Ukraina: En vägledning för reflektion

4
1394
Kiev, 2015. (Bert Kaufmann, Flickr, CC BY-NC 2.0)

Denna artikel 1/2 ”Ukraina: En vägledning för reflektion” i Consortiumnews https://consortiumnews.com/2022/02/01/ukraine-guides-to-reflection/

är skriven av Michael Brenner är professor i internationella frågor vid University of Pittsburgh och har rekommenderats av en läsare. Jag har tagit mig friheten att stryka några delar som redan publicerats flera gånger i andra artiklar och som inte är nödvändiga för resonemanget.

Denna kris bottnar i Washingtons besatthet av Ryssland, skriver Michael Brenner. Landets Fågel Fenix-liknande uppstigande ur askan har varit oroande för både politiker, beslutsfattare och tankesmedjor.

_________________________________________________________________

Ukraina: En vägledning för reflektion

Det amerikanska uppträdandet i den årslånga Ukraina-krisen har varit bisarrt – även med Washingtons mått mätt. Det blossade upp i april, utan någon uppenbar katalysator. Retorik och handling är bara svagt relaterade…….

Ryska ledare har trots allt förklarat, för sitt eget folk såväl som för andra  regeringar, att de inte har någon avsikt eller anledning att invadera Ukraina. Faktum är att den nuvarande krisatmosfären har sitt ursprung i Ukrainas förflyttning av stora styrkor till kontaktlinjen med Donbass (se här, ö.a.), ackompanjerad av krigiska oratorier. Kremls konsekventa ståndpunkt sedan mars och april förra året har varit att varje attack skulle vara oacceptabel, och vilken kommer att mötas av aktivt motstånd från deras sida.

Alla parter vet att USA, dess allierade och den ukrainska armén inte skulle kunna försvara sig mot en hypotetisk rysk framryckning mer än några dagar, varefter Kreml skulle diktera villkoren för en stympad ukrainsk virtuell stat.

Det förekommer mycket arrogant, självsäkert tal om att införa ”alla sanktioners moder” mot Ryssland, även när det finns bevis för att de framhävda åtgärderna skulle drabba Västeuropa hårdare än Ryssland

I en komisk sammanfattning avslöjade USA:s president Joe Biden förra veckan sitt ultimata hemliga vapen: anpassade sanktioner mot Rysslands president Vladimir Putin personligen – kanske ett livstidsförbud mot att besöka Disneyland, ibland andra talande åtgärder. Svartlistad! Sömnlösa nätter framför sig?

Biden. Bild: Carlos Latuffe

Bakgrund & Kontext

Vid närmare eftertanke tror jag att det faktiskt finns en viss strategisk logik bakom det amerikanska beteendet – hur primitivt det än är. Det har stirrat oss i ansiktet de senaste 10 månaderna, vi har sett tecknen, men den induktiva slutsatsen har på något sätt undgått de flesta av oss. För att uttrycka det enkelt: krisen bottnar i Washingtons besatthet av Ryssland. Det har väldigt lite att göra med Ukraina i sig. Det där oupplysta landet har tillhandahållit tillfället, inte orsaken.

Under de senaste 30 åren har omformningen av Ryssland, som en inte längre betydande makt på den europeiska scenen (än mindre på den globala scenen), varit ett grundmål för amerikansk utrikespolitik. Landets Fågel Fenix-liknande uppstigande ur askan har varit oroande för Washington – både för politiker, beslutsfattare, tankesmedjor. Inte ens det mycket mer överhängande hot mot USA:s hegemoni, som Kina utgör, har dämpat glöden hos den genomgripande och passionerade russofobin. Källorna till den fobin är flera och varierande.

Objektivt sett är USA säkrare från yttre fara än någon gång sedan före första världskriget. De har inga fiender som vare sig har förmågan eller viljan att använda militärt våld, mot vare sig dess nationella territorium eller dess kärnintressen utomlands. Kina är inte en avatar av det kejserliga Japan och utgör en helt annan typ av utmaning. Putins Ryssland är inte en avatar av Sovjetunionen i ideologiska termer eller stormaktstermer.

