Trumps Syrienutspel visar imperialistisk, urlakad australiensisk utrikespolitik

0
254
Australien-USA

Denna artikel av den australiensiske juristen och geopolitiske analytikern James O’Neill har 29/12 publicerats i New Eastern Outlook (NEO). New Eastern Outlook 181229: Trump’s Syrian Gambit Again Exposes Australian Foreign Policy Bankruptcy. (Trumps gambit i Syrien visar Australiens utrikespolitisk konkurs) / Artikeln har vänligen översatts av tandläkare DMD Dr. Martin O. Gelin i Australien.

Gambit från italienskans gambetto är en schacköppning där en spelare (vanligtvis vit, eftersom denne börjar spelet med ett mer tempo) offrar material (ofta en bonde) för att uppnå en fördelaktig ställning. Wikipedia: Gambit


Trumps Syrienutspel visar urlakad australiensisk utrikespolitik

Beslutet av USA:s president Donald Trump att ta hem USA:s trupper från Syrien tog australienska politiska, militära och intellektuella ledare på sängen. Trots att den tidigare premiärministern, Malcolm Turnbull, påstod att Australien och USA är “förenade vid höften” visar sig förbindelsen mellan de två nationerna mer metaforisk än reell.
Även om det officiellt inte finns några australiska marktrupper i Syrien och därmed inga soldater att ta hem, fortsätter Australiens flygvapen att tillhandahålla assistans med tankning under flygning, övervakningsflygplan och enligt Sydney Morning Herald (24 december 2018), även med stridsflygplan. Med andra ord stöd för “koalitionens” flygoperationer.

Flygoperationernas exakta natur och omfattning vilar under strikt sekretess, mest p.g.a. så kallade operativa skäl men i verkligheten döljs australiskt deltagande i de amerikanska operationerna. Klart blir att operationerna omfattar taktiskt stöd för Assads motståndare, eller närmare bestämt – terroristgrupperna. Sanningen om den amerikanska verksamheten i Syrien, tas aldrig upp i australiska MSM.
De militära operationerna omfattar också krigsförbrytelser, som t.ex. flyganfallet på staden Raqqa år 2017, där tusentals civila, inklusive kvinnor och barn dödades. Att vara “förenad vid höften” med USA, innebär omedelbara konsekvenser, inklusive ansvar för krigsförbrytelser, begångna av USA/allierade.
Trumps meddelande om att sätta stopp för Syrienaktiviteten, fick ett luddigt och dämpat svar från australiskt håll. Banala klichéer hördes, som att “fortsätta uppdraget”, “stödja för våra allierade” och “fortsätta träningsaktiviteten.”
Om detta verkligen kan tillämpas gällande Syrien är oklart. Precis lika oklar blir den rättsliga motiveringen för om Australien har någon uppgift alls att fylla i Syrien. Den australiska regeringen har i bästa fall mörkat en rättslig motivering.

Malcolm Turnbull och Julia Bishop

Förre premiärministern Tony Abbott och utrikesminister Julie Bishop meddelade i augusti 2015 att inga beslut om ett deltagande i kriget i Syrien kunde ske innan man fått fram juridiskt råd. De underlät dock att berätta för den australiska allmänheten att de i själva verket redan hade fått den juridiska rådgivningen mer än ett år tidigare.

Varken detta råd eller en sammanfattning som visar den rättsliga bakgrunden för ingripandet i Syrien, har offentliggjorts. Om den rättsliga bakgrunden faktiskt innebar att Australiens ingripande överensstämde med internationell rätt, så borde man kunna vänta sig att regeringen skulle redogöra för beslutstagandet, om än i generell form.

Istället, berättade utrikesministern att interventioner gjorts enligt de kollektiva självförsvarsbestämmelserna i artikel 51, i FN:s stadga, där den“försvarande nationen” i det fallet var Irak.

Uppenbarligen och solklart blir att Artikel 51 inte kan tillämpas. Irak hade inte heller begärt stöd av den. Med tanke på de otaliga olagligheterna och lögnerna som använts för att rättfärdiga invasionen av Irak år 2003, till vilken Australien med entusiasm anslutit sig och med tanke på all förstörelse i landet, vore det ytterst osannolikt att Irak skulle ha bett om australiensisk “hjälp” över huvud taget.

