Turkiets existentiella val: BRI eller att spricka

24
1021
Bild från artikeln.

Denna artikel Turkey’s Existential Choice: Rule in Hell or Serve as New Silk Road Bridge har skrivits av Matthew Ehret, chefredaktör för ”The Canadian Patriot”. Ustrungligen publicerad hos The Cradle. Den har rekommenderats av Bertil Carlman och översatts av Rolf Nilsson.

Matthew Ehret är chefredaktör för Canadian Patriot Review och Senior Fellow vid American University i Moskva. Han är författare till boken ”Untold History of Canada” och ”Clash of the Two Americas”. År 2019 var han med och grundade Montreal-baserade Rising Tide Foundation.


Turkiets existentiella val: BRI eller att spricka

The New Silk Road kommer att ansluta Asien till Europa, men kommer Turkiet att fungera som dess främsta kanal, eller kommer andra nationer att ta den platsen?

Två öden drar i Västasien från två motsatta framtidsvisioner.

Eftersom anhängare av den regelbaserade ordningen, som Zbigniew Brzezinski lade fram för 40 år sedan, strävar efter att upprätthålla sin dystopiska modell för att dela upp befolkningar för att mata oändliga krig, inleds ett mer optimistiskt samarbetsprogram av Kinas ständigt pågående utveckling av Belt and Road Initiative ( BRI).

Medan många nationer har tagit till sig detta nya paradigm med entusiastiskt stöd, har andra funnit sig vara i ett prekärt läge med ett ben i varje läger.

Bild Wikipedia.

Turkiet idkar tåflört med mäktiga krafter

Den främsta bland dessa obeslutsamma nationer är Republiken Turkiet, vars ledare fick ett hårt uppvaknande den 15 juli 2016. Det var på detta datum som den ryska underrättelsetjänsten gav Turkiets president Recep Tayyip Erdogan den förvarning som behövdes för att nätt och jämnt undvika en statskupp, iscensatt av anhängare av islamistledaren i exil, Fetullah Gülen.

Tidpunkten för kuppförsöket har varit föremål för många spekulationer, men det faktum att det inträffade bara två veckor efter att Erdogans skriftliga ursäkt till Putin (letter of apology, ö.a.) blev offentlig, var sannolikt inte en slump. Ursäkten hänvisade till Turkiets beslut att skjuta ner ett ryskt stridsflygplan som flög i det syriska luftrummet i november 2015 och som dödar en soldat och nästan aktiverar Natos kollektiva säkerhetspakt (se här, ö.a.).

Under många år, där Turkiet har bidragit till att tillhandahålla vapen och logistiskt stöd till ISIS i både Irak och Syrien (via Operation Timber Sycamore), är det möjligt att Erdogan fann det tröttsamt att användas som ett redskap för att främja västerländska intressen i Levanten, när han hade sina egna, helt annorlunda ambitioner i dessa områden.

Oavsett vilket, har Turkiets uppträdande som spelare i Västasien sedan denna ödesdigra dagen fått en förbättrad (men inte helt försonad) roll att spela på flera plan. En av de positiva beteendeförändringarna är Ankaras deltagande i Astana-processen med Teheran och Moskva, för att demilitarisera stora delar av Syrien. Sedan köpte Turkiet det ryska S400-missilförsvarssystemet med medellång räckvidd och har nyligen fört fram planer på att, tillsammans med Ryssland, producera ubåtar, jetmotorer och krigsfartyg, samtidigt som det påskyndar byggandet av en kärnreaktor, uppförd av Rosatom.

Med detta sagt, gamla vanor sitter i och Turkiet har påkommits med att spela i båda världarna, där de ger fortsatt stöd till den terroristbelastade fria syriska armén och Al Qaida-avläggaren Hayat Tahrir Al Sham i Syriens Idlib-provins. Turkiet har nu totalt 60 militärbaser och observationsposter som erbjuder skydd för dessa och andra militanta grupper i landets norra del.

Alternativet Mittkorridor

På ekonomisk nivå indikerar Turkiets ambition att bli en inkörsport mellan Europa och Asien längs den nya sidenvägen också Erdogans beslut att bryta sina tidigare åtaganden att gå med i Europeiska unionen och engagera sig på ett mer utvecklat sätt med östern.

Turkiets 7500 km långa Trans-Caspian East-West Middle Corridor är ett ambitiöst projekt som löper parallellt med BRI:s norra korridor, som förbinder Kina med Europa.

Bild i den ursprungliga artikeln

Denna korridor, som började användas i november 2019, har fördelen av att korta den aktiva norra korridoren med nästan 2000 km och erbjuder en effektiv rutt mellan Kina och Europa. Själva rutten transporterar varor från den nordöstra Lianyungang-hamnen i Kina, genom Xinjiang till Kazakstan, Kaspiska havet, Azerbajdzjan, Georgien, Turkiet och vidare till Europa via land- och sjövägar. Erdogan har tidigare uttalat att ”den mellersta korridoren ligger i hjärtat av BRI” och har uppmanat till att ”integrera den mellersta korridoren i BRI.”