Ryssland har gjort uppror mot den amerikanska strategin att isolera det, förminska det och att förneka det något som helst inflytande i områden av traditionellt intresse: Ukraina, Kaukasus, Centralasien och delar av Främre Orienten. Washington tycker att det är oacceptabelt. Därav inflationen av ryskt uppträdande i Ukraina (där Washington organiserade en kupp mot en demokratiskt vald regering, eftersom man ogillade dess politiska färg) och Syrien (där Rysslands ingripande skett på begäran av den etablerade regeringen, medan USA:s åtgärd att ockupera delar av det saknar rättslig grund).

Situationslogiken för de framväxande internationella styrkornas konstellation pekade på två möjliga amerikanska strategier. Det mest uppenbara skulle syfta till att förhindra befästandet av en allians mellan Ryssland och Kina. Tillsammans representerar de ett formidabelt block, som nu kan utmana det USA-ledda västblocket på nästan alla områden. Dess stadiga förstärkning betyder att tiden är på deras sida – grovt uttryckt.

Ett sådant tillvägagångssätt förde med sig bedömningen att det var en absolut nödvändighet att odla drägligt hjärtliga förbindelser med Moskva. Det är den strategiska logik som president Richard Nixon och hans nationella säkerhetsrådgivare, Henry Kissinger, följde 1972, när de åkte till Peking för att gräva ner stridsyxan tillsammans med Mao Zedong – ett mycket mer vågat initiativ med en mycket mindre jämförbar motpart.

Den idén har föresvävat politiska kretsar ett tag, men den har aldrig vunnit gehör bland de personer som är drivande och utmanar i Washington-New York-etablissemanget. Vi vet inte om det hade någon förespråkare inom den blivande Biden-administrationen. Om det fanns någon, skulle den eller de personerna inte återfinnas som ansvariga vid utrikesdepartementet, vid Pentagon, vid det nationella säkerhetsrådet, vid C.I.A. eller i själva Vita huset.

Den alternativa strategin var att öka trycket på Ryssland 

EU:s dåvarande utrikespolitiska talesperson Ashton, Klitscho, Jatsenuk och Svobodas ledare Tyanhoek. Vid tiden för statskuppen 22/2 2014.

Drivkraften kom från den ivriga Victoria Nuland, biträdande utrikesminister för politiska angelägenheter, och hennes neo-konservativa kamrater, som var förankrade i maktorganen, i kongressen och i MSM. Eftersom Antony Blinken, USA:s utrikesminister, och Jake Sullivan, nationell säkerhetsrådgivare, själva var anhängare av denna konfrontationsstrategi, var resultatet av vilken som helst del av debatten förutbestämt.

Antony Blinken. Bild Wikipedia.

I slutet av mars 2021 hamnade Ukraina i fokus för strategin. Låt oss komma ihåg att Joe Biden hade varit förre presidenten Barack Obamas man i Kiev efter kuppen 2014. Han övervakade direkt programmet för att skapa en provästlig allierad, knuten till USA (helst via medlemskap i NATO – vilket först föreslogs av president George W. Bush 2008) och till Europeiska unionen med sin ekonomi frikopplad från Rysslands. Han reste ofta till Kiev och enligt uppgift var han i telefon med president Petro Porosjenko minst en gång i veckan.

Sedan Maidan-kuppen har Ukraina upplevt politisk oro – nu under tillfällige presidenten Vladimir Zelensky, den före detta komikern, som blev en offentlig person genom att håna efterbildningar av dåvarande president Porosjenko. Han ställde upp till val på en plattform som lovade ett försök till försoning med Ryssland (som skulle ge honom rösterna i Donbass och andra rysktalande regioner) och hade bestämt förts fram av de hotfulla ultranationalisterna och nyfascisterna, säkerhetsetablissemanget och Washington.

Ekonomin var en röra; levnadsstandard och BNP har aldrig ens nått 1991 års nivå. Exakt hur detta inhemska tillstånd spelade in i Kievs beredskap att ansluta sig till USA, i en plan för att framkalla en ny kris längs kontaktlinjen med Donbass, är oklart.

Vi kan dock vara säkra på att personer som Nuland – känd för ’Maidan Square cookie’ (hon delade ut kakor på Maidan-torget, se här, ö.a.) – tryckte på knapparna i både Washington och Kiev. Dessutom vet vi med säkerhet att Washington började leverera ett stort antal nya vapensystem till den ukrainska armén: t.ex. Javelin-missiler, tillsammans med bärraketer och andra anti-tank vapen.

