Ukraina och Palestina: Ett dubbelt hot mot USA:s hegemoni

0
596

Bild:The Cradle.
Ny artikel 2 januari av pensionerade indiske karriärdiplomaten M.K. Bhadrakumar https://www.indianpunchline.com/putin-lifts-the-fog-of-war-in-ukraine/

M.K Bhadrakumar

_____________

Resultatet av de USA-ledda konflikterna i Ukraina och Västasien kommer att få en djupgående inverkan på den framväxande världsordningen. Washington har redan förlorat den förra, och dess främsta motståndare är fast beslutna att se till att man förlorar även den senare.

Geopolitiska analytiker är i stort sett överens om att kriget i Ukraina och krisen i Västasien kommer att styra världspolitiken under 2024. Men vid sidan av detta framträder en reduktionistisk tes som ser Israel-Palestina-konflikten snävt utifrån vad den innebär för motståndskraften i USA:s proxykrig i Ukraina – antagandet är att världspolitikens centrum ligger i Eurasien.

Verkligheten är mer komplex. Var och en av dessa två konflikter har sitt eget existensberättigande och sin egen dynamik, samtidigt som de också är sammanflätade.

Washingtons djupa engagemang i den västasiatiska krisens nuvarande fas kan förvandlas till ett gungfly, eftersom den också är sammanflätad med inrikespolitik på ett sätt som kriget i Ukraina aldrig har varit. Men utgången av Ukrainakriget är redan given på förhand, och USA och dess allierade har insett att Ryssland inte kan besegras militärt; slutspelet inskränker sig till en överenskommelse om att avsluta konflikten på Rysslands villkor.

Utgången av kriget i Ukraina och upplösningen av Israel-Palestina-konflikten, som är roten till krisen i Västasien, kommer att få en djupgående inverkan på den nya världsordningen, och de två processerna förstärker varandra.

Ryssland inser detta till fullo. President Vladimir Putins häpnadsväckande ”year-enders” under upptakten till det nya året talar för sig själva: dagslånga besök i Abu Dhabi och Riyadh (bevittnade av en chockad amerikansk president Joe Biden), följt av samtal med Irans president och avrundat med ett telefonsamtal med den egyptiske presidenten.

Inom loppet av 48 timmar hade Putin kontakt med sina emiratiska, saudiska, iranska och egyptiska kollegor, som den 1 januari officiellt trädde in i BRICS.

USA:s ingripande i den västasiatiska krisen kan bara förstås ur ett geopolitiskt perspektiv om man tar hänsyn till Bidens starka fientlighet mot Ryssland. BRICS är i Washingtons skottglugg.

USA förstår mycket väl att den extra stora närvaron av västasiatiska och arabiska länder i BRICS – fyra av tio medlemsländer – är central för Putins stora projekt att omstrukturera världsordningen och begrava USA:s exceptionalism och hegemoni.

Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Iran är stora oljeproducerande länder. Ryssland har varit ganska tydligt med att man under sitt ordförandeskap i BRICS 2024 kommer att driva på för att skapa en valuta som kan utmana petrodollarn. Utan tvekan kommer BRICS-valutan att stå i centrum för gruppens toppmöte som Putin kommer att stå värd för i Kazan i Ryssland i oktober.

I ett särskilt tal den 1 januari, som markerade starten på Rysslands ordförandeskap i BRICS, förklarade Putin sitt åtagande att ”stärka BRICS roll i det internationella monetära systemet, utöka både interbank-samarbetet och användningen av nationella valutor i den ömsesidiga handeln”.

Om en BRICS-valuta används istället för dollarn kan det få betydande konsekvenser för flera finansiella sektorer i den amerikanska ekonomin, såsom energi- och råvarumarknader, internationell handel och investeringar, kapitalmarknader, teknik och fintech, konsumentvaror och detaljhandel, resor och turism, och så vidare.

Banksektorn kan ta den första smällen som så småningom kan spilla över på marknaderna.

Och om Washington misslyckas med att finansiera sitt enorma underskott kan priserna på alla råvaror skjuta i höjden eller till och med nå hyperinflation och utlösa en krasch i den amerikanska ekonomin.

Samtidigt har utbrottet av konflikten mellan Israel och Palestina gett USA ett alibi – ”Israels självförsvar” – för att ta sig tillbaka till den västasiatiska politiken. Washington har flera bekymmer, men i centrum står de två målen att återuppliva Abraham-avtalen (förankrade i den saudisk-israeliska närheten) och att samtidigt sabotera det Peking-medierade saudisk-iranska närmandet.

Red: Abraham-avtalen eller på engelska The Abraham Accords är en serie överenskommelser om normalisering av förbindelserna mellan Israel och de fyra arabiska länderna Förenade ArabemiratenBahrainMarocko och Sudan. Avtalen som stadfäste överenskommelserna undertecknades från september 2020 till januari 2021. Tidigare hade Egypten (1979) och Jordanien (1994) som enda arabländer slutit fred med Israel. USA medlade mellan parterna. Förhandlingarna leddes av president Donald Trumps svärson Jared Kushner. Uppgörelserna sågs som en fjäder i hatten för Trump.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Abraham-avtalen

Biden-administrationen räknade med att en israelisk-saudisk överenskommelse skulle ge legitimitet åt Tel Aviv och förkunna för den islamiska världen att det inte fanns något religiöst berättigande för fientlighet mot Israel. Men Washington anar att man efter den 7 oktober inte skulle kunna säkra en saudisk-israelisk uppgörelse under Bidens mandatperiod, och allt som kunde lockas fram ur Riyadh är en dörr på glänt för framtida diskussioner om ämnet. Utan tvekan är detta ett hårt slag mot USA:s strategi att likvidera den palestinska frågan.