Andra projekt, som omfattas av mittkorridoren, inkluderar Istanbul-kanalen på 20 miljarder dollar, vilken kommer att utgöra en 45 km lång förbindelse mellan Svarta havet och Marmarahavet (minskar trafiken på Bosporen) samt Marmaras undervattensjärnväg, Eurasian Tunnel, och den tredje Istanbulbron.

Utan Kinas ökade engagemang kommer inte bara dessa projekt att inte bli av, utan själva mittkorridoren skulle falla i glömska. Kinesisk handel med Turkiet växte från 2 miljarder dollar 2002 till 26 miljarder dollar 2020, mer än 1 000 kinesiska företag har investeringsprojekt i hela landet och kinesiska konsortier har en andel på 65 procent i Turkiets tredje största hamn.

Begränsa Ankaras alternativ

Dessa projekt har inte åstadkommits utan en kamp mellan både inre makter inom Turkiet och externa. Två stora turkiska oppositionspartier har hotat att ställa in Canal Istanbul, som en taktik för att skrämma bort potentiella investerare hemma och utomlands. Och internationellt har finansiell krigföring utlösts mot Turkiets ekonomi på många plan.

Kreditvärderingsinstitut har nedgraderat Turkiet till en ”högrisknation” och sanktioner har inletts av USA och EU. Dessa handlingar har bidragit till att internationella investerare har dragit sig ur turkiska statsobligationer (en fjärdedel av alla obligationer innehades av utländska investerare 2009, kollapsade till mindre än 4 procent idag) och berövat landet livsviktig produktiv kredit för att bygga infrastruktur. Dessa attacker har också resulterat i att de största turkiska bankerna uppgav att de inte kommer att ge någon finansiering till megaprojektet.

Trots att kinesiska investeringar i Turkiet har ökat avsevärt har västerländska finansiella direktinvesteringar (FDI) sjunkit från 12,18 miljarder dollar 2009 till endast 6,67 miljarder dollar 2021.

Drar ner på sitt stöd till uigurer

Liksom med Turkiets förbindelser med Ryssland, har Erdogans desperata behov av att samarbeta med Kina på det finansiella området resulterat i en förändrad politik i hans stöd till uiguriska extremister. Av de 13 miljonerna kinesiska uigurer bor 50 000 i Turkiet, varav många är en del av en större CIA-finansierad operation, som syftar till att splittra upp Kina.

Under många år har Turkiet utgjort en säker tillflyktsort för terrorgrupper som East Turkmenistan Islamic Movement, som skaffade sig krigserfarenhet när man stred tillsammans med ISIS i Syrien och Irak. Enheter som är anslutna till World Uyghur Congress, finansierade av US National Endowment for Democracy och baserade i Tyskland, har också hittat bördig jord i Turkiet.

2009 fördömde Erdogan offentligt Kina för att ha genomfört ett folkmord på muslimer som bor i Xinjiang (långt innan det blev ’de rigueur’ (på modet, ö.a.) att göra det i västländer). Efter Turkiets misslyckade statskupp 2016 började saker förändras. År 2017 uppgav den turkiska utrikesministern Mevlüt Çavuşoğlu: ”Vi kommer absolut inte att tillåta någon verksamhet i Turkiet som riktar sig mot eller motsätter sig Kina. Dessutom kommer vi att vidta åtgärder för att eliminera alla medierapporter riktade mot Kina. ”

Det finns många paralleller till Turkiets skydd av radikala islamistiska grupper i Idlib, men Ankaras skydd av radikala anti-Kina uigurgrupper utvecklades mer gradvis. Erdogans senaste betydelsefulla åtgärder har emellertid uppvisat goda intentioner, inklusive utlämningsfördraget 2017, som undertecknades med Kina (ratificerat av Peking men ännu inte av Ankara), införandet av hårdare restriktioner mot uiguriska extremistgrupper och beslutet att den 19 september 2021 återinföra inreseförbudet, som hindrar presidenten för World Uygur Congress, Dolkun Isa, från att komma in i Turkiet.

Kan INSTC kringgå Ankara?

Inte bara är Turkiet ivrigt att spela en roll i Kinas BRI och säkra nödvändiga långsiktiga krediter från Peking – utan vilka dess framtid kommer att knytas till Europeiska unionens svagare tillgångar – utan Ankara har också tagit med i sina kalkyler den växande International North South Transportation Corridor,(INSTC).