Irakiska regeringens inställning till australiensiska soldaters närvaro på eget territorium frmagår tydligt genom Iraks vägran att underteckna ett försvarsavtal med Australien. All australiensisk militärpersonal i Irak har därför försetts med diplomatpass. Det måste vara unikt i modern militärhistoria att de ockuperande styrkorna, som påstås ha till uppgift att “träna-stödja” de lokala trupperna, behöver förses med diplomatskydd.
Återigen diskuteras inte alla grundläggande fakta i australiska MSM. Om det skedde skulle alltför många besvärliga frågor uppstå, till exempel varför de ockuperande trupperna fortfarande befinner sig i Irak som invaderades illegalt för nästan 16 år sedan.

Trumps tillkännagivande att ta hem trupperna från Syrien möttes med stark kritik av de det amerikanska militärindustriella komplexet, för vilket evigt krig är en absolut nödvändighet. Trots att Trumps tillkännagivande är välkommet, hördes det absurda påståendet att Förenta staterna hade besegrat ISIS och att det därför inte längre fanns någon anledning att stanna kvar.
Det blir förmodligen politiskt omöjligt för Trump, i det nuvarande hysteriska amerikanska politiska klimatet, att erkänna att det var Syrien, med hjälp av Ryssland, Iran och Hizbollah, som spelade den överlägset största rollen i att besegra ISIS. Verkligheten är att den amerikanska närvaron snarare var ett hinder än hjälp i kampen mot ISIS.
Att motarbeta kampen mot ISIS var ingen tillfällighet. Den amerikanska målsättningen tillsammans med saudiarabiska och israeliska allierade, var att Assad-regeringen skulle störtas. Att den syriska regeringen fortfarande sitter vid makten, bör utgöra en logisk anledning till Trumps trupp-hemkallelse, inte hans påstådda seger över ISIS.

Den negativa reaktionen på Trumps tillkännagivande från den amerikanska politiska och militära eliten, avslöjar klart i vilken utsträckning den amerikanska utrikespolitiken i Mellanöstern har dikterats av Israels ambitioner att (a) bryta upp Syrien och Irak i mindre, enklare stater att kontrollera; och (b) behålla redan stulna områden, som Palestina och de syriska Golanhöjderna; och (c) ge Israel fri tillgång till olja och gas i Golanområdet och utanför Palestina.

Man behöver bara ta en titt på Genie Energys styrelse (ett stort olje- och gasbolag i regionen, lierat med Israel), för att förstå underliggande motiv och mediastöd. Den rådgivande styrelsen innefattar mäktiga personer som t.ex. USA:s tidigare vicepresident Dick Cheney och mediakungen Rupert Murdoch, bara för att nämna ett par viktiga medlemmar i USA:s Djupa Stat.

Dessa överväganden stämmer bra överens med USA:s planer för att förhindra bildandet av ett shiitisk landområde, från Iran till Medelhavet, via Irak, Syrien och Libanon. En utveckling som ytterligare kompliceras av Irans alltmer centrala roll i Kinas Belt and Road initiativ, Nord-Syd Transportkorridoren och NATO-medlemmen Turkiets vänligare politik mot Iran.
Neocons ambitioner på ett “regimskifte” i Iran ser mindre och mindre hoppfullt ut. Australiens ledare förbigicks vid Trumps tillkännagivande. Redan från början visste de att hela Irak-satsningen var olaglig och baserad på lögner, plus andra dolda motiv.

Det är troligt att de rättsliga råd som regeringen i Australien fick 2014 om att gå med i kriget i Syrien saknade internationell rättslig basis. Frågan hade inte behandlats i FN:s säkerhetsråd och det fanns ingen inbjudan från den syriska regeringen. Trots detta gick man med.
Regeringen tillät ingen parlamentsdebatt om dess roll i kriget i Syrien. Ingen minister i regeringen nämnde annat än de vanliga, vaga generaliseringarna om “bekämpning av terrorism”. Det är inte svårt att se de sannolika och verkliga skälen, som t.ex. den förvirrade övertygelsen om att USA eventuellt i framtiden skulle försvara Australien militärt, i enlighet med ett numera bristfälligt ANZUS-fördrag. (Övers. anm.: En försvarspakt mellan Australien, Nya Zealand och USA, underskriven 1951.)