Vi vet också att det förekom en stor utplacering av ukrainska trupper till kontaktlinjen (mot Donbass, ö.a.). Dessa handlingar åtföljdes av krigiska oratorier. Därmed; ”en kris, vi har en kris.”

Blicken fäst vid Ryssland

Händelserna i april startade den turbulenta malström som vi har upplevt intill denna dag. Vilket scenario ville Biden-folket se utspela sig? Varje försök till ett svar måste ta hänsyn till det avgörande faktum att ingen i det officiella Washington brydde sig särskilt mycket om vad det betydde för Ukrainas stabilitet eller det ukrainska folkets välfärd. Deras blick var fäst vid Ryssland.

Deras mål var att skapa ett skäl för att införa en förödande belastning med ekonomiska sanktioner, för att blockera Putins förmodade ambitioner i Europa  – och vidare. Åtminstone skulle det frigöra västvärlden för att kunna ägna sin fulla energi åt att hantera Kina. Helst skulle det återföra Moskva till en tiggande kopia av den eftergivna Boris Jeltsin-modellen eller en ofarlig nyliberal satrap. Allt som USA har gjort gentemot Ukraina under det senaste året har dikterats av detta övergripande mål.

Man började skapa ett scenario som skulle göra det möjligt för dem att nå detta mål. Nyckeln skulle vara en rysk motåtgärd mot en ukrainsk provokation, av osäker omfattning, som skulle kunna fungera som en casus belli (krigsorsak, ö.a.) för de drakoniska sanktionerna och för att åstadkomma fullt samarbete med sina allierade. Det oväntat kraftfulla, icke tillmötesgående svaret från Moskva, stack en pinne i hjulet för planen, men ändrade inte den kurs som Washington hade förbundit sig till.

Biden själv, uppmuntrad av några av sina mer nyktra politiska rådgivare, insåg att en konflikt i Donbass kunde gå överstyr – en risk som accentueras av det starka inflytandet från ”galningar” i Kiev och längs kontaktlinjen. Det skulle döda utsikterna för de redan föga lovande mellanårs-valen (som äger rum 2022, ö.a.).

Allmänheten i USA har uppenbarligen ingen lust för ännu ett krig.

Så, Biden tog initiativet att ringa Putin, med budskapet att det tjänade båda männens intresse att kyla ner situationen – så låt oss träffas i Genève och prata om saker. Deras toppmöte i juni stillade vågorna – ett tag.

De kommande fyra månaderna användes dock inte för att följa upp toppmötet med seriösa ansträngningar för att lösa den ukrainska konflikten. Istället fortsatte Washington att röra om i grytan med krigisk anti-rysk retorik, en obeveklig diplomatisk kampanj för att radera Minsk II-avtalen (som aldrig genomfördes av Kiev p.g.a. amerikanska påtryckningar) och med att ersätta en direkt förhandling mellan Ryssland och Ukraina, vilken skulle tjäna de dubbla målen av att eliminera alla skyldigheter från Kievs sida och signalera att Ryssland var en ansvarig part i konflikten i Donbass.

Samtidigt gick Biden-folket fullt ut för att övertyga kontinentaleuropéerna att de skulle skriva under på ett paket med allvarliga ekonomiska sanktioner, vilka skulle utlösas nästan automatiskt om ryssarna skulle göra något grovt. De förutsatte att Washington skulle göra bedömningen som vad som utgjorde något grovt.

Den europeiska faktorn

Merkel och Putin. Licens: shutterstock_1747943396 (1)

Tyskland, Frankrike och Italien vägrade bland annat att gå med på denna snubbeltråds-strategi.

Strax efter Maidan-kuppen och utbrytningen av de två Donbass-provinserna (Luhansk och Donetsk) hade Tysklands förbundskansler Angela Merkel flugit till Moskva för att träffa Putin. Båda var oroliga över det militära anfall, som planerades av nyinstallerade Porosjenko, för att undertrycka utträdet. Merkel lovade att hon skulle utöva sitt betydande inflytande i Kiev, i ett försök att förhindra det.