Som en multimodal korridor, som sträcker sig över ett dussin nationer, lanserades INSTC av Ryssland, Indien och Iran 2002 och har fått nytt liv av Kinas BRI. Under de senaste åren har medlemmarna i projektet vuxit till att även omfatta Azerbajdzjan, Armenien, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkiet, Ukraina, Syrien, Vitryssland, Oman och Bulgarien.

Även om Turkiet är medlem i projektet finns det ingen garanti för att megaprojektet kommer att röra sig direkt över dess gränser. Även här är Erdogan angelägen om hålla sig väl med Ryssland och dess allierade.

The International North South Transportation Corridor [image: Wikicommons]

Mittkorridoren mister sin glans

Hittills har Turkiets oförmåga att bryta med nollsummespels-tänkandet (där den enes vinst blir den andres förlust, se här, ö.a.) resulterat i det självbedrägeri  som ligger i att Turkiets mellankorridor skulle vara det enda möjliga valet för Kina att flytta varor till Europa och Nordafrika.

Denna uppfattning upprätthölls under många år av kriget över den ISIS-drabbade regionen Syrien och Irak (och den relativa isoleringen av Iran), som tycktes säkerställa att ingen konkurrerande utvecklingskorridor kunde aktiveras.

Irans inträde i BRI, som en del av dess 25-åriga omfattande strategiska partnerskap som slöts med Kina i mars och dess upphöjande till fullt medlemskap i Shanghai Cooperation Organization (SCO) i september, har åstadkommit ett nytt, attraktivt öst-västligt alternativ till mittkorridoren.

Potentiella järnvägslinjer från Kina till Iran, Irak och Syrien

Denna potentiella gren av New Silk Road, som förbinder Kina med Europa via Iran, Irak och Syrien till Medelhavet genom Syrias hamn i Latakia ger en unik möjlighet att, inte bara återuppbygga de krigshärjade västasiatiska nationerna, men också att skapa ett hållbart stabilt område, efter decennier av västerländsk hantering.

Denna nya rutt har den extra fördelen i att införliva Jordanien, Egypten, Libanon och andra arabstater till en ny strategisk dynamik, som förbinder Eurasien med en afrikansk kontinent, som är i desperat behov av verklig utveckling. När detta skrivs har 40 afrikanska länder söder om Sahara anslutit sig till Kinas BRI.

Det första glittrande ljuset i den nya korridoren tog form i en liten men avgörande 30 km lång järnvägslinje, som förbinder gränsstaden Shalamcheh i Iran med Basra i Irak. Arbetet påbörjades i år, med en kostnad på 150 miljoner dollar från den halv-privata Mostazan Foundation of Iran.

Irans ambassadör i Irak förutsåg en mycket större utbyggnad av denna historiska förbindelse: ”Irak kan kopplas till Kina genom Irans järnvägar och öka dess strategiska betydelse i regionen … detta kommer att bli en mycket stor förändring och Irans järnvägar kommer att anslutas till Irak och Syrien och till Medelhavet. ”

Ambassadör Masjidi hänvisade här till det preliminära avtal som träffades mellan Iran, Irak och Syrien i november 2018, om att bygga en järnväg och motorväg på 1570 km, från Persiska viken i Iran, via Irak till Latakia-hamnen.

Redan har Irans bygginriktade investeringar i krigshärjade och sanktionstörda Syrien vuxit oerhört, vilket ökat den uppskattade handeln mellan de två nationerna med ytterligare 1 miljard dollar under de kommande 12 månaderna.

Som indikation på den högre utvecklingsdynamik som formar järnvägen Irak – Iran, sade Iraks premiärminister i maj 2021 att ”förhandlingar med Iran för att bygga en järnväg mellan Basra och Shalamcheh har nått sina sista skeden och vi har undertecknat 15 avtal och samförståndsavtal med Jordanien och Egypten, rörande energi- och transportlinjer. ”

Faktum är att både Egypten och Jordanien också har blickat österut, efter den enda vägen till varaktig fred i form av New Silk Road. Trion Egypten, Jordanien och Irak började planera för denna Silk Road-rutt med ett energiavtal 2017, för att ansluta de tre nationernas elnät och också bygga en rörledning från Basra till Aqaba i Jordanien, följt av en större förlängning till Egypten.

Bild i den ursprungliga artikeln.

Ett brett utbud av utvecklingsvägar väntar den afrikanska och arabiska världen om den nuvarande Irak-Syrien-Iran-triaden kan undvika att bli destabiliserad. Bilden ovan innehåller flera möjligheter [Schiller Institute]

Irak och New Silk Road

I december 2020 kom Irak och Egypten överens om ett viktigt avtal för återuppbyggnad mot olja, i linje med ett liknande program som trädde i kraft tidigare, av Iraks före detta premiärminister Adil Abdul Mahdi och hans kinesiska motsvarighet i september 2019. Det senare projektet nedgraderades allvarligt när Mahdi avgick i maj 2020, och även om PM Mustafa Al-Kadhimi har börjat reparera de kinesiska förbindelserna, har Irak ännu inte återgått till den nivå av samarbete som hans föregångare nådde.

