.
Eller tycker du som en vänsterpartist nyligen uttryckte sig:
– Vi har det bästa, men problemet är få folk till att förstå det.
https://samtiden.nu/2020/11/flera-partier-i-otakt-med-sina-valjare-om-valfrihet-i-valfarden/
En av orsakerna till det här opinionsläget tror jag är den privata sektorn ännu så länge är tämligen skyddad från politikens och den sociala ingenjörskonstens ingrepp.
Istället finns en förankring till dem man vill vända sig till.
Det finns förstås både för- och nackdelar men många, även jag, har troligtvis upptäckt där kan finnas en större trygghet.
Skolor med större stabilitet och mindre orosmoment. Hälso- och omsorgsverksamhet man känner större förtroende inför. För att ta ett par exempel.
När jag studerade diagrammet upptäckte jag det faktiskt fanns en större sympati för valfrihet i välfärden hos Vänsterpartiets väljare än hos dess politiker.
Samma gällde Socialdemokraterna men i något mindre uppfattning.
Hos Moderaterna precis tvärs om. Privatiseringar ovanifrån alltså.
Men så är också Moderaterna främst näringslivets och företagarnas parti.
De som i mångt och mycket representerar den ekonomiska makten.
Men faktum är att mycket av avregleringar och privatiseringar har gått genom socialdemokratiska beslut.
Det tycker jag är typiskt för socialismens reformister.
Propagera för en sak men göra motsatsen.
Det borde väl kallas hyckleri?
Men produkten av hela mitt resonemang ovan borde bli den liberala demokratin.
Ett ekonomiskt system där den ekonomiska makten tjänar folket.
Allt till politikens ofta generösa kontroll och överseende.