Merkel avstod från det åtagandet och avstod från att ingripa, under påtryckningar från Obama-administrationen och antiryska element inom sin egen koalitionsregering.

Det avgörande i hennes beslut var ett dokument som utarbetats och levererats av C.I.A. och den tyska underrättelsetjänsten BND, om att de amerikanskt utformade sanktionerna skulle rycka undan grundvalen för den ryska ekonomin, motivera oligarkerna att tvinga Putin att ändra kurs gentemot Krim och Donbass, eller att avsättas från tronen. Hör och häpna! – Langley fattade helt fel (Langley i Virginia är säte för CIA, ö.a.).

Det mönstret upprepades efter undertecknandet av Minsk II-avtalet i februari 2015. Tyskland och Frankrike var gemensamma undertecknare av planen, som utarbetades av de fyra Normandie (namnet Normandieformatet, eftersom Minsk 1 undertecknades av de fyra staterna i Normandie, på D-dagen, 2014, se här, ö.a.): Ukrainas ledning, representanter för Donbass secessionister, Berlin och Paris.

Dess huvudbestämmelser krävde en översyn av den ukrainska konstitutionen för att ge Donbass-regionen en hög grad av autonomi, steg för att säkra det ryska språkets ställning, avhållandet av nya val och direkta samtal mellan de två ukrainska parterna för att fastställa villkoren för deras genomförande. Regeringen i Kiev, kontrollerad (och hotad) av hårdföra element, slog nästan omedelbart in på en kurs för att ignorera överenskommelserna. Ingen officiell åtgärd vidtogs någonsin för att utföra de överenskomna åtgärderna. För Kievs del var Minsk II värt noll och intet och undveks från dag två.

Även om detta avvisande nästan omedelbart var uppenbart, utövade de två undertecknarna (Frankrike och Tyskland, ö.a.) inga som helst påtryckningar. Detta trots ytterligare ett skyndsamt Merkel-besök i Moskva, där hon återigen försäkrade Putin om sitt fulla stöd för att gå vidare med ratificeringen av Minsk II. Än en gång avstod hon.

Washington, som hade varit frånvarande i Normandieprocessen, var rasande över vad de ansåg vara en eftergift till Ryssland. De krävde att Merkel skulle dra tillbaks Tyskland från sin roll som undertecknare. De hotade henne med en totalkampanj för att blockera den viktiga (för den tyska ekonomin) naturgasledningen Nordstrom II från Ryssland, via stränga sanktioner och politisk agitation.

I själva verket bytte hon ut Minsk II mot naturgasen från Ryssland. Den uppgörelsen dikterade den tyska attityden fram till kulmen på den påhittade krisen förra året. Det är ett svärd som Washington fortfarande håller över Berlins regerings huvud.

Tillbaka till nuet. För att övertyga Tyskland, Frankrike och likasinnade allierade, började Blinken et. al. i oktober att elda upp krigsfebern med fruktansvärda förutsägelser om en ”nära förestående” rysk invasion.

Washington kom ur spår när Moskva vägrade spela den roll som man tilldelades. De sa och gjorde ingenting för att styrka påståendet. Russofobin hade fått ett eget liv, som lämnade Vita huset inmålat i ett hörn. Nivån av desperation visades av C.I.A.-regissören William Burns rundtur i europeiska huvudstäder, med en portfölj fylld med CIA-genererade ”ofelbara” bevis för att en invasion var på gång – och att därför européerna omedelbart bör förbinda sig till snubbel-tråds-sanktionerna för att avskräcka den, i själva verket, befängda ’invasionen’.

Det hetaste materialet var satellitfotografier, som påstods visa ryska pansarenheter i stridsformationer ”vid den ukrainska gränsen” (bara 180 miles bort) (ca 29 mil, ö.a.).

Vi vet nu att fotografierna var manipulerade. Stridsvagnarna och annan utrustning fanns på sina permanenta baser, intill baracker och andra fasta anläggningar. C.I.A.:s bilder hade beskurits. C.I.A., Vita huset och åtföljande myndigheter i Washington försökte pracka på bedrägliga saker, med en förfining värdig en femteklassare.