Hittills har Kina varit den enda stora makten som visat något verkligt intresse för Iraks återuppbyggnad – och varit villigt att investera faktiska resurser för det.

Trots de biljoner dollar som slösats bort av USA i dess brutala invasion och ockupation av landet, har inte ett enda energiprojekt byggts med amerikanska dollar där. Faktum är att det enda kraftverk som byggdes efter 2003 har varit den kinesiskt byggda värmeanläggningen på 2450 mW i Wassit, som levererar 20 procent av Iraks el. Irak kräver minst 19 GW el för att kunna tillgodose sina grundläggande behov efter år av västerländskt bombardemang, som strategiskt inriktade sig mot dess vitala infrastruktur.

Än idag finns det knappt någon inhemsk tillverkning i Irak, där 97 procent av dess behov köps in från utlandet och betalas helt med oljeintäkter. Om denna fruktansvärda situation ska kunna vändas måste Kinas plan för olja-mot-återuppbyggnad helt återupptas.

Kärnan i denna plan innefattar en särskild fond, som kommer att ackumulera försäljningsmedel av rabatterad irakisk olja till Kina, tills en tröskel på 1,5 miljarder dollar uppnås. När detta händer har kinesiska statsbanker gått med på att lägga till ytterligare 8,5 miljarder dollar, vilket ger fonden 10 miljarder dollar för att användas på ett fullständigt återuppbyggnadsprogram, som fokuserar på vägar, järnvägar, vattenrening och energinät, samt mjuk infrastruktur som skolor och sjukvård.

Där de västerländska ekonomiska modellerna har haft en tendens att hålla nationer underutvecklade, genom att betona råmaterialutvinning utan långsiktiga investeringar som gynnar medborgarna, inte skapar någon tillverkningskapacitet eller ökar sysselsättningen, är den kinesiska modellen en helt annan – den fokuserar istället på att skapa fullständiga ekonomier. Där den förra är nollsumma och ett slutet system är den senare modellen win-win och öppen.

Om Turkiet kan vara klokt nog att befria sig från den föråldrade logiken i geopolitikens nollsummespel väntar en ljus framtid i hela Väst- och Centralasien.

Det finns ingen anledning att tro att mellankorridoren på något sätt kommer att skadas av framgången med en silkesvägskorridor mellan Iran – Irak – Syrien eller dess afrikanska förlängningar. Genom att uppmuntra utvecklingen av samarbetsrelationer, storskalig infrastruktur och fullspektrum-ekonomiska nätverk, kan överflöd skapas i dessa regioner för att kompensera de senaste årens underutveckling och stagnation.

Föregående artikelDagens DN – en liten kommentar i Ubåtsfrågan.
Nästa artikelKina accepterar inte hegemoniska handlingar från USA i Sydkinesiska havet. Uppdaterad!
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

24 KOMMENTARER

  1. En god, för att inte säga elegant, presentation av Turkiets val och framtidsalternativ på många logiska plan i Euroasien.

    Det var verkligen länge sedan Turkiet var en nordatlantisk nation, och även här kommer det att dröja väl över vår egna levnadstid innan direkttunneln under Atlanten byggs och tas i bruk så turkarna kan kliva direkt upp i sin huvudstad Washingtons beslutsorgan och ta sig an dagens order. Länge såg det nu ut att de hade behövt resa till Kiev för att stiga på resan där (men pengarna till Kievs nya snabbtågsstation till Washington hamnade gång på gång till den ansvarige ministerns privata guldkranar för badrumsrenoveringen).

    Men, ja visst ja, den världsbilden har ju slutat att fungera i praktiken. Att vara en del av Vita husets stora sköna Fria värld, var att bara ta order och inte tänka på sitt eget lands väl och ve.

    Kanske också turkarna blivit vuxna att nu ta hand om sitt eget land och upphöra att springa i det imperiala hundkopplet. Och bli fritt och självständigt -på riktigt!

  2. ”…den kinesiska modellen en helt annan – den fokuserar istället på att skapa fullständiga ekonomier. Där den förra är nollsumma och ett slutet system är den senare modellen win-win och öppen.”

    Nja, kineserna blir ju utsparkade i ett antal länder i Afrika eftersom kineserna plundrar länderna på råvaror utan att egentligen ge något i utbyte https://www.youtube.com/watch?v=U5sgPpNj474. Kineserna har ju jobbat hårt med att skapa skuldfällor där man kan överta viktiga hamnar eller andra stödjepunkter – t ex hamnen Hambantota på Sri Lanka. Eller Karachi/Gwadar i Pakistan https://www.youtube.com/watch?v=ZEivtiIiIow&t=49s. Indien har hjälpt flera småöar i Söderhavet från kinesiska skuldfällor. Att bli plundrade av Kina är inte en win-win situation.