I ett medellångt perspektiv, om den rysk-saudiska mekanismen som kallas OPEC+ befriar världens oljemarknad från USA:s kontroll, sticker BRICS en dolk i hjärtat på den amerikanska hegemonin som är förankrad i att dollarn är ”världsvalutan”.

Saudiarabien undertecknade nyligen ett valutaswapavtal värt 7 miljarder dollar med Kina i ett försök att flytta mer av sin handel bort från dollarn. People’s Bank of China sade i ett uttalande att swaparrangemanget kommer att ”bidra till att stärka det finansiella samarbetet” och ”underlätta mer bekväm handel och investeringar” mellan länderna.

Framöver kommer känsliga saudisk-kinesiska transaktioner inom strategiska områden som försvar, kärnteknik, bland annat, att äga rum under den amerikanska radarn. Ur ett kinesiskt perspektiv kan Peking, om dess strategiska handel är tillräckligt isolerad från alla USA-ledda sanktioner mot Kina, positionera sig med tillförsikt för att konfrontera USA:s makt i Indo-Pacific. Detta är ett talande exempel på hur USA:s strategi för Indo-Stillahavsområdet kommer att förlora dragkraft som ett resultat av dess minskande inflytande i Västasien.

Den konventionella uppfattningen är att upptagenheten med det instabila Västasien distraherar Washington från att ägna uppmärksamhet åt Indo-Stillahavsområdet och Kina. Men i själva verket försvårar det minskande inflytandet i Västasien USA:s möjligheter att motverka Kina både i regionen och i Indo-Stillahavsområdet. Utvecklingen går i en riktning där USA:s trovärdighet som stormakt befinner sig i en brytningspunkt i Västasien – och den insikten har läckt ut till andra geografiska regioner runt om i världen.

John Mearsheimer. Bild Wikipedia.

Redan 2007 skrev de framstående statsvetarna John Mearsheimer från University of Chicago och Stephen Walt från John F. Kennedy School of Government vid Harvard med stor förutseende i sin berömda 34 000 ord långa essä The Israel Lobby and US Foreign Policy att Israel har blivit en ”strategisk belastning” för USA, men behåller sitt starka stöd tack vare en rik, välorganiserad och förtrollande lobby som har ett ”strypgrepp” på kongressen och USA:s elit.

Författarna varnade för att Israel och dess lobby bär ett mycket stort ansvar för att ha övertalat Bushadministrationen att invadera Irak och, kanske en dag snart, att attackera Irans kärnanläggningar.

Intressant nog framhöll New York Times på nyårsafton, i en specialrapport baserad på omfattande information från amerikanska topptjänstemän, att ”ingen annan händelse [som kriget i Gaza] under det senaste halvseklet har testat banden mellan USA och Israel på ett så intensivt och följdriktigt sätt”.

Det är uppenbart att även om Israels barbariska handlingar i Gaza och dess koloniala projekt på den ockuperade Västbanken exponeras och avslöjas, och den israeliska statens kampanj för att tvinga palestinierna att flytta är fullt synlig, så håller två av USA:s strategiska mål i regionen på att upplösas: För det första att återupprätta Israels militära överlägsenhet i styrkebalansen regionalt och i synnerhet gentemot motståndsaxeln, och för det andra att återuppliva Abrahamavtalen där kronjuvelerna skulle ha varit ett saudi-israeliskt fördrag.

Sett ur en annan synvinkel följs utvecklingen av krisen i Västasien noga av världssamfundet, särskilt av länderna i Asien och Stillahavsområdet. Det mest anmärkningsvärda här är att Ryssland och Kina har gett USA fria händer att genomföra sina militära åtgärder – hittills oemotsagda i Röda havet. Detta innebär att varje konflikt i regionen kommer att vara synonymt med ett katastrofalt sammanbrott för USA:s strategi.

Strax efter USA:s nederlag i Afghanistan i Centralasien, och samtidigt som det USA-ledda proxykriget genom NATO mot Ryssland i Eurasien får ett skamligt slut, kommer ett våldsamt och groteskt bakslag i Västasien att sända ett rungande budskap över hela Asien om att den USA-ledda bandvagnen har tappat ångan. Bland slutanvändarna av detta häpnadsväckande budskap står länderna i ASEAN i förgrunden.

Slutsatsen är att de överlappande tumultartade händelserna i Eurasien och Västasien är på väg att smälta samman till en klimax för världspolitiken.

 

Föregående artikelIsraels folkmord är ett svek mot Förintelsen
Nästa artikelOksanen på hal is i Expressen – Försök till debatt med Oksanen
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here