Med spänningar, som blev mer akuta dag för dag, försökte den svindlande Biden-administrationen sig på en kort fuite en avant (Påskyndande av en ekonomisk, militarisering eller politisk process. När påskyndandet anses vara nödvändigt trots risker av en okontrollerbar utveckling, ö.a.), via två vågade telefonsamtal: Bidens till Zelensky och Blinkens till Kinas utrikesminister Wang Yi. Båda var spända; vart och ett av dem förvärrade det amerikanska dilemmat.

President Zelensky

Ledarskapet i Kiev hade blivit upprört över Washingtons ökande bankande på krigstrummor, underblåst av påståenden om att Ryssland sannolikt skulle slå till snart. Det antagandet bekräftades inte av den ukrainska underrättelsetjänsten. Dessutom var Zelensky djupt oroad över den skadliga inverkan detta hade på Ukrainas bräckliga ekonomi.

Zelensky gick offentligt ut med avståndstagande från den amerikanska framställningen av hotet och uppmärksammade med oro den spridande ”paniken”.

Kapitalet flydde landet, valutan föll, investeringsavtal ställdes in och emigrationsflödet, som redan har sett miljontals, främst unga människors, utflyttning, accelererar. Ukraina stod inför en snabb nedgång i den nationella ekonomin. Biden tillbakavisae häftigt Zelenskys kritik, påminde honom rakt på sak om vad han och hans kollegor var skyldiga USA och sa med höjd röst till Zelensky att ta sig i kragen och gör det som förväntades av honom. Samtalet slutade i ett gräl, med en lösning av krisen längre bort än någonsin.

Blinkens utbyte med Kinas utrikesminister visade sig vara ännu mer bittert. Washingtons förmodade mål var att övertyga Peking om att använda sitt inflytande i Moskva för att övertala Putin att avbryta den hotande ”invasionen”. Det erbjöd också ett tillfälle att utröna kinesernas senaste tänkande om geopolitik i Asien och Stillahavsområdet. Han intog den amerikanska standardlinjen – och tillade att störningen i det globala ekonomiska livet, till följd av ett sanktionskrig, också skulle påverka Kina negativt.

Vad Blinken fick i gengäld var en explosion av klagomål och anklagelser från Wang – uttalade på ett ovanligt skarpt språk. Wang klargjorde att Kina fullt ut stödde Ryssland i alla avseenden, anklagade USA för att destabilisera Europa, lovade allt slags påtagligt stöd för Ryssland om väst skulle agera med sina hotande drakoniska sanktioner. Wang påpekade också att den ekonomiska smärtan skulle drabba Västeuropa hårdare än Ryssland – än mindre Kina. Det kinesiska folket, förklarade han, var berett att bära alla kostnader av solidaritet med sin ryska partner.

Wangs hårda kritik gällde också de kinesisk-amerikanska relationerna Han anklagade Washington för att driva en heltäckande anti-Kina-strategi, vars handlingar stred direkt mot den vänskapliga linje som Biden intog, i sitt samtal med Kinas president Xi Jinping månader tidigare. Om Taiwan, om den amerikanska kampanjen för att undergräva vinter-OS, om handelsfrågor, om bildandet av miniallianser i Asien – i alla dessa frågor fördömde Wang amerikansk illvilja mot Kina, samtidigt som han varnade för att detta var en farlig strategi, som skulle leda till en tävling som väst inte kunde vinna.

Denna arga reaktion borde ha förutsetts. Förenta staterna bad trots allt sin svurna fiende, mot vilken man förde en obegränsad förtalskampanj, att gå i förbön på dess vägnar med USA:s andra huvudfiende, som råkade vara Kinas nära strategiska partner. En befrielse från ett dilemma från Washingtons eget idoga skapande.

Dess ”morot” var en upprepning om att Washington inte ville ha ett krig; dess ”käpp” livliga påminnelser om att stränga sanktioner mot Ryssland också skulle skada Kina. Det är uppriktigt sagt svårt att föreställa sig vilket sätt att tänka som låg bakom detta meningslösa knep.

Ingen av dessa avgörande diplomatiska möten, som har djupgående implikationer, har rapporterats om i västerländska medier eller uppmärksammats på allvar i de banala officiella meddelanden som utfärdats i Washington om samtalen. De beskrivs i detalj (med ett språk som uppenbarligen är något modererat) i Global Times, det inofficiella engelskspråkiga mediet för ledarskapet i Peking, och utskriften från Kinas utrikesministerium.