    • Man är ju alltid två parter, i dessa fall två självständiga stater med varsina sidor av specialister, som ingår avtal. Kina invaderar ju inte heller länder militärt och tvångsförvaltar t.ex. Iraks olja som USA efter ett illegalt krig.

      Är den senare versionen då alltid att föredra?

      • ”Kina invaderar ju inte heller länder militärt.”
        Tibet är ett exempel på motsatsen? Kriget mot Vietnam? Eller det ständiga krigshotet mot Taiwan. Ett område som aldrig legat under CCP:s kontroll.
        Kina är annars känt för sin s k Salamitaktik när man ständigt gnager på sina grannländers gränser. Till exempel mot Indien i Himalaya längs LOC (Line of Actual Control). Där utbröt krigshandlingar förra året med 20 döda på den indiska sidan och betydligt fler på den kinesiska. Kina har dock inte redovisat några trovärdiga siffror. De indiska gränstrupperna innehåller en stor kontingent flyktingar från Tibet som med glädje dödar de kinesiska ockupanterna. De kinesiska investeringarna är oftast fråga om att plundra råvaror som går tillbaks till Kina. De använder kinesisk arbetskraft och kinesiska bolag så pluseffekterna för lokalsamhällena är försumbara. Däremot får länderna ta hand om det kinesiska avfallet.

        • Det stämmer att Kina och Vietnam hade ett kortvarigt krig mot Vietnam 1979 i en månad februari-mars (17/2-16/3) 1979. Efter 2 veckor meddelade Kina att man skulle dra tillbaka sin trupper vilket succesivt skedde under 2 veckors tid fram till 16/3.

          Antalet dödade uppskattas till 25 000- 35 000 – dvs 1% av antalet som dödaes i USA & allierades krig mot Vietnam, Laos och Kamobjda 1965-1975. Därefter har omkring 3 miljoner (dvs åter c:a 100 gånger fler än i Kina-Vietnamkriget 1979) i krigen i Mellanöstern, Afghanistan, Jugoslavien, Jemen, Somalia.

          Taiwan är en erkänd del av Kina enligt USA, EU och FN. Några strider mellan fastlandskina och Taiwan har mig veterligen inte skett.

          • Svar till ”L”. Angående Litauens agerande angående ön Taiwan så är Litauen med i både FN och Europeiska unionen där politiken angående förhållandet till Kina är fixerat fastslagen sedan många decennier. Det finns inga möjligheter att kringgå dessa principer och avtal eftersom de redan är godkända i de forum Litauen självt har varit med och fattat och är en del i, det bryter också mot europeisk diplomatisk politik. Vill Litauen erkänna ön och provinsen Taiwan bryter man mot EU:s politiska utrikesramar för handelsavtal och annat och Litauen måste då lämna antingen unionen självt eller inte få ta del av unionens alla handelsavtal: man skulle liksom få handelsförutsättningar ungefär som efter Brexit.

            Skogsbröderna känner jag till: men alla litauer kan inte betecknas som höger-nationalister åren efter krigsslutet. Den konservativa och reaktionära nationaliströrelsen i Litauen representerade bara sig själv, inte hela det litauiska folket. Många av dem (men inte alla) var kända för att ha deltagit i förintelsen på nazisternas sida, som i Baltikum var närmast fullständig och i princip sköttes utrotandet av lokala baltiska nationalister, och fortsatte efter fascismens fall våren 1945, att slåss för att slippa ställas inför domstol som krigsförbrytare. Jakten på baltiska fascister fortsatte i skogarna fram till 1955 i västra Sovjetunionen och leddes av KGB (och inte av militära styrkor). Den kände partisanledaren och långe partiideologen i politbyrån Michail Suslov ledde kampen mot baltiska fasciströrelser i regionen som länge fick influgen hjälp med brittiska plan och båtar över Östersjön, som dock alltid i sin helhet var känd i förväg genom den store engelske spionen Kim Philby.

          • Tibet har väl aldrig varit en egen stat. Att på detta sätt ursäkta USA:s agerande visar på okunskap! Litauen är bara en patetisk vasallstat till USA och ska behandlas därefter. När ska USA-nissar förstå vad som sker i världen?

        • Med all respekt för Tibet, men det har aldrig varit en självständig politiskt styrd stat. Det har närmast varit någon slags hybrid i form av teokratiskt styre och isolerat bergsfolk som skött sig själv och snöskottningen på de egna hustaken.

          Den som kikar närmare på det politiskt-buddiska tibetanska ideologiska ställningstagandena kommer att finna ett ganska unket och eländigt manschauvinistiskt munkpolitiskt ”program” som knappast kan styra ett ”självständigt” Tibet. Buddiststyret är inga demokrater. Det är bara Hollywoods variant (en klassisk CIA-produkt) där Tibet utgjorde någon slags otyglad frihetsluft mitt inne i ett Asien man inte kom åt.