Trump och Netanyahu. President Donald Trump and Israeli Prime Minister Benjamin Netanyahu shake hands during their joint press conference, Wednesday, Feb. 15, 2017, in the East Room of the White House in Washington, D.C. (Official White House Photo by Benjamin Applebaum)

En annan anledning till Australiens deltagande är kunskapen om Israels ambitioner i regionen. Australiens stöd till Israel som setts i otaliga resolutioner i FN:s generalförsamling när det gäller Israels fortsatta ignorans av internationell lagstiftning, förbättrar inte situationen. Det nyligen fattade beslutet att erkänna västra Jerusalem som Israels huvudstad och beslutet om att flytta Australiens ambassad till Jerusalem, förstärker bara intrycket av hyckleri i samband med Australiens syn på internationell rätt.
Trump har nu, medvetet eller inte, avslöjat Australiens verkliga skäl för deltagandet i det syriska kriget. Regeringen i Canberra vet bokstavligen inte hur man skall reagera. Vad som hittills presenterats som kommentarer är meningslösa plattityder.

Ledaren för Labour Partiet, Bill Shorten, sannolikt den nye premiärministern efter valet som äger rum i början av 2019, rådgjorde med det inflytelserika, högerinriktade “Lowy Institute*” den 29 oktober 2018. (Översättarens anm.: * Grundaren Frank Lowy, en australisk-israelisk miljardär. Medgrundare av Westfieldconcernen som har andelar i mer än 120 shoppingcenters över hela världen.) Bill Shortens framtida utrikespolitik förväntas att bli lika vag som den nuvarande regeringens. Shorten utlovar en utrikespolitik med en “australisk accent”, vad nu det kan betyda.
Han bekräftade Labours åtagande i förhållande till “rättsstatsprincipen” och den amerikanska alliansen, utan att beröra att båda två, i detta fall, motsäger varandra.

Trumps Syrienbeslut gav Australien ett gyllene tillfälle till att lägga om kursen, efter den katastrofala utrikespolitik som Australien har bedrivit sedan det andra världskriget.

Enligt Michael Pembrokes utmärkta redogörelse för Koreakriget (2018), blev den australiska kontingenten i Korea regelbundet avskräckt av USA:s handlingar, som obevekliga bombningar av civila mål i norr; användningen av biologisk krigföring; hot att använda kärnvapen mot Nordkorea och Kina; och den systematiska och vidriga behandlingen och morden på nordkoreanska krigsfångar.
I stället för att lära sig av den erfarenheten, följde Australien med i USAs imperialistiska äventyr, det ena efter det andra, däribland Vietnam, Afghanistan, Irak och Syrien.
Dess krigshandlingar präglades av lögner, brott mot internationell rätt, utbredda krigsförbrytelser och resulterade i massiva förflyttningar av civila befolkningar. Ett deprimerande mönster.
En definition av vansinne är att man upprepar samma process om och om igen men förväntar sig ett annat resultat. Det tydliga budskapet från den nuvarande regeringens aktiviteter och Mr Shortens tal och Labourpartiets konferens som följde, pekar på att ovan nämnda definition gäller Australiens galna utrikespolitik.

Det förefaller bara vara en tidsfråga innan USA gör nästa stora utrikespolitiska blunder. Aggressiva och provocerande aktioner i Sydkinesiska havet plus det fortsatta stödet till den fascistiska regimen i Ukraina pekar mot en konfrontation med Kina och/eller Ryssland, en logisk förutsättning för nästa krig. Baserat på tidigare historia och den vettlösa anti-kinesiska och anti-ryska retoriken som kännetecknar Australiens utrikespolitiska “analys”, verkar det mycket sannolikt att Australien kommer att bli inblandat i ännu ett USA-krig.

Kostnaderna kommer sannolikt att bli ännu mer förödande än vad Australien någonsin tidigare upplevt.

I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here