Detta överlägsna ignorerande av den historiska geo-strategiska omläggning som har skett under de senaste åren, stämmer överens med det amerikanska utrikespolitiska etablissemangets föråldrade, introverta synsätt – som fortfarande odlar sådana arkaiska idéer som att driva in en kil mellan Ryssland och Kina när det passar USA.

Vart går vi härifrån? 

En rimlig gissning är följande: Det blir ingen väpnad konflikt över kontaktlinjen i Donbass. Om de lokala ukrainska galningarna gör något hänsynslöst, kommer ryssarna att inse dess härledning och reagera med avmätt försiktighet. Det kommer inte att bli några massiva ekonomiska sanktioner.

Biden-administrationen kommer att högt och tydligt förkunna att den ryska björnens ram hejdades av det ståndaktiga, trovärdiga hotet om vedergällning. Västerländsk enhet var cementen. Moskvas krav på en rekonstitution av Europas säkerhetsarkitektur kommer inte att producera något påtagligt, utöver slöa diskussioner tills Kreml tröttnar; sedan får vi se vilka initiativ de kan tänkas ta.

Russofobi kommer att förbli ett kännetecken för USA:s utrikespolitik. Det kinesisk-ryska strategiska partnerskapet kommer att skärpas och fördjupas. Den amerikanska strategin kommer successivt att bli mer avskild från verkligheten. Förenta staternas ledarskap kommer att förbli inskränkt, dess tänkande dogmatiskt, dess diplomati amatörmässig och olycksbenägen.

 

 

 

Föregående artikelGranskningsnämnden: Ensidig USA:s desinformation/propaganda om Syrien helt OK i ”Public Service”
Nästa artikelÄr ”Putins krigspåstående uppåt väggarna”? (SvT-rubrik)
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

4 KOMMENTARER

  1. ”Förenta staternas ledarskap kommer att förbli inskränkt, dess tänkande dogmatiskt, dess diplomati amatörmässig och olycksbenägen.”

    Ja, det låter mycket bra.
    Hoppas det blir så.
    Något att tänka på för vår röda regering?
    För grön kanske den inte är så värst länge till?

    Det framgår klart att Ryssland är mäktiga trots sin ringa och begränsade ekonomi.
    Det kan visa att pengar ändå inte betyder allt i den geopolitiska kombinationen av olika nationer?
    Det skulle ju faktiskt kunna vara så det är Tyskland som får de största problemen utan Nordstream II.
    En massiv utbyggnad av kärnkraft kanske skulle skapa skadlig splittring inom tyska politiken?
    Med rysk naturgas ser inrikespolitiken i Tyskland flyta på lugnt tycker jag.

    Tycker det gått så lång tid sedan Andra Världskriget så det kan vara dags för Europa att frigöra sig från USA som ju dock ligger på en helt annan kontinent och inte tillhör oss på något vis.
    För mig känns Ryssland betydligt närmare och här mellan vill jag ha mer samarbete och mindre avståndstagande som i sin förlängning bara skapar militära hot och andra helt onödiga otrevligheter.

  2. Så BRA och sann artikel. Att kunna få in ALLA korrekta delarna på detta UTMÄRKTA sätt var mycket IMPONERANDE. Detta är journalistik i VÄRLDSKLASS!! Detta var en häftig och MÄSTERLIG artikel,som hade ALLA delar!! Har ALDRIG sett någon kunna sammanfatta på detta häftiga och korrekta sätt av publik service och DN NÅGONSIN

  3. USA är en vålds och krigsnation på fallrepet. Ge dom hela repet att hänga sig. En mycket bra analys. Vad som är viktigt är att låta USAs befolkning förstå att startar USA krig, kommer det att hamna på deras egen bakgård denna gång. USAs egna interna allvarliga problem kan mycket sannolikt leda till att landet splittras upp i flera mindre stater. Det vore en utmärkt lösning för framtiden.

  4. Om Ukraina slutade existera vad skulle världen gå miste om?
    Svaret på den frågan pekar mot lösningen på problemet som förpestat en hel värld.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here