          Ingen stat i världen (med några få tiotal småstater som undantag) erkänner heller att det finns ”två Kina” sedan början på 1970-talet, och man har inga ambassader där och det finns inga egna ”taiwanambassader” i världen förutom i typ Vatikanstaten.

          Till och med på flygplatstavlorna i hela världen ingår ön och provinsen Taiwan (som erkänts som så av hela diplomatisk-politiska världen, inklusive FN och Washington självt) som en del av det förenade Folkrepubliken Kina.

          Till alla som då tycker att Taiwan skall vara en egen stat: erkänn då denna ö som stat och öppna ambassader där, så får ni ser hur det går. Det landet kommer nämligen att kapa kontakterna i alla avseenden med världens ekonomiska motor och världens största handelspartnerland (nämligen Kina).

          Det kommer att bli tämligen dyrköpta framtidsprinciper.

          • Vårt baltiska grannland Litauen är ett utmärkt exempel. I princip har man bett Kina att fara åt h—–e. Detta när Kina tog till brösttonerna för att man tillät Taiwan att öppna ett handelskontor under namnet Taiwan.
            Den litauiska reaktion beror säkert på flera orsaker men en viktig faktor är att man vägrar låta sig mobbas av en kommunistisk diktatur. Man fick nog av Sovjet-imperiet. Glöm inte att de litauiska Skogsbröderna kämpade mot den sovjetiska ockupationen till långt in på 1950-talet.

    • L repeterar slappt den västliga geopolitiska propagandan om att Kina skulle dra in sina samarbetsländer i ”skuldfällor”. Hussein Askary har först på Schillerinstitutet och sedan i flera artiklar från Belt and Road Institute in Sweden visat att det är just propaganda. Även andra inlägg i västliga institutioner och medier som Johns Hopkins School of Advanced International Studies (SAIS) vilket citerats av Blomberg News har så fullständigt avvisat lögnerna om skuldfällor att den antikinesiska propagandan nu inriktas på andra saker. Se:

      https://www.brixsweden.org/china-debt-trap-allegations-found-baseless/
      https://schillerinstitute.com/why-chinas-debtbook-diplomacy-is-a-hoax/
      https://www.brixsweden.org/the-final-demise-of-the-chinese-debt-trap-narrative/
      https://www.brixsweden.org/webcast-china-pakistan-economic-corridor-facts-v-fiction/
      https://www.brixsweden.org/podcast-sri-lankas-role-in-the-belt-and-road-initiative/
      https://www.brixsweden.org/g-7-alternative-to-the-belt-and-road-all-that-glitters-is-not-gold/
      https://www.brixsweden.org/podcast-does-the-bri-foster-corruption-the-revealing-case-of-malaysia/

      Om Afrikas chans till utveckling med BRI berättar han här: https://www.brixsweden.org/hussein-askary-presents-the-vision-of-the-new-africa-at-brix-africa-seminar/

      • ”Hussein Askary har först på Schillerinstitutet och sedan i flera artiklar från Belt and Road Institute in Sweden visat att det är just propaganda.”
        Och artiklar från svenska BRI är inte propaganda? Det känns som en något naiv – eller ideologiskt förblindad syn – på verkligheten.
        Beträffande skuldfällorna finns det hur mycket som helst information ute om hur vekligheten fungerar. Vi har ju t o m ett exempel i Europa med Monte Negro som begärt hjälp av EU för att komma ur kinesernas grepp för sitt stora motorvägsbygge. EU vill dock inte ta sig an skulder som uppkommit innan EU-inträdet. Eventuellt kommer Ryssland att hjälpa Monte Negro med finanserna. Kenya lyckades freda sin hamn Mombasa från att tas över av Kina efter att man inte klarat betalningen för SGR-projektet (SGR = Standard Gauge Railway). Så det är ingen brist när det gäller att hitta skuldfällor. Etiopien har också stora järnvägs- och spårvägsprojekt förenat med rejäla skulder. Där kanske Etiopien betalar på annat sätt – WHOs generaldirektör Tedros är fd etiopisk politiker och hans klantiga hantering av jakten på uppkomsten av Wuhan-smittan (Covid) kan kanske? förklaras med att han inte velat stöta sig med Kina.

        • Om de här länderna nu fått så stora problem -varför ingick deras egna experter då avtalen i första hand. Det är ju där felorsaken finns, nämligen hemmavid.

          Ingen har tvingat dessa länder till dessa infrastrukturavtal. Det är tyvärr bara amerikanarna som tvingar sig in i länder, och dessutom förstör infrastrukturen, medelst våld, krig och ockupation.

          Jämförelsevis Kina och Amerika emellan står ju Kina för den avgjort civiliserade metoden.

          Vilka av de här missnöjda länderna skulle då föredra den amerikanska bombningsmetoden för sina infrastrukturprojekt?

          Det torde läsaren först ha ett vettigt svar på.

    • Att bli plundrade och dessutom sönderbombade av USA är givetvis att föredra L? Och det är verkligen ingen win-win situation utan snarare ännu värre! Plundrare ska ju komma från Europa eller USA det visar historien! Kineserna blandar sig dessutom inte i hur länderna styrs vilket uppskattas i dessa länder! USA blandar sig i hur andra länder styrs i hela världen medan kineserna är mer pragmatiska och ska inte ”exportera” sin modell till kreti och pleti…

  3. Artikeln av Matthew Ehret tar upp mycket som inte vanligtvis berättas om Natolandet Turkiet och dess internationella relationer. Författaren som med sin medarbetare i The Rising Tide har en bakgrund i Schillerinstitutet och håller på att förespråka mycket av det han lärt sig där men av opportunistiska skäl utan att nämna Lyndon LaRouche. I denna artikel nämner han för en gångs skull Schillerinstitutet och dess plan för Västasiens utveckling i samarbete med BeltandRoad. Det gör att han landar i den riktiga slutsatsen att de olika transportvägarna från Kina till Europa inte konkurrerar, utan i huvudsak kompletterar varandra och tillsammans bidrar till stark ekonomisk och social utveckling i alla de olika regioner som de berör och därmed för hela världens utveckling vilket är Kinas avsikt med BeltandRoad-initiativet.
    Artikelns inledning präglas dock av den typiska, oändliga och ofruktbara geopolitiska spekulationen om hur olika transportvägar kan spelas ut mot varandra.
    Vad gäller Turkiet sitter landet fast i Nato, gamla kopplingar till Väst som går tillbaka till Sykes-Pikot, Brittiska Levantkompaniets narkotikahandel, Venedig, hemska IMF-villkor och EU-utpressning. Landet har brutalt utnyttjats av dessa gamla förbindelser, inklusive maffians kriminalitet, i det brittisk-amerikansk projektet att stöda terrorismen för att destabilisera Syrien, Irak och Libyen i syfte att konfrontera Ryssland och Kina så världen återgår till kalla krigets geopolitiska kontrollsystem av en uppdelad värld.
    Nu har stödet till terrorismen slagit tillbaka på Turkiet självt och landets behöver komma ur detta eftersom kriminaliteten och ekonomin har nu blivit värre. Både Ryssland och Kina har med en viss arbetsfördelning aktivt försökt lösa detta och stötta landets frigörelse från dominerande destruktiva krafter i Väst. Ryssland erbjuder nu även visst militärt säkerhetssamarbete, vilket är Turkiets enda chans att undvika det inbördeskrig med kurderna som skulle kunna vara den naturliga uppföljningen av krigen i Syrien och Irak för krigshökarna. Turkiet behöver göra upp med Syrien så att syriska kurderna återigen blir en integrerad del av syriska samhället och inte bildar en svag stat som kan användas av Nato för att destabilisera Turkiet. Endast Ryssland kan hjälpa Turkiet med detta.
    Turkiet har i också börjat omorientera sig till säkerhetsorganisation Shanghai Cooperation Organization för stabilisering av hela det för Turkiet så kulturellt och ekonomiskt viktiga Centralasien från den Väststyrda terrorismen.
    Denna omorientering har förstärkts av att Kina samtidigt, men även Ryssland, har erbjudit stora ekonomiska samarbetsprojekt till Turkiet för att hjälpa till att lösa landets ekonomiska kris.
    Schillerinstitutet har tillsammans med politiker i regionen länge arbetat för att dra in Turkiet i ett stort ekonomiskt uppsving genom vara ett nyckelland för BeltandRoad och att avslöja det smutsiga spelet från Väst mot Turkiet och skrivit om det i vår veckotidskrift Executive Intelligence Review – EIR. Se bl.a.:
    https://larouchepub.com/eiw/public/2016/eirv43n04-20160122/49-52_4304.pdf

    • Visst är det så. Amerikanernas enda ”turkiska alternativ” är ju militärkupper (som bekant misslyckades år 2016) och det har ju de demokratiska institutionerna i Turkiet klart insett.

      Att man köpt ryska luftvärnssystem nyligen som kan skjuta ned också amerikanska Nato-plan är liksom ingen slump.

      Turkiet håller kort och gott på att frigöra sig.

      Man har insett att man inte har Nordatlanten som sin kust, utan hör hemma i helt andra geopolitiska sammanhang och har klart större utbyte av konstruktiva partners som Ryska federationen och Folkrepubliken Kina.

      Det är mer än man säga om många andra europeiska länder.

      • ”Att man köpt ryska luftvärnssystem nyligen som kan skjuta ned också amerikanska Nato-plan är liksom ingen slump.”

        Du har totalt missat poängen här. Det viktigaste för Erdoğan är att kunna skjuta ner TURKISKA plan. Sådana som är lojala mot en ev kuppregim. Har ett svagt minne av att det faktiskt förekom en sådan incident under kuppen 2016. ”Friend-or-foe” systemet tillät inte nedskjutning. Så S-400 är en livförsäkring för Erdoğan personligen.

        Flygvapnet är dessutom den vapengren som drabbats hårdast av utrensningar. Så hårt att man fått låna in pakistanska? F16-piloter.

        • Men turkiska kuppmakare måste ju ha just amerikanskt stöd bakom sig -vi känner redan till CIA-kopplingarna bakom kuppen 2016. De plan som nu kan skjutas ned är ju alla amerikansktillverkade.

          Till Erdogan ”personligen”? Han är helt enkel den helt demokratiskt valde statschefen, obekväm för vissa -men demokratiskt vald, i sin ordning.

          Politiskt var det Putin -av alla- som räddade Turkiet 2016 genom att dela hemlig underrättelseinformation med statsledningen att det var något på gång. Så blev de herrarna mycket förtroget närstående. Det hade man nog inte väntat sig i Washington…

  4. Turkiet är ett bra exempel för svenska Natoanhängare vilka problem fosterlandet kan drabbas av med ett Natomedlemskap. Den angloamerikanska planen att använda sig av det ”islamistiska kortet” (i klartext jihadistiska terrorister) för att destabilisera Sovjetunionen började i Afghanistan men fortsatte i ”kriget mot terrorismen” efter terrordåden den 11 september. Det var den amerikanske presidenten Carters säkerhetsrådgivare Zbigniev Brzezinsky som tog upp denna politik som han fått från sin mentor, den brittiske geopolitiske strategen, professor Bernard Lewis. Terroriströrelserna skulle användas för att destabilisera land efter land från Afghanistan både mot väster och öster, så hela Arabvärlden och Centralasien stod i brand ända in i Kina. Ondskan i denna plan kan bara anas av det elände som dessa krig har utlöst under nu femtio långa år.
    Turkiet var lojalt mot dessa Natoplaner och gick med på att vara bas för terroristerna och vapnen som skickades in i Syrien och Kaukasus. Precis som med andra länder som stödde jihadisterna i den ”syriska oppositionen”, slog detta tillbaka när vapentränade extremister började återvända till sina hemländer i bl.a. Frankrike, Belgien, Sverige och skapa problem. I Turkiet blev detta problem bara så mycket större med en gigantisk ökning av kriminalitet för handel med vapen, narkotika, stöldgods i form av antikviteter, stulen olja, maskiner, fabriker men också avskyvärd trafficking av barn, kvinnor, blod och människoorgan. Terroristerna hotade att destabilisera landet och ändå räckte det inte med det, när de Natoallierade länderna dessutom lät sina anhängare försöka göra ett kuppförsök.
    Även Sverige befinner sig, likt Turkiet, i en gränsregion mot Ryssland, där ”Natoallierade” kan ha övergripande geopolitiska planer på destabilisering och konflikter som kan skada Sverige och våra grannländer. Att gå med i Nato, när det samtidigt består av starka geopolitiska intressegrupperingar, är att bjuda ut sitt eget hem till basområde och skådeplats för allehanda subversiva ”säkerhetspolitiska” verksamheter och i värsta fall väpnade konflikter.

    • Få, om ens någon, i Storbritannien vet att de främsta afghanska och pakistanska jihadistledarna som skulle leda islamistupproret i Afghanistan på 1980-talet, fick militärt träna i de skotska(!) bergen då de ansågs idealiska och lika Afghanistans.

      För Reagan och Thatcher var dessa islamister frihetshjältar. De fick till och med medaljer vid ett möte med Reagan i Vita huset.

      De afghanska officerare i Afghanistan som i april 1978 förklarat hård kamp mot religiöst förtryck och lät kvinnor kasta tyghucklena och delta på jämlik fot att skriva republikens nya konstitution med ledorden: ”lev med oss, styr med oss” – det var med andra ord kvinnofrigörelsen i Afghanistan som var Washingtons och Londons fiender.

      Så förstörde ”väst” Afghanistan.

  5. Vad gäller Kinas policy, BRI, och skuldfällor så har den den riktiga forskningen visat att Amerikanska, Brittiska och Europeiska banker och finansintressen skapade skuldfällor för nationer i Afrika, Asien och Latinamerika. Inte Kina. Jag använder enbart amerikanska och europeiska källor för att bevisa detta. Ni behöver bara google ”Hussein Askary” ”debt trap” ”Belt and Road” ”Corruption”.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here